Christian och hans systrar

By Curt Andersson

Christian och hans systrar är en fängslande berättelse om människors oförmåga att vara helt ärliga mot varandra. Dörren till medmänniskans inre, står alltför ofta bara halvöppen. Familjen Linde är nyinflyttad i en liten by i omvandling. När fadern oväntat dör, tar den rigide farbror Sebastian över ansvaret för familjen. Förlamad av sorg låter den nyblivna änkan Hedda detta ske. Äldste sonen Christian ger sig då iväg för att så småningom hamna i Wien. När Harald Algotson får ett brev ifrån vännen Christian, förstår han att inte allt står rätt till. Han reser till Wien varvid Christian något motvilligt gör vissa avslöjanden. Medan Christian, som visar sig vara adopterad, beger sig till Trieste för att leta efter spår som kan leda till hans biologiske far, ber han samtidigt Harald leta efter denne i Sverige. Till slut ger letandet resultat och hela familjedramat rullas upp.

I boken blottas själens obotliga ensamhet men författaren låter det ske med en stor portion humor och finess.

Curt Andersson har på nytt skapat en annorlunda roman som är svår att släppa när man väl börjat läsa den.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 2, 2018
• ISBN: 9789177858591

Curt Andersson

Curt Andersson är uppvuxen i Lund och författare till ett tjugotal böcker.

Book preview

Grieg.

1 DET BRINNER, MIN SKÖNA!

Den här sommaren tog jag vilket jobb som helst. Orsaken var lättförklarlig. Jag var helt enkelt luspank. Till slut hittade jag en annons om ett vikariat på Landstinget. Förvaltningen låg på Byggmästaregatan. Istället för att ringa, bestämde jag mig för ett personligt besök. Fyravåningsbyggnaden såg inte så pjåkig ut. Den var vare sig vacker eller särskilt ful. Nästa dag åkte jag dit. Fällde upp stödet på vespan och parkerade den på gatan. Sedan gick jag med raska steg mot huvudingången. På entréplan fanns inte en levande själ. Från andra våningen hördes röster. Jag gick därför upp för trappan. Snart befann jag mig i en lång korridor med en rad idel stängda dörrar. I korridorens mitt fanns det en liten utbuktning, en smatt. Där hade man lyckats placera ett bord och några stolar. På bordet trängdes en vissnad krukväxt med några sönderlästa veckotidningar. Runt bordet satt ett antal tysta människor. Det här måste vara väntrummet, tänkte jag. Snabbt slog jag mig ner på den enda lediga stolen. Den stod en bra bit ifrån bordet. Jag nickade vänligt åt de andra väntande utan att få något gensvar. De bara satt där; fortfarande tysta och orörliga. Uttryckslösa i ansiktet som om de vore vaxdockor. Jag såg mig om efter kölappar. Några sådana tycktes inte finnas. Det gällde tydligen bara att vänta på sin tur. Jag intog högsta beredskap. Lade mig i startgropen för att komma in först av alla. Med blicken fixerade jag dörren till personalchefens tjänsterum. Skulle den inte öppnas snart? Nu hade det gått en dryg timme. Vad pågick därinne? Till vänster om dörren lyste en liten röd lampa ilsket upptagen. Till slut lyste den gröna lampan ledig . Ut ur rummet steg i samma ögonblick en gråtande kvinna i femtioårsåldern. I min brådska höll vi nästan på att kollidera i dörröppningen. Jag rusade in i rummet med håret på ända och utställda jeans. Vid ett stort skrivbord längst in i rummet satt en ung kvinna med allvarsam min. Efter en slarvig hälsning, beklagade jag att jag inte hade ringt i förväg. Måste man avtala tid, kanske? Innan jag hunnit framföra mitt ärende, sade hon abrupt: Självmord är ingen utväg! Hon lät väldigt bestämd.

Vem har pratat om självmord, svarade jag förvånat. Sedan trodde jag mig förstå vad hon menade varför jag sade: Det finns fler än jag som kör utan hjälm när det är sommar. Jag är här för att söka.. Längre hann jag inte. Hon avbröt mig genom att säga:

Många av mina patienter är suicidala. Jag stirrade förvånad på henne. Vad menade hon? Normalt brukar jag inte stamma men nu gjorde jag det. Jag stötte mödosamt fram orden:

Pat.. Patie.., patient, jag? Suicidal? Förbluffad upprepade jag vad hon sagt. Den här gången utan att stamma. Var hon alldeles från vettet? Jag var ju där för att söka ett vikariat. I nästa ögonblick framhöll kvinnan att hon var psykolog. Vad det hade med saken att göra, fattade jag inte.

Är Ni inte personalchef på det här djäkla bygget? Det är mycket möjligt att jag lät lite irriterad. Mitt ordval var nog inte det bästa men sagt var sagt. Det visade sig sakna betydelse eftersom hon ändå inte lyssnade. Trots det fortsatte jag ihärdigt varvid jag bemödade mig om att inte svära. Istället plockade jag fram mitt artigaste manér. Det som fanns väl dolt under mitt långa, ostyriga hår. Djupt där inne någonstans i hjärnans undermedvetna skrymslen. Jag harsklade mig diskret och lät orden falla.

Det gällde det där vikariatet som läkarsekreterare. Hon tittade förvånat på mig. Sedan suckade hon djupt. Det var vad jag kunde förstå, en sådan där existentiell suck. Sådana hade jag läst om.

Jodå, sade jag distinkt för att sätta fart på samtalet. "Jag är klart intresserad. Dessutom ovanligt kvalificerad." När jag ändå var igång, spädde jag på ordentligt. Lite lögner skulle nog göra intryck på henne. Jag lutade mig fram på stolen. Såg henne djupt in i ögon och sade med eftertryck:

Jag har faktiskt 250 nedslag i minuten! Men då måste det förstås vara en Facit av senaste modell. Hon tittade undrande på mig. Så sade hon med stel mimik: Valsen går, valsen går. Vad hon menade med det begrep jag inte. Jag gjorde en väl inövad konstpaus. Sedan fortsatte jag oförtrutet:

Min far är överläkare så jag känner väl till den medicinska terminologin. Det var förstås inte sant. Vad gör man inte för att få ett sommarjobb? När det kom till kritan, kunde jag bara åstadkomma pekfingersvalsen på en skrivmaskin. Jag utgick från att ingen på Landstinget kände till fröken Dagmar Wahlberg. Det gjorde däremot jag. Detta faktum gav mig ett övertag. Dagmar Wahlberg hade utmärkt sig under flera år i början av 1940-talet i olika maskinskrivningstävlingar. Något eget minne av detta hade jag förstås inte. Men jag hade råkat läsa om det. Eller var det min mamma som hade nämnt det i något sammanhang? På den punkten blev jag plötsligt lite osäker. Hur som helst så hade Dagens Nyheter medan andra världskriget rasade som värst, utlyst en tävling. Den handlade om skrivmaskinshastighet. Tävlingen hade fröken Wahlberg överlägset vunnit, varför hon korades till Sverigemästarinna. Under trettio minuter i sträck lyckades hon skriva 14 302 nedslag. Det var lika med – i genomsnitt – åtta nedslag per sekund. Det kan man kalla tempo. Mitt påstående renderade mig ingen som helst verbal respons. Inte ett enda ord kom över hennes läppar. Inga av överraskning rynkade ögonbryn; inte ens ett igenkännande leende. Det enda hon till slut åstadkom, var bara en långsam huvudskakning. I nästa ögonblick sade hon att hon var psykoterapeut. Eller var det psykolog? Hon sträckte fram en lapp över skrivbordet. Jag reste mig upp halvt om halvt, för att nå den. Fumlande försökte jag ta emot den. Det misslyckades. Långsamt singlade den ner på golvet som en skadeskjuten and. Jag lät den ligga. Den låg bra där den låg. Jag behövde den inte. Förmodligen stod det bara hennes namn, telefonnummer och mottagningstider.

Jag lät blicken registrerande glida över rummet i väntan på hennes nästa drag. På den landstingsägda bokhyllan som gick i mörkbrunt, stod det en massa böcker. Mest i psykiatri och psykologi. Läkepedagogik, stod det på en bokrygg. Psykologi, på en annan. Hon gav ett ryckigt intryck. Både i tal och rörelser. Irriterande långsam och omständlig var hon dessutom. Var hon den ixofrena sorten? Den lite traggliga typen som ältade saker fram och tillbaka i all oändlighet. Det kom mest en massa hm, jaha, javisst. Efter hand kom det lite längre meningar som hon tuggade om. Och hur ser ni på det? Har ni tänkt igenom er situation på allvar? En lång paus inträdde. Det verkade som om hon sökte efter de rätta formuleringarna. Så sade hon plötsligt: Medicinerar ni? Vad står ni på? Hur många milligram? Hur länge har ni..

Innan jag hann samla mig till ett svar, sade hon lite uppgivet:

Jag är trött. Väldigt trött. Hon upplyste mig sedan om att jag var hennes femte patient för dagen. Det intresserade mig inte ett dugg. Det var knappast mitt problem. Dessutom var jag inte hennes patient. Jag var ingens patient. Jag var där för att söka jobb som läkarsekreterare. Vikarierande läkarsekreterare för att vara exakt. Att hon inte kunde få in det i sitt lilla huvud. Dessutom var det lite irriterande med det där högdragna niandet. Förmodligen ville hon markera distans. Jag niade tillbaka. Artigt nog utan att erinra henne om att du-reformen faktiskt var genomförd sedan två år tillbaka i konungariket Sverige.

Nu började jag förstå vad det innebar att känna vanmakt. Situationen började bli Kafkaartad. Visste hon vem Kafka var? Kanske inte, men i så fall fick hon skylla sig själv. För att få stopp på den eländiga situationen skrek jag: Det brinner! Det brinner, min sköna! Hon vred sig ett halvt varv i den ergonomiskt utformade kontorsstolen. Den som var anpassad för anställda med ryggbesvär. Eller för att profylaktiskt motverka ryggbesvär. Var? undrade hon. "Var brinner det?" Jag svarade inte. Skräckslagen snurrade hon så våldsamt på kontorsstolen att den välte varvid hon med en duns hamnade på golvet. Eftersom kjolen gled upp, kunde jag se att hon hade blå underbyxor.

Brinner det fortfarande? undrade hon. Jag känner bara röken. Hon lät fortfarande förvirrad. För min del hade jag just fingrat upp en cigarett ur ett skrynkligt paket Camel. Tänt cigaretten och dragit ett djupt halsbloss för att lugna nerverna. Det var nog den röken hon kände. Nu gällde det att spela spelet.

I mitt huvud, vrålade jag. Det brinner så infernaliskt i huvudet på mig. De é precis som om jag gick genom Dantes Inferno. Lika bra att fortsätta spektaklet tänkte jag, varför jag snabbt ändrade taktik och vrålade av mina lungors fulla kraft:

Ni lyssnar ju inte! Lyssna på vad det är jag har att säga, människa. Om inte, hamnar ni också i helvetet!

Hon tittade häpet upp på mig från sin liggande position på det blänkande, nybonade kontorsgolvet. Även det gick i byråkratiskt mörkbrunt i enlighet med resten av kontoret.

***

Efteråt mindes jag henne som en stork med ett ben. Det berodde förmodligen på att hon stod på ett ben sedan hon mödosamt hade lyckats resa sig upp från golvet. Tydligen hade hon stukat ena foten vid fallet. Hon såg ut som en sådan där stork som Ernst Norlind på Borgeby slott en gång i tiden brukade måla. Jag fick nästan lust att fråga ifall hon också spelade träskofiol. Jag avstod. Förmodligen hade hon ingen aning om vem han var. I min minnesbild förblev hon en stork. En fågel med långa ben som just stod i begrepp att veckla ut vingarna. Flyga ut över rummet och släppa sin träck där det föll henne in. Medan jag observerade henne, satt jag längst ut på stolkanten beredd på vad som helst. Min bruna portfölj höll jag krampaktigt i knäet. Den var nött och ful men som jag älskade den. Dess patina var inte att förakta. Jag hade fått portföljen av min far. Han hade vid överlämnandet gett mig några ord på vägen: Om du använder den här rätt min son, kommer du att bli en framgångsrik man inom staten. Då kommer du att se både världsvan och rutinerad ut.

Staten? Skulle jag bli statstjänsteman liksom han? Var det förresten så enkelt? Kanske inte, men tänk om han hade rätt? Alltså bar jag med mig portföljen jämt och ständigt. Speciellt i situationer då jag kände mig otrygg. Inuti portföljen fanns det ett innerfack. Där hade jag mina betygshandlingar. Meritförteckning och vidimerade betygsavskrifter. Mitt curriculum vitae med ett finare ord. I övrigt innehöll portföljen stenkakor från 40-talet och LP-skivor från 50-talet. Alla var hela men just nu saknade jag en grammofon modell äldre, att spela dem på. Hade hon en fungerande grammofonanläggning i rummet? I så fall kunde jag lägga på en stenkaka där Earl Bostic spelade Flamingo på skivmärket Karusell. Musik var bra för nerverna. Kanske var det bäst att vänta med min fråga. För att ha något att säga, kläckte jag ur mig: Det går aldrig särskilt fort att bli frisk, förstår jag. Vad menar ni? Hon lade till: Hurså?

Nu såg hon så där förvirrad ut igen.

Bli frisk i roten, förtydligade jag och fyllde på med: Att få dom som har ont i själen att tillfriskna, liksom. Det tar väl sin lilla tid, kan jag tänka. Eftersom jag ändå hade ordet, fortsatte jag ogenerat med att servera henne en liknelse.

Det är precis som med monsunregn, inledde jag. Det håller på länge och väl. Sedan slutar det lika abrupt som det började. Därefter faller inte en enda regndroppe förrän nästa regnperiod.

Min kommentar föll tydligen inte i god jord eftersom hon teg. Det berodde säkert på smärtan i hennes skadade fot. Kanske var min metafor alldeles för kryptisk? Själv tyckte jag att den var näst intill genial. Jag fortsatte därför oförtrutet på samma spår. Förmodligen gjorde jag det för att få henne på lite bättre humör. Lite lagom inställsamt sade jag:

Efter regn kommer solsken. Men korttidsterapi är meningslöst. Tio samtal löser inga problem. Hon stirrade på mig.

Vad vet Ni om det? Hennes blick var avmätt. Jag samlade mig och svarade ödmjukt:

Ingenting, om jag ska vara ärlig. Jag ville bara hjälpa Er lite på traven, försökte jag.

Nu började jag känna mig smått förtvivlad. Hur i jösse namn skulle jag trassla mig ur det här? Och var höll personalchefen hus? Fanns det inte någon flyktväg? Situationen var fullständigt absurd. Kvinnan ville inte förstå. Jag funderade på vad det berodde på. Det var uppenbart att jag inte kunde göra mig förstådd. Trots det försökte jag desperat på nytt. Talade utomordentligt långsamt. Som om den tilltalade var ett litet barn som behövde mycket utförliga instruktioner.

Saken är den att jag är här för att söka jobb. Det gäller ett vikariat. Jag är inte här för att få psykologisk rådgivning. Jag försäkrar..

Ögonen började nu rulla vilt på henne. Det verkade som om ett ljudband började gå runt i huvudet på henne. Det var den enda tolkning jag kunde komma på. Ögon som rullar runt så där, tyder på skräck, tänkte jag. Möjligen vansinne. Begynnande nervsammanbrott. Tänk om hon plötslig dog? Då skulle jag få skulden. I nästa ögonblick överraskade hon mig genom att med släpig röst säga:

När unge herrn kommer hem, ska han lyssna på sju stycken av Mozart, åtta låtar av Frans Zappa samt fem låtar med Beatles ur Revolver. Plötsligt ändrade hon röstläge och skrek i falsett:

"Nu blir det test. Test ska det bli. Test. Test!" Bäst att göra som hon vill. Inte reta upp henne mer, tänkte jag. Därför svarade jag så lugnt jag kunde:

Javisst. Jag är beredd! Ad utrumque paratus, lade jag till. Varför jag gjorde det, hade jag ingen som helst aning om. Det bara kom. Det var väl reptilhjärnan som hade reagerat. Jag lyssnade därefter uppmärksamt på hennes instruktioner inför det muntliga testet. Alltid kunde man lära sig något nytt. Hon påstod att det bara skulle ta högst fem minuter. Mina svar ekade i det nakna, avskalade rummet som saknade både mattor och tavlor. Ja, ja, nej, ja, nej, ja, nej, nej, nej, nej. Nej! NEJ!

Egentligen var hon nästan vacker. I alla fall söt. Ändå kunde jag inte låta bli att stirra på hennes lilla födelsemärke. Det som satt under hennes vänstra öga. Det var missprydande på en så vacker kvinna. Borde det inte kunna avlägsnas? Kanske med laser? Även om kvinnan såg bra ut föreföll hon minst sagt lite egendomlig. Hon verkade leva i sin egen lilla bubbla. Jag började sjunga, för att få henne att lyssna:

Sommar, sommar, sommar! Det är dans i Folket park! När jag slutat sjunga, avrundade jag med att säga: Allt jag vill, är att få ett sommarjobb! Det får gärna regna hela sommaren. Det gör mig inte ett endaste skvatt. Regnet det bara faller ner..

Nu såg hon ännu mer förvirrad ut. Lika bra att eskalera hennes förvirring. Allt var ändå kaotiskt. Jag lät munnen gå för fullt. När jag pratade om jordens rotation, att människor åt fel, gick fel, låg fel, cyklade fel och att cancer spreds epidemiologiskt stelnade hon till av fasa.

Sluta!, skrek hon hysteriskt. Sluta för Guds och Landstingets skull!

Då reste jag mig genast upp. Lämnade skyndsamt rummet med stor lättnad. Gick ner till bottenvåningen via den breda trappan. PLAN ETT kallades bottenvåningen för. Om det var en riktig beteckning var jag osäker på. Kanske fanns det någon vettig person att fråga där. I korridoren mötte jag en sliten medelålders man i grå kostym. Han bar en omaka, beige slips med såsfläckar på. Emellertid frågade jag honom inte omedelbart om alla var galna i huset eftersom normopaten i mig tagit över. Mannen gav ett sovjetgrått byråkratiskt intryck. Hans mimik var stel och gången zombieaktig. Med all säkerhet arbetade han i huset men frågan var med vad? Visste han möjligen hur jag kunde få tag på personalchefen? Säkert hade han Landstingets snabbmanual i innerfickan.

Det var förstås ett vågspel att störa honom med frågor. Men hade jag något val? Samtidigt kände jag ett oerhört behov av att få veta ett och annat om vad som försiggick i det märkliga huset. Om jag frågade vem galningen på andra våningen, PLAN TVÅ var, skulle han säkert bara släta över. Stryka henne medhårs, försvara henne. En kollega skyddar alltid en kollega. Särskilt inom byråkratin. Så pass mycket visste jag om byråkratins oskrivna lagar. Här gällde det att gå försiktigt fram. Jag log därför, medan jag vänligt nickade mot honom. Det var mer ett varggrin än ett naturligt leende. Han tittade på mig med en frågande min. Jag öppnade munnen varvid orden forsade fram i en strid ström som den brännheta lavan nedför sidorna på en erupterande vulkan.

Det här är säkert en bra och trygg arbetsplats men varför finns det inga skyltar? Såna där som visar vem som sitter var?

Mannen tittade forskande på mig. Harsklade sig. Sedan svarade han med behärskat lugn:

"Åjo. Det gör det allt. Om man tittar efter riktigt noga. Den enda som inte har sin titel på dörren till tjänsterummet är psykologen. Han tog ett djupt andetag och fortsatte:

Det beror på att hon inte ska bli kvar här. Finns inget behov av henne här. Dessutom ingen fast tjänst. Han gjorde en kort paus. Torkade bort lite saliv ur mungipan med en näsduk och fortsatte:

Vi behöver varken henne eller hennes kollegor. Vad ska man med kuratorer till? Bara ett dumt påhitt. Titta på mig. Jag kom hit direkt från Polisen en gång i tiden. Lade ifrån mig sabeln på skrivbordet och började jobba direkt. Ordning och reda. Effektivitet. Pärmar i givakt. Manualer prydligt ordnade. Personregister. Sådana där människodaltande figurer ska inte sitta bland oss som verkställer de politiska besluten. Vi hanterar förvaltningslagen efter konstens alla regler samt administrerar sjukvården. Psykologer och annat löst folk bör möjligen sitta ute på sinnessjukhusen i den mån de överhuvudtaget behövs. Men nu är det som det är. Han suckade tungt. Det lät som om han bar hela ansvaret på sina flaskhalsaxlar.

Jag förklarade på nytt att jag sökte personalchefen men att jag nog kommit fel. Eftersom mannen i korridoren för stunden inte föreföll att ha så mycket mer att säga, fortsatte jag ivrigt:

Jag duger bra för jobbet ifråga, vågar jag påstå. Bara jag får prata med den som har hand om de lediga vikariaten. Det är väl personalchefen?

Personalchefen, upprepade han. Javisst är det personalchefen. Vem annars?

Mannen verkade plötsligt disträ. Var han kanske rent av på väg upp till PLAN TVÅ? Till den galna kvinnan som tydligen var psykolog? Om han gick dit, skulle det förmodligen bli ännu mer komplicerat, om det nu var möjligt. Stopp, ropade jag därför, när han började röra på sig i riktning mot trappan. Den som ledde till PLAN TVÅ. Jag ställde mig hindrande framför honom.

Gå inte dit vad ni än gör! Inte upp till PLAN TVÅ. Hon är helt under isen, vem hon nu är.

På nytt berättade jag vad jag nyss hade varit med om. Hade han inte fattat galoppen? Han såg häpnare ut för varje mening som jag hasplade ur mig. För säkerhets skull fick han ytterligare detaljer om mina upplevelser på PLAN TVÅ. Det var lika bra att vara fullständig. Jag drog sanningsenligt hela historien. Möjligen bredde jag på lite i hastigheten men inte så farligt. Jag