Snöjungfrun

By Leena Lehtolainen

Skogen utanför finska Esbo är snötyngd och tyst. Efter veckor av sträng kyla har det börjat töa. Droppar av smältvatten frilägger kvistar och stenar och annat ... Ett rosa tygstycke syns fladdra för vinden och under en gran blottläggs bit för bit en kvinnokropp.

Den döda kvinnan är Elina Rosberg, ägare till Rosberga gård och en betydelsefull person för många. Gården har fungerat som ett slags fristad för utsatta kvinnor. Ingen man har släppts innanför porten.

Maria Kallio vid Esbopolisen får hand om vad som snart betecknas som ett mordfall. Strax före Elinas död besökte hon Rosberga för att tala om kvinnligt självförsvar. Det blev ett laddat möte med upprörda känlor. Flera av de närvarande tycktes mer eller mindre bo på gården och befann sig i alla fall där samma kväll som Elina mördades. Vad för slags relation hade de egentligen till Elina? Vilsna existenser med destruktiva livsmönster. Vad kunde Elina ge dem? Hennes psykologiska insikter och radikalfeministiska ställningstaganden hade gjort henne rikskänd. Maria Kallio kände sig själv dragen till henne. Elinas karisma var enorm.

Marias kolleger tycker att hon är särskilt lämpad att leda utredningen. Hon är ju kvinna. Samtidigt befinner hon sig privat i en förvirrande livssituation, hon misstänker att hon är med barn. Ingenting är riktigt planerat och hon känner hur livet drar i väg med henne. Nu är hon dessutom mitt uppe i en komplicerad mordutredning som tvingar henne att konfronteras med frågor om sexualitet och moderskap, om fysiskt och psykiskt våld. Hon värjer sig men blir allt mer personligt involverad. Så inträffar ytterligare ett mord, brutalt, sinnessjukt.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 30, 2019
• ISBN: 9789178294824

Book preview

kvällen.

1

Blåsten levde om med min lilla Fiat och slungade upp snö på framrutan. December månad hade varit ovanligt vintrig. Klockan var bara tre men det var redan nästan mörkt. Trots att jag ofta körde till Noux föreföll Nouxvägen plötsligt främmande. Jag gick igenom färdbeskrivningen som jag hade fått: ta av till höger vid första avtagsvägen ganska snart efter kurvan vid Noux Långträsk och ta därefter av till vänster två gånger. Den sista vägstumpen skulle vara smal och antagligen igensnöad. Som tur var hade jag en snöspade i bakluckan.

Den lilla vägen som ledde upp till Rosberga gård var plogad, så det var bara att köra på. Uppe på backen syntes ljusen från gården. Någon hade till och med sandat backen som ledde upp till den rosa stenporten. Rosberga var säkert vackert på sommaren, men nu var rosenbuskarna som klängde längs muren kala och taggiga.

Porten var stängd och texten på skylten var inte direkt inbjudande. När Rosberga kurscentrum invigdes för ett par år sedan hade skylten väckt stor uppståndelse. TILLTRÄDE FÖR MÄN FÖRBJUDET stod det skrivet på den med stora svarta bokstäver. Björnstatyn som tronade på murkrönet – nästan lika stor som en katt – var mer välkomnande.

Elina Rosberg, ägarinna till Rosberga gård, släppte inte in någon man i huset. De terapigrupper och kurser i självförsvar som hon ledde var avsedda för kvinnor, och det påstods att hon hade anlitat uteslutande kvinnliga rörläggare och målare när fastigheten skulle renoveras. Och när hon ville att en polis skulle föreläsa på en aktuell kurs i psykiskt självförsvar blev det en kvinna.

Min arbetsplats, Esbopolisen, hade i ett par års tid satsat intensivt på information till allmänheten. Man delade ut fotografier på personalen vid polisstationen i Kilo till skolbarnen, och poliserna deltog gärna i olika evenemang där de fick berätta om sitt arbete och informera invånarna. Så när Elina Rosberg önskade att en kvinnlig polis skulle komma och föreläsa om kvinnovåld och om relationerna mellan kvinnor och polisen reagerade man enbart positivt på min arbetsplats.

Ett perfekt jobb för Kallio, skrattade Pertti Ström i avdelningens kafferum. Om man vill skapa förtroende för polisen bland de där feministerna så är det bäst att skicka dit en trosfrände.

Synd att inga män släpps in. Jag kunde ha tagit med dig som ett praktexempel på ett allvarligt fall av mansgris till polis, kontrade jag.

Menar du att Pertti är chauvinist? Men han lät ju till slut frun börja jobba, med känt resultat, sa Palo ironiskt och dök i detsamma ner under bordet för att undgå Perttis knytnäve som denna gång inte varit att leka med. Ström hade fortfarande inte kommit över skilsmässan för ett par år sedan.

Jag hade förberett mig på att ge en så realistisk bild som möjligt såväl av kvinnliga polisers arbete som av det kvinnliga klientelet hos polisen. Problemet var att jag inte visste hurdan publik jag skulle möta. Bland allmänheten hade Rosberga rykte om sig att vara en ultrafeministisk högborg, särskilt som en del av kurserna anordnades i samarbete med Kvinnojouren och Föreningen för sexuellt likaberättigande. Medlemmarna utgjorde en brokig skara, vilket jag kände väl till eftersom jag tillhörde båda föreningarna. Sannolikt skulle jag trots det bli tvungen att försvara min yrkeskår. Tidigare hade jag bara föreläst i pensionärs- och marthaföreningar och då var situationen en annan.

En anledning till att jag ansågs lämplig att representera polisen var just att jag inte svarade mot den gängse bilden av en polis. Jag är liten, kort för att vara polis; bara ett par centimeter över en och sextio. Mitt burriga hår är rött av naturen och jag brukar dessutom tona det lite extra. Uppnäsa därtill, men fräknarna brukar lyckligtvis blekna under vintern. Min kropp är en festlig blandning av kurvor och muskler, och sannolikt är det på grund av min runda mun och min barnsliga klädstil som det fortfarande händer att jag ombeds visa leg på systemet fastän jag fyllt trettio. Den här dagen hade jag klätt mig i jeans, polojumper och en kavaj av maskulint snitt, och jag hade lagt en makeup som förhoppningsvis fick mig att se mer fullvuxen ut.

Såväl ringklocka som portklapp saknades och jag skulle precis stiga ur bilen för att banka på när porten plötsligt öppnades. Jag körde in på gården där mängder av rosenbuskar kurade tätt i vinterkylan. Bakom mig slog porten igen och trots att syftet var att stänga obehöriga ute tyckte jag av någon anledning att ljudet föreföll hotfullt.

Även själva fastigheten var rosa och med klängrosor uppefter väggarna. När detta för män stängda kurscentrum grundades låg det förstås nära till hands att travestera Törnrosa. Kanske väntar feministerna trots allt på prinsens kyss? löd rubriken i en kvällstidning. Rosorna lär ursprungligen ha planterats av Elina Rosbergs farmor.

Elina Rosberg själv stod i dörröppningen och tog mig hårt i hand. Hon var cirka tjugo centimeter längre än jag, en kvinna med breda axlar och stor byst men för övrigt slank. Vinden fick hennes kortklippta blonda hår att stå rätt upp och ljuset som föll in från sidan framhävde hennes långa, smala näsa och höga kindknotor. Trots att hon var klädd i jeans och en sliten mockapäls såg Elina Rosberg ut som en herrgårdsfru. Hennes stämma var låg och sympatisk och hon var snar till skratt.

Vill du ha en kopp te före ditt framträdande? frågade hon när vi hade skakat hand. I salongen pågår fortfarande avslappningsövningar.

Kursen som jag skulle föreläsa på hade rubriken psykiskt självförsvar. Jag frågade Elina om deltagarna.

En ovanligt stor grupp, ett tjugotal kvinnor. Det är faktiskt första gången vi anordnar en sådan här kurs. Deltagarna är debattglada och tvekar inte att uttrycka inbördes avvikande åsikter.

Vi gick in i det rymliga lantköket. I ett hörn stod en murad bakugn och värmde skönt. Det enda som saknades var en katt på spiselhyllan.

Aira, var snäll och ge inspektör Kallio en kopp te. Jag går och ser efter hur långt de har kommit i avslappningsträningen. Elina Rosberg gick i väg och lämnade mig en smula undrande över det formella inspektör Kallio. Kvinnan som tydligen hette Aira reste sig från sin stol vid spisen och presenterade sig som Aira Rosberg.

Jag är Elinas faster, tillade hon.

Även utan närmare presentation syntes det att de båda kvinnorna var släkt, likheterna var stora. Aira Rosberg var gissningsvis omkring de sjuttio, men nästan lika lång och minst lika rakryggad som sin brorsdotter. Till och med den långa, smala näsan var densamma, liksom de klart ljusblå ögonen. Fast hårfärgen var en annan: Aira Rosbergs hår hade grånat och förde tanken till en elegant stålgrå hjälm.

Teet var mycket varmt och smakade svarta vinbär. Jag satte mig i en fåtölj i ett hörn av rummet och tackade nej till bröd. Jag försökte tänka igenom mitt föredrag, men mina ögon sökte sig gång på gång till Aira som iklädd ett grårandigt marimekkoförkläde plockade ur diskmaskinen. Var hon kokerska på Rosberga eller vad? Snabbt och metodiskt arbetade hon och utan att ta notis om mig, frågade bara en gång om jag ville ha mer te.

Tiden kändes lång, men de facto hade bara sju minuter gått när Elina Rosberg återvände.

Vi är klara, om det passar dig. Jag följde henne tillbaka ut i hallen med den imponerande trappan. En dubbeldörr stod öppen in mot rummet som sannolikt tidigare varit stora salen på Rosberga. Väggarna täcktes av rosenmönstrade tapeter, men i stället för antika möbler stod på den skinande parketten lätta bord och stolar som snabbt kunde flyttas in mot väggen. Elina visade mig fram till podiet och overheadprojektorn, hon presenterade mig och jag kunde sätta i gång. Till en början störde det mig att borden hade arrangerats som i en skolklass, men efter några minuter släppte känslan av spänning och jag kunde tala obehindrat. Elina satt och lyssnade på första raden, hennes ljusblå kofta gav de bleka ögonen en djupare glans. Hon hade virat in sina långa ben under stolen, den ena grå yllestrumpan var stoppad lite slarvigt med lilafärgat garn. Aira hade obemärkt smugit sig in och satt sig längst bak. Hon hade tagit av sig förklädet och såg lite kantig ut i sin grå flanellskjorta och de mörkblå manchesterbyxorna. Kvinnorna lyssnade under tystnad, de verkade påfallande intresserade, någon gjorde till och med anteckningar. De var precis den typen av kvinnor som jag föreställt mig skulle delta i en kurs i psykiskt självförsvar på Rosberga: de var i trettioårsåldern, ledigt klädda, åtminstone hälften med rödtonat hår. Nästan alla hade dinglande örhängen från Kalevala Koru, två hade likadana små mångudinnor som jag. Jag smälte perfekt in bland dessa kvinnor, ingen hade kunnat peka ut mig som varande polis.

Två kvinnor avvek emellertid klart från mängden. Den yngre av dem hade mycket kortklippt svart hår med lila ränder och mer makeup än resten av kursdeltagarna tillsammans. De flesta i publiken hade klätt sig i joggingoveraller, förmodligen på grund av avslappningsträningen, men hon med det strimmiga håret bar en svart minikjol, som med knapp nöd täckte baken och som framhävde hennes ganska runda former, en svart skinnjacka och högklackade lilafärgade mockastövlar. Fastän hon lagt en makeup som skulle göra att hon såg äldre ut, verkade hon vid närmare påseende vara knappt över tjugo år. Hon stirrade till synes uttråkad på sina långa, gredelina naglar och flinade som på ett givet tecken varje gång jag nämnde ordet polis.

En annan kvinna som skilde sig från resten var tanig på ett sätt som förde tanken till mycket tungt arbete livet igenom. Hennes mellanblonda hår var uppsatt i en stram knut, de rökgrå ögonen blickade ut i fjärran. Det var svårt att bestämma kvinnans ålder, eftersom hennes tantiga bruna kofta och brunrutiga klänning gav ett ålderdomligt intryck. Jag hade gärna velat se henne på närmare håll, höra henne tala. Hon satt blickstilla och verkade avskärmad från resten av publiken. De andra kvinnorna log då och då, de rörde vid varandra och såg på varandra, men de här två satt till synes isolerade, hon med det randiga håret i en bullrig och orolig ensamhet, hon med hårknuten innesluten i en ångestladdad tystnad.

När jag var klar med min föreläsning och det var dags för frågor ville åhörarna inte oväntat diskutera det ökande gatuvåldet mot kvinnor.

Polisen tjatar om att man inte ska röra sig ensam ute i mörkret och så vidare, sa en rödhårig kvinna i min ålder upprört. Fast jag tänker i varje fall fortsätta med att ta mina joggingrundor i lugn och ro när det passar mig, alltså när min man är hemma och ungarna har somnat. Det är ju inte jag som sysslar med sexuella trakasserier, varför ska jag vara tvungen att schemalägga mitt liv för att undgå skitstövlar?

Jag håller med dig, det borde inte behövas. Men självklart måste man undvika att ta onödiga risker. Var joggar du? Även jag hade upplevt skräcken som kan komma över en i mörkret, på en enslig stig, så att man blir vaksam på varje prassel och tror att mördare lurar i buskarna. En kvinna berättade att hon skrämt i väg en våldsverkare genom att bita honom, en annan berättade hur hon lagt sordin på stämningen under en julfest när hon upplyste en arbetskamrat om hur vederbörandes make betedde sig.

Plötsligt upptäckte jag att jag agerade terapeut för dessa kvinnor som beskrev sina upplevelser, och jag kände mig besvärad. Jag hade kommit för att berätta om mitt arbete, inte för att ge förhållningsorder. Det kändes bättre när en kvinna i bitter ton började berätta om en manlig polis som utan att tveka lagt skulden för en krock i en korsning på den kvinnliga föraren och sagt att hon nog skulle få sina fiskar varma när maken upptäcker att lilla frun kört hans bil till skrot. Just i detta fall hade kvinnan själv betalat för bilen; hon vägrade att låta sin fortkörare till man över huvud taget fatta ratten. Mönstret var välbekant och jag log för mig själv när jag märkte att män faktiskt blev ordentligt utskällda på Rosberga precis som det stått i tidningarna.

Mina anvisningar om hur poliser ska hanteras avbröts oväntat av en hysterisk skrattsalva. Hon med det randiga håret, som under i stort sett hela föreläsningen hade koncentrerat sig på att lacka naglarna mörklila, studsade upp och vrålade:

Era problem är så satans ynkliga! En bil får bucklor, oj, oj, oj! Är det därför ni måste gå en kurs i psykiskt självförsvar? Eller vågar ni inte tala om era egentliga problem? Va?

Kvinnan hade kommit fram till mig, stanken från hennes parfym var tung av mysk och hon svettades i pannan genom ett tjockt och alldeles för ljust lager av puder.

Jag har blivit våldtagen så många gånger att jag inte orkar räkna efter. Det hela började förstås med incest och sedan följde en massa andra gubbar; för det mesta var jag så full att jag inte riktigt minns. Men den senaste gången glömmer jag aldrig. Jag tillhör den sorten som jag tror många av er föraktar, själv säger jag att jag är sexarbetare. Men inte hora, jag ligger inte med vem som helst och jag dansar bara mot betalning. Alltså: en granne kom ofta och såg på när jag dansade och en kväll flög han på mig i källaren, när jag skulle hämta potatis. Han tyckte det var tillåtet, eftersom jag dansar naken. Han satte på mig där på betonggolvet och tyckte det var upphetsande.

Flickan stirrade på mig, ögonen omgavs av tjockt svart smink och såg otäckt matta ut, näsborrarna i den lilla piercade näsan vibrerade som hos ett uppretat djur.

Du gjorde naturligtvis en polisanmälan? frågade jag, som inte kom på något vettigare att säga.

Naturligtvis inte! Tror du kanske att snuten skulle ha en annan uppfattning än den där grannen? Men jag skickade ett brev till skitstöveln där jag skrev att jag är hiv-smittad. Hon gjorde en paus och tillade sedan som om det förväntades av henne: Nej, jag har inte hiv, om jag nu alltså inte fick viruset av den där satans grannen.

Vad vill du egentligen få ut av den här kursen, Milla? Till min lättnad blandade sig Elina Rosberg i samtalet, själv hade jag helt kört fast.

Vad jag vill? Säg det! Jag är själv så in i helvete nyfiken på vad jag egentligen har här att göra. Men hördu, Milla vände sig mot mig på nytt, är du något slags feministsnut, eller? Hur skulle du ha reagerat om jag kommit för att göra en polisanmälan? Hade du tagit mig på allvar?

Självklart.

Och inte börjat predika feministmoral i stil med skyll dig själv när du jobbar som strippa?

I en situation som din brukar man inte ta till moralpredikan. Mitt försök att vara vänlig hade ingen effekt, jag kände hur hatet formligen pyste ut som brännhet ånga från tjejen som hette Milla.

Men att inte polisanmäla är ju att iklä sig rollen som offer! fräste en kraftig kvinna som satt på första raden och antecknade flitigt. Ditt beteende bekräftar bara att du, och därmed vilken kvinna som helst, finns till hands utan vidare, tack vare att den där mannen inte fick något straff. När våldförde han sig på dig? Kanske är det inte för sent att göra en polisanmälan?

Jag har ingen lust, sa Milla, och gubben har som tur är inte visat sig på vår krog igen.

Det där med incest ... Som den yrkeskvinna hon var inledde Elina i lugn, empatisk ton en diskussion om den svåra frågan. Har incest något samband med frågor som kan ställas till en polis? Jag tycker att vi i första hand ska ta upp saker som gäller polisväsendet eftersom inspektör Kallio är med oss här i dag.

Vet du vad, det där är sedan länge historia, fnyste Milla. Dessutom är det knappast någon mening med att prata mer om mig. Jag tycker ni ska älta era bilproblem och bortsprungna kattor. Jag måste ha en cigg. Milla vände på klacken och vaggade behagfullt ut genom den rosatonade dörren.

Elina Rosberg såg konfunderad ut, för ett ögonblick hade också hon tappat greppet om situationen. Hon sneglade omväxlande på kursdeltagarna och på mig och verkade hoppas att någon skulle ta till orda. Jag samlade mig och började på nytt gå igenom proceduren för en polisanmälan. Även jag var förvirrad, men kanske mer av Elinas än av Millas uppträdande.

Elina Rosberg var bekant för mig sedan många år tillbaka. För omkring femton år sedan hade hon haft en psykologspalt i en ungdomstidning som mina systrar prenumererade på men som jag, på den tiden gymnasieelev, tyckte var för barnslig. Ändå hade jag regelbundet läst hennes spalt, eftersom hon varken moraliserade över eller bagatelliserade den unga läsekretsens problem utan svarade säkert och sakligt. Det är möjligt att jag uppfattade Elina som ett slags förebild. När jag sökte till polisskolan hade jag i alla fall satt som mål att sköta mitt yrke lika jordnära och empatiskt som hon skötte sitt, och när mina egna föresatser kom på skam räknade jag med att Elina Rosberg arbetade vidare lika engagerat som på den tiden då hon ännu inte fyllt trettio. På Rosberga kurscentrum fick hon koncentrera sig på frågeställningar som låg henne närmast hjärtat: psykiska symtom som är typiska för kvinnor, exempelvis ätstörningar.

Det verkade inte finnas fler frågor. Jag hade redan börjat lägga tillbaka papperen i ryggsäcken när kvinnan med hårknut plötsligt reste sig. Hon öppnade munnen, men ångrade sig och såg bort mot Elina som för att få hjälp. När Elina nickade, fattade kvinnan mod:

Kan man hindra en mor från att träffa sina barn?

Rösten darrade och svek henne, liksom en skärande ton i ett instrument som trakteras alltför omilt, och en rodnad spred sig över det färglösa ansiktet. Det verkade som om de få orden hade krävt en enorm kraftansträngning.

Vad gäller fallet? Jag har svårt att säga någonting säkert utan att känna till detaljerna.

Kvinnan verkade skrämd och böjde ner huvudet, och Elina svarade i hennes ställe:

Johanna har flyttat ifrån sin man och sina barn och ansökt om äktenskapsskillnad. Båda vill ha barnen hos sig, men Johannas make låter henne inte träffa dem.

Det har han absolut ingen juridisk rätt till, såvida hon inte genom ett domstolsbeslut har fråntagits rätten att träffa barnen. Jag såg på Johanna, som ryckte till vid orden genom ett domstolsbeslut. Varför låter inte din make dig träffa barnen?

Den här gången svarade Johanna själv, hon lät trotsig men rösten brast mot slutet:

Eftersom jag dödade vårt senaste barn.

Det var som om alla i salen ögonblickligen förvandlades till en hop snöjungfrur, iskalla och stela. Efter en snabb samfälld förskräckt suck blev det dödstyst, men allas ögon stirrade oavvänt på Johanna vars ansikte hade återtagit sin gråa ton. Också jag stirrade på henne, den böjda nacken, de alltför stora kläderna på den spinkiga gestalten. Hade hon suttit i fängelse, var det därför hon verkade så sliten?

Än en gång bröts tystnaden av Elinas lugna stämma:

Det tycks ha uppstått en mindre begreppsförvirring. Det är väl knappast någon av oss närvarande som anser att abort är liktydigt med mord, framför allt inte i en situation som den här, där en graviditet och en förlossning hade varit direkt livshotande för både mamman och barnet. Johanna har redan nio barn och var nära att stryka med under den senaste förlossningen.

Men varför har ingen läkare steriliserat dig, eller satt in en spiral? utropade samma kvinna som tidigare hade beskyllt Milla för att agera offer.

Vår församling accepterar inte familjeplanering. Det är mot Guds vilja. Johanna upprepade uttryckslöst den inlärda frasen.

Vadå, är du katolik? undrade kvinnan.

Johanna tillhör en av landets mest konservativa laestadianska församlingar, svarade Elina.

Har hon anlitat en jurist? Jag ställde frågan till Elina trots att jag inte gillade att vi talade över Johannas huvud som om hon var mindre vetande. Elina svarade inte utan fortsatte i uppfordrande ton:

Om ingen har fler frågor till inspektör Kallio vill vi tacka henne för hennes medverkan och avsluta diskussionen. Det var en mycket intressant föreläsning. Elina började applådera och de bestörta kvinnorna gjorde likadant, men utan större övertygelse. När de var på väg ut kom Elina fram till mig:

Vi måste göra upp om ditt arvode. Men jag vill gärna att du talar med Johanna, om du har tid, förstås.

Naturligtvis hade jag tid. Jag var faktiskt nyfiken på hennes levnadshistoria. När resten av kvinnorna lämnade rummet gick Johanna fram till podiet, och när Elina vände sig om för att stänga dörren såg hon äntligen på mig. De grå ögonen utstrålade en så stark ångest att jag måste stålsätta mig för att inte vända bort blicken.

Hur gamla är dina barn? var det första jag kom mig för med att fråga. Jag var inte bra på sådant här. Hur skulle förresten jag kunna förstå en mor som längtade efter sina barn, när jag själv först helt nyligen hade vågat erkänna för mig själv att jag kanske skulle våga skaffa barn, men absolut inte förrän om några år.

Johannes, den äldste, är fjorton och yngsta barnet, Maria, är ett och ett halvt. Johannas röst blev säkrare när hon talade om sina barn, det var ett område som hon uppenbart behärskade.

Maria ... min namne alltså. Och min mans andra namn är faktiskt Johannes, sa jag med tillkämpad hurtighet, som om ett lite lättsamt pladder skulle kunna göra problemet mindre upprörande. Varför låter din man dig inte träffa dina barn, är det på grund av aborten? Eller för att du lämnade honom?

Hos oss är mannens ord lag och barnalstring ett nådebevis från Gud. Det fanns inte ett spår av cynism i Johannas konstaterande. Om Gud tycker att jag ska dö under förlossningen så ske hans vilja.

Men du har nio barn, vilken Gud skulle vilja att du dog? Jag glömde bort yrkesetiken, jag blev tvärarg. Johanna vände sig bort och Elina gick fram till henne liksom för att skydda henne. Jag skämdes. Skulle jag aldrig lära mig att behärska mig?

Jag ber om ursäkt. Vi ska inte gräla om dina tiossatser, vi ska diskutera praktiska ting. Hindrar din man dig handgripligen från att träffa dina barn?

Johanna bor i en liten nordösterbottnisk kommun där sjuttio procent av invånarna är læstadianer, även läkaren och alla poliser med ett undantag, klargjorde Elina. Barnen fick inte tala med sin mor och fadern konfiskerade till en början Johannas brev och förbjöd senare posten att dela ut dem. När Johanna en gång åkte hem för att träffa sina barn larmade hennes make polisen och man tvingade henne att lämna orten. Jag fick räkna till tio ganska många gånger, men hade trots det kvar en obetvinglig lust att sparka till något. Berättelsen lät fullständigt barock, kunde detta verkligen vara Finland under 1990-talet? Även där jag växte upp hade det funnits læstadianer och Jehovas vittnen, men de skilde sig från oss andra mest genom att barnen i skolan inte fick delta i någon form av gymnastik med musik, inte ens marschera till en tamburin och inte titta på undervisningsprogram i teve. Och visst hade de otroligt många barn, men jag hade aldrig hört talas om att en mor tilläts dö under en förlossning.

De där poliserna handlade fel, förutsatt att du inte var våldsam. Det kunde vara klokt att kontakta den där ende icke-troende och samråda med honom. Och naturligtvis länspolismästaren. Vad heter din man och vad jobbar han med?

Leevi Säntti, predikant, svarade Johanna, och jag hade svårt att hålla mig för skratt, alltsammans lät så otroligt.

Han är alltså något slags tungviktare på orten?

Lekmannapredikant i vår kyrka.

Känd som predikant i hela landet faktiskt, fyllde Elina i. Jag funderade. Vad ville egentligen Elina och Johanna mig? Jag upprepade min fråga om juristen men även där fanns problem. Rättshjälpsombudet på Johannas hemort var læstadian också han och Johanna hade inte råd att konsultera en privat advokatbyrå.

Jag fick bita mig i tungan för att inte ge något förhastat löfte, jag hade faktiskt en jur. kand.-examen och i nästan ett år hade jag tjänstgjort på ett advokatkontor innan firman gick i konkurs. Ibland var jag frestad att utöva detta mitt andra yrke, men frågan var bara när; hos polisen hade jag redan som det var ett stort antal ouppklarade fall att reda ut. Jag var inte ens säker på att det var etiskt försvarbart. En tjänsteutövande polis fick kanske inte extraknäcka som jurist?

Jag har en kompis, började jag, och kom att tänka på min studiekompis Leena, som då och då även arbetade åt Kvinnojouren. Ring upp henne, jag har telefonnumret. Hon ställer säkert upp. Och jag ... jag kan kolla med länspolismästaren, kanske känner jag någon kollega där. Har du lämnat in en ansökan om äktenskapsskillnad?

Nej, inte ännu, viskade Johanna.

Vad jag förstår är du varken psykiskt sjuk eller alkoholiserad. Och du är inte ihop med någon annan man, eller är du det? Johanna ruskade förfärad på huvudet. Det vore väldigt underligt om rätten tillerkände din make vårdnaden om barnen. Jag försökte låta optimistisk även om jag visste att mycket hängde på domaren. Just då ringde min personsökare.

Ursäkta, jag behöver en telefon, jag har jour.

Den i köket är närmast. Aira kan ordna det där med arvodet under tiden. Du hinner kanske inte stanna till kvällsvard?

Det ser inte så ut. Men håll mig underrättad om Johanna, mumlade jag och skrev ner Leenas telefonnummer på ett papper som jag sedan gav henne.

Aira var sysselsatt med att förbereda kvällsmålet, av doften att döma en vegetarisk gryta med örtkryddor. Jag skrev ut kvittot på arvodet och slog samtidigt numret till min arbetsplats. Pertti fräste i luren att en kvinna hade knivskurit sin make i Södrik och att det var mitt ansvarsområde. Jag lovade att genast köra dit.

Jag träffade inte på vare sig Johanna eller Elina mer. Men när jag gick ut till bilen såg jag genom ett fönster en grupp kvinnor som samlats kring ett långbord med levande ljus. Man hade inte dragit för några gardiner. Elina satte sig till bords och Aira bar in en korg med bröd. Johanna syntes inte till. Precis när jag startade bilen öppnades husets ytterdörr och jag skymtade Millas lilarandiga huvud. Sedan slog dörren igen och i backspegeln uppfattade jag bara glöden från en cigarett. Jag körde mot porten som öppnades automatiskt och därefter ljudlöst stängdes bakom mig så att Rosberga blev liggande innanför murarna, skilt från yttervärlden.

2

Jag tittade ut genom fönstret i mitt arbetsrum mot Åboleden, där det var glest mellan bilarna trots att det var eftermiddag. Jag kände mig helt färdig. En ofattbar trötthet hade drabbat mig, jag ville hela tiden nicka till och soffan log förföriskt vid rummets bortre vägg.

Kanske var det jultrötthet. Det var dagen efter annandag jul. Antti och jag hade i stort sett tillbringat hela julhelgen med att ligga och dra oss med varsin bok i vår nya bostad i Hemtans. Att jobba under mellandagarna hade först verkat vara en god idé eftersom vi på det sättet hade en bra ursäkt att tacka nej till julvisiter hos Anttis föräldrar i Ingå och mina föräldrar i Nordkarelen. Nu önskade jag mig ändå några extra lediga dagar för att få slappa framför brasan tillsammans med katten Einstein, läsa ut Agatha Christies Hercule Poirots testamente och stoppa i mig choklad.

Nej, inte choklad, usch. Jag fick plötsligt kväljningar vid blotta tanken på sötsaker. Kanske hade jag ätit för mycket snask under julhelgen.

Med en suck skapade jag ett nytt dokument i datorn och började på en rapport om ett förhör jag nyligen ansvarat för. För många Esbobor hade julen inte varit tillnärmelsevis så lugn som min. Under julhelgen tenderade familjevåldet att öka, och flera fall av misshandel och en knivhuggning med dödlig utgång skulle utredas av mig efter helgdagarna. Inte konstigt att många av mina kolleger förhöll sig skeptiska till familjeliv och