Den 1:a att dö

By James Patterson

"Den 1:a att dö" är första delen i James Pattersons populära deckarserie om kvinnorna som löser kallblodiga fall tillsammans. Flera av böckerna har blivit New York Times Best Sellers, och ligger även till grund till tv-serien Women's Murder Club.Kommissarie Lindsay Boxer blir avbruten mitt under ett läkarbesök av att ett brutalt dubbelmord har skett. David och Melanie Brandt har blivit dödade under sin bröllopsnatt av en hänsynslös mördare, som dessutom har fördärvat Melanies lik. Lindsay anländer till brottsplatsen där hon möter bland andra journalisten Cindy Thomas som är där för att rapportera om fallet.När ännu ett nygift par hittas avlidna, förstår Lindsay att de har att göra med en kallblodig seriemördare. Cindy, Lindsay och nu även rättsläkare Claire Washburn och den bitränande distriktsåklagare Jill Bernhardt arbetar tillsammans för att lösa fallen. En stark vänskap uppstår mellan de fyra kvinnorna, och tillsammans utgör de ett mäktigt hot mot mördaren.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 2, 2023
• ISBN: 9788728553046

James Patterson

James Patterson is the CEO of J. Walter Thompson, an advertising agency in New York. He has written several successful fiction and nonfiction books, including The New York Times best seller The Day America Told the Truth.

Book preview

James Patterson

Den 1:a att dö

Översatt av Nils Larsson

SAGA Egmont

Den 1:a att dö

Översatt av Nils Larsson

Originaltitel: 1st to Die

Originalspråk: engelska

Cover image: Unsplash & Shutterstock

Copyright ©2003, 2023 James Patterson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553046

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Författarens tack

jag vill tacka följande personer , vars hårda arbete och sakkunskap varit till hjälp vid tillkomsten av denna bok.

Doktor Greg Zorman, chef för neurokirurgiska avdelningen på Lakelandsjukhuset i Fort Lauderdale i Florida, som jag skulle vilja ha vid min sida i en kris.

De förtjusande och begåvade Fern Galperin, Mary Jordan, Barbara Groszewski och Irene Markocki.

Prolog

Inspektör Lindsay Boxer

det är en ovanligt varm kväll i juli , men jag skakar i hela kroppen där jag står på den bastanta grå stenterrassen utanför min lägenhet. Jag tittar ut över det underbara San Francisco och jag har min tjänsterevolver tryckt mot sidan av tinningen.

Fan ta dig, Gud! viskar jag. Ganska känslosamt, men passande och rättvist, tycker jag.

Jag hör Martha gnälla. Jag vänder mig om och ser att hon tittar på mig genom glasdörrarna som leder till terrassen. Hon vet att något är fel. Det är okej, ropar jag till henne genom dörren. Jag mår bra. Gå och lägg dig, gumman.

Men Martha vill inte gå, vill inte titta bort. Hon är en god, lojal vän, som tryckt nosen mot mig till god natt varenda kväll de senaste sex åren.

Då jag stirrar in i bordercolliens ögon tänker jag att jag kanske borde gå in och ringa flickorna. Claire, Cindy och Jill skulle vara här nästan innan jag hunnit lägga på. De skulle hålla om mig, krama mig, säga alla de rätta sakerna. Du är speciell, Lindsay. Alla älskar dig, Lindsay.

Det är bara det att jag är ganska säker på att jag skulle vara härute igen i morgon kväll eller kvällen därpå. Jag ser bara ingen väg ut ur den här röran. Jag har tänkt igenom alltsammans hundra gånger. Jag kan vara logisk utav helvete, men jag är tydligen väldigt emotionell av mig också. Detta var min styrka som inspektör vid San Francisco-polisen. Det är en sällsynt kombination och jag tror att det var därför som jag lyckades bättre än några av männen vid mordroteln. Men ingen av dem befinner sig förstås häruppe redo att skjuta sig en kula för pannan med sin egen revolver.

Jag stryker lätt med revolverpipan nerför kinden och sedan upp till tinningen igen. Å Gud, å Gud, å Gud. Jag kommer att tänka på mjuka händer, på Chris, och det får mig att börja gråta.

Massor av bilder kommer alldeles för fort för att jag ska klara av det.

De fruktansvärda, outplånliga brudparsmorden som satte skräck i vår stad, blandat med närbilder på min mamma och till och med små glimtar av min pappa. Mina bästa vänner – Claire, Cindy och Jill – vår galna klubb. Jag kan till och med se mig själv, sådan som jag brukade vara åtminstone. Ingen tyckte någonsin att jag såg ut som en inspektör, den enda kvinnliga inspektören på mordroteln inom hela San Franciscopolisen. Mina vänner sa alltid att jag var mer som Helen Hunt när hon var gift med Paul Reiser i Galen i dig. Jag har varit gift en gång. Jag var ingen Helen Hunt; han var definitivt ingen Paul Reiser.

Det här är så svårt, så sorgligt, så fel. Det är så olikt mig. Jag ser hela tiden David och Melanie Brandt framför mig, det första paret som blev dödat, i Mandarinsviten på Grand Hyatt. Jag ser detta fasansfulla hotellrum, där de dog så meningslöst och i onödan.

Det var så det började.

Första delen

David och Melanie

Första kapitlet

vackra, långskaftade röda rosor fyllde hotellsviten – perfekta gåvor, faktiskt. Allting var perfekt.

Det kanske fanns en lyckligare man någonstans på jorden, tänkte David Brandt då han slog armarna om sin nyblivna hustru Melanie. Någonstans i Jemen, möjligen – någon Allahdyrkande bonde som fått en get till. Men säkert inte i hela San Francisco.

Paret tittade ut från vardagsrummet på Grand Hyatts Mandarinsvit. De kunde se ljusen från Berkeley på avstånd, Alcatraz, den eleganta konturen av den upplysta Golden Gate-bron.

Det är otroligt. Melanie log med hela ansiktet. Jag skulle inte vilja ändra på någonting i dag.

Inte jag heller, viskade han. Nå, kanske skulle jag inte ha bjudit mina föräldrar. Båda skrattade.

För bara något ögonblick sedan hade de tagit farväl av de sista av de trehundra gästerna i hotellets danssalong. Bröllopet var äntligen över. Skålandet, dansen, pladdret, fotografierna man tagit då de kysstes ovanför tårtan. Nu var det bara de två. De var tjugonio år gamla och hade resten av livet framför sig.

David sträckte sig efter ett par fyllda champagneglas som han ställt ifrån sig på ett bord. En skål, sa han, för den näst lyckligaste mannen på jorden.

Den näst lyckligaste? sa hon leende och låtsades bli chockad. Vem är den lyckligaste?

De krokade arm och tog en lång, njutningsfylld klunk ur kristallglasen. Den där bonden med två getter. Jag ska berätta senare.

Jag har något till dig, mindes David plötsligt. Han hade redan gett henne den perfekta femkaratsdiamanten som hon hade på fingret, och som han visste att hon bar enbart för att glädja hans föräldrar. Han gick fram till sin smokingjacka, som var draperad över en stol med hög rygg, och återvände med en smyckeask från Bulgari.

Nej, David, protesterade Melanie. Du är min gåva.

Öppna den ändå, sa han till henne. Den här kommer du att gilla.

Hon lyfte på locket. Inuti en mockapåse låg ett par örhängen, stora silverringar runt ett par fantastiska månar gjorda av diamanter.

Det är så jag tänker på dig, sa han.

Melanie höll upp månarna mot örsnibbarna. De var perfekta, och det var hon med.

Det är du som styr mitt tidvatten, mumlade David.

De kysstes och han drog ner blixtlåset i hennes klänning, så att halslinningen gled ner till strax nedanför hennes axlar. Han kysste henne på halsen. Och sedan på överdelen av brösten.

Det knackade på dörren till sviten.

Champagne, ropade en röst från utsidan.

För ett ögonblick funderade David på att bara skrika: Lämna den där! Hela kvällen hade han längtat efter att få dra ner klänningen över sin frus mjuka, vita axlar.

Äsch, gå och hämta den, viskade Melanie och dinglade med örhängena framför honom. Jag sätter på mig de här.

Hon lirkade sig ur hans famn, drog sig bakåt mot Mandarinsvitens stora badrum med ett leende spelande i de klarbruna ögonen. Gud, vad han älskade dessa ögon.

Medan David gick mot dörren tänkte han att han inte skulle vilja byta plats med någon i världen.

Inte ens om han fick en andra get.

Andra kapitlet

phillip campbell hade fantiserat om detta ögonblick, denna underbara scen, så många gånger. Han visste att det skulle vara brudgummen som öppnade dörren. Han klev in i rummet.

Grattis, mumlade Campbell och räckte över champagnen. Han stirrade på mannen med den uppknäppta smokingskjortan och en svart slips dinglande runt halsen.

David Brandt tittade knappt på honom då han synade kartongen med de ljusa banden. Krug. Clos du Mesnil, 1989.

Vad är det värsta som någon någonsin har gjort? mumlade Campbell för sig själv. Kan jag göra det? Har jag vad som krävs?

Något kort? sa brudgummen och trevade i byxfickan efter dricks.

Bara det här, sir.

Campbell klev fram och stötte en kniv djupt i bröstet på brudgummen, mellan tredje och fjärde revbenet, den närmaste vägen till hjärtat.

Till mannen som har allt, sa Campbell. Han trängde sig in i rummet och drämde igen dörren med en snabb spark. Han snurrade David Brandt runt, sköt upp hans rygg mot dörren och körde in kniven djupare.

Brudgummen stelnade i en krampryckning av chock och smärta. Det hördes gutturala ljud från hans bröst – små, gurglande, halvkvävda andetag. Hans ögon buktade misstroget ut.

Det här är fantastiskt, tänkte Campbell. Han kunde faktiskt känna hur kraften rann ur brudgummen. Mannen hade just upplevt ett av de största ögonblicken i sitt liv och nu, några minuter senare, var han döende.

Campbell tog ett kliv bakåt och brudgummens kropp föll ihop på golvet. Rummet började luta likt en båt med slagsida. Sedan började allt gå fortare och löpa samman. Det kändes som om han såg på en gammal fladdrig journalfilm. Fantastiskt. Det liknade inget som han tidigare varit med om.

Campbell hörde fruns röst och hade sinnesnärvaro nog att dra ut kniven ur David Brandts bröst.

Han rusade fram för att spärra vägen för henne när hon kom ut ur sovrummet, alltjämt klädd i den långa spetsprydda klänningen.

David? sa hon med ett förväntansfullt leende som förvreds i chock när hon fick se Campbell. Var är David? Vem är ni?

Hennes blick gled skräckslaget över honom, stannade vid hans ansikte, vid knivbladet och sedan vid makens kropp på golvet.

Å Gud! David! skrek hon. Å, David, David!

Campbell ville minnas henne så här. Stel av skräck med uppspärrade ögon. Löften och förhoppningar som för bara något ögonblick sedan tett sig så ljusa hade nu grusats.

Orden vällde ur hans mun. Vill du veta varför? Det vill jag med.

Vad har ni gjort? skrek Melanie igen. Hon ansträngde sig att förstå. Hennes skräckslagna blick pilade fram och tillbaka, svepte runt rummet och försökte finna en väg ut.

Hon rusade plötsligt mot sovrumsdörren. Campbell grep henne om handleden och förde den blodiga kniven till hennes hals.

Snälla, gnydde hon med stel blick. Snälla, döda mig inte.

Sanningen är den, Melanie, att jag är här för att rädda dig, sa han och log mot hennes skälvande ansikte.

Campbell sänkte kniven och körde in den i henne. Den slanka kroppen ryckte till med ett plötsligt skrik. Hennes blick fladdrade likt en glödlampa som höll på att slockna. Hon genomfors av ett otäckt rosslande. Varför? bönföll hennes ögon. Varför?

Det tog en hel minut för honom att återfå andan. Lukten av Melanie Brandts blod trängde djupt in i hans näsborrar. Han kunde knappt tro att han gjort det han gjort.

Han bar tillbaka brudens kropp in i sovrummet och lade henne på sängen.

Hon var vacker. Hade fina drag. Och hon var så ung. Han mindes när han hade sett henne första gången och hur han bedårats av henne då. Hon hade trott att hela världen legat framför henne.

Han gned handen mot hennes mjuka kind och kupade den runt ett av hennes örhängen – en leende måne.

Vad är det värsta som någon någonsin har gjort? frågade sig Phillip Campbell igen och hjärtat bultade hårt i bröstet på honom.

Var det det här? Hade han nyss gjort det?

Inte än, svarade en röst inuti honom. Inte riktigt än.

Sakta lyfte han upp brudens underbara vita klänning.

Tredje kapitlet

klockan var strax före halv nio en måndagsmorgon i juni, en av dessa kyliga, grå sommarmorgnar som San Francisco är berömt för. Veckan började illa, jag satt och bläddrade igenom gamla nummer av The New Yorker medan jag väntade på att min läkare, doktor Roy Orenthaler, skulle bli ledig.

Jag hade gått hos doktor Roy, som jag ibland fortfarande kallade honom, ända sedan jag läste sociologi vid San Francisco State University, och jag brukade lydigt komma tillbaka en gång om året och kontrollera min hälsa. Jag hade varit där förra tisdagen. Till min förvåning hade han ringt i slutet av veckan och bett mig titta in i dag före arbetet.

Jag hade en ansträngande dag framför mig: två ouppklarade fall och ett vittnesmål som skulle avlämnas vid en distriktsdomstol. Jag hoppades att jag skulle sitta vid mitt skrivbord före nio.

Ms Boxer, ropade receptionisten till slut, doktorn tar emot er nu.

Jag följde henne in på doktorns mottagning.

I allmänhet brukade Orenthaler hälsa mig med något välment polisskämt som: "Om du är här, vem är då ute på gatan och tar hand om dem?" Jag var nu trettiofyra år, och under de senaste två åren hade jag varit inspektör vid stadens mordrotel.

Men i dag reste han sig stelt upp och yttrade bara ett högtidligt Lindsay. Han tecknade åt mig att slå mig ner i stolen mitt emot hans skrivbord.

Fram till dess hade min filosofi i fråga om läkare varit enkel: När de såg så där allvarligt på en och sa åt en att slå sig ner, kunde tre saker hända. Bara en av dem var dålig. Antingen ville de bjuda ut en eller också tänkte de berätta en tråkig nyhet eller så hade de precis lagt ner en förmögenhet på att renovera möblerna.

Jag ska visa dig en sak, började Orenthaler. Han höll upp ett diapositiv mot ljuset.

Han pekade på några fläckar med små, spöklika kulor i en ström av mindre pellets. Det här är en förstoring av blodprovet som vi tog. De större kulorna är erytrocyter. Röda blodkroppar.

De ser glada ut, skämtade jag nervöst.

Det är de, Lindsay, sa doktorn utan tillstymmelse till ett leende. Problemet är att du inte har så många.

Jag riktade in mig på hans ögon, hoppades att de skulle slappna av och att vi skulle övergå till något trivialt som: Det är bäst att du börjar ta det lite lugnt och slutar jobba över så där mycket, Lindsay.

Det är en sjukdom, Lindsay, fortsatte Orenthaler. Neglis aplastiska anemi. Den är sällsynt. I grunden betyder det att kroppen inte längre tillverkar röda blodkroppar. Han höll upp ett foto. Så här ser normalt blod ut.

På det här liknade den mörka bakgrunden korsningen mellan Market och Powell klockan fem om eftermiddagarna, en formlig trafikstockning av hoptryckta, energiska kulor. Raska sändebud, som allesammans förde syre till delar av någon annans kropp.

I jämförelse med dem verkade mina lika tätt packade som ett politiskt högkvarter två timmar efter att kandidaten erkänt sig besegrad.

Det här går att behandla, eller hur? frågade jag honom. Det lät mera som ett påstående från min sida.

Det går att behandla, Lindsay, sa Orenthaler efter en stund. Men det är allvarligt.

För en vecka sedan hade jag kommit dit bara för att ögonen rann och var irriterade och jag hade upptäckt lite blod i trosorna och för att jag klockan tre varje dag plötsligt kände mig som om jag hade någon dvärg med järnbrist inuti mig som sög ur mig all energi. Jag som regelbundet jobbade dubbla skift och fjorton timmar om dagen. Och hade sex veckors semester innestående.

Hur allvarligt är det? frågade jag med bruten stämma.

Röda blodkroppar är livsnödvändiga för kroppens syrsättningsprocess, började Orenthaler förklara. Hemopoes, bildandet av blodkroppar i benmärgen.

Doktor Roy, det här är ingen medicinsk konferens. Hur allvarligt är det?

Vad är det du vill höra, Lindsay? En diagnos eller en möjlighet?

Jag vill höra sanningen.

Orenthaler nickade. Han reste sig och kom runt skrivbordet och tog mig i hand. Då ska jag tala om sanningen, Lindsay. Det du har är livshotande.

Livshotande? Mitt hjärta stannade. Halsen var torr som pergament.

Dödligt, Lindsay.

Fjärde kapitlet

det kalla, burdusa ordet träffade mig likt en hålspetskula mellan ögonen.

Dödligt, Lindsay.

Jag väntade på att doktor Roy skulle säga att allt detta bara var något slags sjukt skämt. Att han hade blandat ihop mina prover med någon annans.

Jag vill skicka dig till en hematolog, Lindsay, fortsatte Orenthaler. "Liksom en massa sjukdomar har den här olika stadier. Första stadiet är när det föreligger en mild åderlåtning av blodkroppar. Det kan behandlas med månatliga transfusioner. Andra stadiet är när det uppstått en brist på röda blodkroppar i hela kroppen.

Tredje stadiet skulle kräva inläggning på sjukhus. En benmärgstransplantation. Eventuellt ett borttagande av mjälten."

Var befinner jag mig nu? frågade jag och drog in lite luft i lungorna.

Ditt erytrocytvärde är knappt tvåhundra röda blodkroppar per kubikcentimeter rent blod. Det gör att du befinner dig i ett glapp.

Ett glapp?

Glappet mellan andra och tredje stadiet.

Det finns en tidpunkt i allas liv när man inser att insatserna plötsligt förändrats. Den bekymmerslösa turen genom livet slutar med ens i en bergvägg. Alla dessa år när man bara åker med och livet tar en dit man vill tar tvärt slut. I mitt jobb ser jag detta ögonblick tvingas på folk hela tiden.

Välkommen till mitt.

Så vad betyder det här? frågade jag matt. Rummet började snurra lite nu.

Vad det betyder, Lindsay, är att du måste genomgå ett långvarigt intensivbehandlingsprogram.

Jag skakade på huvudet. Vad betyder det för mitt jobb?

Jag hade varit på mordroteln i sex år nu, de senaste två som kriminalinspektör. Om jag hade tur skulle jag när min kommissarie befordrades stå närmast i tur att få överta hans jobb. Poliskåren behövde starka kvinnor. Fram till det ögonblicket hade jag trott att jag skulle komma att gå långt.

Just nu, sa doktorn, tror jag inte det betyder något. Så länge du känner dig stark medan du genomgår behandlingen kan du fortsätta att arbeta. Det skulle faktiskt till och med kunna vara en bra terapi.

Plötsligt kändes det som om rummets väggar höll på att sluta sig om mig och jag var nära att kvävas.

Jag ska ge dig namnet på hematologen, sa Orenthaler.

Han pratade på om läkarens meriter, men jag märkte att jag inte längre lyssnade. Jag tänkte:Vem ska jag berätta det för? Mamma hade dött för tio år sedan, i bröstcancer. Pappa hade varit ute ur bilden sedan jag var tretton. Jag hade en syster, Cat, men hon levde ett trevligt, välordnat liv nere i Newport Beach, och för henne innebar det en kris att göra en högersväng i en korsning med rödljus.

Doktorn sköt över remissen till mig. "Jag känner dig, Lindsay. Du kommer att låtsas att det här är något du kan klara genom att arbeta hårdare. Men det kan du inte. Det här är dödligt allvar. Jag vill att du ringer honom i dag."

Plötsligt började min personsökare att pipa. Jag trevade efter den i väskan och såg på numret. Det var från jobbet – Jacobi.

Jag behöver en telefon, sa jag.

Orenthaler gav mig en förebrående blick, som jag tydde som: Vad var det jag sa, Lindsay.

Som ni sa – jag log lite nervöst – behöver jag terapi.

Han nickade mot telefonen på skrivbordet och lämnade rummet. Jag satte igång att ringa upp min partner.

Slut på det roliga, Boxer, hördes Jacobis sträva röst. Vi har ett dubbelt etta-åtta-nolla. Grand Hyatt.

Mitt huvud var fullt av det som doktorn berättat. Som i en dimma måste jag ha svarat.

Hör du mig, Boxer? Dags att börja jobba. Är du på väg?

Ja, sa jag slutligen.

Och ta på dig något snyggt, grymtade min partner. Som om du skulle på bröllop.

Femte kapitlet

hur jag tog mig från doktor Orenthalers mottagning, ute i Noe Valley, hela vägen till Hyatt på Union Square, minns jag inte.

Jag hörde doktorns ord gång på gång inuti huvudet. I allvarliga fall kan aplastisk anemi vara dödlig.

Allt jag vet är att min tio år gamla Bronco knappt tio minuter efter att Jacobi ringt bromsade in med tjutande däck framför hotellets atriumentré.

Gatan var full av polisbilar med blinkande takljus. Herregud, vad i helvete hade hänt?

Hela kvarteret mellan Sutter och Union Square var avspärrat av en barrikad av blåvita bilar. I hotellentrén trängdes uniformerade poliser som kontrollerade folk som gick in och ut och viftade bort hopen av åskådare.

Jag visade fram polisbrickan och blev insläppt i lobbyn. Två uniformerade poliser som jag kände igen stod längst fram: Murray, en snut med kulmage som jobbade sista året före pensionen, och hans yngre kollega, Vasquez. Jag bad Murray att sätta mig in i situationen.

Vad jag hört är det två högdjur som blivit mördade uppe på trettionde våningen. Hela hjärnkontoret är däruppe nu.

Vem leder det hela? frågade jag och kände hur jag fick tillbaka energin.

Just nu tror jag det är ni, inspektörn.

I så fall vill jag att alla utgångar till hotellet genast spärras. Och skaffa en lista från direktören över alla gäster och personalen. Ingen går in eller ut om de inte står på den listan.

Några sekunder senare var jag på väg upp till trettionde våningen.

Raden av poliser och officiell personal förde mig genom korridoren till ett par öppna dubbeldörrar som var märkta med Mandarinsviten. Jag stötte ihop med Charlie Clapper, brottsplatsundersökarnas chef, som kom kånkande på sina tunga väskor tillsammans med två tekniker. Att Clapper var här själv betydde att det här var något stort.

Genom de öppna dubbeldörrarna såg jag allra först rosor – de fanns överallt. Sedan upptäckte jag Jacobi.

Akta klackarna, inspektörn, ropade han högt över hela rummet.

Min partner var fyrtiosju, men han såg tio år äldre ut. Håret var vitt och han började bli skallig. Han verkade alltid gå omkring och småflina åt något smaklöst skämt som någon kläckt ur sig. Han och jag hade arbetat ihop i två och ett halvt år. Jag hade högre rang än han, inspektör, trots att han arbetat sju år längre än jag inom polisen. Han rapporterade till mig.

När jag klev in i sviten höll jag nästan på att snubbla över lik nummer ett, brudgummen. Han låg alldeles innanför dörren, klädd i en öppen smokingskjorta och byxor. Håret på hans bröst var tovigt av blod. Jag tog ett djupt andetag.

Får jag presentera mr David Brandt, mässade Jacobi med ett snett leende. Mrs David Brandt finns därinne. Han gjorde en gest mot sovrummet. Verkar som att det gått utför för dem snabbare än för de flesta.

Jag föll på knä och tog en lång, ordentlig titt på den döde brudgummen. Han var snygg, med kort, mörkt, rufsigt hår och vek haka, men ögonen stirrade vidöppna och rännilen av intorkat blod på hakan fördärvade hans drag. Bakom honom på golvet låg hans smokingjacka.

Vem hittade dem? frågade jag och kände efter om han hade någon plånbok i fickan.

Vicedirektören. Det var meningen att de skulle flyga till Bali i morse. Till ön, inte till kasinot, Boxer. För de här bägge är det vicedirektörer som sköter väckningarna.

Jag öppnade plånboken: inuti låg ett newyorkkörkort med brudgummens leende ansikte på. Platinakort, flera hundradollarsedlar.

Jag reste mig upp och såg mig omkring i sviten. Den liknade ett elegant museum med orientalisk konst: blekgröna drakar och soffor dekorerade med scener från kejserliga hov. Och så rosorna, förstås. Jag var mera av bed-and-breakfast-typen, men om man ville klargöra sin ställning på samhällsstegen kunde man knappast göra det tydligare än så här.

Kom så går vi och hälsar på bruden, sa Jacobi.

Jag följde honom genom ett par öppna dubbeldörrar in i sovrummet och stannade. Bruden låg på rygg i en stor himmelssäng.

Jag hade varit på hundra mordplatser och kunde sikta in mig på ett lik lika snabbt som någon annan, men det här hade jag inte varit beredd på. Det gick en rysning av medlidande utefter ryggraden på mig.

Bruden hade fortfarande brudklänningen på sig.

Sjätte kapitlet

man ser aldrig så många mordoffer att det slutar att göra ont i en, men det här var speciellt svårt att titta på.

Hon var så ung och vacker: lugn och stilla och orörd, bortsett från de tre karmosinröda blommorna av blod som bredde ut sig över hennes bröst. Hon såg ut som om hon var en sovande prinsessa som väntade på sin prins, men hennes prins fanns i det andra rummet med inälvorna utspridda över hela golvet.

Vad mer kan man begära för tretusenfemhundra dollar natten? Jacobi ryckte på axlarna. Att leva lycklig i alla sina dagar?

Jag fick verkligen anstränga mig för att koncentrera mig på det jag måste göra. Jag blängde på Jacobi, som om en enda giftig blick skulle kunnat få honom tyst.

Jisses, Boxer, vad är det med dig? Hans ansikte blev slappt. Det var bara ett skämt.

Vad det än var, så fick hans barnsliga, ångerfulla min mig att skärpa mig. Bruden hade en stor diamantring på högra handen och dyrbara örhängen. Vilket mördarens motiv än var, så handlade det inte om något rån.

En tekniker från rättsläkarkontoret skulle just påbörja sin första undersökning. Ser ut som tre huggsår, sa han. Hon måste ha uppträtt mycket modigt. Han dödade brudgummen med ett enda.

Det slog mig att hela nittio procent av alla mord handlade om pengar eller sex. Det här verkade inte handla om pengar.

När såg någon dem senast? frågade jag.

Lite efter tio i går kväll. Det var då den stora mottagningen slutade därnere.

Och ingen efter det?

Jag vet att det här inte riktigt är ditt område, Boxer, sa Jacobi. Han flinade. Men i regel ser folk inte till bruden och brudgummen på ett tag efter festen.

Jag smålog, reste mig upp och såg mig omkring i den stora, överdådiga sviten. Berätta nu, Jacobi. Vem har råd med ett sådant här rum?

Brudgummens far är någon Wall Street-höjdare från östkusten. Han och hans fru finns nere i ett rum på tolfte våningen. Jag hörde att det hade varit en riktig brakfest därnere. Och häruppe med. Se på alla dessa satans rosor.

Jag återvände till brudgummen och upptäckte något som såg ut som en stor presentkartong med champagne på en marmorkonsol intill dörren. Den var alldeles nerstänkt av blod.

Vicedirektören såg den, sa Jacobi. Jag skulle tro att den som gjorde det här hade den med sig.

Såg de några människor?

"Ja, massvis av folk