Bus och godis

By Mia Ahl

De tre väninnorna Jenny, Sofia och Jessika träffas allt mer sällan på sin favvo-restaurang Dorsia, i Göteborg. Det kan bero på att Sofia knappt når fram till bordet nu när hon väntar tvillingar, samtidigt som hon har en omöjlig tonårsdotter i Chloe.

Jenny har i sin tur rökt fredspipa med sin man Magnus, men freden visar sig vara bräcklig. Och när hennes mamma blir tokförälskad i Bjarne, som försöker pracka på Jenny skönhets- och hälsokostprodukter som snarare tycks vara hälsovådliga, inser hon att hon nu har två dränerande karlslokar på halsen.

Jessika och hennes juvelerar-Claes tycks dock vara på väg mot solnedgången tillsammans. Men så smyger sig en orm, i form av en misstänkt stöld, in i deras lilla paradis. Allt medan något nästan lika skrämmande som tvillingfödsel, slemmiga säljartyper och juvelstöld närmar sig – Halloween!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 20, 2020
• ISBN: 9789180001854

Book preview

Bus och godis

av Mia Ahl

Copyright © Mia Ahl och Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-187-8

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Restaurang Dorsia, Göteborg, fredag 23 augusti 2019

Sofia Hallgren hade begått ett misstag. Hon insåg det i samma stund som hon såg trappan. Det var ingen lång trappa, Sofia hade kilat uppför den många gånger förut. Hon hade bestigit den iklädd sandaletter med tio centimeters stilettklackar, eller i vinterstövlar med spetsiga tår och åtta centimeters klack.

Men nu. Hon stod där och betraktade trappan och visste med ens hur folk kände sig vid foten av K2. Allt det branta. Den till synes ointagliga toppen. Försiktigt satte hon en fot på det nedersta trappsteget och tog sats. Sedan placerade hon åter foten nedanför trappan och vände blicken mot kapprummet. Behövde hon? Visserligen hade hon nyss varit på toaletten, men det var kanske lika bra att försöka en gång till. Som profylax, eller snarare för att hon numera uppförde sig som en hund och skvätte lite så snart hon fick tillfälle.

Hon stod där och såg sig omkring, kanske på jakt efter en sherpa som kunde hjälpa henne. Det fanns ingen, den enda man hon skymtade kilade förbi henne så som servitörer gör, med tre tallrikar elegant på vänster underarm. Han såg inte ut som om han ämnade ta Sofia under armen och hjälpa henne uppför trappan.

Beslutsamt satte Sofia foten än en gång på nedersta trappsteget och började sträva uppåt, medan hon bannade sig själv. Hon visste mycket väl varför trappan i Dorsia plötsligt verkade ointaglig.

Sofia hade flängt. Hela förmiddagen hade hon flängt. Hon hade shoppat kläder. Mycket kläder. Hon hade gått hela vägen från NK till en specialbutik nästan högst upp på Avenyn och där hade hon tillbringat två timmar stående. Och hela tiden hade hon burit med sig sina två yngsta barn – och de var inte ens födda än.

Sofia gick tre trappsteg till. Nu skymtade hon krönet på K2 och trevade i tankarna efter en flagga att placera vid närmaste bord. En Sofiaflagga, kanske prydd med en shoppingkasse och ett par högklackade skor.

Då hörde hon röster. De blev till musik, lika eggande som temat i filmen Rocky.

Hallå, där är hon!

Kom här, låt mig hjälpa dig.

Någon befriade henne från kassarna och någon annan tog henne under armen som om hon varit en gammal dam med tunna ben.

Sofia log mot Jenny och Jessika.

Tack, så snälla, ni är.

Du borde inte …, började Jenny förebrående.

Jo. Jag borde. Jag måste passa på.

Att svimma offentligt igen? sa Jessika ännu mer förebrående. Hon mindes hur Sofia segnat ihop ute på Mölndals torg i januari. Det hade varit ganska dramatiskt i snömodden och Jessika tyckte att den sortens drama gjorde sig bäst på film. Då kunde hon ägna sig åt att säga Oh och äta popcorn och behövde inte ingripa.

Lägg av! muttrade Sofia, helt utan humor i rösten. Hon gjorde sig fri från Jessikas hjälpande arm och vaggade fram mot deras stambord, där Jenny redan hängt sin jacka över ryggstödet på en stol. Väl framme efter vandringen på sju meter sjönk Sofia ner på närmaste stol med ett pustande som helt motsade hennes tidigare kaxiga tonfall.

Sherpan Jenny ställde kassarna på stolen bredvid Sofia och satte sig själv mittemot.

Åhå, Vivian. Nu har du väl ändå tagit i, sa Jessika.

Vivian? undrade Sofia.

"Vivian, i Pretty Woman." Jessika tog tre av Sofias kassar och lyfte lite på dem.

"Big mistake. Huge", sa hon med Julia-Roberts-röst och ryckte lätt på axlarna.

Sofia log lydigt.

Ska du öppna butik? undrade Jessika och pekade på de tre kassarna, var och en av Ikea-storlek. Sälja barnkläder?

De är två, sa Sofia och klappade sig på magen. På måndag ska jag på BVC och jag vet vad de kommer att säga.

Säga vad?!

Att jag ska ligga på en schäslong och vila mig. Med fötterna högt.

Jag tycker det verkar klokt, sa Jessika. Du borde vara rund och rosig och förtjusande, men …

Jag är bara tjock, menar du. Tjock och utsjasad och …. Sofia gjorde en paus. Grinig, lade hon till när självinsikten kickade in.

Söta Sofia. Jessika lade en hand över väninnans. Jag menar bara att du inte ser ut som en annons för mammakläder. Du ser ut som om du verkligen väntar barn, inte bara har en kudde på magen.

Jag väntar barn, jag lovar dig. Henrik och jag ligger på kvällarna och ser dom leka där inne.

Hon gjorde några vaga rörelser, som skulle visa hur det rörde sig under huden. Det såg mest ut som då man ska beskriva hur skumgummi känns.

Jessika skrattade och sköt en matsedel över bordet, men Sofia var inte färdig. Hon hällde upp vatten åt sig och fortsatte.

Och vad ska jag göra? Jag är inte typen som ligger på en schäslong. Även om vi ju faktiskt har en. Vi har spjälsäng och skötbord också, men de måste monteras ihop.

Och du förväntas antagligen ligga på schäslongen och sy och virka små babykläder, inte köpa dem, påpekade Jenny.

Sofia log ett bistert leende.

Nu tycker jag du är elak mot mina ofödda barn, som inte ens unnar dem kläder på kroppen. Jag har virkat en babykofta en gång. Till Chloe. Min svärmor var på mig. Hon köpte garnet och mönstret och pratade på om att det var så vilsamt att virka. Och min mamma, ni vet, hon är alltid oerhört taktfull, men när hon såg den koftan blev hon tvungen att stänga in sig i badrummet för hon skrattade så fruktansvärt.

Sofia betraktade Jenny och Jessika som fnissade i kapp.

Skratta ni, jag slet med den koftan i två månader.

Okej, okej, sa Jessika och torkade diskret en skrattår. Ni beställer vi och sedan ska vi inspektera dina inköp.

De beställde varsin sallad, Jenny och Jessika tog vitt vin och Sofia vatten.

Jag tål inte ens kolsyra längre, muttrade hon.

Hon piggnade till när hon fick visa upp sina inköp.

Det finns en ny butik granne med din Claes, sa hon till Jessika. Hans butik alltså. Den heter Våra Små. Där finns allt man behöver.

Och en hel del till, konstaterade Jenny och ställde ett par vita skor på bordet. De var bedårande och totalt onyttiga.

"Jag vet, sa Jessika och höll upp en body med små fåglar på. Jag hade faktiskt planerat att köpa något där, senare. Till de där båda." Hon pekade på Sofias mage, som såg ut att kunna välta bordet över ända vid en oförsiktig rörelse.

Du menar, sa Jenny, när de fått nya leveranser. För just i dag är det väl tomt?

Troligen stängt också, för hon som står i butiken har rusat tvärs över gatan och köpt champagne, flinade Jessika.

Jag anar en lätt ton av ironi, sa Sofia.

Nej då, sa Jessika. Vi unnar dina barn kläder på kroppen. Vi gillar dig. Men vi vet också att du gillar att shoppa.

Hon höll upp en liten overall med fötter och sa:

Men är de verkligen så här små?

Det är prematur, svara Sofia. Jag räknar inte med att de kommer vara ens en halvmeter var.

Och vilka priser, fortsatte Jessika. Ja, jag vet att du inte behöver tänka så, men ändå. Det handlar ju inte bara om antal kronor per kvadratdecimeter tyg, det blir även ett antal kronor per timme ungen har kläderna på sig. Jag minns. William växte en storlek varannan dag.

Jessika lade ner plagget och suckade.

Det gör han förresten fortfarande. Längst i familjen.

Gissa om det irriterar hans far, lade hon till.

Kyparen kom med deras vin och en korg med bröd. Han hejdade sig och betraktade de små plaggen som låg på bordet. Han behövde inte vara raketforskare för att lägga ihop två och två. Sofias mage var verkligen … påtaglig.

Jenny och Sofia packade ihop kläderna, medan Jessika tog emot brödet och ställde det framför Sofia, som genast tog en bit och bredde generöst med smör på.

Jag kan hälsa från Molly, sa Sofia, då hon ätit hälften av brödet.

Hon hjälpte mig. Jag behövde pudra näsan och då gick jag in till Claes.

Sofia tog ännu en bit bröd och bredde smör på. Mycket smör. Så skrattade hon till.

"Molly satt i köket. Hon prismärkte armband tror jag. Och så ropade Lotta på henne att komma ut i butiken. Då stoppade hon smyckena i en Tupperwareburk och lade dem i kylskåpet, av alla ställen."

Schh, schh, sa Jessika. Vi gör så för vi vill inte att Molly ska ha koden till kassaskåpet.

Chloe var ganska upprörd och tyckte att det var knäppt att ha värdesaker i kylen, men Molly sa att för det mesta ligger grejorna i kassaskåpet.

Var är Chloe nu? frågade Jessika.

Hon stämde träff med Madeleine, och Michelle, svarade Sofia.

Melanies systrar?

Ja, tydligen är Chloe förlåten.

Förlåten?

För festen. Det där lilla kalaset när gästerna drack Henriks tolv år gamla Aberfeldy, trots att han försökt gömma undan den.

Utspädd med Coca-Cola?

Nej, det var Tammys man som gjorde så. Henrik fick stora dåndimpen när han såg det. Tammy har förresten hört av sig och vill veta tvillingarnas kön och vilken dag de ska födas.

Fast det vet du väl inte.

Inte än. Men Tammy anser att jag ska ha ett planerat snitt, gärna 3 till 4 veckor före beräknat datum. För att slippa bristningar på magen. Och på andra ställen.

Sofia tuggade i sig resten av brödet innan hon fortsatte:

Hon är ganska sanslös den goda Tammy. Hon berättade att hennes väninnor gör vaginalplastik. Stramar upp och drar ihop. Det finns de som har en avgjutning av maken, om ni förstår vad jag menar, så att det ska passa precis.

Det finns vissa fjärilar som är så, inflikade Jenny. För att passa ihop.

Sofia gapade oförstående. Jessika började skratta, vilket var olyckligt då hon hade en bit bröd i munnen som framkallade en hostattack. Hon viftade så ivrigt med händerna att kyparen grep en servett och kom emot dem.

Han vände sig diskret bort tills Jessika sansat sig.

Jenny väntade också innan hon fortsatte: Jag såg det på tv. Det var David Attenborough.

Jag vill inte höra mer just nu, sa Sofia. Varken om fjärilar eller Tammy. Eller plastik. Åh, här kommer maten. Mums, jag är så hungrig. Och sen blir jag stoppmätt efter tre tuggor. Inte så konstigt kanske.

Molly har en pojkvän, sa Jessika som passade på att byta samtalsämne. Hon hade redan tröttnat på Sofias gravidprat. Hon hade hört alltihop många gånger. Han heter Gösta.

Jenny kvävde ett fniss när en bild på en 77-åring kom för henne.

Han är rar, fortsatte Jessika. Och jättekär. Molly är lite kallare, men hon gillar att bli uppvaktad.

Hon drack lite innan hon sa:

Min mamma är chockerad och Claes är road.

Så fortsatte hon:

Han är bra för henne. Förr satt hon inne jämt, nu är hon ute i skogen.

I skogen? Plockar de svamp?

Nej, nej. De geocachar.

Sofia såg ut som en fågelholk.

Man går i skogen, eller i stan. I en park. Och så har man en app och letar skatter som någon har gömt, förklarade Jenny, som gärna ville visa att hon visste vad det handlade om.

Ungefär, sa Jessika, som tyckte att detta väl ändå var hennes samtalsämne. Men det är inga skatter egentligen. Det kan vara en legogubbe, eller några vackra knappar. Eller bara en papperslapp.

Inte mycket att trampa runt i skogen för, avgjorde Sofia. Kantareller kan jag förstå, men knappar.

Det är ju för spänningen, sa Jenny, som åter ville visa att hon förstod vad det handlade om.

Då är det mer spännande att Molly har en pojkvän,, sa Sofia.

Fast hon vill egentligen inte att jag pratar för mycket om honom, sa Jessika lite lamt, och ville nu i sin tur byta samtalsämne. Har ni något nytt spännande att berätta? frågade hon.

Du låter som jag, på måndagarna, sa Jenny. Samling med barnen efter helgen.

Men har du något?

Min mamma har också en boyfriend, sa Jenny. Eller hon säger att hon har sällskap. Det var så man sa förra århundradet. Eller förrförra.

Typ en toyboy? Vältränad trettio plus?

Typ överårig elitidrottare. Femtio plus.

Jessika tittade på Jenny.

Du gillar honom inte, konstaterade hon.

Han har en begynnande flint och resten av håret i hästsvans, det är lite löjligt. Fast han har god kondition. Typ, springer Göteborgsvarvet och åker Vasaloppet. I alla fall öppet spår, eller så.

Hon drack lite vin. Jessika och Sofia väntade. De visste att det riktigt viktiga skulle komma nu.

Sen är det väl bara det att mamma är så kär. Hon är såååå förälskad att det är … barnsligt. Hon sitter storögt och tittar på honom och klappar på honom och så pussas de när de inte tror att någon ser. Med tunga dessutom.

Ja, sa Jessika allvarligt. Det är skrämmande att mammor har sex. I synnerhet om han verkar uthållig.

Sofia fnissade, men Jenny rös.

Ja, medgav hon. Men mest är det att han liksom bara tar emot. Han sitter och tillåter henne att dyrka honom."

Hon såg på de andra och skakade själv på huvudet.

Jag vet. Det låter som om jag är svartsjuk.  Men …

Hon gjorde en gest och drack det sista av sitt vin.

Och så kan han allt, lade hon till. "Han har läst mycket, sett mycket och yttrar sig så där säkert om allt. Rena besserwissern.

Du, det låter toppen, sa Jessika.

Jenny fnös.

Magnus gillar honom, sa hon. Han har mycket pengar och sånt imponerar på Magnus. Till råga på allt är han vegetarian. Äter inte ens fisk, men ägg och ost och sånt. Så mamma gör likadant. I morgon kommer de på middag. Vi ska inviga vår nya grill.

Hon gjorde en grimas och betraktade sin sallad.

Jag borde tagit råbiff, sa hon och spetsade en räka på gaffeln.

De fortsatte att diskutera matvanor, barnkläder och jobb. Jessika talade om terminen som nyss börjat.

Jag har fått ett vikariat, som klasslärare. Hela läsåret. En lärare som får barn i oktober. Historia och religion. Det ska bli underbart! Och, hon svalde vin. Fasansfullt. Vad gör jag om dom mobbar mig?

Drämmer till dem med en linjal, föreslog Sofia. Lite old school i klassrummet är aldrig fel.

Men Gud! Jenny var uppriktigt förskräckt.

Min mamma, fortsatte Sofia, påstår att hon har ett perfekt uttal i franska för att hennes lärarinna var försedd med en smal linjal i trä. Smack! över handflatan om du uttalade saker fel, eller rörde ihop grammatiken.

På somliga elever har det säkert rakt motsatt effekt, sa Jessika. Jag tror inte jag ska prova det. Morötter är bättre.

Du ska undervisa barn, inte hästar, sa Sofia allvarligt. Jenny skrattade lydigt och Jessika log.

Hur går det med att flytta ihop med Claes, frågade Jenny sedan.

Nej! Fråga inte. Vi har hittat en enda lägenhet vi ville ha och den fick vi inte för banken sa nej. Det var innan jag hade jobb. Det var en ung kille, med Tigerkostym och tung armbandsklocka, som sa nej. Han vågade inte låta mig låna, för jag hade ingen inkomst.

Tigerkostym? sa Jenny frågande.

Nja, alltså inte gul och svartrandig med svans och öron, utan en kostym från klädmärket Tiger. Sju, åtta tusen.

Jag förstår, sa Jenny som inte kunde frigöra sig från tanken på en man i tigerrandig plysch.

Och efter det har vi inte hittat något vi vill ha. Vi vill bo så att barnen kan gå kvar i sina gamla skolor och kunna ta spårvagnen till Robert. Det kommer att bli så mycket ändå.

Och din mamma? Har hon slutat komma med tips om lägenheter och billiga bröllopsförslag?

Åh Gud. Nej. Tala inte om det, utbrast Jessika så