Dilemma

By Håkan Jarnevall

Det är dags för val i Sverige. Politikerna har dragit sitt strå i stacken och skurit ner brutalt på polisens verksamhet. Detta har dock fått otrevliga konsekvenser för polismän ute på fältet, som tvingas stå ut med arbetsuppgifter ingen människa ska behöva ta sig an. Det är lugnt på ytan, eftersom ingen vågar höja sin röst mot det tuffa etablissemanget. Men några har fått nog: ett polisbefäl samlar ihop ett par poliser som alla känner att de har fått betala det högsta priset för alla ekonomiska nedskärningar. De smider en plan att kidnappa dottern till en av ministrarna i framkanten för alla anti-polis-förslag, en plan som snart visar sig vara betydligt mer riskabel än vad de till en början trott ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788726510980

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Höstmorgonens luft var fuktig och kylande, himlen var klar och hade en blånyanserad ton som förberedelse för en vacker dag. Dimman rullade nedför bergsidorna och planade ut i den blanka sjön och solen klättrade sakta över trädtopparna. Stillheten bröts av ljud från paddlar som bröt vattenytan. Ljuden närmade sig stranden och ur dimman gled fyra kanoter med svartklädda besättningar ombord. Sakta gled de fram genom vattnet och strandade på den kullerstenstäckta lilla halvö som sträckte ut sig i sjön.

– Wiklund! ta med dig gruppen upp till bilarna, jag ska ringa ett samtal, sa Wargklo som satt längst fram i den första kanoten.

Männen samlade ihop sin utrustning och sträckte ut sina kroppar då de hade suttit ihopkrupna en längre tid. Sakta gick de upp för grässlänten till de två bussar som stod parkerade på grusvägen ovanför.

– Satan! Vad mycket mygg, sa Elvenfeldt.  Jag har varit ute i bushen i snart två dagar och det kliar över hela kroppen. Vad jag behöver just nu är en varm dusch som jag ska stå i länge och tina upp.

– Kunde vi inte ha teambuildingdagar som andra företag? Hyra ett hus på kusten och spela golf, sa Wiklund och slängde in sin ryggsäck i bilen.

På stranden satt Wargklo och pratade i telefon.

– Vi är tillbaka i city runt klockan ett, sa han med en lätt irriterad röst.

 Christian Wargklo var en normalt sett mycket lugn gruppchef som killarna i gruppen hade stort förtroende för. Hans polisiära bana hade gått spikrakt från radiobil till piketen och där hade han efter ett tag utmärkt sig som en mycket bra ledare och fått vikariera som gruppchef. När det hade utlysts en tjänst som gruppchef hade valet för polismyndigheten varit lätt. Christian Wargklo hade nu varit gruppchef i tre år. Hans ledarstil kombinerat med ett stort yrkeskunnande hade gjort att myndigheten allt oftare hade placerat honom på inre tjänst med att administrera verksamheten, men viljan att vara ute och jobba hade tagit överhanden. Hans strävan att få en homogen grupp att arbeta med hade lyckats och det senaste året var ett av de bättre tyckte han.

Wargklo kom upp till killarna som stod vid bussarna och väntade.

– De ringde från spaningsroteln och ville ha oss på ett tillslag, men jag sa att vi inte hinner dit i tid. Jag kontakter dem när vi är tillbaka.

– Vi åker tillbaka och lastar av utrustningen. Sedan tar vi en kopp kaffe och har en kort genomgång av dagarna i fält, sen rullar vi ut, sa Wargklo

Killarna i gruppen hade delat upp sig på två bussar som nu lämnade grusvägen och körde upp på vägen mot Norrtälje. Roslagen skimrade i höstorange när de körde tillbaka mot Stockholm.

De åkte till piketenheten som ligger i ett eget hus en bit från polishuset och parkerade bilarna inne på gården. Killarna packade ur bilarna och lade in sin utrustning i de förråd som respektive grupp har. Wargklo gick in till befälsrummet och dokumenterade vad gruppen hade gjort under de två dygn man hade varit ute i vildmarken. Hans telefon ringde och han drog en suck och svarade.

– Det blir en kort genomgång, sa Wargklo till Elvenfeldt som precis hade kommit upp från gården.

– Vi måste till ut och hjälpa en spaningsgrupp som just nu har en efterlyst rånare under observation i ett radhusområde i Södertälje. Spaningsledningen kommer hit och ska ha genomgång för oss.

– Innan vi sätter oss i utsättningsrummet så fixar du kaffe åt oss, sa Wargklo och tittade på Elvenfeldt.

Det ekonomiska anslaget som rättsväsendet och i synnerhet polisen hade blivit tilldelad i årets budget hade medfört att verksamheter inom polisen hade fått skära ner på personal. All civil personal på piketenheten hade blivit avskedade i syfte att spara pengar. Två av de polisstationer som fanns i centrala Stockholm hade slagit igen och radiobilsbesättningarna hade halverats. Nu satt de flesta poliserna inne på respektive stationer och var sysselsatta med administrativa sysslor såsom att skriva anmälningar om borttappade plånböcker, ta emot hittegods och skriva in och släppa omhändertagna. Sysslor som tidigare civil personal hade arbetat med.

Wiklund gick sakta in i utsättningsrummet med en rykande kopp kaffe i handen. Elvenfeldt satt försjunken i Travronden som låg uppslagen på bordet. Gruppens övriga medlemmar släntrade in en efter en. Märkligt nog hade gruppen hållits intakt trots genomströmningen av personal på de olika avdelningarna i myndigheten. Två av gruppens medlemmar, Anders Rabén och Victor Hasselgren hade varit kortast tid i gruppen, de kom dit strax efter att utbildningen till piketpolis var klar. Bägge två hade tidigare åkt radiobil inne i city men hela tiden strävat efter att komma till piketen och när det hade utannonserats en grundutbildning hade de lämnat in sina ansökningar samma dag.

Hasselgrens pappa hade varit polis och hade tjänstegjort som presstalesman för polismyndigheten innan han gick i pension. Sonen hade ärvt pappans smorda käft och han pratade nästan alltid.

– Anders kan inte komma, han får inte ihop vapnet, dundrade Hasselgren skrattandes när han klev in i utsättningsrummet.

– Lägg av! Jag är klar, sa Rabén till Wargklo.

Anders Rabén var sprungen ur det militära och hade varit ett lägre befäl som hade blivit friställd i samband med att försvaret hade skurits ned. Rabén hade svårt att införliva sig med att hans militära bana var över. Han var från ett hem där fadern samt farfar hade varit officerare inom försvarsmakten och hade stundtals svårt för att arbeta i gruppen och underkasta sig Wargklos ibland något strama hållning. Desto svårare hade han för att skämta och koppla av mellan jobben, han var alltid som en spänd fjäder och detta tyckte Hasselgren var roligt då denne var precis tvärtom. Hasselgren var som person lättsam och tog livet som det kom. Han var sällan bekymrad och ställde inte överdrivet många frågor då uppgifterna delades ut i samband med att gruppen skulle utföra arbeten

– Sätt er! sa Wargklo och tände lampan på projektorn.

– Bredvid mig har jag spaningsledaren Ulrika Kristiansson och hon ska föredra vad som hänt.

– Varsågod! sa han och sträckte över pekpinnen till Ulrika.

Ulrika Kristiansson var en ung, mycket duktig spanare som hade gjort en kortare karriär i uniform och sedan tagit klivet över till spaningssidan och var ansett mycket duktig.

– Okej! Vi har fått via telefonavlyssning fått veta att den för oss kände Matti Kangas har anlänt till Södertälje och en tipsare har gett oss adressen han skall finnas på, inledde hon. Vi har folk på plats och det ser ut som det stämmer. En hyrbil i Kangas brorsas namn står på parkeringen och det rör sig människor i huset, sa hon och fortsatte.

– När jag pratar om hus så är det ett mindre radhus med minimal trädgård på framsidan och en något större på baksidan. Lekplats på baksidan och fullt med ungar. Som ni vet var det Kangas som sköt mot Polis i samband med värdetransportrånet utanför Nyköping i slutet av förra året. Han avvek då från platsen och har sedan dess varit efterlyst som anhållen för grovt rån och mordförsök. Kangas är med största sannolikhet beväpnad. Han har varit hemma hos sin före detta flickvän i Handen och henne har vi varit i kontakt med, hon säger att han har kraftig snutnoja och är konstant beväpnad. Vi har Kangas mobilnummer och pejlat detta till aktuellt område. Allt talar alltså för att Matti finns i radhuset och han skall gripas. Beslut om husrannsakan togs av jouråklagaren i morse så allt är klart för vår del.

 Ulrika vände sig om och tittade på Wargklo som stod lätt böjd över skrivbordet och antecknade för fullt.

– Har jag missat något? frågade Ulrika och tittade på honom.

– Kan er personal reka en brytpunkt och en lämplig framryckningsväg så sparar vi tid? sa Wargklo.

– Jag behöver också telefonnummer till de spanare som är på plats så vi kan ha kontakt.

Wargklo hade hämtat kartan över det aktuella området.

– Jag tror att det här får vi lösa genom att försök ringa ut honom. Vi måste säkra området, få bort ungarna på lekplatsen samt få fram en förhandlare, sa han

– Jag pratade med kollegorna i Nyköping strax efter rånet och de sa att Kangas var totalt skoningslös när han hade skjutit mot dem, sa Wiklund som tyst hade suttit med nyinlagd prilla snus och lyssnat på föredragningen.

– Han och medkumpanen hade skjutit sönder två radiobilar så det var bara skrot kvar, fortsatte Wiklund.

Ulrika som stod kvar framme vid Whiteboardtavlan lyssnade på gruppens samtal.

– Jag har hämtat information från våra finska kollegor och de säger ungefär samma sak.

Wargklo tackade Ulrika för föredragningen och sa till Rabén att stänga dörren bakom henne.

– Vi har rätt bra på fötterna tycker jag, sa Wargklo.

– Jag avdelar Hasselgren och Hammar för att reka på platsen innan vi går igång.

Hammar var norrlänning, stor som ett hus och så där stark i kroppen som man blir av att kört timmer hemma på föräldrarnas gård under uppväxten. Björn Hammar bodde ensam och hade väl varit polis längst tid av dem alla i gruppen, hans telefon ringde plötsligt.

– Du får vänta, jag ska ut och jobba. Jag ringer dig sedan, sa han.

Det var Hammars tioåriga dotter som ringde. Hon bodde hos en bekant till familjen då han arbetade. Björns sambo och mamman till barnet dog i cancer då flickan var två år. Alla i gruppen tyckte mycket om Björn, han sa inte mycket men utstrålade någon slags trygghet som de andra killarna fann positivt

– Jag föredrar att vi rekar civilklädda, vi kan ju inte området och han har ju bevisligen skjutit mot polis förut. Jag kan gå ner i förrådet och se om vi har några bra kläder.

– Bra! sa Wargklo, ta med dig Victor ner till förrådet och åk sedan ut, ring mig när ni är klara på plats.

– Kom Victor, sa Björn.

– Vi går ner och försöker hitta något som passar.

De gick ned till det förråd av utrustning som piketenheten hade. Där fanns allt möjligt i utrustningsväg som en insatsgrupp kan behöva. Mot väggarna stod det stora lagerhyllor med gruppmedlemmarnas namn på skyltar vid varje utrustning. På golvet låg det skjuttavlor och ett stort bord stod i mitten av lokalen där gruppens vapen sköttes om innan och efter insats. Längst bort hängde det kläder. Det var alla möjliga sorters kläder för alla kategorier av jobb som man behövde arbeta i civilt.

– Vad ska vi vara idag? frågade Björn.

De klädde på sig varsitt ställ med snickarbyxor och rutiga skjortor och midjekort nylonjacka med text på ryggen. De bägge såg ut som två hantverkare med den stora skillnaden att under blåbyxorna och jackorna hade de varsin Heckler & Koch MP5 och sin SIGSAUER 226. De var ovanligt välbeväpnade arbetare.

 Ute på piketens bakgård stod tjänstebilarna parkerade, Det var civilmålade bussar och polismålade blandat, men merparten av enhetens fordon är civila. Hammar gick fram till en Volkswagenbuss och i händerna hade han två skyltar med magnetfäste. Han satte på varsin sida upp texten Fastighetsjouren – Din trygghet. Hasselgren satte sig vid ratten och de rullade ut från gården. Hammar hade av Wargklo fått adressen utpekad på en kopierad karta och han satt och funderade.

– Det är ett radhusområde, tätt som fan mellan husen och fullt med ungar enligt henne på span. Vi stannar på bensinstationen som ligger i början på gatan och rekar brytpunkt, jag tror att det blir bra.

Hasselgren körde lugnt genom stadstrafiken och svängde av motE4:an söderut mot Södertälje. Väl där så orienterade han sig till det aktuella radhusområdet. Han svängde av mot bensinstationen som låg i början av det stora radhusområdet och körde in på mackens baksida och parkerade bilen.

– Här blir bra, sa Hammar.

Hasselgren hade parkerat bilen så att de hade en bra översyn över den parkeringsplats där Kangas brors bil stod parkerad.

– Vi kan ha bilen här och så går vi en sväng i området och försöker lokalisera huset, sa Hammar.

De bägge piketpoliserna gick ur bilen och sökte upp en skymd plats bakom staplar av gamla bildäck.

 De tog fram sina pistoler och med ett snabbt ryck i manteln så hade de fört in en kula i loppet. Sedan tog de fram ett magasin ur benfickan och stoppade handfast in det i MP 5:an och sköt fram manöverhandtaget. Nu hade de laddat sina vapen.

 Under de blå nylonjackorna hade de MP5:an hängande i ett hölster och pistolen var nedstoppad innanför snickarbyxorna.

De gick bredvid varandra över gräsmattanoch bort mot den lilla asfaltsvägen som leder in i området.

– Nummer trettiotvå! sa Hammar och tittade på den medhavda kartan.

Hasselgren nickade. Nummer trettiotvå låg ungefär i mitten av en radhuslänga, det stod några gamla cyklar på framsidan och persiennerna på framsidan var neddragna och var vinklade så man kunde se in genom dem.

– Köket är på framsidan då är vardagsrummet troligtvis mot baksidan, sa Hasselgren.

De gick på gångvägen alldeles utanför huset och kunde se rakt in i det.

– Det är folk i köket, två alternativt tre personer, sa Hasselgren.

– Vi går förbi och tar ny position vid samlingslokalen som ligger där, sa Hammar och pekade mot ett falurött trähus som låg på innergården ca hundra meter från det aktuella radhuset.

De ställde sig vid huset och låtsades som om de inspekterade något i den roll som fastighetsskötare de skulle föreställa.

Inne på piketens lokaler satt Wargklo och gick igenom med de resterande poliserna i gruppen vad som skulle göras.

– Vi har två alternativ, sa han.

– Det ena är att vi ringer ut Kangas till oss och vi tar honom lugnt och fint och det andra är att vi går på med full kraft.

Hans telefon ringde och Wargklo svarade lugnt men satte tummen och pekfingret i pannan och lutade armbågen i bordsskivan.

– Det var Hammar. Han säger att de har lokaliserat huset och har även sett Kangas gå omkring i köket, det verkar vara tre personer i huset. Situationen blir nog så att vi får välja alternativ två och gå på med full kraft. Vi går ned på gården och utrustar oss och uppsittning i fordonen om tio minuter, sa Wargklo.

Gruppens medlemmar reste lugnt på sig och det var i det här läget som man kunde se hur varje gruppmedlem gick in lite i sig själv och blev koncentrerad på sin uppgift. Killarna hämtade sina svarta utrustningsväskor som hade piketens märke påsytt, lagerkransen som omgärdade den vingförsedda dolken.

De öppnade väskorna och packade ur den utrustning som behövdes för insatsen. Momentet var väl inövat och nu var det ingen idé att stressa.

Killarna stod lugnt och tog på sig sin utrustning och förberrede för insats. Man tog på sig den tunna insatsluvan med öppning för ögonen och de hörlurar som också användes som hörselskydd, kopplade in radion i dessa och så gjorde de förbindelseprov med varandra. När detta var klart så tog man på hjälmen och provade in allt så det satt komfortabelt. Gruppen ställde sig på rad och Elvenfeldt sa:

– Okej, vi höjer beredskapen.

Samtliga gruppmedlemmar höjde sina vapen och laddade dem så de var klara för tjänst. Gruppen fördelade sig på två fordon och de satte sig i de bägge gråmålade Volkswagenbussarna vilkas fönster var täckta med svart film. De utgjorde ett neutralt intryck.

 De stod en stund och väntade på Wargklo, vars telefon ideligen ringde. När han kom så rullade bussarna ut från gården och körde mot brytpunkten i Södertälje. Trafiken hade inte ännu hunnit klumpa ihop sig så att transporten gick fort. Hammar hade beskrivit vägen väl så det var inget problem för kollegorna att hitta rätt direkt.

Hasselgren satt lugnt ihopkrupen på knä bakom ett hörn av den samlingslokal som han och Hammar hade funnit på gården. Framför honom satt en spanare.

– Vi lämnar er nu och tar oss tillbaka till vår bil, brytpunkten blir där vid macken, sa Hasselgren.

De stämde av med varandra om tid och telefonnummer.

– Håll koll på huset och meddela oss om det blir några förändringar, sa Hammar innan de sakta gick tillbaka till bensinstationen.

Wargklo och resten av gruppen körde mot bensinmacken och på vägen ringde han Hammar.

– Hur ser det ut? frågade han.

– Allt talar för att Kangas finns i huset, vi såg en skymt av honom i köket och vi har även sett den bil som angavs stå på parkeringen, svarade Hammar.

– Vi bryter på plats om två minuter, sa Wargklo.

De två grå bussarna rullade sakta in på bensinstationens baksida. Sidodörrarna öppnades och tungt beväpnade, svartklädda insatspoliser med täckta ansikten, skyddsglasögon, insatsvästar och hjälmar steg ur dem. Gruppen ställde sig på en linje vänd mot Wargklo.

– Vi delar upp oss på två grupper och Hammar, du har varit på plats och du tar hand om baksidan och leder ena gruppen dit, sa Wargklo.

– Rabén, du blir sköldman och tar täten för inbrytningsgruppen.

 Anders Rabén gick längst fram i första gruppen med den stora ballistiska skölden framför sig. Gruppen småsprang över gräsmattan som låg mellan macken och radhusområdets parkeringsplats och tog skydd bakom en husgavel och inväntade grupp två med Hammar i täten.

– Björn, ta er fort fram till baksidan och säkra den, sa Wargklo i radion.

– När du är på plats och det är säkrat så ger du mig klartecken, så går vi på och bryter ytterdörren.

Hammars grupp gled sakta iväg och tog en alternativ väg fram till huset. På baksidan hade spanarna gjort ett bra arbete. Alla barn och föräldrar var borta och lekplatsen låg öde. Hammar tog täten och gruppen gick fort fram mot gaveln på radhuslängan.

– Vi tar oss fram längs med huskroppen, över de andra tomterna, fram till uteplatsen på aktuell adress. Där säkrar vi baksidan, sa han tyst i radion. Som kvittens fick han en klapp på axeln av kollegan bakom.

Gruppen gled runt hörnet på gavelhuset och forcerade de häckar som fanns fram till hörnet på det aktuella huset.

– Vi är på plats! baksidan klar, sa Hammar i radion.

Wargklo satte fart på sin grupp som stod kvar och väntade. Gruppen tog sig fort fram till radhuset framsida. Det var lugnt och nedsläckt i köket och de gick med dragna vapen fram till ytterdörren. Hasselgren satte brytverktyget mot springan mellan dörr och karm och Wiklund som hade släggan slog ett kraftigt slag mot brytverktyget. Verktyget sjönk in och Hasselgren tog med ett kraftigt tag och fläkte upp dörren. Rabén kastade in en blixtljusgranat som gav en öronbedövande kraftig smäll in i radhusets entréhall. Granaten var en sådan som utgav ett flertal blixtar och smällar. Rabén gick in i hallen med skölden framför sig och skrek:

– Polis! Polis!

Gruppen följde tätt bakom honom i skydd bakom skölden. De rörde sig sakta fram genom hallen och granater kastades in i respektive rum de passerade och en polis gled in och säkrade rummet. Plötsligt så hördes ett skrik ifrån vardagsrummet som låg i slutet av hallen.

– Ta mig då för fan snutjävlar, skrek rösten.

Rabén och Hasselgren gick sakta mot rösterna. De hade lamporna på sina vapen tända då persiennerna hade gjort att det nästan blivit mörkt i huset. De lyste mot soffgruppen som stod vid ena väggen i rummet. I soffan låg Matti Kangas i fosterställning med händerna för öronen. På golvet låg hans bror och ytterligare en man, alla i samma position.

– Visa händerna! skrek Hasselgren till trion som låg framför honom.

Rabén och Hasselgren hade nu sina vapen riktade mot männen. Alla tre på golvet visade sina handflator tydligt mot poliserna.

– Tre gärningsmän gripna i vardagsrummet, förmedlade Hasselgren över polisradion.

Wargklo och de andra i gruppen kom in i rummet och männen belades med handfängsel.

Hammar kom in i huset efter att ha fått gått runt huset från sin position på baksidan.

– Bra jobbat,