Meningen med döden

By Ulf Broberg, Kjell E. Genberg and Kjell ”Coach” Bengtsson

När polisen kallas till en gammal rivningskåk i utkanten av Uppsala gör man en fasansfull upptäckt: på en smutsig madrass i en stor blodpöl ligger ett gråtande spädbarn. I övrigt är huset alldeles tomt. Det blir upptakten till en rad makabra händelser som leder till en intensiv jakt på ett kriminellt gäng med mord, droghandel och trafficking på programmet. Och än en gång får de tre poliserna Kenneth Klintman, Lisa Norén och Katarina Solberg ta sig an ett fall med oanade vändningar.

”Meningen med döden” är den andra, fristående delen i serien om de tre poliserna Kenneth Klintman, Lisa Norén och Katarina Solberg. Ulf Broberg och Kjell E. Genberg har låtit några av sin respektive huvudpersoner från tidigare böcker stråla samman för att lösa riktigt svåra fall som hamnar på Uppsalapolisens bord.

Ulf Broberg är journalist i botten och har framför allt engagerat sig i frågor som rör samhällsproblem, inte minst organiserad kriminalitet. Kjell E. Genberg är en av Sveriges mest produktiva författare inom olika genrer, främst kriminallitteratur.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 3, 2022
• ISBN: 9789180003995

Book preview

Meningen med döden

En polisroman

av Ulf Broberg & Kjell E. Genberg

Copyright © Ulf Broberg & Kjell E. Genberg, 2022

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-399-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Det duggregnade och hade gjort så sedan polisinspektör Annelie Jonstorp och hennes nya bisittare, polisassistenten Bengt Jonsson, gick på sin tur för snart fyra timmar sedan. Under den tid som gått hade de patrullerat genom nattliga och i stort sett trafiktomma Uppsalagator. De hade blivit tilldelade centrala staden, om nu inte annat skulle kräva deras insatser.

Annelie svängde in radiobilen från Luthagsleden mot Kungsgatan, nästan utanför polishuset. Kungsgatan gick därifrån rakt igenom Uppsalas förhållandevis lilla centrum. Jonsson pladdrade fortfarande på. Det hade han gjort under en stor del av natten. Inspektören lät honom hållas. Genom åren hade hon lärt sig att stänga öronen för ovälkomna ordmassor. Det var kanske den förmågan som fått ledningen att utse henne till mentor med uppgift att skola in nya poliser som behövde lära sig hitta i universitetsstadens gatulabyrinter och kanske framförallt bli bekant med det vardagsliv som inte direkt prioriterades på polisskolan nu för tiden.

Ljuskäglorna från billyktorna nådde fram till stadens imposanta resecentrum, ett kvarter längre fram.

Det var inte för att beundra detta byggnadsverk som hon hastigt trampade på bromsen. Bengt Jonsson kastades framåt men rörelsen hejdades av säkerhetsbältet.

Vad fan gör du? fräste han.

Håll käften och följ med, svarade polisinspektör Jonstorp som redan var halvvägs ute ur radiobilen.

Bengt hade varit upptagen med att berätta en poänglös historia om hur han för många år sedan gjort mål för Sirius pojklag i bandy i en vänskapsmatch mot Ljusdal. Därför såg han inte det Annelie upptäckt – tre ungdomar i en portgång, tydligt invecklade i en affärsuppgörelse. En liten påse hade bytts mot pengar.

Han var fem steg efter kollegan när hon kom fram till portsmygen och professionellt hindrade en av personerna därinne från att smita. Bengt tände ficklampan. I ljuset såg han två pojkar – en i sjuttonårsåldern, den andre drygt tjugo – och en flicka, kanske femton eller sexton, som blinkade mot det oväntade, skarpa ljuset.

Nicke Lundgren, sa Annelie med ett beklagande tonfall till den äldre. Är du igång igen? Det är ju bara tre veckor sedan jag grep dig senast. Hon makade på sig så att Bengt kunde komma in. Jag visiterar flickan. Det var hon som tog emot knarkpåsen.

Undrar om det behövs, mumlade polisassistenten efter att ha riktat ljusstrålen neråt. Vid flickans fötter låg en frimärksstor plastpåse som innehöll ett vitt pulver. Hon har släppt den.

Den är inte min, sa flickan. Den låg här när vi gick in hit för att snacka. Det regnar ju.

Annelie Jonstorp kastade en blick på hennes bara händer. När påsen penslats för fingeravtryck skulle det framgå vem som rört den.

Vi får diskutera den saken på stationen, sa hon efter att ha uppskattat vikt och värde på påsens innehåll.

I sin axelmikrofon anropade hon ledningscentralen. Det dröjde några minuter men sedan var ytterligare en patrull på plats, med en så kallad fyllbuss. Den tog med de två unga männen medan flickan fick åka med Annelie och Bengt.

Polishuset i kvarteret Blanka såg mörkt ut från gatan men trots den tidiga timmen pågick många aktiviteter innanför väggarna. De tre gripna fördes till olika celler i arresten. Eftersom Niklas Lundgren var en gammal bekant bestämdes att han kunde vänta medan man försökte identifiera de två andra. Det stötte på patrull. Ingen av dem ville berätta vad de hette eller var de bodde.

När vakthavande befälet skulle inspektera den härjade flickan i cellen började hon plötsligt skaka i hela kroppen, som av frossa. Hon blev blek som lärft i det magra ansiktet och för ett ögonblick såg hon ut att tappa medvetandet.

Är du sjuk?

Tösen nickade och sedan kräktes hon.

En tillkallad ambulans förde henne till Akademiska sjukhusets akutmottagning där man konstaterade att hon både var uttorkad och inte fått i sig någon näring de senaste dagarna. Hon hade tydligen nöjt sig med att injicera heroin. Poliserna från den radiopatrull som beordrats att möta upp vid akutmottagningen tog hand om hennes smutsiga kläder sedan hon fått skyla sig med landstingets plagg.

Hon måste undersökas grundligare, sa akutläkaren som skött om henne.

Hon är gripen för narkotikabrott. Vi väntar, sa den äldre av polismännen.

Väntan blev ganska lång men till sist kom en sköterska ut.

Doktor Jessen är inte klar än, sa hon. Det är nog ingen idé att ni väntar. Det här kan ta tid.

Hur så?

Doktorn var alldeles förskräckt och bad mig förklara för er att flickan fött barn någon av de senaste månaderna, sa sjuksköterskan. Var är barnet?

Poliserna såg på varandra.

Hur ska vi veta det? svarade den yngre.

Hon blängde på dem.

Ta reda på det då! fräste hon. Barnet måste hittas. Om det finns någonstans därute och ingen tar hand om det svävar det i livsfara. Vi kommer också att kontakta socialtjänsten.

Vi väntar här.

Ett barn i fara har alltid hög prioritet. Beskedet från patrullen på akuten utlöste febril aktivitet inne i polishuset. Jourhavande polischef tog över telefon beslut om att gå upp i stabsläge och tekniker och poliser väcktes upp och beordrades in till polisstationen.

De gripna hade fått lämna sina fingeravtryck i samband med att de togs in till arresten. Inkallade tekniker kunde enkelt slå fast att det ena fingeravtrycken på den lilla påsen var avsatt av Nicke Lundgren. Man kunde också konstatera att det andra avtrycket tillhörde den tills vidare okända flickan på akutmottagningen. Som rutin las avtrycken in i det internationella fingeravtrycksregistret Afis, men alla visste att det kunde ta lång tid innan svar kom från det omfattande registret, ibland kunde det ta flera dagar. Men, eftersom man kunde anta att flickan vid något tillfälle hade blivit daktad, i samband med att hon blivit inskriven hos Kriminalvården, anhållen eller häktad, misstänkt för brott, kunde man också söka i sina egna register.

Svaret på fingeravtrycken kom i stort sett direkt ur belastningsregistret. Flickan, femtonåriga Amanda Kollert, var daktad i polisregion Stockholm, närmare bestämt i Södertälje. Det fanns foton i olika vinklar, komplett personnummer och senast kända adress. Dessutom hade man som särskilda kännetecken registrerat en osnyggt läkt knivskada på vänster överarm samt ett jack i höger öra. Amanda Kollert verkade leva ett tufft liv.

Med de uppgifterna var det enkelt att söka i andra register och man kom snabbt fram till att senast kända adress var ett behandlingshem i Ytterjärna.

Men den informationen hade inget större värde eftersom Amanda var efterlyst. Hon hade varit på rymmen från behandlingshemmet i nästan ett halvår.

Andra registerslagningar gav informationen att Amanda var född i stadsdelen Bårsta, i västra delarna av Södertälje, av svensk mor och syriansk far. Pappan mördades utanför en spelklubb i Södertälje sju år tidigare, ett ärende som fortfarande inte var utrett.

Ett telefonsamtal med socialjouren i Södertälje gav, trots sekretessbestämmelser, en mera fyllig information. Efter relativt framgångsrik skolgång hade Amanda hamnat i det som brukar kallas dåligt sällskap. Hon började dricka sprit, röka hasch och därifrån var det inte långt till tyngre droger. Ett sådant missbruk måste finansieras. När hon var med om ett inbrott hos en pälsfirma kom polisen. Socialtjänsten kontaktades eftersom den unga flickan ännu inte var straffmyndig. Hennes mamma, Ebba, fick en vänlig uppmaning om att axla sin modersroll och försöka få dottern på rätt spår igen, men avböjde all hjälp från socialtjänsten. Därmed kunde socialtjänsten inte agera ytterligare. Snart var Amanda hos sina gamla vänner igen och kunde återta sina gamla vanor.

*

Natten övergick i morgon och en grupp kriminalare hade samlats i polishuset. Att få klart för sig vem Amanda var hade haft hög prioritet, men det viktigaste nu var att ta reda på vad som hade hänt med hennes barn. Själv kunde hon inte hjälpa till, patrullen på plats på sjukhuset rapporterade att komplikationer tillstött och att hon flyttats till IVA, där hon sövts ned och lagts i respirator. Det skulle dröja innan polisen kunde höra henne.

En kontakt med kollegerna på narkotikaspan i Södertälje gav ytterligare information. Tre veckor innan hon skulle fylla femton hade hon gripits av polisen efter att tillsammans med en manlig bekant försökt råna en pizzeria i Ronna under vapenhot. Socialtjänsten agerade igen och efter utredning blev Amanda luvad och placerades på rehabiliteringshemmet i Ytterjärna enligt LVU, lagen om vård av unga. Därifrån rymde hon två gånger. Efter första flykten omhändertogs hon i en knarkarkvart i Rönninge och återbördades. Andra gången var för ett halvår sedan och nu var hon alltså hittad igen, i Uppsala.

Sammantaget en fyllig och bra information. Men inget av det hjälpte dem att hitta barnet. Morgonen var ännu tidig och det gällde att ta tag i det lilla som fanns. Jouråklagaren hade startat en förundersökning, tills vidare på misstanke om barnarov. Ögat, som egentligen hette Christer Ögren, hade utsetts till spaningsledare och han hade kallat in en större grupp utredare till ett möte klockan nio på morgonen. Men i det första läget bestod hans spaningsgrupp av två förhörsledare som kallats in. På Akademiska sjukhuset hade man konstaterat att Amanda hade fött ett barn, något som varken folkbokföringen eller andra instanser känt till. Det var ett mysterium men viktigast för tillfället var inte att ta reda på var det byråkratiska felet låg utan att hitta barnet.

Om det levde.

Gör ert förbannade bästa, sa Ögren. Prata med hennes kamrat en gång till. Ta i lite om han vrenskas alltför mycket.

Det tog de två erfarna förhörsledarna en kvart att få fram hans namn, detta utan att de behövde ta till några bryska metoder.

Okej, sa han och skakade av abstinens. Jag heter Lukas Nilsson.

Bra, Lukas, nickade kriminalinspektör Susanne Brav. Vi får väl börja med att berätta för dig att du är misstänkt för människorov, alternativt medhjälp till människorov. Är det du som är far till hennes barn?

Unge herr Nilsson bligstirrade på henne och sedan fick han fason på anletsdragen.

Nej, för fan! Ungen är tre månader. Jag träffade Amanda för nästan tre veckor sen. Jag var hemlös, precis som hon, men själv hade hon hittat tak över huvudet och hon tog med mig dit.

Dit? frågade Oscar Nessén, också han kriminalinspektör, som alltsomoftast ingick i radarparet Brav och Nessén. Var ligger taket och finns barnet under det?

Lukas satt tyst i fem sekunder innan han svarade.

Jag har lovat henne att ...

Nessén avbröt honom genom att slå handflatan i bordet. Inte för hårt, bara för att markera.

Om du bryr dig om Amanda och barnet är det vettigaste du kan göra att berätta.

Pojken ryggade tillbaka.

Vet ni vad hon heter?

Vi vet mycket, men inte var barnet finns. Susanne Brav såg oerhört allvarlig ut. En baby kan inte vara ensam hur länge som helst. Om något hänt henne kan du hållas ansvarig.

Lukas Nilsson tänkte igenom påståendet och nickade efter en stund.

Ett rivningshus i Nyby, sa han till sist. Vad gatan heter vet jag inte. Eller, det är nog ingen gata egentligen, det ligger liksom lite öde.

Susanne tog upp en padda ur sin väska och startade den. Sedan sökte hon efter området i nordöstra Uppsala på Google Earth och vände skärmen mot honom.

Peka! sa hon.

Lukas hade tårar i ögonen när han förde med fingret längs bilden och till sist tryckte ner det vid ett skogsområde.

2

Kenneth Klintman och hans ständiga arbetskamrat på krimjouren, Lisa Norén, hade installerat sig i sitt lilla tjänsterum på kriminalavdelningen i polishuset.

Klintman var inspektör på roteln för grova brott i region Mitt, hade passerat sextio och varit polis en stor del av dessa år. Gamla kolleger i polishuset kallade honom Clint, ett namn som yngre poliser inte fick ta i sin mun så att han hörde det. Som hos en hel del andra inom kåren hade de oregelbundna måltiderna, oftast bestående av skräpmat, ökat hans vikt till cirka etthundratjugo kilo.

Likt många kolleger var han skild. Yrket orsakade ofta slitningar i familjen, så även för Klintman som sedan många år lämnat Britt-Marie och villan i Vattholma, där exet nu bodde med sin nye karl. Ibland saknade han de nu vuxna döttrarna Sofia och Evelina. Det hände att de ringde honom i hans bostadsrätt på Vaksalagatan, men med åren alltmer sällan. Men han hade förståelse för att de måste få leva sina liv.

Han slog sig ner vid skrivbordet och kastade en blick mot Lisa som hängde av sig jackan på kroken vid dörren.

Vill du ha kaffe? frågade hon.

Tack, gärna.

Lisa Norén försvann mot kaffeautomaten. Hon var också kriminalinspektör, men hörde till spaningsroteln. Klintman såg efter henne. Lisa var en kvinna han tyckte mycket om. Mest som kollega, förstås. Annat var inte att tänka på om han ville slippa bli sedd som gubbsjuk. Inspektör Norén var minst tjugo år yngre än han själv. Hon kom från Norrland, vilket ibland hördes när hon pratade. Hennes far var, eller hade varit, han var inte säker på vilket, kommissarie inom trafikpolisen i hemlänet. Vilken det nu var. Hon hade säkert berättat det någon gång men det hade fallit honom ur minnet. De enda gånger han tänkte på det var när han åkte bil med henne och de hade bråttom. Hon körde säkert, men fort, mycket fort, något som hon påstod var arvet efter fadern.

Jag måste fråga varifrån hon kommer, tänkte Kenneth Klintman när han såg Lisa närma sig med en plastmugg i vardera handen.

Det blev inte av nu heller. I samma sekund som hon ställde ner de rykande kopparna på skrivbordet ringde hans mobiltelefon. Displayen avslöjade varifrån samtalet kom.

Tjenare, Ögat, skrattade Klintman. Du som är chef behöver väl inte vara vaken så här tidigt.

Jag har varit i selen i flera timmar, svarade Christer Ögren. Känner du till den gamla rivningskåken på en avtagsväg från Österleden i Nyby, den som ligger rätt nära E4-an?

Kenneth nickade trots att det inte syntes i telefon. Visst gjorde han det. Huset hade stått obebott i decennier. Det ägdes av en rik och mycket excentrisk adelsman som numera var bosatt i Spanien. År 1983 hade han begärt rivningstillstånd för att bygga nytt på sin skogstomt. Riksantikvarieämbetet hade sagt nej eftersom husgaveln hade historiskt värde och måste bevaras. Då bestämde mannen sig för att skrota sitt projekt och sedan dess hade huset förfallit och slyet växt till träd runt omkring. När folk i grannskapet började klaga ville kommunen köpa fastigheten. Den högadlige vägrade. Kommunen sökte exproprieringstillstånd, vilket överklagades i alla instanser, senast för två år sedan och ännu var inte ärendet avgjort. Fick inte den naturaliserade spanjoren göra vad han ville med sin egendom bestämde han att den skulle stå där tills tomten blivit vildmark och huset förvandlats till mylla.

Ett övergivet hus blir attraktivt för somliga. Från nittiotalet och framåt blev kåken knarkarkvart. Kenneth och Lisa hade deltagit i flera tillslag där. För några år sedan började det brinna i ett par av rummen. Till kommunens förtret självslocknade branden och byggnaden stod kvar.

De senaste två åren hade ingripandeverksamheten huset under bevakning. Deras radiobilar körde med ojämna mellanrum dit och såg till att obehöriga kördes bort, något som fick narkomanerna att flytta till lugnare platser.

Jag vet precis var det ligger, sa Kenneth. Har det hänt något där?

Ögren berättade kortfattat om det saknade barnet och att det möjligtvis fanns i det beryktade huset.

Jag vill att du och Lisa ...

Vi är redan på väg, förklarade Klintman och knäppte bort samtalet medan han reste sig ur stolen.

Samtidigt som han drack sitt heta kaffe i tre stora klunkar fick Lisa en sammanfattning av Ögats önskemål.

Jag kör,