Ingen fläckfri jul

By Michelle Adra

En julig och hjärtevärmande berättelse om innersta önskningar, tveksam kärlek och saknaden efter något mer i en inte så perfekt vardag.Trots deras många likheter har systrarna Fiona och Pauline väldigt olika inställning till den kommande julen. Pauline känner stress med tre barn, man och hund och förstår inte hur andra mammor kan hinna med allt. Hon längtar efter något att kalla sitt eget, något som inte kretsar kring att få vardagen som småbarnsmamma att gå runt. Fiona däremot är singel och med julen på intåg kan hon inte hjälpa att känna att något saknas. Fiona bestämmer sig för adoptera dalmatinern Dotty i hopp om att hålla ensamheten borta, och Pauline hittar något som bara är hennes; hon ska måla vackra julkulor och sälja på Sollundens julmarknad. Men när det bestäms att julen ska hållas hemma hos Pauline börjar stressen spöka igen, och Dotty visar sig vara mer arbete än vad Fiona räknat med. Det blir inte bättre av att hennes kärleksliv krånglar med en crush som aldrig hör av sig och ett gammalt ex som dyker upp på nytt. Julen verkar inte bli så perfekt som systrarna önskat, men är det verkligen något dåligt?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2023
• ISBN: 9788727050959

Book preview

Michelle Adra

Ingen fläckfri jul

SAGA Egmont

Ingen fläckfri jul

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Michelle Adra och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727050959

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL 1

Onsdag, 13 oktober

Tjocka jackor var hem för illaluktande armhålor och därmed var det inte vidare trevligt att trängas i små rum. Det var däremot inte Fiona som luktade svett, hon såg alltid till att ha en blandning av eterisk olja i väskan eller fickan. Oljeblandningen doftade oftast vanilj eller kanel men bästa vännen Nemi brukade variera sina brygder. Hon sa alltid att det berodde på hur Fionas aura såg ut. I normala fall brukade Fiona bara nicka och ta emot flaskorna men besöket på postkontoret hade tvingat henne att tänka om. Nästa gång skulle hon behöva be om något starkare för här var vanilj och kanel helt klart chanslös mot gruppen av människor som stod slickade mot varandra likt sardiner i en konservburk.

Hon tittade på paketet i famnen som var klätt i ett rött glansigt papper och knuten med en sidenrosett i vitt. Deras mormor skulle älska den. Dessutom var Fiona säker på att innehållet med största sannolikhet höll samma mått som dess inslagning. Tanken fick det att smaka beskt i munnen när hon påminde sig själv om att presenten inte var från henne.

Med ena handen drog hon av den virkade mössan och placerade den på paketet i famnen innan hon sträckte sig över massan. Trots de höga klackarna räckte inte påslaget av hennes egen längd på 163 centimeter för att se hur lång kön framför var. Däremot visste Fiona att det skulle dröja innan det var hennes tur. En suck som börjat från tårna pustades ut när hon åter lät blicken landa på paketet. Den hjärtformade etiketten blänkte till och fick henne att läsa av den för minst femte gången; God jul bästa mormor önskar Pauline, Boris, Beatrice, Gillis och Cisseline. Texten rörde om en rad känslor i kroppen men den som lyste allra starkast var kanske den som kunnat tillhöra Grinchen själv. Hon tog inte många sekunder på sig att fundera på om det var rätt eller fel. I sin jackficka fiskade hon upp en bläckpenna och började skriva in sitt eget namn på etiketten, direkt efter Cisseline. Fiona tvivlade på att hennes mormor skulle lägga märke till att hennes namn stod skrivet i blått medan de andra namnen var skrivet med en svart penna. Även handstilen skiljde sig men där förlitade hon sig helt på mormors dåliga syn. Det var inte mer än rätt, tänkte Fiona. Pauline hade bett henne att posta julklappen som en tjänst eftersom tanken på att hänga på ett postkontor med tre ungar inte lockat henne det minsta. Utan Fionas godhet hade hennes syster säkerligen blivit så stressad att håret fallit av. Hon förtjänade att vara med på paketet för sin goda gärning. Åtminstone var det vad hon intalade sig när hon tryckte pennan mot etiketten.

En mörk röst skrockade bakom ryggen på Fiona och fick henne att rycka till innan hon vände sig om och fick kontakt med ett par bruna ögon.

Snålåker du på någon annans gåva? frågade han och lutade sig närmare innan han viskade resten. Eller glömde du på riktigt bort att skriva in ditt eget namn?

En antydan av mynta nådde Fionas näsa innan mannen backade bakåt igen. När hans självbelåtna flin vred upp sig fnös hon till. Hennes käke började studsa fram och tillbaka samtidigt som en hetta växte sig över bröstet. Hon tryckte tungan mot gommen och svalde.

Och du är?

Frågan såg ut att förvåna honom. Fiona fick hålla emot impulsen att flina tillbaka då hon inte tänkte leka katt och råtta med en säkerligen egenkär skitstövel. Typiskt snygg-mentalitet, tänkte hon. Karln hade troligtvis aldrig fått en törn i hela sitt liv. Det hade säkert varit hundratals kvinnor som fallit för hans sammetslena röst nära öronen som fått håret på deras kroppar att ställa sig rak upp. Men inte på henne, hon var av annat virke.

Kasper Liljeros och du måste vara … Fiona?

För en sekund släppte hon spänningen i hakan, imponerad över hans gissning innan hon kom på att han läst över axeln på henne när hon lade till sitt namn på etiketten.

Stämmer. Läser du alltid andras meddelanden? Kanske tjuvkikar du på andras mobilskärmar som en hobby?

När han slickade sig på underläppen och bet till fick Fiona stålsätta sig för att inte kopiera rörelsen. Trots att han var klädd i en mörk kappa, säkerligen av något dyrt märke, och hade håret välkammat lät han skäggstubben vara kvar. Hon var svag för män som inte valde att renraka ansiktet dagligen. Men oftast brukade arrogans måla över den dragningskraften.

Nja …, började Kasper och formade ett halvt leende. I vanliga fall brukar jag inte ta kontakt, jag brukar hålla mig till att snoka på avstånd. Själv då?

Hon förstod vad han menade även om hon aldrig tänkte erkänna det för honom. Så fort Fiona fick chansen att se vad andra ägnade sig åt på sina mobiltelefoner brukade hon ta den. Men hon skulle inte kalla det att snoka, bara att hon försäkrade sig om att personen inte var kriminell eller något åt det hållet. När hon var liten brukade hennes pappa säga att hon skulle kunna bli en utmärkt detektiv då inget undslapp henne. I stället hade Fiona valt att bli marknadskoordinator som inte var helt samma sak.

Äh …, var allt hon sa och vände sig om. Det var uppenbart att han flirtade med henne. Eller åtminstone var hon nästan helt säker på den saken. Hur det än låg till var hon inte redo att hamna i klorna på en douche som bara skulle spela charmör fram till utlösning och sedan spotta ut henne som ett använt tuggummi. Den typen tänkte hon hålla sig långt borta ifrån.

Hon såg ner på paketet i famnen och kände hur irritationen flöt över på sin syster. Var det inte lite väl tidigt att skicka julklappar? Deras mormor skulle på en pensionärskryssning över jul, och innan det en vecka till Grekland (eller var det Turkiet?) men hon skulle ju komma tillbaka. De kunde ju ge henne en julklapp då! Eller var inte just fördelen med att människor reste i väg att man inte behövde köpa julklappar till dem överhuvudtaget? Hon suckade.

Ju närmare Fiona kom disken desto mer kände hon hur irritationen rann av kroppen som vatten – fast det kunde lika väl vara hon som bara börjat svettas likt de andra besökarna på postkontoret. Herr Kasper Liljeros höll sig på respektfullt avstånd, tack och lov. Hon hade varken lust eller ork för fler meningslösa samtal.

Efter vad som känts som en evighet i en bastu fick Fiona dra upp jackan till hakan när hon lämnade Sollundens köpcentrum och postkontoret bakom sig. Den senaste veckan hade nyhetstidningarna varnat om att en sibirisk vinter var på väg mot den lilla staden som låg nästan exakt två timmar söder om Stockholm med bil. Trots varningen hade Fiona inte räknat med snöflingor stora som golfbollar. Åtminstone var de mjuka. Hon hade inte heller räknat med att snön skulle flyga och svaja i alla tänkbara riktningar. Det var knappt att hon kunde se var hon placerade stövlarna med alldeles för höga klackar. Egentligen hade hon inget emot snö i allmänhet. Om hon exempelvis suttit hemma med en varm choklad eller en te hade hon uppskattat vinterlandet som tagit form utanför hennes fönster men att vara fast i stormen var inte lika mysigt.

Innan snöyran fångade och drog med henne till självaste Nordpolen tog hon tag i närmaste butiksdörr och svepte in likt ett vitt spöke. När Fiona fått bort snöpudret från ögonfransarna insåg hon att det inte var en butik hon stegat in i utan något ännu bättre. Hon hade hamnat på kafé Venus vilket helt ärligt var rena jackpotten. Från högtalarna vibrerade Dolly Partons vackra stämma om den hårda karamellens jul medan dofter av kardemumma och choklad for genom näsan. Fiona huttrade till och skakade av sig vita flingor som fastnat på jackan innan hon närmade sig disken. Fingrarna trummade mot bänkskivan av mörkt trä medan hon synade menyn som var fylld av godsaker. Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle välja en kardemummakringla, en morotskaka eller en chokladmuffins …

Ruskigt där ute?

En kvinna med fylliga rosa läppar pressade upp till öronen tittade på henne. Enligt namnskylten hette hon Ylva. Det slog Fiona att trots hennes tidigare besök på kaféet hade hon aldrig lagt märke till vem som serverade henne eller vad som erbjöds utöver varma drycker.

Verkligen! Jag höll på att flyga omkull flera gånger, det går knappt att se något där ute, svarade Fiona och kände hur ett lugn lade sig över henne. Men det är ganska häftigt när man är på säkert avstånd, vill säga.

Ylva lyckades bredda munnen ytterligare.

Så sant. Du lär bli kvar här en stund, vännen. Får det lov att vara något att dricka?

Mm … En cappucino och en kardemummakringla skulle sitta fint.

Slå dig ner så kommer jag ut när kaffet är färdigt.

Fiona vände sig om och noterade att det bara var tre andra gäster på plats. Två äldre män satt vid ett av hörnborden och såg ut att spela schack. När blicken vandrade vidare till den tredje gästen stelnade hon till. För ett kort ögonblick funderade hon på om hon inte skulle ge sig ut i stormen igen och låta ödet ta över, men hon insåg kvickt idiotin i det hela. Det gick knappt att se två meter utanför kaféfönstret.

Kasper, som säkerligen sett henne först, pekade med hela handen mot stolen framför sig och det fick Fiona att puttra till med munnen likt en motorbåt som precis gett upp. Hon tappade sin raka hållning en smula men bestämde sig för att slå sig ner framför honom ändå.

Två gånger på en och samma dag. Känns som om universum försöker säga oss något.

Ha! Är det en raggningsreplik du kör med varje gång? sa Fiona och kunde inte låta bli att skaka på huvudet. Vem trodde snubben att han var?

"Om du ursäktar så måste jag ändå påpeka att det var du som kom in på kaféet efter mig. Kanske är det jag som bör vara orolig att du är en galen stalker?"

Under tiden som Fiona kände att hon tappade ansiktet växte ett likadant flin på Kaspers nuna som hon sett tidigare på postkontoret.

Dröm vidare …

Hennes svar fick honom att skratta. Fiona himlade med ögonen just som Ylva kom med en bricka mot deras bord.

En cappucino och kardemummakringla till dig, började hon och serverade Fiona. Och vill ni ha en påtår?

Kasper nickade till svar. En tystnad låg över dem medan koppen fylldes på med svart kaffe som doftade starkt med en svag ton av något bärigt. Fiona anade att även Ylva kände av den elektriska spänningen mellan dem då hon såg ut att anstränga sig för att inte låta det rosa läpparna dra upp sig till ett leende.

Vad säger du om att vi börjar om? frågade Kasper när Ylva lämnat dem.

Fiona tittade skeptiskt på mannen framför sig innan hon lät axlarna sjunka.

Kör till, sa hon till slut och nöp en bit av sin kardemummakringla som sekunden efter nådde munnen. Fiona Stjärnström. Tjugonio år runt solen. Mitt stjärntecken är fiskarna och jag har alltid en deckare på köksbordet. Vad mer … jo, jag arbetar som marknadskoordinator på ett företag i stan som säljer elavtal. Min bästa kompis är min storasyster, Pauline, och efter henne är det Nemi. Just det! Jag är dessutom grym på musik-quiz. Din tur.

I vanliga fall brukade hon inte spy ur sig så mycket om sig själv men vid det här laget hade Kaspers arrogans gett henne en total avsmak. Fionas intresse för vad han tyckte eller tänkte var minst sagt svalt. Faktiskt helt obetydligt.

Okej, började Kasper och lutade sig bakåt. Trettiotvå varv runt solen blir det för min del. Stenbock tror jag är mitt stjärntecken. I stället för en deckare ligger oftast datorn och arbetsdokument över mitt köksbord. Jag är egen företagare och hjälper andra verksamheter med projektledning samt effektivisering av arbetsflöde. Trots att jag älskar min syster väldigt mycket så heter min bästa vän Dante. Vi träffas sällan men har känt varandra sedan vi var små. Och ja, jag spenderar gärna min lediga tid med en bra bok eller film.

Medan Fiona tog en tugga av sin kardemummakringla synade hon Kasper för att se om det fanns något förskönat över det han sagt. Men bakom leendet och de mörka ögonen såg hon inget som tydde på att han talat osanning.

Vilken är favoritfilmen då? frågade Fiona och smuttade på sin cappucino men valde att inte vika undan med blicken.

Det beror på vilken genre jag är sugen på … Kasper kisade med ögonen upp mot taket innan han åter lät blicken falla på henne. "Om jag måste välja en får det nog bli A Beautiful Mind med Russell Crowe. Själv då?"

Fiona hade sett den filmen tidigare och höll med om att den var bra men den var inte hennes favorit. Hon sög in kinderna och kisade med ögonen. Av någon anledning hade hon förväntat sig att Kasper skulle svara att Die Hard eller Mission impossible var några av hans favoriter.

Jag föredrar en blandning av spänning och humor, gärna brittiskt, började Fiona. "Jag älskar Sherlock Holmes, både filmerna med Robert Downey Jr och teve-serien med Benedict Cumberbatch."

Kaspers höjda ögonbryn avslöjade att han hade förväntat sig ett annat svar han med. Leendet kom automatiskt och innan hon hann ångra sig sken han upp som en stjärna framför henne. I samma stund var det som om musiken höjdes och Fiona lade märke till att låten Love is Christmas spelades med Sara Bareilles. Hon älskade texten och kunde inte hjälpa att viska orden Love is simply joy that I’m home …

Tycker du om den? Låten, alltså? frågade Kasper som tydligen lagt märke till att hon rört på läpparna. Under julen brukar min syster lyssna på den utan avbrott.

Det är en favorit, sa Fiona medan han slängde ett öga på mobilen. Vad lyssnar du helst på då?

Under jul? Eller allmänt? Hon ryckte på axlarna och spelade oberörd, en rörelse som fick det att rycka i ena mungipan på honom. Jag tror att jag inte har en julig favoritlåt men annars lyssnar jag gärna på amerikansk country, tro det eller ej. Det är därför jag gillar att komma hit.

Det var som om hon såg på kaféet för första gången. Tidigare hade hon inte lagt märke till tavlorna av, vad hon gissade var, gamla countrysångare.

Det borde jag ha noterat …

Jaså? För att du gillar Sherlock Holmes? När Kasper väntade på svar insåg Fiona att det var först nu hon även lagt märke till skrattgropen vid ena ögat.

Jag ville faktiskt bli detektiv när jag var liten. Hon kramade koppen med båda händerna. Men det blev inte så.

Än är det inte för sent. Det är alltid en bra tidpunkt i livet att förändra tillvaron om du känner att du inte lever ditt drömliv.

För en sekund höll hon andan samtidigt som han såg ut att vända blicken mot mobilskärmen för andra gången. Lever du ditt …

Innan frågan var uttalad drog Kasper ut stolen för att sekunden efter knäppa igen jackan.

Det ser ut som att det har lugnat sig där ute och jag måste dessvärre vidare. Fiona slängde en blick mot fönstret och insåg att hon faktiskt kunde se Sollundsparken från kaféet. Men jag skulle gärna göra om det här. Är det okej om jag får ditt nummer?

Fem minuter senare var Kasper borta, precis som den snöstorm som kanske fortfarande snurrade omkring någonstans i stan. Hon var inte säker på vad hon tyckte om honom men Fiona kunde inte förneka pirret som kastades runt åt alla tänkbara håll i magen. Kunde det vara så att hon kanske hade missbedömt honom trots allt?

Vibrationer fick hennes mobil att dansa på bordet och för en sekund trodde hon att det kunde vara Kasper men en snabb titt på skärmen sänkte bröstet. Det var bara hennes syster, Pauline.

Hej, fick du iväg paketet?

"Hej hej. Yes, lämnade det på posten som lovat."

Fiona förstod varför Pauline var tvungen att fråga men det störde henne inte mindre för det. Hennes syster lät henne aldrig radera minnet av den gången Fiona glömt bort att plocka upp Paulines klänning från kemtvätten. Det hade ju trots omständigheterna löst sig bra. Systerns bröllopsklänning hade varit i gott skick tre timmar efter butiksägaren kommit till undsättning och Pauline hade utan problem kunnat säga ja till sin Boris.

Toppen! Är du hemma? svarade hennes syster i andra änden.

Det var tydligt att Pauline var stressad med tanke på hennes