Falska förespeglingar

By Leena Lehtolainen

En homosexuell kommunalpolitiker, Petri Ilveskivi, blir överfallen och brutalt misshandlad när han är på väg till ett möte i stadsbyggnadsnämnden. Senare avlider han på sjukhuset och fallet förvandlas till en mordutredning, en utredning som hamnar på kriminalkommissarie Maria Kallios bord. Ganska snart leder spåren till en halvkriminell man, Marko Seppälä, som visar sig vara bulvan för någon. Det mesta tyder på att misshandeln var avsedd att skrämma upp Petri Ilveskivi men att den urartade. Vem var det som lejde Seppälä? Innan han hinner avslöja uppdragsgivaren hittas han själv död på en soptipp. Maria Kallios misstankar leder snart i en riktning men hon har svårt att få gehör för sina teorier eftersom de leder högt upp inom den politiska hierarkin. När en bomb exploderar i hennes trädgård blir det skrämmande tydligt att hon har kommit nära sanningen. Men då möter hon ett oväntat motstånd. Hennes vän och tidigare kollega Taskinen misstror hennes utredning och det blir uppenbart för henne att hennes chefer håller politikerna om ryggen. Hennes frustration växer ytterligare när allt tyder på att det finns en läcka på polisstationen. Maria tvingas ifrågasätta gamla lojaliteter och vet inte längre vem hon vågar anförtro sig åt. Hårt pressad både hemifrån och från höga chefer känner hon sig allt mer ensam.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 16, 2020
• ISBN: 9789178294886

Book preview

[e-mail]

1

Det första slaget kom som en överraskning. Petri hade inte alls lagt märke till den skinnklädda gestalten som stod på gångvägen. Han var försenad, tankarna kretsade både kring grälet för en stund sedan och kring det förestående mötet. Det var ingen som såg hur den skinnklädde anföll cyklisten som kämpade i uppförsbacken. Slaget kastade Petri av cykeln, men det bedövade honom inte trots att hjälmen gick sönder. Sedan slogs ett järnrör mot hans ansikte och knäckte näsbenet.

Petri gav inte upp så lätt. Han var liten och smal men smidigare än den klumpige motståndaren i sin skinndräkt. Han sparkade sin angripare på vristen så att denne nästan tappade balansen, vilket fick motståndaren att slå ännu ursinnigare. Petri försökte ta sig upp på benen igen.

Då tog angriparen fram en kniv ur fickan. Petri hade kommit upp på knä när kniven högg till. Han skrek när kniven trängde in i hans vänstra skuldra. Angriparens ansikte som doldes av ett hjälmvisir var ett ögonblick i samma höjd som hans och han såg sin egen fasa i den andres ögon. Sedan drog motståndaren ut kniven och högg till igen.

Det sista Petri hörde var en bofinks segerrika kvittrande. När motorcykeln startades hade han redan förlorat medvetandet.

2

Hur jag än försökte kämpa emot rann tårarna utför mina kinder. Jag hade aldrig lärt mig att skala lök utan att gråta. Jag hörde hur mobilen ringde och fick med viss möda fram den.

Maria Kallio.

Tjena, det är Koivu.

Hej! Vänta lite, jag ska torka mig i ögonen. Jag lade ifrån mig mobilen, stängde av plattan, lyfte av stekpannan och snöt mig grundligt.

Är det ’Glamour’ du lipar åt? retades Koivu när jag plockade upp mobilen igen.

Nej, löken. Jag håller på att laga laxsås.

Du får nog överlämna matlagningen åt Antti. Det har skett en grov misshandel i Ladusved, gärningsmannen är okänd. Offret opereras just nu och verkar inte ha stor chans att överleva. Anu och Puustjärvi finkammar området, men vi behöver förstärkning.

Be ordningspolisen så länge och försök få tag på Lähde. Var är du?

På stationen, jag ska till sjukhuset snart.

Jorv? Jag är där inom en timme.

Jag avslutade samtalet, knäppte på spisplattan igen, sedan ännu en. Det var bäst att koka upp pastan på en gång. Såsen skulle inte hinna småputtra som det var tänkt, men det kunde inte hjälpas. Jag hade inte hunnit äta lunch, och den sju kilometer långa joggingrundan efter jobbet hade förbrukat de sista kolhydraterna i kroppen. Utan mat skulle det inte bli något alls av jobbandet.

Jag skar ner löken i pannan, finhackade ett par vitlöksklyftor och brynte dem gyllenbruna i den väldoftande olivoljan. Squashen och bitarna av kallrökt regnbågsforell var genomstekta på ett ögonblick. Jag var ingen mästerkock, men pastasåserna som jag själv hittat på lyckades varje gång. Jag hällde ner pastan i kastrullen, blandade till en sallad, tillsatte crème fraiche, rosépeppar och en skvätt vitt vin i såspannan. Sedan gick jag för att kalla på familjen. Antti var ute i trädgården och beskar äppelträdet som med nöd och näppe klarat vintern och vår dotter Iida byggde ett slott åt sina dockor av stenar och lera, vilket också syntes spår av i hennes ansikte.

Kom och ät! ropade jag, för jag visste att pastan skulle vara färdig tills Antti hunnit tvätta av Iida. Vår katt Einstein smet in. Han hade känt laxdoften och visste att han skulle få smakbitar av Iida.

Vill du ha vin? frågade Antti när jag satte på Iida haklappen.

Nej. Koivu ringde. Jag måste till jobbet.

Synd. Det är en så fin vårkväll, jag hade tänkt att vi skulle ta en promenad, beklagade sig Antti och hällde upp ett rejält glas åt sig själv.

Det tar nog inte så lång stund. Jag har ett möte i morgon bitti och Koivu vill nog bara kolla hur vi ska gå vidare. En grov misshandel, sade jag undvikande. Fastän lida bara var två och ett halvt år ville jag inte prata om jobbet i hennes närvaro. Hon fick dessutom bara titta på Lilla tvåan och Teletubbies på TV.

Jag åt hastigt, bytte till en mer korrekt skjorta och kontrollerade att inte hästsvansen satt alltför snett. Tjänstesaaben såg underligt ny och glänsande ut på uppfarten till vårt nedgångna hyressmåhus. Vägen var gropig efter vintern, Ring tvåans byggarbetsplats hade rumsterat om landskapet kring Kockbybron till oigenkännlighet. Någon hade skrivit naturmördare med stora röda bokstäver på en grävmaskin som stod vid bygget. Man fick ofta högre straff för skadegörelse av en maskin än för att misshandla en människa.

På Jorvs sjukhus var det tyst, men bakom de stängda dörrarna skymtade man då och då en effektiv människogestalt, och en ambulans startade på gården med tjutande sirener. Koivu väntade på mig i entrén. Han var en och nittio och hans kroppsbyggnad påminde om en ishockeyspelares. De bruna ögonen såg trötta ut. Blicken klarnade lite när han såg mig.

Tjena, chefen! De opererar Ilveskivi, men han har inte stora chanser att överleva. Ryggraden och lungorna är illa tilltygade, och ett av knivhuggen har perforerat hjärtsäcken. Hjärtat stannade i ambulansen men man lyckades återuppliva honom. Förutom kniven har man använt ett kraftigt tillhygge, kanske ett järnrör.

Vi vet alltså vem offret är?

Han hade legitimation på sig. Petri Olavi Ilveskivi, född i februari sextiotvå. Möbeldesigner och ledamot i stadsfullmäktige.

Det var därför namnet lät bekant. En homosexuell kändis, om jag inte minns helt fel?

Koivu nickade. Inget brottsregister, men det fanns information om att några skinnskallar misshandlade Ilveskivi och hans partner under förra kommunalvalet.

Jag mindes vagt händelsen, jag hade själv inte utrett den eftersom jag varit mammaledig. Ilveskivi och hans partner hade kramat om varandra på nattbussen vilket hade retat upp skinnskallegänget som gick av vid samma hållplats och misshandlade dem.

Det här blir en stor grej, förutspådde Koivu. Tekniska är på brottsplatsen och Anu och Puustjärvi pratar med joggaren som hittade kroppen. Lähde och Mela går igenom husen i närheten fram till nio. Det ligger lite avsides, en hel elefanthjord hann passera längs gångvägen innan vi hann spärra av den. Akutvårdarna tyckte att det var viktigare att rädda honom än spåren.

Har Ilveskivi blivit rånad?

Plånboken låg kvar i innerfickan, pengarna och korten fanns kvar. Portföljen hittade man bredvid cykeln.

Märkligt. Blev nån dömd för misshandeln?

Ledaren för gänget var villkorligt frigiven och fick sitta av resten av tiden. Han har varit ute i drygt ett år nu. Jag bad dem hämta in honom för en pratstund direkt i morgon bitti. De andra fick böter. Eija Huovinen samlar ihop information om Ilveskivi.

’Z-lehti’ hade ett reportage om Ilveskivis och hans partners julfirande.

Hur kan du komma ihåg sånt där? undrade Koivu.

Yrkesskada, skrattade jag. Jag hade många gånger haft nytta av mitt namnminne i brottsutredningar och jag försökte värna om det.

Koivus mobil ringde.

Koivu. Hej.

Av Koivus tonfall kunde man sluta sig till att det var assistent Anu Wang, avdelningens andra permanenta kvinnliga polis och Koivus flickvän.

Motorcykel? En Harley eller en vanlig? Okej. Be henne komma in i morgon för att titta på foton. På Jorv med Maria.

Wang och Puustjärvi hade stött på en hundrastare som berättade att hon hade undrat över motorcyklisten som vansinneskörde på gångvägen vid femtiden. Det var inte tillåtet att köra motorcykel där och hon hade försökt ta registreringsnumret, men inte lyckats. Det hade varit överklottrat.

Jag ska försöka hitta sköterskan som ringde mig om Ilveskivi, fortsatte Koivu. Vi gick för att leta efter kirurgiska avdelningen. Väntrummet var nästan tomt. I ena hörnet kurade en kraftig man som hade begravt ansiktet i händerna.

Jag tror att det är Tommi Laitinen som sitter där, jag går och pratar med honom. Kom tillbaka sen när du har pratat med personalen.

Jag gick fram till mannen som satt i hörnet. Han var klädd i ljusa bomullsbyxor och mörkblå sammetskavaj. De bruna snörskorna var omsorgsfullt polerade, det ljusbruna håret hade redan glesnat på hjässan.

Tommi Laitinen? Kommissarie Maria Kallio från Esbopolisen. Orkar ni svara på några frågor?

Det tog en stund innan mannen uppfattade vad jag sade.

Inte nu, svarade han till slut dämpat, utan att ta bort händerna från ansiktet.

Jag satte mig mittemot Laitinen. Jag hade gjort det här förut. Ett förhör skulle ha varit grymt i den här situationen, men Laitinen behövde någon att prata med.

Vill ni att jag ringer efter nån vän eller släkting? frågade jag, men Laitinen tycktes inte höra vad jag sade. Så vi satt bara där, Laitinen med ansiktet i händerna och jag som tänkte på reportaget i Z-lehti.

Ilveskivi och Laitinen hade varit tillsammans i ungefär femton år och förlovade de senaste tio åren. Paret hade velat ha barn, den fyrtioårige Laitinen var förskollärare till yrket.

På bilden i tidningen hade han sett ut som en busig lekfarbror, nu såg jag bara det tunna rödbruna håret. Händerna var breda, förlovningsringens kvadratcentimeterstora onyx var inte ett dugg för stor för dem. De runda glasögonen på stolen intill var säkert hans.

Vi satt tysta i ungefär fem minuter. Sedan öppnades dörren och Koivu marscherade in tillsammans med två män i kirurgskjortor. Jag fångade Koivus blick, han skakade på huvudet med kärv min.

Herr Laitinen, sade den äldre av läkarna när de hunnit fram till oss. Vi måste tyvärr meddela er att er... att Petri Ilveskivi avled på operationsbordet. Vi beklagar sorgen."

Laitinen satt tyst en lång stund. När han till slut höjde på huvudet var blicken ursinnig.

Jag går inte härifrån förrän jag har fått se Petri!

Laitinen reste sig, tog upp glasögonen och klev bort mot dörren som Koivu och läkarna kommit in genom. Jag grep reflexmässigt tag i hans arm. Han var kort, inte ens en och sjuttio, men stark. Jag kunde inte hålla fast honom på egen hand, utan Koivu kom till min hjälp.

Det är ingen vacker syn. Vänta tills vi har snyggat till honom lite.

Jag vet att Petri blev ihjälslagen! Jag vill se vad de har gjort mot honom så att jag kan göra samma sak mot de där skitstövlarna!

Jag kände hur Laitinen skakade, tårarna rann längs kinderna. Trots att han var helt utom sig kunde jag inte låta bli att fråga:

Vilka då?

De satans skinnskallarna! De har bara väntat på ett tillfälle att få hoppa på Petri igen.

Har de hotat er flera gånger?

Vi fick anonyma samtal fram till i höstas, sen fick vi skaffa hemligt telefonnummer, sade Laitinen lugnare.

Polisen letar som bäst efter dem. Vi ska nog få fast dem, försökte jag lugna. Laitinen hade slutat skaka, Koivu och jag lossade på greppet samtidigt.

Jag kan köra hem er, fortsatte jag. Vårdpersonalen hade gjort sitt, nu var det polisens tur.

Jag kan inte fatta att Petri är död. Om jag fick se...

Jag tittade frågande på läkaren som nickade.

Ni kan gå och titta på er vän.

Jag kände hur Laitinen började skaka igen, sedan vrålade han:

Petri var min sambo!

Jag gick efter Laitinen. Jag hade sett tillräckligt med lik i mitt liv för att inte få kväljningar eller börja skrika. Det var inte de döda jag var rädd för, utan det människor gjorde mot varandra.

Laitinen rusade in i uppvakningsrummet dit man hade fört kroppen. När han såg gestalten som låg på rullsängen stannade han upp och slöt ögonen för ett ögonblick. En sjuksköterska lyfte undan täcket. Laitinen fick bara se det svullna, blodiga ansiktet. Han stirrade stumt på det medan han skakade och grät. Efter en stund klev han fram till sängen och nuddade försiktigt vid Petris kind.

Fortfarande varm, viskade han och drog sig tillbaka.

Om det hade varit fråga om en kropp som låg på brottsplatsen skulle jag ha bett honom att inte röra vid den, nu gjorde det ingenting. Vid obduktionen skulle man försöka hitta spår efter gärningsmannen, men sådana fynd var slumpmässiga. Jag skulle ha velat titta på Ilveskivis händer, kontrollera om man undersökt honom under naglarna, men det var inte dags för det ännu.

Kan vi gå? frågade jag Laitinen som mumlade något. Oväntat grep han min hand och vi gick ut i väntrummet till Koivu.

Läkaren skulle till nästa operation, jag får ett uttalande i morgon, meddelade Koivu och kom ihåg att presentera sig för Tommi.

Vi kan köra er hem eller till nån vän, erbjöd jag igen.

Hem, sade Tommi dämpat.

Vi gick ut i den kyliga, björkknoppsdoftande vårkvällen. Jag öppnade passagerardörren åt Laitinen, Koivu kröp in i baksätet.

Svedjefallet sex låg i Ladusved, i ett rad- och småhusområde som våldsroteln inte ofta hade några ärenden till. Radhusen var enplanshus och följde på ett trevligt sätt den bergiga omgivningen. På kopparskylten på dörren stod det Ilveskivi och Laitinen.

Laitinen tycktes inte undra över att vi följde med honom in. Det var skumt i lägenheten, men Laitinen tände inga lampor. När Koivu trevade efter strömbrytaren skakade jag på huvudet. Från hallen gick vi in i ett rymligt vardagsrum. Tommi Laitinen satte sig i soffan av mjukt, vinrött skinn, Koivu valde en fåtölj i samma färg. Jag blev stående vid en smal bokhylla.

Vi vill inte lämna er ensam. Vem kan vi ringa efter?

Laitinen svarade inte, satt bara i soffan och stirrade i golvet. Utanför var ljuset genomskinligt blått. Det var en stund för dagdrömmar, men tystnaden i det här rummet var förtvivlad. Jag upprepade frågan och fick slutligen ett svar:

Jag vill inte ha nån annan än Petri. Jag vill ha tillbaka Petri. Sedan brast han i gråt igen.

På köksbordet fanns ett halvt urdrucket juiceglas och senaste Kalle Anka. Väggarna hade målats blekt citrongula, skåpen var maskrosfärgade. De mörka stålmöblerna och golvets strikta gråhet var en noga genomtänkt kontrast till den gula lystern. Matbordet och stolarna var av stål, precis som hushållspappershållaren. En sköldpadda blängde förvånat på mig under en stol.

Jag tog med lite hushållspapper åt Laitinen och ställde ett glas vatten på soffbordet. Sedan satte jag mig bredvid honom i soffan och frågade vem som var hans bästa vän. Jag fick bara en huvudskakning till svar.

Petris bästa vän då, envisades jag fastän Koivu lyfte på fötterna och såg ut som om han ville ge sig iväg. Den grova misshandeln hade förvandlats till ett våldsbrott och det första dygnet var ofta avgörande för utredningen. Koivu ville till Kilo för att sammanställa det vi hittills fått ihop.

En telefonsignal skar genom tystnaden och när Laitinen inte gjorde en min av att svara grep jag tag i luren.

Hos Ilveskivi och Laitinen, Kallio.

God dag, det här är Eila Honkavuori, presenterade sig en förbryllad kvinnoröst. Är Petri Ilveskivi hemma?

Han är inte anträffbar just nu.

Jag undrar bara om det hänt nåt, eftersom han inte kom till nämndmötet. Är Tommi Laitinen hemma?

Ett ögonblick så ska jag se om han kan komma till telefonen.

Apparaten var av samma modell som min egen, jag tryckte på sekretessknappen och meddelade:

Det är Eila Honkavuori, hon frågar efter er.

Till svar fick jag en huvudskakning. Eila Honkavuori hade pratat om ett möte, hon var uppenbarligen Petris politikerkollega. Om hon inte stått Petri särskilt nära skulle jag kunna ge henne sorgebeskedet i telefon. Men jag tvekade en aning, för jag visste ingenting om personen i andra änden.

Tommi Laitinen kan inte komma till telefonen just nu. Kan jag ta ett meddelande?

Vem är ni egentligen? frågade Eila Honkavuori misstänksamt. Vad är det som händer där? Varför var inte Petri på mötet?

Oväntat sträckte Laitinen fram handen. Jag gav honom luren och han andades in djupt innan han sade:

Det är Tommi. Petri är död. Nån slog ihjäl honom när han var på väg till mötet.

Trots att Tommi höll luren intill örat kunde jag höra utropet i andra änden, sedan den upphetsade satsmelodin.

Jag skulle ge vad som helst för att det bara vore lögn, fortsatte Laitinen. Det vet vi inte än, men det var väl de där skinnskallarna. Kom du bara, polisen vill att nån ska vara här. Hur mår Turo? hann Laitinen fråga innan luren i andra änden slängdes på och det började tuta.

Eila kommer så fort hon får en taxi. Ni kan åka nu. Laitinen drog av en bit hushållspapper och torkade sig i ögonen. Sedan stack han trevande ner handen i jackfickan och hittade sina glasögon. Den ena bågen hade vridits en aning, Laitinen böjde den med pysselvana händer.

Har Eila Honkavuori långt att åka?

Från Domsby.

Laitinen reste sig från soffan och gick ut ur vardagsrummet, förmodligen till toaletten. Jag tittade på böckerna i paret Laitinen-Ilveskivis bokhylla: många fotoböcker, mestadels om bildkonst och arkitektur. I den skönlitterära hyllan fanns homoklassikerna; Armistead Maupin, E. M. Forster, Pentti Holappa, Uuno Kailas. Tavlan som hängde på väggen ovanför föreställde en yngling som stod med fälld penis. Skulle jag anklagas för sexuella trakasserier om jag hängde upp en sådan i mitt arbetsrum?

Laitinen slamrade i hallen, jag gick för att se efter vad han gjorde och såg att han stuvade ner ytterkläder och skor i en svart sopsäck. Underlig tidpunkt att packa ner vinterkläder inför sommaren tänkte jag först, men insåg sedan att han stuvade ner Petri Ilveskivis saker. Jag gick ut i hallen.

Är det inte bättre att tänka efter lite först? Ni kan ångra er senare om ni slänger bort allt, sade jag till honom.

Jag orkar inte se Petris saker, svarade Laitinen, men slutade med sitt bestyr.

Jag tog sopsäcken ur händerna på honom och flyttade undan den. Det var nästan helt mörkt i hallen, men jag tände inte. Kanske ville Laitinen att dunklet skulle mjuka upp världens konturer, dölja att Petri Ilveskivi aldrig mer skulle komma hem. I tystnaden urskilde jag en mages knorrande, det var inte min utan Laitinens. Koivus mobil ringde, han svarade fåordigt i den. Lähde och Mela hade uppenbarligen fått reda på något.

Vi stod i hallen i fem minuter till, sedan hördes ljudet av en bil utanför. Den stannade och körde iväg igen, stegen på uppfarten följdes av dörrklockans signal. Tommi öppnade och när han och kvinnan i dörren såg varandra brast de i gråt och störtade in i varandras famn. Jag drog mig tillbaka till vardagsrummet.

Mela ringde. De har tre motorcykeliakttagelser. Det finns gott om jobb för i morgon, suckade Koivu. Nu kan vi väl åka?

Jadå. Jag ska bara byta några ord med henne.

Eila Honkavuori var en av de mest imponerande kvinnor jag någonsin sett. Hon var lång, nästan en och åttio, och vägde säkert över hundra kilo. Det lockiga, svarta håret vällde långt ner på ryggen, smyckena klirrade runt halsen, handlederna och i öronen, fållen på den blommiga batikklänningen fladdrade kvinnligt. Det vackra runda ansiktet var rödgråtet, de långa ögonfransarna fuktiga.

Jag presenterade mig själv och Koivu och lämnade mina kontaktuppgifter, skakade sedan hand med dem båda. Vårnatten doftade färsk mull och fåglarna sjöng ikapp.

Ta hand om arbetsfördelningen på morgonmötet, jag har ett HEV-möte i Böle. Fortsätt att leta efter vittnen, nån kunde åka till Ilveskivis arbetsplats. Vi får nog ha en presskonferens på eftermiddagen, sade jag till Koivu när jag släppte av honom vid stationen. Jag är klar i Böle vid lunch, vi rings om hur vi ligger till då.

Vanligtvis tror jag inte på föraningar, men när en svart katt försökte springa rakt ut framför bilen på Lillhemtsvägen blev jag skrämd. Som tur var lyckades jag bromsa i tid, och som tur var hade jag ingen bakom mig. Ändå behövde jag en stor kopp kamomillte och flera sidor av Kinky Friedman som jag lånat av Puupponen innan jag kunde somna den kvällen.

3

Jag vaknade av att Iida tassade in i sovrummet. Morgonsolen sken rakt in på hennes säng, vi borde skaffa en rullgardin. Iida kröp över Antti och lade sig mellan oss och började pillra med mitt hår. Det hade hon gjort redan som baby, snott tovor i mina redan rufsiga, röda lockar.

Antti hade börjat på Meteorologiska institutets föroreningsmätprojekt i höstas. Iida hade fått en dagisplats i Johannebacken. Vi hade haft tur, för dagbarnvårdaren Helvi hade humor och var en förnuftig människa. När jag hade tid brukade jag stanna och förbättra världen tillsammans med henne.

Vi åt frukost i lugn och ro. De lakritssvarta vintermorgnarna när ingen av oss riktigt orkade upp ur sängen och den ena vanten alltid var försvunnen kändes avlägsna. Jag valde en ljusgrå dräkt, kammade och sminkade mig omsorgsfullt, för på morgonens första möte var det bäst att se kompetent ut. Jag skulle återigen vara mötets enda kvinna.

Iida ville också ha läppstift och lyckades hälla ut innehållet i mitt smyckeskrin på golvet. Jag räknade till tio tre gånger i rad för att inte börja gorma. Mitt tålamod hade alltid legat på bristningsgränsen, med ett barn hade jag fått träna att behärska mig. Vi klarade oss åtminstone till dagiset utan katastrofer.

Antti kommer och hämtar, jag har en hemsk dag framför mig igen, suckade jag till Helvi.

Det där mordet på cyklisten? Jag läste om det i tidningen.

Precis, svarade jag kort. Helvi hade under vintern lärt sig att en polis har tystnadsplikt och hon var lyckligtvis inte en person som tyckte om att frossa i våldsbrottens detaljer. Jag åkte iväg mot Böle där HEV-mötet skulle vara. Poliserna i Helsingfors, Esbo och Vanda hade en gemensam arbetsgrupp för att förebygga narkotikabrott. I verksamheten deltog även några personer från våldsroteln, eftersom en stor del av huvudstadsområdets våldsbrott var förknippade med narkotika.

När jag körde förbi Bredviken beundrade jag havets marängliknande yta. Isen var redan så skör att man kunde urskilja vågornas rörelser under den. Det skulle inte dröja länge förrän isarna skulle gå upp. Vintern hade varit lång och snörik, våren hade överraskat under påskveckan. Plötsligt var det tio grader varmt och snödrivorna krympte flera centimeter om dagen. Lärkorna skränade på fälten, och både jag och vår katt Einstein väntade på de första sädesärlorna. På långfredagen hade jag hittat de första tussilagorna vid den soliga vägrenen. Sedan hade våren frusit fast för en lång tid framåt. Först nu, veckan före valborg, tycktes sommarens ankomst möjlig igen.

När jag parkerade på parkeringsplatsen vid polishuset i Böle ringde mobilen. Jag kände inte igen numret, men uppringarens namn var bekant. Johanna Rasi var partiledare för de gröna i Esbo. Hon frågade nyfiket hur utredningen av Petri Ilveskivis dödsfall gick. Jag hade egentligen inget att berätta och kunde slingra mig undan genom att påstå att mötet precis skulle börja.

Det luktade likadant på polishuset som när jag sommarjobbat där. Man hade röjt undan spåren efter explosionen för några år sedan. Golvet var nybonat, på mina höga klackar halkade jag bort mot sammanträdesrummet.

Vi lyckades komma överens om en ännu hårdare strategi som innefattade ännu intensivare fängelseövervakning. I fängelserna var det ofattbart lätt att få tag på droger, det grämde såväl polisen som kriminalvårdsväsendet. Man var rädd för att det fanns kurirer bland de egna, det var svårt att förklara situationen på något annat sätt.

I höstas hade jag lyckats gripa en narkotikakung i Esbo, som i Sorlampi hade försökt dränka sin hantlangare som hade smusslat undan pengar. Några scouter hade hittat den medvetslöse mannen och fört honom till sjukhus. När mannen återfick medvetandet hade han bett om polisskydd. Efter en stunds övertalning hade han börjat prata. Resultatet var en drös långa straff. Narkotikakungen Salo hade efter sin dom hotat att döda både mig och åklagaren. Det hade lett till ett dyrt larmsystem i vårt hem.

Salo avtjänade ett åtta år långt straff, men han hade kontakter. Därför var jag stundtals rädd. Jag valde joggingspår med större omsorg än tidigare och jag hade ställt vår säng så att den inte stod i skottvinkel från fönstret utan att man hamnade innanför det larmade området. I synnerhet för narkotikapolisen hade mordhoten blivit vardag. Få kände sig som hjältar, men de fortsatte idogt sitt arbete.

I typisk esbostil körde jag och kommissarien från narkotikasidan tillbaka till Kilo i varsin bil.

Mitt rum låg på fjärde våningen. Fönstren vette mot söder och Åboleden, på somrarna var det hett och bullrigt. Jag tog av mig dräktjackan och gned bort läppstiftet. Aulikki Heinonen i stadsledningen ville att jag skulle ringa upp henne. Jag satte mig ner på stolen och sträckte mig efter telefonen när den ringde.

Kallio, svarade jag och förväntade mig att få höra Koivus ljusa baryton.

Är det kriminalkommissarien? frågade en mansröst.

Ja, kriminalkommissarie Maria Kallio.

Det här är Reijo Rahnasto, ledamot i stadsfullmäktige. Är det ni som utreder mordet på Petri Ilveskivi?

Ja, svarade jag och orkade inte korrigera mordtermen till våldsbrott. Det var sällan man väckte mordåtal. I fallet Ilveskivi pekade visserligen det faktum att gärningsmannen beväpnat sig med kniv och andra tillhyggen på att dådet var planerat. Vem var det som hade avslöjat det för Rahnasto, eftersom vi inte hade offentliggjort offrets identitet ännu?

En ohygglig händelse. Har ni fått tag på gärningsmannen ännu? Reijo Rahnasto hade en låg och samtidigt både torr och hes röst, som om han haft en svår hosta.

Har ni nåt att berätta som kan underlätta brottsutredningen? sade jag korthugget. Jag hade varken tid eller lust att tjafsa med nyfikna. Hur hade Rahnasto lyckats få växeln att koppla in honom till mig?

Jag är ordförande i stadsbyggnadsnämnden. Ilveskivi var på väg till vårt möte i går när han attackerades.

Även om jag följde kommunalpolitiken någorlunda, kunde jag inte komma ihåg namnen eller ansiktena på alla i fullmäktige. Rahnastos namn lät vagt bekant.

Har ni nån aning om vem som ligger bakom det här brutala dådet? fortsatte Rahnasto.

Utredningen går vidare, vi har en presskonferens klockan två. Tills vidare kan jag inte säga nåt mer, sade jag skarpt.

Som stadsfullmäktig och även som vanlig medborgare hoppas jag verkligen att polisen löser fallet snabbt! väste Rahnasto myndigt. I detsamma knackade det på dörren och Koivu klev in.

Vi ska göra vårt bästa, svarade jag så vänligt jag kunde och lade på luren utan att invänta något svar. Chefen hade några gånger kritiserat mig för min brist på PR-anda, hoppas Rahnasto inte var kompis med honom.

Koivu damp ner på en stol, det syntes att han knappt hade sovit under natten. När jag träffade honom första gången hade han varit tjugofyra och påmint om en tam björnunge. Under åren hade det pojkaktigt söta förädlats till stilighet. Skrattrynkorna i ögonvrårna klädde honom.

Nåt nytt?

Det här är det viktigaste. Koivu slängde fram en bunt förhörsprotokoll framför mig. Han visste att jag hellre läste på papper än från datorskärmen.

Gör en snabb sammanfattning.

Koivu sträckte på sig, den blå skjortan stramade under deltamusklerna.

Vi har tre motorcykeliakttagelser, men de är sinsemellan ganska motstridiga. Ett av vittnena sa att kamkedjan raspade som på en Kawasaki, han hade haft en sån motorcykel. Den andra personen är helt säker på att det var en Harley, och den tredje pratade om en moped men beskrev en motorcykel. Föraren hade en svart skinnjacka eller overall, svart hjälm och svarta stövlar, det pekar också på en motorcykel och inte en moped. Enligt ett av vittnena var föraren liten och smal, enligt de två andra medellång och mager. De var inte säkra på om det var en kvinna eller en man, för i motorcykelkläder är kvinnor också breda över axlarna. Hjälmvisiret var nedfällt, så ingen har urskiljt några ansiktsdrag. Om registreringsnumret vet vi inget mer än att den första bokstaven förmodligen är ett A eller ett H. Skylten var överklottrad.

Jag funderade över hur noga ett ögonvittne kunde uppfatta en motorcyklists storlek när de tjocka skinnkläderna, hjälmen och körställningen förvrängde bilden.

Det verkar alltså inte handla om nåt gäng, utan om en enskild förövare?

Det är vad iakttagelserna hittills tycks peka på. Jag lät ändå hämta in misshandlarna från för några år sen på förhör. Två av tre fick vi tag på direkt på morgonen. Den ena hade alibi, den andra hade varit hemma och sovit. Jag orkade inte hålla kvar honom. Den här Pirinen är lika lång som jag och väger en bra bit över hundra kilo. Den som såg den lilla och smala typen verkade vara ett väldigt skarpsinnigt vittne.

Den tredje då?

Jani Väinölä? Eftersökt. Han var inte hemma vid åtta i morse när en patrull från ordningspolisen var och kollade. Fast de var aldrig inne hos honom, de hade ingen häktningsorder. De står posterade utanför Väinöläs hus nu.

Bra. Har nån varit i kontakt med Ilveskivis närmaste anhöriga?

Föräldrarna bor i Oitans, systern i Västra Böle. Anu och en polispräst var hemma hos dem. De berättade visst inte att Ilveskivi bodde med en man.

I Z-lehti hade Ilveskivi och Laitinen prisat parförhållandet och sagt att de ville gifta sig. Uppenbarligen hade Ilveskivis föräldrar inte velat ha någon svärson.

Läkaren misstänkte att man i misshandeln förutom en kniv också använde sig av ett järnrör. Det borde man väl märka om nån joggar emot en med ett sånt? Jag ber nog om vittnesuppgifter på presskonferensen. Vi kunde ha en vädjan i Tjallar-TV också, funderade jag halvt för mig själv. När är obduktionen?

I morgon bitti, svarade Koivu torrt. En av förmånerna med att vara avdelningschef var att jag inte behövde springa på obduktionerna, utan jag kunde skicka den inspektör som var ansvarig för utredningen i fråga. Koivu tyckte lika illa om obduktionerna som jag, men någon var tvungen att göra det jobbet också.

Någon gång hade vi tillsammans grubblat över varför vi sökt oss till polisen och dessutom till mordgruppen, där tron på människans inre godhet ständigt prövades. Också i det här fallet skulle det ha varit lättare om det hade funnits ett tydligt motiv för misshandeln av Ilveskivi, till exempel hatet som skinnskallarna hyste mot honom. Allra ohyggligast kändes tanken på att någon förbipasserande skulle ha slagit ihjäl Ilveskivi, kanske narkotikapåverkad. Sådant hände alltför ofta.

Om det är fråga om en slumpmässig misshandel, vad var det då som utlöste raseriet hos den förbipasserande? Kände han igen Ilveskivi?

Om Ilveskivi försökte stöta på... började Koivu, men jag avbröt honom:

Börja inte med den där bögar-ligger-med-alla-dyngan! Och stöta på! Hur då, när den ena cyklar och den andra kör båge?

"Snubben på bågen kanske stannade och