Dagdrivare och nattfriare

By Jan-Eric Wahlén

Jakob Wahlén har haft en tuff barndom. Han gick aldrig ihop med sin fosterfar. Edvin var en elak sate som inte tvekade att ta till nävarna när han kände att så borde göras. När Jakob började växa till sig, samla muskler och lämna pojkstadiet därhän var det inte lika lätt att svinga ner honom. "Dagdrivare och nattfriare" porträtterar en tuff uppväxt, men också fridfullheten i lantliga miljöer och vad som formar en genom uppväxtens alla olika små händelser.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726226454

Book preview

författaren.

Tre patriarker

Under mina tidiga pojkår bodde jag på Utgården hos Edvin Jonsson och hans hustru Anna. Jag har på några ställen i mina föregående böcker skildrat en del episoder från dessa år. Det var ju inte direkt några goda år varken för mig eller mina fosterföräldrar för att nu inte tala om min stackars fostersyster Lisa. De gånger jag inte kunde hämnas på min store och snedmynte fosterfar gick min ilska ut över henne. Visserligen brukade hon alltid skvallra för Edvin, så att jag fick en omgång till. Men då hade jag ju redan fått min hämnd och tog stryket med ett visst överseende jämnmod.

Lisa var en tacksam liten figur att reta. Hon var bortskämd till tusen av Edvin och Anna och tålde knappast att jag petade på henne. Och det gjorde ju saken så mycket intressantare. Många är de örfilar och slag jag inkasserat av Edvins stora och rödhåriga nävar bara för att tillfredsställa hennes nycker. Men jag tog dessa smällar utan knot. Var så gott som immun mot stryk efter ett par år tillsammans med Edvin Jonsson i Utgården. På mig utlöste han sin ilska och på Lisa ödslade han all den ömhet den store lurveln var mäktig.

Men det var varken om honom eller Lisa eller Utgården den här historien skulle handla. Edvin kom så småningom eller rättare sagt efter drygt fyra års hårda övningar underfund med, att jag var obildbar i hans skola vilket grämde honom mycket. Men han förstod att det en dag skulle ta hus i helvete om han lät mig stanna kvar. Av allt det hårda slitet i ladugård och på åkern svällde mina muskler och hårdnade min vilja och motvilja mot den store och överlägsne förtryckaren. Det började så småningom växa fram ett hat hos mig, som Edvin förmodligen kände. Han kände nog också hur jag mognade och hårdnade till under skinnet. Det gick inte lika lätt att svinga mig som en tröskslaga och slå mig i golvet, då det kom till meningsskiljaktigheter mellan oss.

Därför gick det som det gick. En dag kom Edvin bara och talade om att han ordnat en plats åt mig hos ett äldre prästpar i en grannsocken. Den dagen gick jag en het dust med min fosterfar. Jag hade prästen från vår egen församling i mycket färskt minne. Jag hade en sommar blivit tvångsintagen på barnkoloni. Min fosterfar ville absolut inte släppa mig under skolferierna för höskördens skull, men han hade blivit tvungen på grund av att dispensärsköterskan i skolan skrivit och bestämt yrkat att jag behövde en sommar i lugn och ro för att bota mina sömngångareskapader och andra oroliga övningar under nattens mörka timmar.

Under de månader denna sejour varade hann jag och en kamrat med att utmärka oss genom att nattetid ta oss in till småflickornas sovsal och krypa ner hos varsin av de utvalda. Vi var bara elva år vid det laget men visste likafullt vad det ville säga att ha en fästmö. Att vi inte var könsmogna på något vis och det hela bara var ett utslag av vad vi hört glunkas om i smyg kunde ju inte de ansvariga på kolonien veta. De trodde att vi var ena fullfjädrade älskare båda två. Flickorna togs under läkarkontroll och fick resa hem omedelbart. Jag och min kompis blev mäkta populära på kolonien de få dagar vi fick stanna kvar.

Efter långa och pressande förhör där ingenting kom fram, blev vi hemskickade. Min fosterfar hade ju mäkta roligt åt det hela. Dels fick han hjälp i höet och dels fick han ett nytt ämne att trakassera mig med. Lite pervers som han var, trodde han absolut att jag hade legat med flickan ifråga. Han ansatte mig med de mest infernaliska frågor om allt som rörde det sexuella. Jag var tvär och vrång och svarade väl inte i hans tycke, för en vacker dag kom vår tjocke prost hem och kallade in mig i finrummet och höll ett förmaningstal som jag aldrig skall glömma. Edvin hade i vanliga fall inte mycket till övers för det religiösa. Det var ett utslag av hans sadistiska sinnelag. Han ville ge mig en riktig näsbränna bara för att jag vägrade tillfredsställa hans snuskiga fantasi.

Men jag fick sannerligen en skräck för prästerskapet som nästan sitter i än i denna dag. I varje fall tycker jag inte att de har någon som helst funktion att fylla i dagens samhälle. De bara är ett förlegat och konservativt ont som skulle opererats bort ur samhället för åtskilliga år sedan. Behovet av tröst kan ordnas mycket bättre på annat sätt.

Om det är just denna episod ur barndomen som har gett mig inställningen till kyrkan, skall jag väl låta vara osagt. Det har för historiens vidare utveckling heller ingen som helst betydelse. Jag ville bara nämna det i förbigående som en förklaring till min opposition mot Edvins förslag att skicka mig till en prästfamilj. Han hade med säkerhet valt just en prästfamilj för att han förstått hur rädd jag blev för prosten den där olycksaliga gången.

Jag sade direkt ifrån att det inte kunde bli tal om någon plats i en prästfamilj för min del.

— Det ska vi nock faen bli två om, flinade då Edvin och såg mäkta tillfreds ut.

— De kan du ge dej faen på att vi ska, svarade jag snabbt och försvann ut innan han hann få tag i mig.

Sedan följde några dagar av kurragömmalek mellan oss två. Jag var aldrig inne och åt, då min fosterfar var med. Mor Anna hade ett något timidare sinnelag och stack åt mig en bit mat då och då i förbifarten. Edvin hotade med polis och barnavårdsman och allt vad han kunde hitta på. Men jag bara skrattade åt honom. Vi umgicks en tid bara på hörhålls avstånd. Några nätter sov jag uppe på höskullen. Som tur var inträffade händelsen just i slutet av sommaren, så jag tog ingen större skada av att sova i höet.

Så småningom insåg min fosterfar att det hela var lönlöst. Han överlämnade ärendet till barnavårdsnämnden och så hamnade jag på barnhem en tid. Närmare bestämt ett halvt år vistades jag på ett barnhem i Halland, och jag måste nog säga att detta halvår var det angenämaste av mina pojkårs uppväxttid. Här blev jag bemött som alla andra pojkar. Ingen var favoriserad och ingen hatad eller bortglömd.

Efter ytterligare ett nytt fosterhem var jag sedan mogen att gå ut och möta livet på egen hand. Jag hamnade förstås i Småland inte så långt från Husaby. Precis som om jag ville ha kontakt med min tidigaste barndom och uppväxtmiljö. Ville kanske se hur det skulle gå för Edvin i Utgården och hans Lisa. Ville vara nära och kunna ge ett litet nyp för gammal ost. En liten avbetalning bara.

Min första plats som bonddräng eller lantarbetare som det då hade börjat kallas, var på en stor gård i en grannsocken till Husaby. Gården ägdes av en gammal rik direktör inne i staden, som inte brydde sig så värst mycket om hur det gick på hans gård. I varje fall lade han sig aldrig i något utan lät förvaltaren sköta allt på sitt eget sätt. Förvaltaren var en avlägsen släkting till min morfar och det var på så sätt jag hamnade på Larsgården en vinter och vår. Jag skulle inte vara någon lantarbetare även om jag lydde under deras avtal då det gällde lönen. Det skulle byggas en ny ladugård på Larsgården och förvaltare Elof Sjökvist hade anlitat en annan gammal släkting till min morfar. En före detta byggmästare som kommit på fallrepet och fått slå vantarna i bordet strax före pensionsåldern. Han hette Selander Isaksson och hade varit en mycket skicklig byggmästare och sågverksägare i yngre dar. Det var en tjock och jovialisk gubbe som var glad i konjak och fräcka vitsar, vilka han drog med bravur i likhet med Axel slaktare på Getekullen.

Det fanns en tredje person som hjälpte till med just sågandet av timmer till ladugården. Det var Abraham Nilsson, en förtidspensionerad diversearbetare, som hade ett skumt förflutet som hamnsjåare i både utoch inland. Han hade råkat ut för en olyckshändelse i frihamnen i Stockholm och blivit lomhörd och stelbent på vänster bak. Men han skötte sitt plankbärarjobb som en fullgod arbetskarl. Det såg lite eget ut då han stultade uppför sina landgångar i brädstaplarna, men upp kom han med sina bördor och det var ju huvudsaken.

Det var i sanning ett underligt sällskap jag hamnat i som baksågare till Selander Isaksson eller Isak som han alltid kallades. Han satte mig snabbt in i jobbet och jag trivdes bra tillsammans med de två gamla stutarna. Vi kompletterade varandra fint. Jag hade ungdomens kvickhet och lätthet att föra mig. Isak hade ålderns erfarenhet och lugn och bromsade upp mina alltför högtflygande planer. Jag lärde mig allt en hel del av den trygge Isak under dessa månader på Larsgården. Det visade sig att Isak mycket väl kände till min före detta fosterfar Edvin. Och till min stora glädje hade han inte alls några goda ord att säga om honom. Jag hade så smått under mina två år som fosterson hos en frireligiös familj börjat tro att det varit mitt fel, att det alltid uppstått meningsskiljaktigheter mellan mig och Edvin. När jag nu fick höra av en gammal och erfaren person att Edvin i själva verket var ganska illa tåld i byn överhuvudtaget, så kändes det som om en sten fallit från mitt unga bröst. I ensamma stunder hade jag anfäktats av tvivel om mina själsbeskaffenheter. Kanske berodde det till en stor del på den gamle tjockmagade prosten och hans tunga hand på mitt huvud den där ödesdigra sommaren hos Edvin.

Isak fick mig att leva upp på nytt. Han hade en sagolik förmåga att plocka fram de få goda egenskaper jag, allt tvivel till trots, utrustats med. Han skröt lite smått med att han lyckats utbilda mig till häradets bäste baksågare. Jag kände att jag gjorde en insats. Att jag var behövlig och att mina arbetsprestationer var värda en kontant ersättning. Under mina år hos Edvin hade jag lyckats skrapa ihop lite över tre kronor i min sparbössa. Dessa försvann hastigt och lustigt samma dag jag skickades till barnhemmet. Edvin slog bara sönder min sparbössa och gav mina surt förvärvade slantar till min fostersyster Lisa. Jag hade råkat ha sönder en av hennes många dockor i ett fruktlöst försök att laga den. Betalningen för det tillmötesgåendet var, att jag blev utan både pengar och min käraste ägodel sparbössan, som jag fått av gamle soldaten Bengt-Petter Värja.

Nu jobbade jag och fick betalt för varje timma. Jag kände det närapå som om jag kommit till himmelriket.

Abraham Nilsson stolpade på sina landgångar och spottade bruna fläckar på det vita timret.

— De bler impregnerat å snusen, brukade han säga och flinade gott med sin vanställda trut. Hans ena öra och munnen hade blivit illa åtgångna vid olyckan. Men käften dög att stoppa snus i och det var ju huvudsaken tyckte Abraham. Han hade samma livsvisdom som gubben på Näset. Med en liten bensked öste Abraham den sneda truten full med snus och sa:

— Allt va en får i sej bler en vacker utå.

Men mot ett ansikte som sargats av stålwirer hjälpte inte ens snus. Abrahams goda humör hjälpte honom dock en lång bit på väg. Synd var bara att han hörde så illa. Han kunde aldrig delta i något samtal under middagstimman vid bordet eller under arbetstimmarna ute vid sågen. Det var egentligen bara på kvällarna han levde upp. Han hade aldrig brytt sig om att skaffa någon modern hörapparat. Kanske hade han inte haft råd eller han tyckte nog bara att han inte gjorde med någon sådan. En gammal hörlur av ålderstiget märke hade han ändå köpt i någon antikvitetsbod. Med denna för örat kunde han följa med i samtalet på kvällarna. Han lyssnade andäktigt till Isaks saftiga historier och skrattade så snuset inte ville stanna på plats.

En dag på vårkanten såg Isak mer än vanligt illmarig ut vid middagsbordet. Han riktade sina vattnigt blå ögon på mig och sa:

— De e på tien att du får ett ordentlit namn.

Jag stirrade förvånad på min arbetskamrat. Han hade alltid kallat mig för Janne efter min morfar och som en liten förvanskning av mitt riktiga förnamn.

— Va e de för fel på Janne? undrade jag.

— De e alldeles för menlöst å modernt å passar ente ihopa mä oss annra uråldria gubba.

Det började klarna vartåt det hela lutade. Själv hette han ju Isak och den tredje i vårt gäng hette ju mycket riktigt Abraham. Jag skrattade åt Isiks utläggningar men lät honom hållas. Var det något han avskydde, så var det att bli avbruten mitt i en historia eller en utläggning av något slag. Han var en god berättare och talare och älskade även att höra sin egen röst.

Isak gjorde en liten resumé över bibeln och historien om de tre patriarkerna. Han besatt en inte föraktlig bibelkunskap även om den på sina ställen var av eget märke. Han gjorde helt enkelt om en del kapitel så att de passade hans eget syfte. Och det var nog egentligen meningen med bibeln. Man skulle kunna tolka bibeln så att dess språk passade alla. Isaks sätt att tolka delades nog inte av de teologiskt studerade, men tolkningen var nog inte så dum i alla fall. Den tjänade sitt syfte och med det var ju mycket vunnet.

— Så hädanefter får du fenna dej i å bli kallad Jakob, sa han till slut och log så underfundigt.

— Så vi ska bli de tre patriarkerna då? undrade jag.

— Justamento, sa Isak och visade upp sina gula och glesa betar i ett självbelåtet skratt.

Abraham bara stirrade på oss två och undrade vad som var på färde. Jag var tvungen att springa efter hans hörlur, så att även han fick del av Isaks geniala påhitt. Abraham var eld och lågor.

— Klart att du ska heta Jakob, sa han glädjestrålande. Vi bler ju nästan berömda å helia.

Det blev inte mera ordat om min döpelse den dagen och inte på ännu några dagar. Vi hade plötsligt fått bråttom med sågandet. Traktorn vi hade som drivmotor till den provisoriskt byggda sågen skulle snart ut i vårbruket och göra tjänst. Vi som inte hörde till de odlandes skara skulle därmed vara berövade vår motor. Därför fick vi lägga på några extra kol för att bli färdiga i samma stund som det gick att komma ut på gärdena med traktorn.

Det visade sig att Isak hade räknat ganska bra med tiden. En fredagskväll i slutet av mars sågade vi den sista stocken. Den senaste veckan hade vi monterat upp belysning ute vid vårt sågverk och hade jobbat några timmar efter mörkrets inbrott. Det var slutspurten i det momentet av lagårdsbygget. Nu skulle virket få ligga och torka över sommaren och vi tre patriarker skulle hjälpa till med vårbruket. Det vill säga jag och Abraham. Isak hade fullt upp att göra med sågen. Den skulle monteras ner och så skulle det städas upp kring backen där vi hållit till. Allt kantvirke och bakved skulle kapas till husbehovsved och det var ett lagom jobb åt den fete Isak. Han var inte heller så värst trakterad av att ge sig ut på åkrarna. Hade aldrig varit någon bonde och tänkte inte bli det på gamla dagar.

Abraham och jag körde dynga från morgon till kväll. Vi hade ett par arbetshästar till vårt förfogande och det föll på min lott att sköta tömmarna. Abraham var inte heller någon odalman precis. Han hade jobbat med lite av varje hos bönderna, men det arbetet hade sällan sträckts så långt som till att köra häst.

Själv var jag ju uppväxt på landet så det föll sig ju naturligt att jag skulle sköta tömmarna. Fast efter en dag eller redan efter första lasset tyckte jag det skulle passat bättre om Abraham skött tömmarna. Hur jag än skrek att det var dags att köra fram, så fortsatte Abraham att sprätta skit så det stod härliga till. Han hade inte mycket hum om hur tjockt vi skulle breda på. Han bara gjorde som han blev visad och så fortsatte han så länge det fanns en skitgnutta kvar i vagnen. Det blev lite tidsödande för mig att springa fram och tillbaka i vagnen och knuffa till honom varje gång det var tid att köra fram några meter. Samma procedur upprepades varje gång. Abraham tog överbalansen och körde knogarna i skiten ända upp till armbågen då vi hade riktigt lös last. Jag kände ett hugg i hjärttrakten för varje gång och undrade hur länge det skulle dröja innan han varsnade att jag körde fram. Men Abraham tog inte illa upp. Han bara log med hela sitt snusiga anlete och sa:

— De går unnan för unnan, sa käringen som satt på skithuse och käka smörgås.

Innan kvällen kom den första dagen var Abraham mest lik ett vandrande skithus, som Isak så träffsäkert påpekade då han fick syn på den nersmetade patriarken.

Det var under dessa dagar i brådaste vårbruket som jag på allvar började fundera över varför Isak velat döpa mig till Jakob. Det fanns ju ingen som helst rim och reson i mitt öknamn. Ett tillnamn eller öknamn brukar ju alltid anspela på någon defekt eller ett särdrag hos sin bärare. Själv kunde jag inte finna någon som helst likhet med en patriark hos mig. Jag hade glömt att fråga Isak hur han kommit fram till det underliga namnet. Jag kunde bara inte tro att han satt det på mig bara för att det passade så bra in i sammanhanget. Isak var en alltför klurig gubbe för att göra sig skyldig till en sådan fadäs.

Jag bestämde mig för att fråga honom vid ett lämpligt tillfälle. Kanske skulle jag kunna ställa honom svarslös och det var mer än vad någon annan mäktat på gården. Isak brukade alltid dra till med något lämpligt bibelspråk, då han blev ställd i en diskussion och på så sätt räddade han ansiktet.

Jag gick och undrade vad det kunde vara för vördnadsvärt hos mig som fått Isak att döpa mig till Jakob. Jag försökte på alla vägar komma på något vettigt. Någon förklaring till det underliga öknamnet. Men hur jag grubblade så var jag lika klok. Jag visste att Isak hade en patentförklaring tillhands den dag jag frågade honom. Men jag ville förekomma honom och själv lista ut sammanhanget.

Isak insåg nog mitt bryderi för han såg alltid så förunderligt jovialisk och småfinurlig ut, då vi på kvällarna satt uppe i vår gemensamma lya på övervåningen i det gamla kråkslottet till mangårdsbyggnad. Jag hade flera gånger frågan på