Torken

By Waldemar Hammenhög

Han har varken tvättat sig eller sovit på flera dygn. Livet har fallit isär på flera håll: bostaden är en enda röra, sängen är fuktig av svett, kiss och spya. Hans relationer har brunnit upp i båda ändarna och den kärlek han en gång hade i livet har sipprat ut och försvunnit i tidens sand. Mannen är svårt alkoholiserad och börjar långsamt komma till insikten att det enda sättet för honom att återvända till livet som en hel människa vore att lägga in sig själv på torken, på rehabilitering. Men för att ta steget att önska sig ett sundare liv behöver han först komma till insikt om sitt eget värde som människa ...
"Torken" är en rå och känslomässigt krävande berättelse om beroende och självdestruktivitet. Men den handlar också om att våga förändra sitt liv till detta bättre, trots att helvetets alla eldar och demoner verkar vara emot en ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726146998

Book preview

befrielse.

Första delen

Nedåt

1

Bruno såg ut över avenyn. Solskenet på trädens, buskarnas och gräsmattornas grönska var så skarpt att han måste plira. Han satt på en liten balkong på Lovisahemmets gamla privatsjukhus, och det var pingstdagens förmiddag. Luften var frisk och glasklar. Enstaka spårvagnar rullade förbi med jämna mellanrum, men de gick nästan tomma, eftersom stockholmarna denna vackra helg sökte sig bort från stan. Några halvstora barn krängde omkring i slingor och öglor på sina cyklar och utmed sjukhusets järnstaket vandrade loja hembiträden bakom barnvagnar.

Den förhärskande känslan hos honom var häpnad: hur hade han kunnat hamna på den här sjukhusbalkongen? Vad hade egentligen hänt? Utom att han av en obegriplig— i varje fall oförsvarlig — anledning för första gången i hela sitt liv hade supit som en dåre i flera dygn. Och sen med ens, av idel skräck, tagit sitt förnuft till fånga så pass att han genom en läkarväns förmedling hade fått komma hit dagen före pingstafton.

I häpnaden blandade sig fruktan för vad som hade inträffat, men också ett nyfött hopp för framtiden, vilket mest kändes som en fysisk lättnad. Innan han skrevs ut måste han komma till full klarhet över vad som verkligen hade hänt och varför. Det var absolut nödvändigt. Bilarna på avenyn fraktade friska och glada människor till landet; han satt på en sjukhusbalkong — det var bevis nog för att allt inte stod rätt till.

Han ville koncentrera sig och gjorde sitt bästa. Men det fanns ett yttre distraktionsmoment: han var intresserad av hur det skulle gå för nittonåringen i rummet innanför det fönster som var beläget snett bakom hans egen vilstol. Fadern, modern och en syster till den sjuke vankade omkring och tittade då och då ut på balkongen, men ingenstans förmådde de slå sig till ro, och i sjukrummet fick de inte vara. Genom att vrida på huvudet kunde han se sängens fotända och skymta en vaktande sköterska i halvdunklet. Förmodligen var en kris inne. Ynglingen hade opererats för brusten blindtarm. Det hela var en katastrof, eller kunde bli det, för han hade blivit felaktigt behandlad av läkaren i hemorten och kommit till Lovisahemmet i mycket dåligt tillstånd; kanske försent. Bruno kände familjen till namnet. Fadern var en berömd industrimagnat med stora intressen utanför sitt eget arbetsområde.

Åter hörde han steg som stannade bakom vilstolen.

— … och han har alltid varit så snäll, så snäll. Aldrig har han gjort mej nåt ont, bara glädje. Gud kan inte ta honom ifrån mej. Varför skulle Gud vilja ta ifrån mej min gosse? Hela livet har han framför sej …

Stegen dog bort.

Varför fick han själv gå mot hälsa? Var det rättvist? Vem beredde han glädje? Han hade inte blivit felbehandlad, han hade hamnat här genom eget förvållande: på grund av ansvarslöshet, karaktärslöshet, viljelöshet. Vad hade han för framtid, eller rättare, vad var han värd för framtid jämförd med denne oskyldige nittonåring?

Aldrig kunde han minnas sig ha upplevt en så intensiv vårdag, pingstdag. Grönskan jublade. Solljuset var en kristalliskt genomskinlig väldighet som omslöt och fanns inuti allt vad han kunde se, höra och uppfatta.

Vad skulle Lili tänka om hon fick veta vad som hade hänt? Men det skulle hon knappast kunna få, hon vistades ju hos sina vänner ute på den där lilla sommarön utan både telefon och postgång. Och hon hade ingen anledning att misstänka honom för spritmissbruk eftersom hon inte en enda gång under hela deras bekantskap hade sett honom smaka starksprit.

Hur hade han överhuvudtaget med ens kunnat supa ner sig så fruktansvärt? Det var sömnlösheten förstås. Men när han väl hade somnat av spriten första kvällen och för första gången på länge fått sova en hel natt, varför hade han då fortsatt nästa dag — ända från det han vaknade? Under de tre-fyra sista dygnen hade han inte ens klätt på sig, bara skaffat mer sprit och druckit i sängen. När hade han dessförinnan varit berusad?

Han letade i minnet, och han var snart säker på svaret — en festkväll för drygt sex år sen. Sen den gången hade han inte ens känt sig berörd av sprit. På en gång hade han fallit ner i en grop, stupat ner i ett osynligt hål utan botten. Känslan av att han hade fallit fanns kvar, men alltjämt var förvåningen över själva fallet, fallandet, störst. Även i klart dagsljus på en välbekant gata kan man snubbla av ouppmärksamhet och ta ett par språngsteg tills man återvinner balansen; skulle man trots allt ramla på knä blev man lite förargad och generad — men om man utan att det fanns något att snava på ändå föll handlöst i gatan måste man bli häpen, undrande, förskräckt. Han hade fallit huvudstupa och slagit pannan hårt i gatan, så kändes det.

På nytt var någon bakom honom och fast han ville ignorera stegen vred han plågat på huvudet. Industrimagnaten gjorde en ursäktande gest och ställde sig att titta ut över avenyn. Hans ansikte var blekt och stramt och ögonen mycket trötta. Om ett par timmar skulle han hålla tal inför en publik som väntades uppgå till mer än trettiotusen människor. Bruno passade på att kika in mellan gardinerna. Sonens fötter och ben avtecknade sig under filten. Mittför fotändan stod den berömde professorn. Med en känsla av skam såg Bruno ut på grönskan: liv eller död. Industrimagnaten hade försvunnit ljudlöst igen.

Var inte allting meningslöst? Skedde inte allt på en slump? Rätt och orätt, godhet och ondska, hälsa och sjukdom, var inte alltsamman något som bara fanns liksom en mängd andra fakta, blandade ungefär som lotterna i ett tombolahjul — oändligt många nitar och ytterst få vinster? Ett tombolahjul som vevades runt av ett debilt barn från ett hittebarnshem. Just nu skiner solen, så mycket kan man konstatera och pasta med bestämdhet, men vad vet man om nästa sekund? Absolut ingenting.

Nu låg Lili på en stenhäll och solade sin smidiga långlemmade kropp i en ytterst blygsamt eller oblygsamt tilltagen soldräkt. Kanske hade hon tagit ett hastigt dopp i havet, hon var härdad och orädd. Låg någon och solade sig bredvid henne? Naturligtvis — väninnan och hennes man, och kanske ännu någon eller ett par gäster som hade kommit med i sista stund.

Vad hade Lili för del i katastrofen? Med förvåning konstaterade han att han utgick från ett påstående, från ett förutsatt faktum. Men Lili kunde ju inte ha del i hans djupa fall; hon tyckte om att han var så återhållsam när det gällde sprit. Hennes senaste äkta man hade varit alkoholist. Men ändå, varför hade han blivit allt dystrare och mera tungsint under de där veckorna som han tillbringade hos henne i Göteborg? Nu i vår, i april. Redan för länge sen hade han tänkt eller känt eller bara anat att det fanns något besynnerligt fel i deras förhållande, fast han inte kunde peka på något särskilt.

Minnet av den dunkla olusten trängde sig fram och blev så lik den förgångna verkligheten att han förskräcktes. Hans nyss avgiftade kropp var stadd i en förnyelse som ingav en sorts välbefinnande, och det gjorde att han kunde betrakta sin reflexdysterhet nästan objektivt. Så nere som nu — och ännu mer i Göteborg — hade han aldrig känt sig förr. Tyngden över sinnet var en verklighet lika mycket som olusten i kroppen, i lemmarna, i själva rörelserna. Pågick det en förändring av hela hans fysik och personlighet? Han hade nått en ny platå — fyrtioårsgränsen var just passerad. Höll han på att förändras för den nya marschtakten? Det var svårt att avgöra själv — ingenting fanns att ta på, visa på, bara denna blytunga känsla av ovilja och förstämning. Och så nu katatastrofen, det oförklarliga fallet.

Men kanske katastrofen betydde ett slut på nergångspericden? Tanken livade med ens upp honom. Ja, det var nog så att han hade råkat in i en naturlig övergångskris som under alla omständigheter måste ha sin gång. Den depression som han hade känt på pingstaftonens morgon — igår — var bara vanlig bondånger, för redan idag var den betydligt mindre. Och vad hade han egentligen att bekymra sig för? Denna pingstdag stupade tiotusentals människor vid fronterna, städer demolerades och orätt, våld och hat triumferade ännu. Vad betydde det då om Lili kanske solade sig bredvid en främmande atletisk man och att en blindtarm hade brustit?

Han försökte glömma det närvarande, skjuta det döende ifrån sig och istället samla sina vilsna jagtankar. Svårigheten att sova hade ökat gradvis. Efter hemkomsten från Lili hade sömnlösheten blivit en plåga, fast han inte var rädd för sömnlöshet i och för sig: kroppen vilade ändå. Var det en omedveten känsla av desperation som hade föranlett honom att plötsligt börja dricka så hejdlöst? En dold längtan efter att totalbedöva sig, dag efter dag, natt efter natt? Och var verkligen Lilis telefonbesked att hon tänkte tillbringa sommaren som gäst hos för honom obekanta vänner nere i Viken anledning nog till ett så vettlöst drickande att han kanske rentav riskerade hjärtslag? För vem kunde veta hur det skulle ha slutat om inte plötsligt den våldsamma skräcken hade gripit honom? Var inte själva denna namnlösa skräck ett tecken på fara? När han hade ringt till läkaren tidigt på förmiddagen hade denne frågat: — Har du sprit hemma? Det hade han bejakat. — Låt bli den idag, lovar du det? Ja, han hade utan tvekan lovat lugnt och bestämt. Sen hade vännen lyckats ordna ett rum här. Mellan klockan sex och sju skulle rummet vara klart.

Klockan halv nio hade han anlänt så berusad att översköterskan hade betraktat honom med avsky, en spontan avsky som bröt igenom hela hennes väluppfostran, utbildning och yrkestakt.

Så obegripligt, så fullständigt vansinnigt och framför allt så förfärande olikt sig själv hade han burit sig åt även inskrivningsdagen. Hur skulle det förklaras, om det kunde förklaras? Var inte längre ett löfte något som självklart måste hållas? Och det var ju en så enkel sak det hade gällt — en bagatell, något alldeles självfallet. Hade han glömt sitt löfte? Nej. Ännu rusade en skammens blodvåg upp i hans ansikte när han mindes vad han hade tänkt omedelbart efter telefonsamtalet: Klokt sagt av Ivar. Jag har redan druckit både konjak och whisky på fastande mage, och det är ju just därför jag har ringt upp honom.

Vad hade hänt efteråt? Bara en liten stund senare? Hade han gått igenom en kort och häftig själskris? Tvekat, kämpat, vägt för och emot? Nej, och åter nej. Lugnt och liksom förstrött hade han tagit nästa glas, och sen nästa, och sen hade han tänkt: inte för mycket nu, för då blir du full och kommer till Lovisahemmet så berusad att du måste skämmas inför dej själv och inför din vän, sköterskorna och varenda människa som råkar se dej — och just så hade han anlänt och så hade följden blivit.

Även om något liknande naturligtvis aldrig mer skulle inträffa var det kusligt att ingenting veta om de djupaste orsakerna. För någon orsak måste katastrof skräcken ha. Vem stod honom närmare än Lili på jorden? Vem var den enda människa som han verkligen intresserade sig för, om han just nu inte ville använda ordet älska? Bara Lili. Kunde han då utesluta henne från en andel — och likaså den inbillade mannen bredvid henne på stenhällen?

Lilis skäl för Viken-resan hade varit oemotsägliga, och ändå hade han blivit mer än besviken — han hade känt det som ett dråpslag. Men han hade träffats av hårda slag förr i sitt liv utan att börja vrålsupa som en dipsoman. Den kvällen var det som om ett blymoln hade tornat upp sig över honom och hela världen. Hur dags hade han tittat i barskåpet? När hade han beslutat att för en gångs skull dricka en grogg i ensamheten för att få sova lugnt och länge? Han mindes inga detaljer, inga tider, inga tankar, inga beslut — bara ett tomrum fanns kring den minuten eller timmen.

— … tror inte herr Boheson att han går igenom? Han är så frisk och stark och han har många små söta bägare som han har fått i sportpriser hemma på sin hylla … bara en brusten … professorn är så styv, så skicklig …

Jag är själv sjuk. En gammal sjuk man. Lika gammal som denna arma mor. Därför måste jag sitta kvar och vara sjuk och klen, sjuk och gammal, sjuk och ännu sjukare än deras son och bror: en sjukdomsklippa för dem att ångestvandra till i den yttersta nödens och förtvivlans stund, då vetenskapen inte släpper in dem till den döendes bädd, för dör gör man bäst själv.

Där nere på den grusade infartsvägen gick industrimagnaten. Nu steg han in i sin flotta bil och rullade ut mellan grindhalvorna. Han måste hålla sitt högtidstal. Massan tog inga hänsyn till en brusten blindtarm: alla tal ska hållas, maskinerna ska gå, varje man måste vara på sin post. På festplatser och på slagfält.

Pingst. Vad kunde magnaten ha att säga om den? Pingsten. Ja, han måste säkert anknyta till den på nåt finurligt vis.

Vad visste han själv om pingsten? Hänryckningens tid. Någonting om den Helige Ande som kom över aposteln Petrus så att han omvände många hedningar? De började visst tala med tungor, alla apostlarna? Ja, något åt det hållet var det, han mindes inte så noga. Men industrimagnaten skulle inte tala med tungor, för han var en modern människa och gedigen karl.

Vad visste han om sig själv? Hur mycket skulle han aldrig få veta?

Life begins at forty.

2

Han försökte trösta sig med Lilis kloka ord i telefon strax före midsommar: — Du skulle inte kunna skriva din roman om du följde med till Skåne. Du måste vara i din vanliga miljö och ha lugn och ro omkring dej — tänk på hur svårt du hade med arbetet när du bodde hos mej i våras, fast det bara gällde en ungdomsbok.

Bara.

Nu var han hemma igen från Lovisahemmet, men utan lugn och ro annat än i yttre måtto. Vecka efter vecka hade runnit bort utan att han hade varit utom dörren för annat än de allra nödvändigaste ärendena, som omöjligt kunde ordnas via telefon eller brev. Två gånger om dagen kom en korg med färdiglagad mat från livsmedelsaffären.

Sommaren var grann. Hela eftermiddagarna sken solen in genom alla fyra fönstren i den rymliga moderna dubbletten. Han hade inrett den efter sin egen smak; få men bekväma möbler och höga och låga och breda och smala bokhyllor av olika träslag på varje tillgängligt väggfält. Men nu trivdes han inte längre. Inte ens att solen sken in tyckte han om som förr utan lät gardinerna vara fördragna dygnet runt. Ibland föreföll det honom som om hela lägenheten med dess innehåll changerade utan att han kunde säga på vad sätt; han orkade inte ens titta efter. När läste han sist en bok? Själva frågan gjorde honom nedslagen. Alla tidskrifter fick ligga olästa och tidningarna ögnade han bara pliktskyldigt igenom. Ideligen beslöt han sig för att skaffa sig en telefonjack, men det blev aldrig av.

På restaurang hade han inte ens tänkt gå. Matkorgarna var ingen mekanisk skyddsåtgärd, och förövrigt hade han åter fyllt barskåpet med goda spritsorter ifall han skulle tvingas ta emot besökare som väntade sig traktering. Hur han själv skulle göra i så fall — dricka eller avstå — hade han inte reflekterat över; det var inget