Studio Näktergalen

By Leena Lehtolainen

Kriminalkommissarie Maria Kallio ser på en direktsänd talk-show om prostitution i teve. Kalabalik utbryter i studion och kamerorna slocknar. Strax därefter ringer Marias mobil: en kvinna har hittats död i tevehuset. Kvinnan, Lulu Nightingale, är en känd prostituerad med en rad högt uppsatta personer i sin kundkrets. Lulu har dött av cyanidförgiftning strax före sändning och allt tyder på mord. Raden av misstänkta är begränsad eftersom programmet bygger på överraskningsprincipen och bara några få kände till att hon skulle medverka. Men pusslet blir svårare att lägga än så och Maria Kallio tvingas gång på gång byta spår i utredningen. Finns det någon koppling mellan den mördade Lulu och den svårt sargade och sannolikt prostituerade kvinna som nyligen försvunnit från ett sjukhus? Kan den ryska maffian vara inblandad? Eller finns motivet att hämta i Lulus kundkrets? När en av de misstänkta hittas död efter vad som ser ut som ett självmord och tar på sig skulden för mordet på Lulu, blir fallet ännu mer komplicerat. Är det sanningen som vederbörande efterlämnat eller finns det en mördare som inte låter sig stoppas av någon? Maria Kallio, som brottas med ett trängt privatliv och en oförstående chef, står återigen i ett vägskäl i utredningen men blir allt mer övertygad om i vilken riktning hon ska gå något hon tvingas betala ett högt, personligt pris för. Liksom i sina tidigare böcker berättar Leena Lehtolainen i Studio Näktergalen om laddade och samtidsrelaterade frågor.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 30, 2020
• ISBN: 9789178294909

Book preview

namnet

1

Kvinnan stod vid vägkanten. De högklackade vinylstövlarna nådde ända upp till låren, men det fanns ändå gott om utrymme kvar mellan dem och fållen på den kortkorta kjolen. Brösten hävde sig upp över den tajta topplinningen. Kvinnan log på en gång inbjudande och osäkert: hon kunde inte veta hurdan nästa kund skulle vara. När sedan en bil stannade bredvid henne satt Richard Gere i den.

Jag bytte kanal. Jag orkade inte titta på Pretty Woman en tredje gång. Alternativen var bedrövliga: Formel 1, dokusåpaeskapader, något koppleriprogram som kamouflerats till sällskapslek. Jag drack ur mitt te och stängde av teven.

Barnen sov, jag kontrollerade att de andades. Vår tre månader gamla kattunge Venjamin låg hoprullad i fotänden av Iidas säng. Han gnällde till svagt när jag kliade honom bakom örat. Jag kände mig ensam och försökte få tag på min man Antti, men hans mobil var avstängd fastän klockan bara var halv tio. Jag ville inte störa mina bekanta heller. Alla hade antingen småbarn eller skulle upp tidigt på morgonen.

I brist på annat ringde jag Koivu som var vakthavande befäl på avdelningen den här kvällen. Utöver att vara min arbetskamrat var Koivu också en vän, en några år yngre man som jag känt under tiden jag jobbat i Esbo, Helsingfors och Norra Karelen.

Hej, det är Maria. Nåt särskilt?

En utryckning, familjen Janatuinen på Abelsgatan. Det har ju varit tyst om dem i en månad. Båda var på fyllan, vi tog dem i förvar och placerade barnen i familjehem. Kan vi inte omhänderta barnen nu?

Om föräldrarna ångrar sig på morgonen igen och ingen av dem vill väcka åtal och om...

Ja ja, stönade Koivu. Är föräldrars rätt till sina barn så obestridlig i det här landet att inget kan rubba på det?

Jag svarade inte. Koivu och jag hade diskuterat det här många gånger. Han och hans polishustru Anu Wang-Koivu hade i snabb takt skaffat tre barn, det yngsta var bara ett par månader. Faderskapet hade gjort Koivu så överkänslig mot allt som hade med barn att göra att jag emellanåt måste dämpa honom.

Jorv har fått in en svårt knivskuren kvinna. Hon hade blessyrer på hela kroppen, i ansiktet och i underlivet. Hon har ingen ID-handling och tycks inte förstå finska. Sjukhuspersonalen tror att hon är från Ryssland eller nåt närområde. Hon skrek nåt på ett östklingande språk innan narkosen började verka. Det tog dem ett par timmar att sy igen såren.

Var hittades hon?

Vid en öde tomt nära Esbo centrum. En hund som var ute och rastades hade fått vittring. De letar som bäst efter spår.

Jag tänkte på filmsekvensen jag nyss tittat på och även om jag skämdes för min fördomsfulla slutledning frågade jag:

Hur var kvinnan klädd?

Skinnstövlar och päls, svarade Koivu. Ingenting under, inte ens underkläder.

Underligt. Om det var fråga om en prostituerad som misshandlats av en hallick, varför hade hon i så fall klätts i kappa och stövlar och inte lämnats naken i den ännu isande marskylan? Hade man i själva verket bara velat varna henne, men sedan hade misshandeln av någon anledning gått för långt?

Är du kvar? Koivus röst avbröt mina funderingar. De lovade på Jorv att vi skulle kunna förhöra henne i morgon. De där skadorna har inte uppkommit utan anledning.

Boka in en tolk. Har du morgonskiftet också?

Ja. När kan jag ta ut övertidstimmarna?

Du vet nog svaret på den frågan.

Jag lade svärande på luren. Vi hade två otillsatta tjänster på vår avdelning. Lähde som funnits i huset redan före min tid hade sjukpensionerats i början av året, den andra tjänsten hade varit vakant redan i ett par år. Ursula Honkanen vikarierade tre månader i taget under Anu Wang-Koivus mammaledighet. Trots sänkningen av spritskatten ökade inte antalet våldsbrott lika kraftigt som narkotika- och ekobrotten. Allt mer resurser riktades numera mot dessa. För de makthavande var pengar viktigare än människors välfärd.

Jag kurade ihop mig närmast fönstret i dubbelsängen. Anttis sida av sängen var tom. Forskningsarbetet i Vasa innebar ett par nätter borta varje vecka, men sedan jul hade Antti blivit kvar i Österbotten i allt längre perioder. Forskningsprojektet var inne i en intressant fas och det var gott om konferensföredrag också. Vasa universitets pilotstudie hade fått internationell uppmärksamhet. På den ekonomiska institutionen försökte man visa hur globaliseringen inom femtio år skulle påverka ekonomin i såväl Finland som i resten av världen. Forskningsgruppen jämförde olika beskattnings- och tullavgiftssystem. Fastän Antti hade specialiserat sig på kategoriteori var praktisk matematik en trevlig omväxling. Han kände att han gjorde något viktigt, för resultaten skulle kunna användas till att styra världens penningflöden på ett mer rättvist sätt. Men meningsfullheten i uppgiften förtog inte hemlängtan.

När sömnen äntligen infann sig förväxlade mina drömmar Julia Roberts och den misshandlade kvinnan som hittats i snön. Vid något skede tuggade Venjamin på mina tår som rymt ut utanför täcket.

Klockan tvingade upp mig vid sju. Jag tog den fyraårige Taneli till dagis och följde andraklassaren Iida och hennes kompis Saara till skolan. Längs skolvägen fanns det två farliga övergångsställen. Det var behagligt att promenera den kilometerlånga sträckan, hjärnan fick syre. Trots att halva mars hade gått var det full vinter. Solen orkade än så länge inte upp till plusgrader ens på eftermiddagen och det fanns fortfarande tillräckligt med snö för att åka skidor.

Allt var som vanligt i mötesrummet. Ursulas sminkning var perfekt, Puustjärvi kom i sista sekunden eftersom man, när man körde från Kyrkslätt, alltid fastnade i trafikrusningen vid Jorvaskorsningens rödljus. Jag undrade för femtioelfte gången varför han inte åkte hemifrån fem minuter tidigare. Koivu gäspade, sade att han hade sovit några timmar i vilorummet. Puupponen åt en munk. Han proppade i sig en ofattbar mängd fett varje dag, men lyckades ändå hålla sig smal. Autio hade en ny slips, de blå ränderna passade bra ihop med den bruna kostymen.

Ursula, du får ta familjen Janatuinen. Prata med socialen om ett eventuellt omhändertagande av barnen. Koivu, har du lyckats ordna nån tolk åt kvinnan på Jorv? Vi kallar henne förslagsvis fröken X så länge.

Det ser illa ut. Den ena rysktalande tolken är sjukskriven och den andra utlånad till Vanda. Jag kanske ska prova min engelska eller be om assistans från sjukhuset. Det var väl tänkt att jag skulle ta mig an fallet?

Jag log. Språkkunskaper var inte Koivus starkaste vapen i polisarbetet.

Här är några bilder. Koivu knäppte på datorn. Puupponens andra munk förblev halväten när det första fotot visade en kvinnas könsorgan med ett snitt ända upp till analöppningen. Det fanns djupa sår på kvinnans båda bröst och i ansiktet löpte ett snitt från höger öga till mungipan.

Vänsterhänt. Förövaren alltså, sade Puupponen genast, men jag var inte lika säker på det. Gärningsmannen hade också kunnat stå bakom offret. Puupponen kunde ibland dra alltför snabba slutsatser, och han betedde sig ofta som en liten pojke. Hans tvångsmässiga behov att skämta om allting hade på senaste tiden dämpats något och emellanåt märkte jag att jag till och med saknade hans klumpigheter.

Flickan var späd och knappt, om man nu kunde dra den slutsatsen utifrån bilderna, tjugo år. Skadorna fanns alla på framsidan av kroppen.

Så här såg det ut där hon hittades, fortsatte Koivu. Det var ganska kallt i går och snön hade trampats ner, det var svårt att hitta några skoavtryck. Enligt patrullen som var på platsen hade hon uppenbarligen inte knivskurits där, eftersom det inte fanns några större mängder blod i snön.

Fotona visade en slät äng täckt av ett tunt lager snö vid en väg. Där skulle det ha varit lätt att dumpa någon från en bil.

Men varför hade hon dumpats just där? För att dö? Eller för att bli hittad? undrade Puupponen.

De har stympat hennes arbetsredskap som hämnd, konstaterade Ursula kallt. Underligt att de släppte iväg henne efter det. Vanligtvis brukar hallickarna hålla sina straffade horor inlåsta medan de repar sig.

Kom ihåg att vi så här långt inte har några säkra tecken på att hon är prostituerad. Vi förhör henne först, var jag tvungen att säga. Den vietnamesfödda Anu Wang-Koivu hade lärt mig en hel del om finländarnas inställning till asiatiska och ryskfödda invandrarkvinnor: de var antingen till salu eller postorderbrudar.

Jag tar hand om det, lovade Koivu, och jag tyckte också att det var en bra idé. Koivus vänlighet gjorde för det mesta folk pratsamma. Men han skulle inte klara sig utan tolk. Det finns väl nån som kan ryska på Jorv. Är det inte så att alla sjukvårdsbiträden tas in från andra sidan gränsen numera, eftersom ett så uselt jobb inte duger åt finländarna längre?

Du låter ju som en politiker. Jag följer med dig, sade jag plötsligt. Passar det dig direkt efter det här mötet?

Puupponen visslade till. Kan chefen ryska?

Jag läste det på gymnasiet. Jag har repeterat lite på sistone eftersom vi får in ryska kanaler via vår satellit. Jag berättade inte för mina medarbetare att jag hade tänkt att jag skulle ha nytta av ryskan när jag sökte nya jobb. Jag hade varit vid Esbopolisen i tio år nu, även om mammaledigheterna hade gjort att jag bara hade jobbat i sju. Såvitt jag mindes hade jag valt ryska eftersom min första kärlek Johnny hade läst det. Det vore ju ironiskt om jag skulle få nytta av en skolflickas fåniga val i en brottsutredning nästan tjugofem år senare.

Jag lät Koivu köra, i bilen gick jag igenom fraser och försökte tänka ut användbara ord. Jag hade också repeterat ryskan med andretränaren för Iidas konståkningsgrupp, men skulle nog inte ha så stor nytta av hopp- och bågtermer i ett misshandelsförhör.

Mitt senaste besök på Jorv hade varit i höstas för att ta avsked av Anttis far. Minnet fick fortfarande strupen att snöras ihop, fastän Tauno Sarkelas bortgång efter en lång tids sjukdom hade varit en lättnad. Jorv var förknippat med lidande och död. Jag hade fött båda mina barn i Ekenäs.

Koivu gick med stora steg framför mig, det var som om han snabbt ville få det undanstökat. Det kändes som om jag helt plötsligt inte kom ihåg en enda rysk fras.

Jourhavande visade in oss i rätt rum. Kvinnan vi skulle förhöra låg borta vid fönstret. I mittensängen halvsov en äldre kvinna, närmast dörren höll en lockhårig kvinna i min ålder vakt med sitt gipsade ben i högläge. Hon hälsade glatt på oss.

Har ni äntligen hittat några vänner till flickan vid fönstret?

Det var förstås inte möjligt att förhöra fröken X i andras närvaro. Jag frågade jourhavande om det fanns några tomma rum på avdelningen. Hon tittade på mig som om jag vore knäpp.

Det här rummet är också överbelagt.

Nåt tvättrum eller linneförråd, då? Vilket slutet utrymme som helst går bra.

Jourhavande gick för att hämta översköterskan, Koivu och jag försökte undvika den nyfikna kvinnans frågor.

Hon är ryska. Så pass mycket ryska har jag hört i Tallinn att jag känner igen det.

Pratar hon med er?

Nej, men i natt skrek hon så i sömnen att jag fick tillkalla nattsköterskan. I fyra år har jag köat för en åderbråcksoperation så jag får väl stå ut. Det vet man ju inte vilket knarkargäng flickan tillhör, vem vet om det ens är tryggt här på sjukhuset. Det ränner folk här hur som helst.

Jag gick bort till fönstret och såg att flickans ögon var öppna. Den ena halvan av ansiktet täcktes av ett bandage. Det ljusa håret räckte ner till axlarna och täcket hade dragits upp till hakan som om hon gjorde allt för att gömma sig.

"Zdrástvujte. Vy gavaríte pa-rússkij?" frågade jag. Flickans ögonlock skälvde till en aning, men hon svarade inte. Jag beslöt att fortsätta först när vi var på tre man hand.

Översköterskan kom inflängande och bad om ursäkt för utrymmesbristen. Vi fick låna hennes arbetsrum om sängen gick in där. Sjukvårdsbiträdet började köra bort sängen längs korridoren, Koivu och jag hastade efter. Efter att vi flyttat undan några stolar fick vi in sängen mellan bordet och dörren så att det gick att stänga dörren.

Fröken X:s ansikte var uttryckslöst, hon höll ögonen slutna. Jag presenterade mig själv och Koivu, sedan frågade jag efter hennes namn. Hon svarade inte. Frågor om vem, varför och var ledde inte heller till något resultat. Jag började misstänka att den unga kvinnan trots allt inte förstod ryska. Kanske var hon från Polen eller Slovenien. Jag försökte med finska, svenska, engelska och tyska, men utan resultat. De bruna ögonen stirrade på täcket, den vackert formade munnen förblev stängd. Efter att ha försökt i en kvart bad jag Koivu att lämna rummet. Hon var kanske rädd för män. Men samtalet på tu man hand hjälpte inte heller. Frustrerad gick jag för att prata med läkaren. Var det någon mening med att inleda en utredning när vi inte ens visste om det hade skett något brott?

Avdelningsläkaren ansåg att flickans skador hade orsakats av en sällsynt vass, liten kniv, exempelvis en stilett.

Skadorna på kinden och bålen kan ha uppkommit hur som helst men de stympade könsorganen pekar på att förövaren och kvinnan har haft ett intimt förhållande, spekulerade hon. Eller så kan det förstås röra sig om ett våldtäktsförsök som försatt henne i nåt slags chocktillstånd, och det är därför hon inte pratar. Vi hittade ingen sperma i vaginan, gärningen har alltså inte fullbordats... Hon har knivskurits en eller ett par timmar innan hon hittades, blodet hade redan börjat levra sig.

Hur mycket blod förlorade hon?

Enligt läkaren hade man inte behövt ge henne mer än en påse blod.

Har hon några särskilda kännetecken, som födelsemärken eller tatueringar? En levande människa som var vid medvetande kunde man inte undersöka som ett lik på patologiska institutionen som förlorat allt privatliv. Särskilda kännetecken kunde spela en avgörande roll när det gällde att klarlägga någons identitet.

Avdelningsläkaren bläddrade i sina papper. Ett gammalt hafsigt hopsytt skärsår under vänster skulderblad. Inga andra ärr, inga tatueringar. Ett stort födelsemärke på vänster skinka. Åtminstone en slarvigt gjord abort, det stöder också teorierna om hennes ursprung. Ryska abortkliniker är fortfarande rena tortyrkammare.

Hittade ni nån narkotika i blodet?

Vi har inte råd att ta så dyra prover rutinartat. Vill ni ha ett sånt? Vi gjorde ett hiv-test. I övrigt verkar hon frisk, alla livsfunktioner är normala, hon får tillräckligt med näring, musklerna är vältränade.

Var finns hennes kläder nu?

I hennes skåp.

Plånbok? Mobil? Nycklar?

Inget av det, men hennes smycken ligger nog i byrålådan vid sängen. Ni måste be henne om lov innan ni undersöker dem.

Smycken?

Ett par ringar och ett halsband med ett kors. Ett ortodoxt kors.

Det kunde finnas graveringar på ringarna. Jag funderade på om det var hemfridsbrott att undersöka flickans smycken utan tillstånd. Koivu och jag lämnade avdelningsläkaren och gick tillbaka till flickans rum. Den lockhåriga kvinnan iakttog oss intensivt, patienten i mittensängen sov fortfarande. Jag bad att få titta på smyckena, först på finska, sedan på ryska. När jag inte fick något svar drog jag ut lådan. Då spärrade flickan upp ögonen, jag tyckte mig skymta rädsla i dem.

Korset var litet, ungefär tre centimeter långt, guldet såg inte ut att vara alltför många karat. Kedjan var tunn. Det var mycket riktigt ett ortodoxt kors med en snedställd arm. Jag letade förgäves efter en gravering. Den ena av ringarna hade en väldig rubin med diamanter som kronblad på en blomma. Den såg värdefull ut. Det fanns ingen gravering inuti den. Den andra ringen var enklare, det var en tunn dubbelring med små stenar infattade här och där, det såg ut som granater. Jag vände ringen mot ljuset. Nad Oksanu.A.

"Nad Oksanu... Oksana? Ditt namn?" frågade jag på ryska och jag såg hur flickan svalde. Men hon förblev ändå tyst. Min mobil ringde, jag hade glömt att stänga av den när jag kom till sjukhuset. Jag kände igen åklagaren Katri Reponens nummer och stängde av mobilen. Jag skulle hinna ringa min vän senare.

Oksana, vi vill bara hjälpa dig. Den som gjorde det här måste ställas... Jag kom inte ihåg vad till svars hette på ryska, jag avbröt meningen. Här är mitt telefonnummer, sade jag och lämnade mitt visitkort på bordet. Sedan öppnade jag Oksanas klädskåp. Pälsen vällde ut, den var tjock och långhårig, men fläckig av blod framtill. Jag kunde inte säga vad den blågrå pälsen var gjord av, Koivu gissade på färgad chinchilla. I ena fickan låg ett tvåeuromynt och en pappersnäsduk. Stövlarna var svarta snörstövlar, väldigt högklackade och spetsiga. De fick mig att tänka på gårdagskvällens film. Det högra stövelskaftet hade en liten reva som hade lagats med lim.

Tanten i mellersta sängen hade vaknat och började väsnas om att hon behövde gå på toaletten. Den handlingskraftiga rumskamraten tillkallade en sköterska. Jag bytte ytterligare ett par ord med jourhavande. Vi skulle informeras om det skedde någon förändring i flickans tillstånd.

Vi skulle behöva en psykiater eller psykolog som kan ryska för att prata med henne, sade jag till Koivu när vi gick ur hissen och tillbaka till bilen.

Koivu hade kommit överens om att prata med kvinnan som hittat flickan på eftermiddagen. Han hade redan på morgonen gått igenom alla saknade personer, men inte hittat någon som stämde in. Vi kunde få ut ett polismeddelande på internet på en gång. Koivu och stationens informatör fick ta hand om det. Att gå ut med information om smyckena skulle kanske hjälpa oss vidare.

Det finns förstås en risk att förövaren slår till igen efter att ha sett polismeddelandet. Koivu påpekade det självklara. Vi skulle givetvis inte avslöja att flickan låg just på Jorv. Hade flickan misshandlats av någon kund skulle han sannolikt få hallicken efter sig. Men om hallicken hade velat få in henne på sjukhus, varför hade han inte kört henne till Jorv?

Kolla för säkerhets skull upp alla kvinnor som heter Oksana i Finland. Det finns nog inte så värst många. Ring alla mellan 15-30 år. Hur noga undersöktes fyndplatsen? De har kanske missat en mobil eller en handväska?

Det var Rasilainen och Airaksinen som var där. De sa inget om det.

Kontakta stödcentret för de prostituerade, fast de lämnar ju inte gärna ut information om sina klienter. Betona att Oksana är offret och inte misstänkt för nåt. Vi har inte särskilt många metoder att ta till om hon inte själv vill berätta hur hon fått skadorna. Vi kan väl inte hålla henne kvar för det, men vi måste få reda på vem hon är. Men det är inte vårt jobb, utan utlänningspolisens.

Koivu gäspade igen, jag tyckte synd om stackarn. Juuso var inte ens tre ännu, Sennu ett halvår. Det var gott om liv och rörelse i familjen Koivu. Som tur var krävde inte identifieringen av Oksana, som jag kallade henne nu, särskilt avancerad hjärnverksamhet. Jag lät Koivu finjustera parkeringen av bilen i rutan och gick till mitt rum. I datorn väntade ett kort mejl från min närmaste överordnade Jyrki Taskinen: Allt är bra här i Quebec. Silja mår bra, fast hon tycker själv att hon är för tjock, Terttu njuter av att få pyssla om henne. Dagen D är i nästa vecka. Är det fortfarande skidföre i Finland? Här i bergen finns det helt fantastiska skidspår. Hur är det på jobbet? Hälsa alla. Jyrki.

Taskinen var tjänstledig i ett halvår, han tillbringade tiden med sin fru hos deras dotter i Kanada. Silja väntade sitt första barn, så Taskinen skulle bli morfar. Jag saknade honom varje dag, även om vi ofta inte hunnit med vår gemensamma veckolunch. Taskinens fru Terttu hade för ett par år sedan blivit allvarligt sjuk, men man hade lyckats få bukt med den elakartade tumören genom två operationer och en hysterektomi. När det hade stått klart att Terttu skulle klara sig hade Taskinen lovat att ta tjänstledigt. Det hade tagit mer än ett år att ordna det. Vi hade inte fått anställa någon vikarie under Taskinens tjänstledighet, utan jag rapporterade i stället direkt till vice polischef Kaartamo, vilket inte var särskilt tilltalande för någon av oss. Kaartamo skulle gå i pension vid årsskiftet och jag var inte den enda i huset som räknade dagarna. Polischefen verkade också vara en av dem.

Kaartamo var samtida med Kekkonen och van att sköta jobben via ett gode-broder-system. Han hade aldrig gjort någon hemlighet av att han helst inte sett mig som chef över våldsroteln. Kaartamo ansåg att kvinnor som poliser var helt okej så länge vi inte fick för mycket makt. I värsta fall kunde vi sabba herrarnas planer. Vår senaste dispyt hade rört ett eventuellt deltagande i NBNP:s utbytesprogram, det nordisk-baltiska nätverket för kvinnliga poliser. Mötets teman hade varit våld mot kvinnor och barn samt prostitution. Enligt Kaartamo var det slöseri med resurser och bara ett kärringpyssel. Efter den diskussionen hade jag tillåtit mig att tycka att Kaartamo var kvinnofientlig, att det trots allt inte var över fastän vi föreställdes leva i en jämställd tid och att det var mycket lättare att jobba som kvinnlig polis nu än för tjugo år sedan när jag tagit examen från polishögskolan.

Jag knappade in ordningspolisen Liisa Rasilainens telefonnummer. Vi hade under årens lopp blivit vänner, vi väntade båda ivrigt på att fotbollssäsongen skulle börja så att vi fick spela i stationens tjejliga igen. Jag hade förgäves försökt locka över Liisa från fältet till kriminalpolisen. Hon tyckte om det varierande jobbet som ordningspolis.

Hej, Maria! Liisas röst lät halvkvävd. Ursäkta, jag har munnen full med mat, Jukka och jag käkar pizza på Omena. Jukka Airaksinen var Liisas partner, en lugn man som aldrig känt sig hotad av sin kollegas lesbiskhet. Det fanns andra typer på stationen.

Var det ni som var på misshandelsplatsen i Esbo centrum i går?

Liisa bekräftade det. Ett rent rutinuppdrag, vi var där samtidigt som akutvårdarna. Vi hann inte ställa några frågor innan de körde iväg med henne. Sen meddelade jag Koivu och lämnade in fotona från brottsplatsen. Det verkade inte som om man behövde besvära tekniska, även om det inte såg ut som nåt vanligt familjevåldsfall. Vem är flickan?

Det vet vi inte än.

Jag hörde hur Airaksinens mobil ringde och strax sade Liisa att de måste jaga efter en snattare. Jag borde ha fyllt i tidrapporten för början av månaden, men tankarna letade sig in på det ryska språket. Det saknades en modern polisutbildning i länderna som blivit självständiga efter Sovjetunionens upplösning och det kunde finnas behov av en kvinnlig utbildare som kunde ryska. Under hösten hade jag varit i Köln i en vecka för att utbilda afghanska poliser, och arbetet hade känts fruktbart även om kulturskillnaderna varit enorma. Undervisningsdiskussionerna hade gett mig ytterligare tilltro till mitt eget arbete: ett opartiskt rättsväsen och en okorrumperad polisstyrka var en av hörnstenarna i en demokrati. Jag hade börjat längta efter nya utmaningar, men att åka utomlands för en längre tid kändes omöjligt på grund av familjen. Barnomsorgs-situationen var tillräckligt besvärlig som den var.

Stationens informatör mejlade över polismeddelandet för kvittering. Esbopolisen ber om upplysningar som kan hjälpa till att identifiera den kvinna som i går hittades knivskuren i Esbo centrum. Kvinnan är cirka 170 cm lång, ljushårig, brunögd och slank. När kvinnan hittades var hon iklädd en mörkt blågrå hellång chinchillapäls och svarta högklackade stövlar. Den som kan identifiera kvinnan ombedes kontakta Esbopolisen. Efter meddelandet följde ett telefonnummer.

Jag bekräftade meddelandet och gick på lunch. Pälsen och stövlarna var en så pass uppseendeväckande detalj att massmedierna också skulle bli intresserade. Kanske skulle någon tidning mot hög ersättning kunna få Oksana att berätta sin historia. Kontanter lyckades ofta med det som polisen misslyckades med. På så sätt kunde Oksana köpa sig beskydd, kanske till och med sitt eget liv.

Eftermiddagen gick åt på ett internmöte som jag inte tycktes komma ihåg något av när jag körde till dagiset. Jag ringde Koivu för att höra hur förhöret hade gått med kvinnan som hittat Oksana, men hans mobil tutade upptaget. Förhoppningsvis skulle polismeddelandet ge resultat. Jag hämtade först Taneli, sedan Iida som var hos sin klasskompis på eftermiddagarna. Där hade vi verkligen haft tur, annars skulle vi ha varit tvungna att lämna en åttaåring ensam hemma i flera timmar. Fastän lagen om kommunal fritidsplats hade trätt i kraft var systemet fortfarande lite trögt. Många krävde tvärtom att man skulle avveckla rätten till allmän barnomsorg. Men ibland var det ändå bättre för ett barn att tillbringa dagarna på ett större fritids än i sällskap med en onykter förälder. Våra stamkunder, paret Janatuinen, var ett bra exempel på det. På dagis fick deras barn åtminstone morgongröt och lunch, något som föräldrarna skulle ha glömt att laga.

Vi åt hastigt innan det var dags att åka till Iidas konståkningsträning i Mattby, Iidas grupp var på isen två gånger i veckan. Det grämde mig att vi måste lämna den stackars kattungen igen. Taneli och jag fördrev tiden på biblioteket. Stadsdelen hade förändrats något oerhört sedan jag för nio år sedan utredde mordet på konståkerskan Noora Nieminen i Mattby. Esbo var som ett pussel som aldrig gick att lägga. Det dök alltid upp nya bitar som inte passade in i helheten. Antti hade till och med föreslagit att vi skulle flytta i motsatt riktning mot alla andra och söka efter ett nytt hem någonstans kring Vasa. Jag funderade ibland på hur det skulle vara att jobba som landsortspolis i Purmo eller Korsholm. Finlandssvenskarna hade ju inte för vana att ha ihjäl varandra, snarare skulle jag väl få klara upp tillslag mot rävfarmar. Det kändes inte så värst inspirerande.

Trots att minnena av mordet på Noora var fruktansvärda hade Iidas skridskointresse känts som en bra idé. Till min förvåning hade även Taneli velat ut på isen, och han tycktes lära sig i snabbare takt än Iida. Jag visste hur mycket tid och pengar ett seriöst konståkningsintresse krävde, men jag ville inte hejda barnens entusiasm. Som tur var behövde inte så där små tävla.

När vi gick tillbaka mot ishallen ringde mobilen. Jag kände inte igen numret.

God kväll. Det här är sjuksköterska Mirja Helin från kirurgavdelningen på Jorvs sjukhus. Ni bad oss meddela er om det skedde någon förändring i tillståndet för den namnlösa kvinnan som knivskurits.

Ja, bekräftade jag, fastän jag hade bett dem att meddela vakthavande på stationen, inte mig.

Det har det gjort nu. Hon har försvunnit.

Va?

Hon är spårlöst borta. När vi skulle ge henne kvällsmedicinerna var sängen tom. Hon hade tagit sin päls och sina stövlar utanpå sjukhuskläderna och ryckt loss droppet. Vi har ingen aning om var hon kan finnas.

2

Resten av kvällen gick åt till att uppdatera pressmeddelandet ihop med vakthavande. Vi lämnade ut Oksanas signalement till alla patruller. Enligt rumskamraten hade Oksana gått ut i korridoren med droppslangen. Sedan hade hon plötsligt återvänt till rummet, väldigt jäktad, tagit sina ytterkläder i skåpet och gett sig av. Man hittade droppslangen på entréplanet. Hundratals människor rörde sig hela tiden på Jorv, man skulle antagligen komma ihåg den eleganta, blodiga pälsen och det bandagerade ansiktet. Vi hade ett helt hav av folk att intervjua, vi fick be ordningssidan om hjälp.

Det fanns en notis om försvinnandet i morgontidningarna, och när jag på fredagsmorgonen körde in till jobbet läste man upp det på lokalradiostationerna också. Det var knappt två veckor kvar till vårdagjämningen och det var lättare att komma upp på morgnarna när det inte längre var så mörkt.

Vi har frågat taxi- och busschaufförerna, men de visste inget om kvinnan, sade Koivu på morgonmötet. Hon har antagligen lämnat Jorv i en privatbil.

Då kan vi väl bara vänta, föreslog Puustjärvi. Pressmeddelandet kanske ger nåt.

Puustjärvi var den tålmodigaste på avdelningen, han tränade sina nerver bland annat genom att spela go och binda flugor. Han utövade också yoga tillsammans med sin fru och hade rekommenderat oss andra det men jag hade inte provat. Det kändes konstigt att tänka sig den blonde, stabbige Puustjärvi böja sig i olika yogaställningar, men Petri hade sidor som han inte visade på jobbet.

Ännu sämre kände jag Autio, fastän vi hade jobbat ihop i nästan tre år. Kostymen var en förklädnad som han gömde sig bakom. Autio kom överens med alla men var inte vän med någon. Ursulas sporadiska försök att flirta lämnade han därhän, något som uppenbart förargade henne. Hon var en kvinna som måste testa varenda man, om inte annat så för skojs skull. I början hade det irriterat mig, numera verkade det snarare patetiskt.

Hittills hade vi bara fått in några tips och inget hade gett något resultat. En dam i Kyrkslätt hade varit säker på att kvinnan var hennes granne, men henne hade man hittat vid god vigör på arbetsplatsen. En berusad man hade ringt och sagt att han satt på en hora som hette Oksana i Estland. Resten av tipsen var ännu vansinnigare. De prostituerades stödcenter kände inte till Oksana, men personalen lovade att fråga sina klienter.

Enligt sjukhuspersonalen var Oksanas skador inte livshotande, men om inte såren rengjordes kunde de bli infekterade. Jag bad Koivu fortsätta intervjua alla kvinnor som hette Oksana och kontrollera inreseregistren för de senaste veckorna. Många prostituerade använde sig av tremånadersvisum. Koivu visste vad han skulle leta efter.

Jag hade ett möte med åklagaren Katri Repo om ett våldtäktsfall som snart skulle behandlas. Efter det var det redan lunchdags. Vi nöjde oss med personalmatsalen eftersom Katri hade bråttom. Det var länge sedan vi sågs och det var kul att utbyta nyheter. En tjänst skulle bli ledig på åklagarmyndigheten och Katri försökte få mig att söka