Aktiebolaget Rysk Roulette

By Vera Efron

En dag ligger det ett tjockt kuvert i Veras brevlåda. Ett kuvert som kommer att vända upp och ner på hennes tillvaro och väcka minnen hon försökt glömma. Brutaliteten och förföljelsen i Sovjet som hon flytt från känns inte lika avlägsen längre och Veras mentala hälsa försämras snabbt. Hon ska inte bara klara av att hantera Skattemyndigheternas brev och att bli inkörd i djupaste Sibirien av okända män – utan även att vara lojal mot sina barn och sin älskare, den gifta mannen Bengt.Varför är det så svårt för Skatteverket att förstå att samtal sent på kvällen också kan vara viktiga affärer, att man ibland måste jobba på helgen och att inte alla ryssar för illegala verksamheter?Aktiebolaget Rysk Roulette är en roman om kulturella skillnader och likheter, hur det är att vara kvinnlig företagare i en mansdominerad bransch, det svenska samhället och hur mycket vodka man måste dricka för att ett kontrakt ska skrivas på. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 8, 2022
• ISBN: 9788728389812

Book preview

Vera Efron

Aktiebolaget Rysk Roulette

SAGA Egmont

Aktiebolaget Rysk Roulette

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2003, 2022 Vera Efron och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728389812

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Stort tack till Thomas Linderoth vid Skattemyndighetens Revisionskontor 2, för medverkande bidrag.

Inledning

Den 15 juni 2001 anlände ett mycket tjockt brunt kuvert med posten. Jag tog det blytunga paketet i händerna och tittade nyfiket på avsändaren: Skattemyndigheten Stockholm.

Ett så stort brev hade jag aldrig fått tidigare. Jag sprätte upp det bruna omslaget med fingrarna och drog ut en omfångsrik bunt papper.

– Hela 428 sidor, konstaterade jag medan jag bläddrade igenom luntan innan jag lade den åt sidan.

Den var ändå inte till mig. Det är Lena, min tvillingsyster, som brukar ta hand om svaren till myndigheter, banker och liknande institutioner.

Den stora pappershögen var dock så lockande och skrämmande, att jag inte kunde låta bli att ta upp den igen och börja läsa förstasidan:

Stockholm den 13 juni 2001. och lite längre ner:

"Ni bereds härmed tillfälle att inkomma

med Era synpunkter senast den 3 juli

2001."

– Herregud, tänkte jag panikslaget, Lena är bortrest och jag måste också iväg på tjänsteresa till Moskva om ett par dagar. Hur skall jag hinna läsa, förstå och svara på fyrahundra sidor text?

Jag ringde omedelbart upp min syster och började nervöst förklara situationen för henne. Hon var som vanligt lugn.

– Äsch, Skattemyndigheten har hållit på med den där jävla utredningen i två år och nu vill de ha svar på tio dagar. Någon måtta får det väl vara!

Jag hörde hur hon tog en liten klunk. Förmodligen drack hon kaffe eller någon svalkande sommardrink när jag ringde henne.

– Dessutom så är det semestermånad i Sverige, det vet dem väl, fortsatte min syster efter att ha svalt. Till och med vi invandrare känner till det. Jag tror att det bara är Skattemyndighetens sätt att jävlas.

– Svär inte snälla du, vädjade jag, berätta istället vad jag skall ta mig till.

– Begär anstånd, svarade hon självsäkert på svenska den här gången som om det vore den enklaste saken i världen.

– Vad skall jag begära? frågade jag förbryllat. Vad är det för krångligt ord, jag förstår inte.

– A-n-stånd.

– Stånd? Hur kan Skattemyndigheten ha stånd?

– Du tänker då bara på nöjen! fnissade min syster i luren. Det är inget sådant stånd. Ett anstånd är en fördröjning med att svara, förstår du.

– Okej, jag får väl skriva i ditt ställe då, lovade jag med en suck och lade på luren.

1. Allmänt

"Rysk Roulette AB bedriver agenturhandel med virke och byggmaterial. Bolaget ägs till 50 % var av Lena och Vera Egron som ledamöter.

Enligt 32 § anv.p.14 kommunalskattelagen, är bolaget att betrakta som ett fåmansföretag.

Omsättning för räkenskapsåret 1997-98 uppgick till 8.797.859 kronor."

Arlandaflygplatsens dörrar öppnas automatiskt framför mig och jag kliver ut i ankomsthallen. Ett litet fåtal människor står och väntar, i stort sett är det bara taxichaufförer, som håller upp skyltar med utländska namn och företag. Det är dagen före midsommarafton. Då brukar det vara folktomt på Arlanda.

Mina smala höga klackar ekar mot stengolvet. Jag känner några blickar fastklistrade vid mina ben. Det känns obehagligt. Jag böjer mig bakåt och tittar på dem. De har stora mörka lerfläckar strax under kjolkanten. Suckande går jag till toaletten för att torka bort smutsen.

Moskva hade drabbats av ett kraftigt oväder. Orkanen kom plötsligt som från ingenstans, inga väderrapporter hade nämnt den ens timmen innan. Meteorologerna förutspådde att lågtrycket skulle passera förbi, utan att komma i närheten av huvudstaden, men vädrets makter verkade inte ha lyssnat till prognoserna. På en minut förvandlades staden till kaos. All elektricitet slogs ut. Både TV:n och radion slutade fungera. Människorna gömde sig inomhus. All trafik stannade. Virvelstormen härjade obehindrat på de öde gatorna.

Lastbilen med mina fönster hade anlänt från Sverige några timmar innan ovädret började och hann inte lossas färdigt samma dag. De fönster som hann lastas av lämnades, stående ute på byggplatsen. Oron för att de starka stormbyarna skulle blåsa omkull och slå sönder dem, gjorde att jag inte kunde somna. Även om försäkringen skulle täcka en del av kostnaderna skulle skadorna ändå innebära en enorm förlust för mig. Kunden som väntade leveransen var en storbyggare och jag var ytterst angelägen om att sköta affären på bästa möjliga sätt. Om det lyckades kunde det leda till betydligt större order. Uppstod problem skulle jag inte få några uppdrag på länge. Dåliga rykten sprider sig snabbt i Moskva.

Klockan hade blivit över två på natten när jag hörde en fruktansvärd smäll. Jag rusade upp och tittade ut genom fönstret. En stor poppel, framför mitt tolv våningar höga bostadshus, hade slitits upp ur marken med rötterna som om den var ett litet ogräs. Två bilar låg sammanpressade under stammen. Ett annat träd vacklade i den starka vinden. Om det föll mot huset skulle det slå sönder min balkong. Jag backade skräckslagen från balkongdörren, smög tillbaka till sängen, gömde mig under täcket och försökte somna.

När stormen hade lagt sig vid femtiden på morgonen, steg jag upp utan att ha sovit en blund och ringde min chaufför.

– Ursäkta att jag ringer så här tidigt, men var snäll och hämta mig så fort som möjligt. Jag vill åka och titta till byggplatsen innan jag reser hem till Sverige. Vi hinner, planet går inte förrän klockan åtta.

– Yes, maam, han försökte låta pigg, om inte bilen är bortblåst så kommer jag om en liten stund.

– Tack snälla du, jag lät nästan moderlig, och glöm inte att ringa mig innan du knackar på dörren.

– Yes, maam, nu lät han riktigt upplivad, men också förvånad. Han har fortfarande inte vant sig vid att bli tackad. Ingen i Ryssland visar en vanlig chaufför uppskattning för att han gör sitt jobb.

Jag lade på luren och gick för att duscha. Jag hade nästan en halvtimme på mig att göra mig i ordning och dricka kaffe innan chauffören, en före detta flygvapenofficer i Röda Armen, skulle hämta mig. Exakt 30 minuter senare ringde telefonen.

– Jag-står-ensam-utanför-dörren, han sade orden utan att göra pauser emellan, vilket enligt vår överenskommelse betydde att han verkligen var ensam.

– Ok, jag öppnar, svarade jag och slog upp dörren.

– Du har ju inte följt säkerhetsinstruktionerna den här gången heller, sade han förebrående eftersom han vet att det tar minst tre minuter att låsa upp alla fem säkerhetslåsen på min ytterdörr. Du har inte säkrat alla lås och du har säkert lämnat den andra dörren också olåst.

– Det beror på stormen. Tänk, om det börjat brinna…, försökte jag urskuldande.

– Elden hinner inte sprida sig på den tid det tar att öppna din ytterdörr, hejdade han mig. Innan du ens slagit hela mitt telefonnummer hinner vem som helst bryta sig in hos dig.

Jag lovade honom att bättra mig i fortsättningen, fast jag innerst inne visste att det var meningslöst. Det är alltför krångligt att leva med sådana säkerhetsrutiner. Hemma i Sverige låser jag bara när jag går ut, eller lämnar villan för mer än en halv timme. Jag vägrade att ha säkerhetsvakter min första tid i Moskva, men efter att ha först blivit överfallen mitt på gatan, och sedan utsatt för mordhot och utpressning, blev jag tvungen att ändra inställning.

Numera lämnar jag aldrig min lilla enrumslägenhet ensam. Brevlådan förblir oöppnad eftersom det kan ligga en bomb där. Jag går in i mitt bostadshus först när säkerhetsvakten har kontrollerat trappuppgången. De dubbla gardinerna är alltid fördragna för att inte släppa ut en enda glimt belysning, som avslöjar att jag är hemma. Jag öppnar aldrig fönstren på grund av risken att bli skjuten från grannhuset. Trots att jag verkligen försöker att följa alla dessa säkerhetsregler, kommer jag aldrig att kunna göra det ordentligt eller vänja mig vid dem. Till och med nu, efter uppläxningen över mitt slarv, öppnade jag själv dörren för att gå ut. Min chaufför tillika säkerhetsvakt höll mig tillbaka med handen, grep min resväska och gick ut i trappan.

Vi åkte genom en stad som inte var sig lik. Överallt hade stormen kastat omkring skräp och vält omkull soptunnor. Bilrutan som avskärmade mig från yttervärlden förstärkte känslan av overklighet när jag såg ut mot stora, brutna björkar, aspar uppdragna med rötterna, elstolpar med sönderrivna ledningar, deformerade reklamskyltar, förvridna metallrännor som hängde ner från taken. På gatorna låg bilar upp och ner med krossade vindrutor, busshållplatsernas bänkar låg omkullvräkta, men inga människor syntes till. Tystnaden var total. Det var som att betrakta en amerikansk undergångsfilm om livet efter kärnvapenkatastrofen. Bara glassplittret låg och gnistrade i solskenet.

Infarten till byggplatsen spärrades av en omkullvräkt byggkran. Tegelstenar, sand, betong och annat byggmaterial som dagen innan legat i prydliga högar, låg utstrött överallt, ordentligt blandat som av en jättemixer. Jag hoppade ut ur bilen och tvingades ta mig fram i lera den sista biten. Det var svårt med mina höga, smala klackar. Mirakulöst nog stod mina fönster, som jag hade oroat mig för hela natten, välbevarade intill den halvfärdiga husväggen.

– Vilken tur! lättnadskänslan övergick till glädje. Först då, när jag förstod att jag hade klarat mig, blev jag kapabel till att tänka på någonting annat. Har det hänt något allvarligt under natten?

Vakten som hade följt efter mig överallt på byggplatsen hostade i näven och vände bort blicken.

– En dödsolycka. När kranen ramlade ner…

– Kommer arbetet att stoppas nu? avbröt jag honom snabbt. Jag ville inte höra några makabra detaljer som påminde om de otäckta närbilderna med saftiga kommentarer som alltid visas utan förvarning på ryska nyheter. Jag är inte lika avtrubbad som Moskvaborna inför våld. Min lyckokänsla försvann lika snabbt som den hade kommit.

– Nej, för fan, det tror jag inte. Det var ju bara en olycka. Sånt stoppar inte oss ryssar, harklade vakten sig igen och fortsatte. Det hände vid fyratiden. Jävlar så rädd jag blev! Jag ringde chefen, han kom på en gång och kallade på snuten. De gjorde upp, tror jag. Jag såg bara hur det där fanskapet till polis stoppade in en bunt stålar i fickan och sa att han ringer ambulansen själv.

När jag kommer ut från toaletten på Arlanda är det ännu tommare i ankomsthallen. Jag tittar runt i ett fåfängt hopp att få se Bengt. Tänk om han är här för att möta mig trots allt! Vid caféet, där det brukar trängas folk, sitter bara en äldre man och läser tidningen. En annan man, i Bengts ålder, har redan träffat sin tjej. Han står och kramar henne innerligt. Jag blir lite avundsjuk. Bengt vågar aldrig krama eller pussa mig på offentliga platser. Även om han gör det, är det i smyg och medan han oupphörligen tittar sig omkring.

Han hade ringt igår kväll:

– När kommer du hem?

– I morgon, klockan nio på morgon som vanlig, svarade jag på min invandrarsvenska.

– Aha, han gjorde en lång paus, jag kan tyvärr inte träffa dig imorgon.

– Det kunde jag väl själv gissa, jag försökte att låta likgiltig. Det är midsommar i övermorgon. Du ska förstås vara med din familj.

– Fast jag försöker ringa dig imorgon…

– Från garaget, fortsatte jag. Tårarna var så nära att jag hade svårt att fortsätta låtsas som om det inte spelade någon roll.

– Jag smiter någon gång under kvällen och ringer dig.

Jag svarade inte.

– Jag älskar dig, viskade han snabbt för att inte bli hörd av någon och lade på luren.

Jag kastade ifrån mig den bärbara telefonen och brast i gråt.

Telefonen ringde igen. Det tog en liten stund innan jag hittade den bland soffkuddarna. Den här gången hade den åtminstone landat mjukt.

– Kommer du ändå träffa mig, älskling? försökte jag få fram utan att snyfta.

Det var tyvärr inte Bengt som ringde. Istället svarade min tvillingsyster på ryska utan att hälsa:

– Jag tror knappast att den skitstöveln skulle göra något sådant.

Trots att vi är tvillingar är vi olika som dag och natt. Med mina små bröst och min platta rumpa ser jag fortfarande ut som en busig tjej på en och en halv meter, med kortklippt ljusbrunt hår och naturligt silvergråa slingor vid öron och tinningar.

I min syster förenas både skönhet, kvinnlighet och intelligens. Redan i strumplästen är hon lite längre än jag, och eftersom hon dessutom alltid använder höga klackar, ser hon betydligt resligare ut. Hon är bedårande vacker med långt blont hår, stora, blåa uttrycksfulla ögon, höga kindben och en ädelt böjd näsa. Hon har en avundsvärd timglasfigur, med välformad byst och väldigt smal midja och för att visa sina snygga ben är hon nästan alltid klädd i kort kjol eller klänning. Det är roligt att iaktta hur män vänder sig om på gatorna efter henne. Det händer aldrig mig.

– Kommer du hem imorgon? fortsatte hon lite mildare.

– Ja, det gör jag, svarade jag och svalde de sista tårarna. Är du hemma?

– Nej, jag hörde ett urskuldande drag i hennes röst, jag är på väg med Micke och min nya pojkvän till Danmark. Vi ska resa runt i hans husbil i norra Europa. Klarar du dig ensam hemma?

– Självklart gör jag det! svarade jag lite för snabbt.

Jag tänkte på Micke, Lenas elvaårige son och log. Mikael Erik, heter han egentligen, den första i vår familj som är född i Sverige, med ett äkta svenskt namn, blont hår och blåa ögon. Till och med näsan ser riktigt svensk ut, liten och spetsig. Trots detta kan han fortfarande inte bestämma sig för om han egentligen är svensk eller ryss och för ständiga resonemang på det temat. Jag föreställde mig hur glad han skulle bli av att vara nästan två hela veckor tillsammans med sin mamma, som annars är så upptagen med sitt jobb.

– Jag har handlat allt som behövs till ett äkta midsommarfirande åt dig. Min syster var fortfarande osäker på om hon gjorde rätt som lämnade mig ensam hemma över helgen. Min tjugoåriga dotter var på vift någonstans i Österrike och den två år yngre sonen studerade i Nya Zeeland där det fortfarande är vinter.

– Tänk inte på mig, jag fick tillbaka styrkan i rösten, ha en trevlig semester.

– Du borde skita i den där jäveln och hitta någon annan, avslutade min syster samtalet med sin favoritrefräng.

Jag satt och stirrade på telefonen en stund till. Rummet var tyst bortsett från klockans envisa tickade. Det var som om den ville påminna mig om att tiden bara går och går och är omöjlig att vrida tillbaka. Hur mycket jag än önskade det. Tänk om jag inte hade träffat Bengt! Då kanske jag inte hade behövt fira midsommar ensam.

Sju år tidigare presenterades jag för honom som en bra affärstolk. Ja, lite mer än en vanlig tolk för övrigt. Jag hade många värdefulla kontakter i Ryssland. Jag blev förälskad i Bengt från första ögonblicket även om jag försökte att förtränga mina känslor. Det finns nämligen ett klokt ryskt ordspråk: Älska inte när du jobbar.

Då, i början av nittiotalet, när Ryssland öppnade sina gränser, var det många svenskar som ville göra affärer där. Bara några få lyckades från första början, de flesta tappade orken efter en kort tid och förlorade massor med pengar. Affärsklimatet var långt tuffare än någon av dem hade kunnat föreställa sig. Utpressning, bedrägeri, stöld och avrättning var vardagliga företeelser. Det var en vild affärsvärld utan regler och moral. Anarkin härskade.

I tvistefrågor vände man sig till hellre till maffian än till domstolen. Det var enklare och gick snabbare. Det gamla sovjetiska rättsystemet passade absolut inte in i den unga marknadsekonomin och ett nytt system hade inte skapats än. Domstolarna fungerade inte alls och envisades man med att vända sig dit, kunde ärendet ta flera år och utgången var mycket osäker. Alla visste att domarna, som var lågavlönade statstjänstemän, redan under den gamla sovjetiska tiden tog emot stora mutor. Summans storlek avgjorde vem som vann tvisten. Numer var det maffian som avgjorde vem som hade rätt eller fel. Resultatet kunde bli kännbart. Den som blev blåst på pengar kunde åtminstone hämnas med maffians hjälp. Beställda mord kostade från ettusen till tio tusen dollar.

Vad en blåögd svensk affärsman hade att göra i detta kaos hade jag svårt att förstå. Men några få hade förstås lyckats göra riktigt stora affärer med god vinst, just på grund av kaoset. Framgångsreceptet var att antingen hitta sin egen väg eller att skaffa pålitliga affärspartners. Därför spelade kontakter, under den här övergången mellan en hårdreglerad planekonomi och marknadsekonomi, en oerhört viktig roll.

Bengt var intresserad av att investera i fastigheter i S:t Petersburg. Med mina kontakter inom stadens styrelse kunde jag leda ett sånt projekt. De första två månaderna höll jag masken, och visade aldrig hur betagen jag var i honom, utan jobbade bara hårt för att förverkliga hans idéer och förberedde vår första resa dit. I slutet av maj gav vi oss iväg.

Vi arbetade tillsammans från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Affärsmöten, förhandlingar och visningar av olika fastigheter avlöste varandra i högt tempo. Nöjen var inte att tänka på. Det enda vi hade ork till var att ta en gin och tonic i hotellbaren. Den sista kvällen var jag ännu tröttare än vanligt. Jag gick direkt tillbaka till mitt hotellrum och lade mig, utan vår rutinmässiga drink. Efter en stund knackade det på dörren. Jag öppnade. Där stod Bengt och stirrade på mig utan att säga någonting.

Han var blek i ansiktet, läpparna var sammanpressade och händerna darrade nervöst. Jag tog honom i armen och drog försiktigt in honom i rummet. Han började plötsligt krama mig hårt och täckte mina kinder och nacke med hastiga kyssar. Jag tog hans ansikte i mina händer och tittade in i hans ögon. De var mörka av åtrå och rädsla. Han var oemotståndligt vacker.

Jag skilde mig några månader senare och flyttade med min son och dotter som då var tolv och fjorton år gamla, hunden och katten, till Stockholm för att bo nära min syster och Bengt. Han ville inte lämna sin familj, inte då, men om tre år, bara jag kunde vänta på honom i tre år tills hans barn hade blivit tillräckligt stora. Vi träffades så ofta vi kunde. Men på helgarna var jag ensam, och mycket olycklig.

Jag väntade. De tre åren gick och sedan några år till. När det började gå upp för mig att han aldrig skulle bryta upp från sin fru och sin familj började jag tjata och gräla. Nu var det inte roligt länge. Det mest plågsamma var att jag inte kunde lämna honom och hatade mig själv för det.

Allt detta tänkte jag på när jag stod och avundades det kramande paret i ankomsthallen, och under resan hem från Arlanda. Jag ignorerade taxichaufförens försök att få igång ett samtal om det vackra vädret i Sverige de senaste dagarna. Han koncentrerade sig snabbt på körningen.

Hemma i Saltsjö-Duvnäs är allt sig likt. Gräsmattan har inte blivit klippt på ett tag och har förvuxit sig ordentligt. Här och där blommar maskrosor. Några tidningar, som gulnat av solen, ligger på verandan. En kratta står lutad mot den stora vackra tallen. Inne i huset är allt ordentligt städat. Till och med en bukett med sommarblommor i glada färger står på bordet i vardagsrummet. Bara ett tunt skikt av damm på TV-rutan och den silverfärgade stereon tyder på att huset stått övergivet ett par dagar.

Jag låter resväskan stå kvar i hallen och går runt i huset. Min syster har gjort allt för att jag ska kunna vila ordentligt under helgen. Kylskåpet är fyllt med mat och delikatesser. Några flaskor vitt vin ligger också där. Ingenting behöver göras. Det är förstås det som är avsikten, men det gör mig panikfärdig. Att sysslolös bara tänka på Bengt skrämmer mig mer än den mycket omtalade ryska maffian.

Rastlös fortsätter jag sökandet efter någonting som behöver åtgärdas. På köksbordet ligger en prydlig trave med post. Jag bläddrar igenom reklamen, tittar på olika kuvert utan att öppna dem och hittar åter den tjocka promemorian från Skattemyndigheterna som ser naken ut utan sitt bruna kuvert. Jag tar den i händerna och känner på den. Fyrahundra vita blad ihophäftade med två stora ballerinaklämmor. Bunten väger minst två kilo.

– Åh vad bra! Den måste jag ta itu med på en gång, tänker jag glatt och grips samtidigt av längtan efter gott nybryggt kaffe efter en lång period med den beska ryska motsvarigheten, som i Moskva oftast är gjord på pulver till tillförtret för min protesterande mage. Medan den härliga doften av nybryggt kaffe sprider sig i huset häller jag lite mjölk i en rejäl helvit frukostmugg och därefter kaffe som då blandas utan att jag behöver diska en extra tesked.

Med kaffekopp, promemoriabunt och telefonlur går jag ut och sätter mig på verandan i en stor och bekväm trädgårdsfåtölj. De gamla kvarglömda tidningarna kastar jag över på stolen bredvid och ställer den framför fåtöljen som fotpall.

Svensk sommar! Det är ungefär 20 grader varmt ute, solen står högt. Det är nästan vindstilla. Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen, knäpper upp blusen och försöker slappna av.

Dagen före midsommarafton känns det som om semestern redan har börjat i Sverige. Telefonen ringer inte, grannarna har åkt iväg till sina sommarstugor. Inte ett enda ljud. Tyst. Härligt.

Jag blundar och lyfter upp ansiktet mot solen. Ingenstans i världen är solen så len och smekande som här i Sverige. Där borta, i södra Sibirien, där jag föddes och bodde mina första sjutton år, var solen skoningslös på sommaren. Det varade bara ett par tre månader om året. Vintern kom ofta alltför snabbt, ibland redan i mitten av oktober och det var inte ovanligt att stan i slutet av månaden täcktes av djup snö som inte tinade bort förrän i mitten av april. Då började naturen återhämta sina krafter och i början av maj kunde man äntligen börja plantera grönsaker och potatis. Det var nödvändigt att lägga upp stora förråd inför vintern eftersom inga grönsaker fanns att köpa i affärerna.

I slutet av maj kunde temperaturen stiga till omkring tjugofem och i juni-juli till över trettio grader. Vi var alltid ute och lekte med kompisar och kom hem bara för att äta och sova. När solen bränt oss de första sommardagarna smorde mormor in oss med filmjölk. Jag ryser vid minnet av hur det sved i huden och knäpper igen blusen. Plötsligt ringer telefonen. Jag svarar direkt.

– Varför svarar du så snabbt? Vad gör du, jobbar? Du skulle ju vila dig. Det är min tvillingsyster som håller mig under uppsikt.

– Jag jobbar inte, svarar jag, tänkte bara att jag skulle ringa till Skattemyndigheten…

– Vad faaan skulle du göra det för? avbryter hon mig.

– Varför svär du? Jag tycker inte om det, det vet du väl, jag försöker slingra mig från att svara. Jag är tvungen att lyssna på svordomar dygnet runt på byggena i Moskva. Byggarna, använder ett förfärligt ovårdat språk. De kan kanske en tre, fyra finare ord, som de försöker att binda ihop med eder, svordomar och förbannelser. Men du, du är ju en högutbildad och intelligent kvinna.

– Ja-ja, jag skall bättra mig, svarar hon nonchalant. Du lovade mig att inte jobba, åtminstone inte dagarna runt midsommar. Vad gör du nu? frågar hon strängt.

– Jag sa ju att jag försöker ringa till Skattemyndigheten, svarar jag med låg röst.

Jag känner mig som ett litet barn som föräldrarna har ertappat på bar gärning. Min syster brukar ta hand om mig, trots att det är jag som egentligen är storasyster och är hela fem minuter äldre än hon. Lena har alltid hjälpt mig med goda råd, med att uppfostra mina barn och min ex-man, med att handla mat och kläder och välja ut de snygga affärsdräkterna som jag har i arbetet. Annars skulle jag gå runt i myströja och mjukisbyxor dygnet runt. Jag skulle aldrig haft modet att flytta från Sibirien till Leningrad eller våga driva eget företag utan min lillasyster.

– Vad fan… varför skall du ringa till Skattemyndigheten?

– Jag förstår inte hur jag ska hinna, som de skriver; inkomma med synpunkter mot bifogad promemoria på tio dagar. Jag förstår