En 2:a chans

By Andrew Gross and James Patterson

"En 2:a chans" är andra delen i James Pattersons bästsäljande deckarserie om kvinnorna som löser fall i San Fransisco tillsammans. En pulshöjande bok som är omöjlig att lägga ifrån sig!En elvaårig flicka blir mördad utanför en kyrka i San Francisco, och vid hennes kropp finns en symbol från den grekiska mytologin. Polisinspektör Lindsay Boxer och hennes vänninor, tillika utredarkollegor, tar sig an fallet direkt. Några veckor tidigare hittades en kvinna död i sin källare, och när det visar sig att samma mytologiska symbol fanns i närheten av kroppen förstår Lindsay och de andra att de har att göra med en otäck seriemördare. I takt med att de kommer närmre gärningsmannen, och upptäcker att spåren leder dem in bland San Franciscos poliser, blir kvinnorna själva måltavla för mördaren. De måste agera fort, innan någon av dem blir hans nästa offer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 20, 2023
• ISBN: 9788728553053

Book preview

James Patterson

Andrew Gross

En 2:a chans

Översatt av Nils Larsson

SAGA Egmont

En 2:a chans

Omslagsfoto: Unsplash, Himmelsfoto, Shutterstock

Översatt av Nils Larsson

Originaltitel: 2nd Chance

Originalspråk: engelska

Copyright ©2006, 2023 James Patterson, Andrew Gross och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553053

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Författarens tack

jag vill särskilt tacka inspektör holly pera vid San Francisco-polisens mordrotel, hennes partner, inspektör Joe Toomey och även Pete Ogten, pensionerad kommissarie vid San Francisco-polisen. Och jag tackar än en gång doktor Greg Zorman vid Fort Lauderdale.

Men framför allt tillägnas denna bok Lynn och Sue.

Prolog

BARNEN I KÖREN

aaron winslow skulle aldrig glömma det som hände under de närmaste minuterna. Han kände igen de hemska ljuden i samma ögonblick som de genljöd i mörkret. Han blev iskall i hela kroppen. Han kunde inte tro att någon öppnat eld i det här området.

Ba-bang, ba-bang, ba-bang … ba-bang, ba-bang, ba-bang.

Kören lämnade La Salle Heights-kyrkan. Fyrtioåtta barn strömmade förbi honom mot trottoaren. De hade precis avslutat generalrepetitionen inför San Francisco Sing-Off och de hade varit jätteduktiga.

Då kom skotten. En massa skott. Inte bara ett enda. Utan rena bombardemanget. En attack.

Ba-bang, ba-bang, ba-bang … ba-bang, ba-bang, ba-bang.

Ner! vrålade han för full hals. Ner på marken allihop! Täck över huvudena. Ta skydd! Han kunde knappt tro att han själv sa något sådant.

Först tycktes ingen höra honom. För barnen, klädda i vita blusar och skjortor, måste skotten ha låtit som smällare. Då träffade en skottsalva kyrkans vackra glasfönster med bilden som föreställde Kristus som välsignade ett barn i Kapernaum. Glasskärvor for åt alla håll, en del av dem regnade ner över barnens huvuden.

Det är någon som skjuter! skrek Winslow. Kanske fler än en. Hur kunde det komma sig? Han sprang runt bland barnen och skrek, viftade med armarna, knuffade ner så många han kunde på gräset.

Då barnen till slut hukade sig eller dök ner på marken, fick Winslow syn på två av flickorna i kören, Chantal och Tamara, som stod helt blickstilla på gräsmattan medan kulorna susade förbi dem. Ner med er, Chantal och Tamara! tjöt han, men de stod kvar där med armarna om varandra och jämrade sig förtvivlat. De var bästa vänner. Han hade känt dem sedan de var små och hoppade hage på asfalten.

Han tvekade inte en sekund. Han rusade fram till de båda flickorna, tog dem hårt om armarna och knuffade omkull dem på marken. Sedan lade han sig ovanpå dem och tryckte deras kroppar hårt mot sig.

Kulor ven förbi bara några centimeter ovanför hans huvud. Det gjorde ont i trumhinnorna. Han darrade i hela kroppen och det gjorde också flickorna som låg skyddade under honom. Han var nästan säker på att han skulle dö. Det är ingen fara, flickor, viskade han.

Då upphörde skottlossningen lika plötsligt som den börjat. Det blev alldeles tyst runt omkring dem. Det var kusligt, som om hela världen hade hejdat sig för att lyssna.

När han reste sig upp möttes han av en otrolig syn. Sakta kravlade sig alla barnen upp på fötter. Några grät, men han såg inget blod, ingen verkade skadad.

Är alla oskadda? ropade Winslow. Han trängde sig fram mellan barnen. Någon som är skadad?

Inte jag … Jag mår bra, hördes det från alla håll. Han såg sig häpen omkring. Det här var ett mirakel.

Då hörde han ett barn jämra sig.

Han vände sig om och upptäckte Maria Parker, som var bara tolv år. Maria stod på den vitmenade kyrktrappan. Hon var förvirrad och snyftade högt med öppen mun.

Då såg Aaron Winslow vad som hade gjort flickan hysterisk. Han blev förtvivlad. Inte ens under kriget, inte ens när han vuxit upp i den hårda gatumiljön i Oakland, hade han varit med om något så fruktansvärt, sorgligt och vansinnigt.

Å, Gud. Å, nej. Hur kunde du låta det här hända?

Tasha Catchings, som var bara elva år, låg hopsjunken i blomrabatten intill kyrkgrunden. Hennes vita skolblus var våt av blod.

Äntligen började pastor Aaron Winslow själv gråta.

Första delen

Kvinnliga mordklubben – igen

Första kapitlet

en tisdagskväll spelade jag vändåtta med tre ungdomar på Hope Street Teen House. Det var jätteroligt.

På den slitna soffan mittemot mig satt Hector, en latinamerikansk grabb som för bara två dagar sedan lämnat ungdomsvårdsanstalten, Alysha, tyst och söt men med en familjebakgrund av allra värsta slag, och Michelle, som trots att hon bara var fjorton redan i ett års tid hade sålt sin kropp på San Franciscos gator.

Hjärter, sa jag, slängde fram en åtta och bytte färg just som Hector skulle till att lägga.

Satan i gatan, gnällde han. Hur kommer det sig att ni alltid sticker kniven i mig, just som jag ska till att vinna?

Bara för att du ska lära dig att aldrig lita på en snut, dummer. Michelle skrattade och kastade en konspiratorisk blick åt mitt håll.

Under den senaste månaden hade jag tillbringat en eller ett par kvällar i veckan på Hope Street House. En lång tid efter de hemska brudparsmorden den där sommaren hade jag känt mig helt förvirrad. Jag tog ledigt en månad från mordroteln, joggade nere vid småbåtshamnen, blickade ut över bukten från min trygga lägenhet på Potrero Hill.

Ingenting hjälpte. Inte terapi, inte att mina flickor – Claire, Cindy och Jill – stöttade helt och fullt. Inte ens att återgå till jobbet. Jag hade, utan att kunna göra något, sett hur livet rann ur mannen jag älskade. Jag kände mig fortfarande ansvarig för att min partner hade dött i tjänsten. Inget tycktes kunna fylla tomrummet.

Så jag kom hit … till Hope Street.

Och det som var bra var att det fungerade rätt hyggligt.

Jag kikade upp på Angela, en nykomling som satt på en metallstol i andra änden av rummet och kramade sin tre månader gamla dotter. Den stackars flickan var kanske sexton år och hade inte sagt mycket under kvällen. Jag skulle försöka prata med henne innan jag gick.

Dörren öppnades och Dee Collins, en av husets kuratorer, kom in. Hon åtföljdes av en svart kvinna med stelt utseende i formell, grå dräkt. Det syntes lång väg att hon var från socialtjänsten.

Angela, din socialassistent är här. Dee satte sig på huk bredvid henne.

Jag är inte blind, sa tonåringen.

Vi måste ta barnet nu, avbröt socialassistenten, som om detta var det enda som hindrade henne från att ta nästa tåg och åka hem.

Nej! Angela drog barnet ännu närmare sig. Ni kan hålla mig kvar på det här stället, ni kan skicka mig tillbaka till Claymore, men ni får inte ta ifrån mig mitt barn.

Snälla du, ett par dagar bara, försökte Dee Collins lugna henne.

Tonårsflickan lade armarna beskyddande om sitt barn, som kände på sig att allt inte stod rätt till och började gråta.

Ställ inte till en scen nu, Angela, varnade socialassistenten. Du vet hur det här går till.

Då socialassistenten kom emot henne, såg jag hur Angela for upp från stolen. Hon höll barnet med ena armen och ett glas med juice som hon druckit i andra handen.

Med en snabb rörelse slog hon glaset mot ett bord. Det blev bara vassa skärvor kvar.

Angela Jag for upp från spelbordet. Lägg ifrån dig det där. Ingen kommer att ta ditt barn någonstans om du inte släpper henne ifrån dig.

"Den här subban försöker förstöra mitt liv. Hon blängde ilsket. Först låter hon mig sitta på Claymore tre dagar längre än jag skulle vara där, sedan låter hon mig inte få åka hem till mamma. Nu försöker hon ta mitt barn ifrån mig."

Jag nickade och såg in i tonåringens ögon. Först måste du lägga ifrån dig glaset, sa jag. "Det vet du, Angela."

Socialassistenten tog ett steg närmare, men jag höll henne tillbaka. Jag flyttade mig sakta närmare Angela. Jag tog glaset och lirkade sedan försiktigt barnet ur hennes famn.

Hon är allt jag har, viskade flickan och sedan började hon snyfta.

"Jag vet. Jag nickade. Det är därför som du måste ändra på en del i livet och få henne tillbaka igen."

Dee Collins hade lagt armarna om Angela och virat en trasa om flickans blödande hand. Socialassistenten försökte utan framgång få barnet att sluta gråta.

Jag gick fram till henne och sa: "Flickan blir placerad någonstans i närheten, så att Angela kan komma och träffa henne varje dag. Och förresten har jag inte sett något här som är värt att anmäla … Eller vad säger ni?" Socialassistenten såg surt på mig och vände sig bort.

Plötsligt gick min personsökare igång, tre distinkta pip som avbröt den spända stämningen i rummet. Jag drog fram den och läste numret. Jacobi, min före detta partner på mordroteln. Vad ville han?

Jag ursäktade mig och gick in på personalkontoret. Jag fick tag på honom i bilen.

Det har hänt något hemskt, Lindsay, sa han dystert. Jag tänkte att du kanske ville veta det.

Han berättade om det fruktansvärda skottdramat vid La Salle Heights-kyrkan. En tolvårig flicka hade blivit dödad.

Herregud …Jag suckade uppgivet.

Jag tänkte att du kanske ville vara med på ett hörn, sa Jacobi.

Jag drog efter andan. Jag hade inte varit på en brottsplats sedan den dagen då fallet med brudparsmorden var över. Det var över tre månader sedan.

Jag hörde inget svar, manade Jacobi på mig. "Vill kommissarien hänga på?" Det var första gången han tilltalat mig med min nya grad.

Jag insåg att smekmånaden var över. Ja, mumlade jag. "Jag vill hänga på.

Andra kapitlet

ett kallt regn började falla när jag körde min Explorer upp till La Salle Heights-kyrkan på Harrow Street i den övervägande svarta stadsdelen Bay View. En ilsken, orolig folkmassa hade samlats – en blandning av bedrövade mödrar från trakten och vanliga buttra killar hopkrupna i sina ljusa jackor – allesammans trängdes med en handfull uniformerade poliser.

Det här är för sjutton inte Mississippi, skrek någon då jag trängde mig fram genom massan.

Hur många till? gnydde en äldre kvinna. Hur många till?

Jag tog mig förbi ett par nervösa patrullerande poliser, så att jag kom ända fram till kyrkan. Det jag såg härnäst fick mig att helt tappa andan.

Kyrkans vita fiällpanelfasad var full av kulhål och blyfärgade sprickor som bildade ett groteskt mönster. Ett stort hål gapade i en vägg där ett stort vackert kyrkfönster hade skjutits sönder. Vassa skärvor av färgat glas hängde likt istappar. Barn som uppenbarligen var chockade satt fortfarande utspridda över hela gräsmattan, somliga av dem fick hjälp av ambulansmän som kommit till platsen.

Å. Gud, viskade jag.

Jag upptäckte några sjukvårdare i svarta vindtygsjackor som stod hukade över en flickkropp vid kyrktrappan. Ett par civilklädda poliser höll sig också i närheten. En av dem var min forne partner Warren Jacobi.

Jag upptäckte att jag tvekade trots att jag hade gjort det här hundra gånger. För bara några månader sedan hade jag löst det största mordfallet i staden sedan Harvey Milk, men det hade hänt så mycket sedan dess. Det kändes konstigt, som om det här var något helt nytt för mig. Jag knöt nävarna, tog ett djupt andetag och gick fram till Jacobi.

Välkommen tillbaka till världen, kommissarien, sa Jacobi med betoning på min nya grad.

Det gick fortfarande som en elektrisk stöt genom mig när jag hörde ordet. Att få bli chef för mordroteln hade varit mitt mål under hela min karriär: den första kvinnliga kriminalassistenten i San Francisco, och nu kårens första kvinnliga kommissarie. Efter att min gamle kommissarie Sam Roth hade valt ett latmansjobb uppe i Bodega Bay, hade polismästare Mercer kallat mig till sig. Jag kan göra endera av två saker, sa han till mig. Jag kan låta dig ta tjänstledigt en längre tid, så att du kan känna efter om du har lust att fortsätta i det här jobbet igen. Eller också kan jag ge dig den här, Lindsay. Han sköt en guldfärgad polisbricka med två streck på över bordet. Fram till det ögonblicket tror jag inte att jag någonsin hade sett Mercer le.

Kommissariebrickan gör det inte lättare, eller hur, Lindsay? sa Jacobi och syftade med det på att vår tre år långa relation som partners nu hade förändrats.

Hur ser det ut? frågade jag honom.

Verkar handla om en enda skytt, bortifrån det där buskaget. Han pekade på ett tätt snår intill kyrkan, kanske femtio meter bort. Det arslet gav sig på barnen just när de kom ut. Öppnade eld för fullt.

Jag drog efter andan och stirrade på de gråtande, bestörta barnen som satt utspridda över hela gräsmattan. Var det ingen som såg killen? Någon måste väl ändå ha gjort det?

Han skakade på huvudet. Alla kastade sig på marken.

Intill det ihjälskjutna barnet grät en svart kvinna mot axeln på en tröstande vän. Jacobi såg hur jag stirrade på den döda flickan.

Hon heter Tasha Catchings, mumlade han. Gick i femte klass borta på St Anne’s. Duktig flicka. Yngst i kören.

Jag flyttade mig närmare och föll på knä intill den sargade kroppen. Hur många gånger man än gör det här, känns det alltid lika uppslitande. Tashas skolblus var genomvåt av blod, blandat med fallande regn. Bara en knapp meter ifrån låg en regnbågsfärgad ryggsäck i gräset.

Var det bara hon? frågade jag skeptiskt. Jag såg mig omkring. Var hon den enda som blev träffad?

Kulhål överallt, glassplitter och träflisor. Dussintals barn hade strömmat ut på gatan … Alla dessa skott och bara ett offer.

Verkar vara vår lyckodag, va? fnyste Jacobi.

Tredje kapitlet

på kyrktrappan förhörde paul chin , en av mina mannar vid mordroteln, en lång, stilig man klädd i svart polotröja och jeans på kyrktrappan. Jag hade sett honom tidigare på nyheterna. Jag visste till och med vad han hette. Aaron Winslow.

Trots att Winslow var bestört och chockad, uppträdde han mycket vänligt – han var slätrakad, hade kolsvart, kortklippt hår och kropp som en fotbollsback. Alla i San Francisco visste hur mycket han betydde för det här området. Han ansågs vara en riktig vardagshjälte, och jag måste säga att han såg ut som en sådan också.

Jag gick fram till honom.

Det här är pastor Aaron Winslow, presenterade Chin honom.

Lindsay Boxer, sa jag och sträckte fram handen.

"Kommissarie Boxer, sa Chin. Hon kommer att leda den här utredningen."

Jag känner till era insatser, sa jag. Ni har gjort mycket för det här området. Det var väldigt tråkigt det här. Det är svårt att veta vad jag ska säga.

Han såg mot den mördade flickan. Han talade med mycket låg röst. Jag har känt henne sedan hon var liten. Folk här är ordentliga, ansvarsfulla människor. Hennes mor … hon uppfostrade Tasha och hennes bror ensam. Alla barnen här var så unga. De hade övat med kören, kommissarien.

Jag ville inte tränga mig på, men jag var tvungen. Får jag ställa ett par frågor?

Han nickade uttryckslöst. Självklart.

Såg ni någon? Någon som flydde? En skymt av någon?

Jag såg varifrån skotten kom, sa Winslow och pekade på samma buskage som Jacobi hade gått till. Jag såg en rökstrimma. Men jag hade fullt upp med att få alla att kasta sig ner. Det var rena kalabaliken.

Har någon riktat några hot mot er eller er kyrka nyligen? frågade jag.

Hot? Winslow grimaserade. För flera år sedan ja, när vi fick pengar att bygga om en del av de här husen.

Ett kort stycke därifrån hördes ett hjärtskärande jämmer från Tasha Catchings mor då flickans kropp lyftes upp på en bår. Det här var så sorgligt. Folkmassan började bli nervös. Glåpord och anklagelser började höras. Varför står alla här och hänger? Gå och leta reda på hennes mördare!

Det är bäst att jag går bort dit innan det här går snett, sa Winslow. Han började gå, sedan vände han sig resignerat om. Jag hade kunnat rädda den där stackars flickan. Jag hörde ju skotten.

Ni hade inte kunnat rädda allesammans, sa jag. Ni gjorde vad ni kunde.

Till slut nickade han. Sedan sa han något som gjorde mig alldeles chockad. Det var en m 16, kommissarien. Med trettio patroner i magasinet. Det kräket måste ha laddat om två gånger.

Hur vet ni det? frågade jag överraskat.

Operation Ökenstorm, svarade han. Jag var fältpräst. Det där hemska ljudet glömmer jag aldrig. Det gör ingen som hört det.

Fjärde kapitlet

jag hörde hur någon ropade mitt namn , högt för att överrösta larmet från folkmassan. Det var Jacobi. Han befann sig i skogen bakom kyrkan. Kom och titta här, kommissarien.

På väg dit funderade jag på vad för sorts människa som kunde göra något så fruktansvärt. Jag hade utrett hundra mord. Vanligtvis handlade det om narkotika, pengar eller sex. Men det här … det här var gjort för att sprida skräck.

Titta här, sa Jacobi och böjde sig ner. Han hade hittat en patronhylsa.

Säkert från en m 16, svarade jag.

Jacobi nickade. Har damen friskat upp sina kunskaper under ledigheten? Det är en Remington två tjugotrea.

"Kommissarien, om jag får be." Jag smålog. Sedan berättade jag hur jag kunde veta det.

Det låg dussintals med tompatroner utspridda runt omkring oss, djupt in bland buskar och träd, osynliga från kyrkan. Hylsorna låg i två avgränsade grupper ungefär fem meter ifrån varandra.

Du kan se var han började skjuta, sa Jacobi. Jag tror det var här. Han måste ha flyttat på sig.

Från den första anhopningen av patroner hade man fri sikt mot sidan av kyrkan. Det målade glasfönstret hade synts tydligt … och alla barnen som kommit strömmande ut mot gatan … Jag förstod varför ingen sett honom. Hans gömställe var helt skyddat från insyn.

När han laddade om, måste han ha flyttat sig dit bort. Jacobi pekade.

Jag hukade mig ner intill den andra högen med tomhylsor. Det var något som inte stämde. Kyrkfasaden syntes, och trappan där Tasha Catchings hade legat. Men det var nätt och jämnt.

Jag kisade genom ett tänkt gevärssikte, riktade blicken mot platsen där Tasha måste ha befunnit sig när hon blev träffad. Man kunde nästan inte se den. Han kunde omöjligen med flit ha siktat på just henne. Hon hade träffats ur en helt otrolig vinkel.

Ett slumpskott, mumlade Jacobi. Vad tror du, kan det ha varit en rikoschett?

Vad finns det här bakom? frågade jag. Jag såg mig omkring och trängde mig fram genom det täta buskaget som ledde bort från kyrkan. Ingen hade sett skytten fly, så han hade tydligen inte tagit sig ut på Harrow Street. Buskaget var ungefär sju meter stort.

I änden av det fanns ett ungefär en och en halv meter högt ståltrådsstaket som skilde kyrkans mark från det omgivande bostadsområdet. Staketet var inte särskilt högt. Jag kunde lätt ta mig över det.

Jag befann mig på en inhägnad bakgård mittemot några små radhus. Några människor hade samlats för att titta på uppståndelsen. Till höger låg det en lekplats.

Jacobi hann till slut ifatt mig. Ta det lite lugnt, flåsade han. Vi har åskådare här. Det ser illa ut att jag kommer så långt efter.

Så här måste han ha tagit sig ut, Warren. Vi såg oss om åt båda hållen. Åt det ena låg en bakgata, åt det andra några radhus.

Jag skrek till en grupp åskådare som hade samlats på en baktrappa: Har någon sett någonting? Ingen svarade.

Någon sköt borta vid kyrkan, skrek jag. En liten flicka har blivit dödad. Vi behöver er hjälp.

Alla var tysta och misstänksamma, så som folk som inte talar med poliser är.

Sedan steg en kvinna i trettioårsåldern långsamt fram. Hon knuffade en ung pojke framför sig. Bernard såg något, sa hon med dämpad röst.

Bernard såg ut att vara ungefär sex, med runda, vaksamma ögon, och han hade på sig en guld-och-purpurfärgad Kobe Bryant-tröja.

Det var en skåpbil, hävde Bernard ur sig. En sådan som morbror Reggies. Han pekade på grusvägen som ledde till bakgatan. "Den stod parkerad därnere."

Jag föll på knä och såg leende in i den rädda pojkens ögon. Vad var det för färg på skåpbilen, Bernard?

Den var vit, svarade pojken.

Min bror har en vit Dodge minibuss, sa Bernards mor.

Såg den ut som din morbrors, Bernard? frågade jag.

Ungefär. Men inte riktigt.

Såg du vem som körde den?

Han skakade på huvudet. Jag var ute med soporna. Jag såg den bara köra iväg.

Tror du att du skulle känna igen den om du såg den? frågade jag.

Bernard nickade.

Därför att den liknade din morbrors?

Han tvekade. Nej, för att den hade en bild bak.

En bild? Något märke, menar du? Eller någon sorts reklam?

Nej.Han skakade på huvudet. Rörde på de månlika ögonen. Sedan sken de upp. Som den där, menar jag. Han pekade på en pickuplastbil på en grannes uppfart. Det satt ett klistermärke som föreställde en gyllene björn på bakre stötfångaren.

Menar du en dekal? frågade jag.

På dörren.

Jag tog pojken varligt om axlarna. Hur såg den här dekalen ut, Bernard?

Som Mufasa, sa pojken. "Från Lejonkungen."

Ett lejon? Jag tänkte febrilt och försökte komma på något som verkade troligt. Idrottslag, collegesymboler, bolag …

Ja, som Mufasa, upprepade pojken. Men det hade två huvuden.

Femte kapitlet

mindre ÄN en timme senare trängde jag mig fram genom en folkmassa som hade samlats på stadshustrappan. Jag kände mig tom och förfärligt sorgsen men visste att jag inte fick visa det här.

Entréhallen i den gravvalvsliknande granitbyggnaden där jag arbetade var fullpackad med reportrar och nyhetsteam som tryckte upp sina mikrofoner mot alla som hade polisbricka. De flesta kriminalreportrar kände mig, men jag viftade bort dem, jag ville fortsätta upp till mitt skrivbord.

Sedan grep ett par händer tag om mina axlar och en välbekant röst sa: Linds, vi måste prata …

Jag snurrade runt, och där stod Cindy Thomas, en av mina närmaste vänner, som också råkade vara Chronicles duktigaste kriminalreporter. Jag ska inte störa dig nu, sa hon högt för att överrösta oväsendet. Men det är viktigt. Kan vi träffas på Susie’s klockan tio?

Cindy hade, när hon arbetat som lokalreporter vid tidningens Metrobilaga, nästlat sig in i brudparsmordfallet och hjälpt till att lösa det. Cindy var i allra högsta grad ansvarig för att jag bar en polisbricka av guld i dag.

Jag log ansträngt. Då ses vi där.

Uppe på tredje våningen steg jag in i den trånga lysrörsupplysta lokal som de tolv inspektörer som