Patriarkerna

By Sigfrid Lindhe

Patriarkerna låter oss följa en släktfejd som rasar under åttio års tid. Släkterna Stålhammar och Melin behöver egentligen inte bli fiender, men slump och ambition driver dem till krig. Konflikten fortsätter från tjugotalet till femtiotalet och vidare in i tvåtusentalet. Vi får lära känna Stålhammars stora tidning och Melins mäktiga flygimperium och hur patriarkerna Johan Stålhammars och Sten Melins öden vävs samman i kriget.
Men trots allt hat, allt krig och alla uppoffringar öppnas porten för en osannolik kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: Molnfritt Förlag
• Release date: Nov 29, 2012
• ISBN: 9789187317033

Sigfrid Lindhe

Sigfrid Lindhe is a Swedish author born in 1977. He lives in Scania (Skåne) with his wife Anna and daughter Evelina.

Book preview

Prolog

Bergsgatan var normalt sett en livlig del av Malmö under fredagskvällar. Det var gott om folk i rörelse, gott om öppna vattenhål och gott om liv. Den sena augustikvällen 2005 var på så sätt inget undantag, ölen och musiken flödade precis som vanligt. Kvällshimmeln var såpass sen att den svalde ljus snarare än att bara visa mörker. Det var den tiden på dygnet då det känns mörkt oavsett hur mycket ljus man tänder. Olika låtar läckte ut från lokalerna på gatan och hundra olika flyktiga samtal bidrog till den livliga men ändå stillsamma ljudbilden. Det som hörde till de mer sällsynta synerna var den blå Volvon som körde i rasande tempo söderut på gatan. Den höll närmare hundrasextio kilometer i timmen när den passerade Kulturbolaget. Folk som höll på att lämna klubben efter rockspelningen som precis avslutats hoppade undan och skrek efter bilen. Föraren såg dem, han visste att han gjorde fel och han visste att han aldrig skulle få tillfälle att be om ursäkt för vad han gjort. Hon som betraktade föraren visste samma sak. Båda visste att det var av mindre betydelse i sammanhanget, allt som betydde något var att han kom fram dit han skulle utan att stoppas. Ett par kvarter bakom den framrusande Volvon följde poliserna. De hade sett honom på Amiralsgatan några hundra meter tidigare. Bilen körde för fort redan där och väckte deras intresse, vilket fick föraren att vända söderut. Att stanna skulle kullkasta allt, polisen letade efter honom och om väl första dominobrickan föll skulle inget kunna hindra att resten rasade. Alltså gjorde han det enda han kunde och gasade ännu hårdare. Poliserna gjorde det enda de kunde göra, de följde efter. Allting var fel. Föraren och hon som betraktade honom passerade Möllevångstorget och hastighetsmätaren översteg hundraåttio. Fler människor kastade sig undan och skrek. Han visste att han ökade avståndet till poliserna, men de var inte ensamma. Längre ned på vägen fanns fler, som garanterat fick veta vad som var på väg mot dem. Avståndet till de andra bilarna var obehagligt. Han var tvungen att göra kraftiga och snabba filbyten för att kryssa mellan dem som var i hans väg. Tutorna hördes inte längre. Adrenalinet påverkade honom mer negativt än alkohol skulle ha gjort. När ett filbyte görs i laglig hastighet tar det tid. Man hinner tänka. När bilen kör så fort den kan så räcker det med små rattrörelser för att kasta bilen från sida till sida. Föraren skrek rakt ut när två bilar som körde i bredd tvingade honom att göra en omkörning på trottoaren. Färden rusade vidare mot Dalaplan. Fler polisbilar syntes där, de kom från andra hållet, från Nobelvägen. Hon som betraktade föraren var tyst. Han önskade att hon kunde säga något, men kunde inte tala själv för att be om det. Bilen krävde hans allt, den var hans allt. På ett sätt mer än hon som betraktade honom då den var vägen till henne. Det skulle fungera. Det var tvunget att fungera. Poliserna som följde honom från början syntes inte längre. De var för långt bort och vågade inte köra så fort som de hade behövt. Med ett snett leende resonerade han att alla de kraschade polisbilarna de senaste åren kanske faktiskt gjorde lite nytta. Hon som betraktade honom såg inte leendet. Det hade kanske skrämt henne. De nya poliserna körde hårdare än de förra. De höll hans tempo, vansinnigt som det var. Han skulle inte kunna fly in på någon sidogata eller byta riktning, de skulle se det. Att fortsätta söderut, ut på motorvägen mot Näset eller Trelleborg, skulle vara poänglöst. För mycket tid skulle gå och han skulle lika gärna kunna låta polisen få göra vad de ville med honom. Skulle han komma fram till den ursprungliga mötesplatsen med poliserna hack i häl skulle allt vara förstört, så att köra ditåt var helt meningslöst. Han svor och skrek högt. Betraktaren höll sin tystnad, men blev allt räddare. Hon förstod samma tankar som föraren, bortsett från den nya mötesplatsen. Hon önskade att hon visste var den var. Föraren i sin tur ville berätta, men var rädd för vad som skulle hända om han gjorde det. Den unge mannen, som hette Stålhammar i efternamn, fick ett plötsligt infall och sänkte farten. Det fanns kanske en väg ut trots allt. Han behövde inte köra allt för långsamt, bara nog sakta för att kunna göra en våldsam handbromssväng. Det var inte en manöver som föraren gjort särskilt många gånger tidigare och mycket av bedömningen var baserad på gissningar. Precis som han hoppades närmade sig polisbilarna och kom upp tätt bakom honom. De körde i bredd vilket tjänade hans syfte väl. Mobilias parkering kom allt närmare och han gjorde sig redo. De var så tätt bakom, de skulle kollidera. Krockade bilarna så var allt slut, men det var för sent att öka farten för att få mer avstånd. Den ena polisen påbörjade en omkörning och han stoppade inte den. Vad skulle meningen vara med det? Stålhammar vrålade rakt ut när han drog i handbromsen och kastade runt bilen med ratten. Hon som betraktade honom skrek också. Det gick till en början som han hoppats. Polisbilen som tänkt köra om honom försvann åt vänster, utan att han riktigt förstått vad som hänt. Bilen bakom honom reagerade för en sekund som ett byte istället för en jägare och skyddade sig själv genom att väja in i den mötande filen istället för att följa efter honom. Det var det enda som räddade dem från en kollision. Stålhammar var inte van vid bilen och än mindre vid att hantera ett fordon som inte hade något fäste i vägen. Han parerade och motparerade, men katastrofen var ett faktum. När han kolliderade med den gröna Toyotan som stod parkerad utanför hamburgerrestaurangen, så försvann den som betraktade honom uppåt och bakåt i Malmönatten. Hon såg hur de frustrerade poliserna i sina bilar åter fick kontroll på sina fordon för att återuppta jakten. Hon fortsatte uppåt. De allt mindre bilarna närmade sig varandra, och hon grät.

1925 - Förvalta

Kapitel 1

En sval västanvind smekte över träden och ned över den stora gräsmattan framför villan. Det var sent på dagen och små vita moln dansade sakta högt upp, medan små barn dansade desto fortare på gräset. De såg ibland bekymrat upp mot villan och skriken som kom där inifrån. Men leken kallade och de fortsatte, om än nervöst, sitt komplicerade spel. Villa Solstråle gjorde skäl för namnet den dagen. Det var ett nytt och modernt vitt trähus med stora vackra fönster och en punschveranda där dörren stod på glänt. Försommarvärmen som solen skänkte den stora gläntan i den värmländska skogen borde gjort dagen fulländad, men tyngden gjorde sig påmind. Rosorna som omringade huset var fullt utslagna och den rika doften kändes tydligt, som en komplimang, när man stod nära dem. Ett stort körsbärsträd kastade en skugga över gräset nära huset, den gav en sval lugn oas från värmen. Ivan Stålhammar och Gustaf Wijk stod där och talade nervöst med varandra. De ville inte bekymra barnen och försökte hålla sin oro för sig själva. Ivan var i trettioårsåldern, lång och smal. Hans ögon var djupt mörkblå och såg även i glada stunder ut att försöka lösa obegripliga problem. Den tunna svarta mustaschen gav kontrast till hans i övrigt milda och feminina ansikte. Det var inte många som kunde se vad han tänkte, blicken röjde sällan känslor. Han hade på sig ett par slitna grå yllebyxor som hölls upp av ett par röda hängslen och en vit skjorta med uppkavlade ärmar. Många i släkten hade oroat sig för att han väntat väl länge med att skaffa barn, men företaget krävde sin omsorg. Ivans svåger Gustaf var några år äldre och mer rättfram. Han hade aldrig varit blyg för vare sig mat eller brännvin och såg motboken som en förolämpning. De blå byxorna och blå hängslena höll in en ansenlig mage som brukade hoppa av hans bullrande skratt. Men inte den dagen. En blond välkammad sidbena var ett försök från hans sida att se respektabel ut, men hela hans ansikte sken av fryntlighet. Lika svår som Ivan var att läsa, lika enkel var Gustaf. De båda männen rökte på varsin cigarill och blickade ofta in mot punschverandan och skriken som kom ut därifrån. Ivans fru Beata höll på att förlösa deras första barn och det hade pågått för länge. Sedan tidig gryning, och tidig var den på sommaren, hade de arbetat med förlossningen och skriken lät allt mattare när eftermiddagen började bli sen. Rösten växte plötsligt till oväntad styrka och Ivan ryckte till. När han insåg att ropet inte följdes av fler sänktes hans axlar igen och han försökte ruska av sig obehaget. Cigarillen mellan fingrarna verkade med ens osmaklig och han slängde den med en avfärdande gest mot den vita husväggen bakom sig. Gustaf talade inte, utan nöjde sig med att betrakta sin gamle vän. Ivan mötte blicken som hastigast men skiftade snabbt fokus ut mot gräsmattan och de lekande barnen som stannat upp av det senaste skriket och som tvehågset tittade mot huset. Ett nytt skrik, svagare än det senaste skar genom eftermiddagsluften. Det var ett barnaskri, ett nyfött skri från en människa som aldrig upplevt dagsljus tidigare. Ivans ögon spärrades upp samtidigt som hans mun öppnades och stängdes. Gustaf sprack upp i ett strålande leende och lade en hand på Ivans ena axel. Han skulle precis omfamna den omtumlade mannen framför sig när han såg hur Ivans ögon skuggades av förvirring. Något var fel och han vände sig förbryllad om. Sjuksköterskan som stod på punschverandan såg förkrossad ut. Barnaskriken hördes så väl inifrån huset, de repade och smekte själarna hos alla som stod där. Men den var ingen gratulerande lycka i sjuksköterskans ögon, bara stum förtvivlan och ett mållöst sökande efter ord. Ivan tog ett tveksamt steg mot henne utan att känna det klippta gräset under fötterna eller vindfläkten mot ansiktet. Sjuksköterskan höll upp händerna mot honom i en hindrande gest och Gustaf försökte förstå vad som hände. När den magra vackra kvinnan framför dem skakade på huvudet och en tår syntes i hennes ögonvrå såg han blodet på hennes rock, det vilda röda som spelade över det kontrollerade vita. Barnet sjöng fortfarande sin första sång, utan toner, men med en styrka som inte lät någon tvivla på den nya existensen. Ivan förstod och ett kvävt rop trängde sig ur en trång hals när han snabbt började gå framåt. Sjuksköterskan fångade honom med öppna armar och hennes gråt kom när hon höll honom för att hindra honom från att gå in i huset. Ivan var ingen särskilt stark man, men paniken i honom spred eld genom musklerna och sjuksköterskan klarade knappt att hindra den ropande mannen som ville slita sig vidare. Han skrek sin hustrus namn om och om igen och sträckte sin långa arm inåt som om den kunde se. Gustaf fick tillbaka fattningen och skyndade fram för att hjälpa sjuksköterskan. Ville kvinnan hindra honom så hade hon bra skäl att göra det, Ivan skulle inte gå in där än. Han var klumpig och välte en av de smäckra vita trädgårdsstolarna mot marken när han sprang mot de två. Ivan lyckades inte ta sig loss. Gustaf höll gråtande om sin vän bakifrån medan han kände skräcken i kroppen i sin famn.

Barnen på gräsmattan stod stilla och såg mot huset. De må ha varit tillsammans, men de kände sig alla ensamma. Ingen av dem hade sett vuxna gråta tillsammans så förut. De hade aldrig känt att något varit så fel förr.

Det är en pojke, viskade sjuksköterskan genom gråten, En välmående pojke.

Kapitel 2

Ivan satt i en vit blanklackad gungstol med barnet i famnen. Han hade inte bytt kläder sen tidigare på dagen, ej heller brytt sig om att få klädseln bekvämare. Håret var lika prydligt som vanligt och bortsett från den svaga skäggskuggan såg det ut som om natten inte rört honom. Knarr sträckte sig längs de slipade plankorna under honom när gungstolen sakta vaggade fram och tillbaka. Höga vita bokhyllor fyllda med en vild blandning av litteratur täckte väggen bakom gungstolen. Vinden hördes runt knutarna, men dess doft kunde inte konkurrera med vedlukten från den döende elden i kaminen. Tårarna hade slutat komma längs Ivans kinder, de var lika fjärran som den blyga nattsolen bakom trädtopparna. Pojken i hans armar var välskapt och verkade stark. Han var vacker i det svaga blåaktiga ljuset när han låg svept i en handduk av linne och sov mot Ivans mage och lår. Det kändes otroligt. Ivan visste att pojken skulle heta Johan, han och Beata hade bestämt namnet sedan månader tillbaka. På något vis hade han varit övertygad om att det skulle bli en pojke. Beata skulle förmodligen inte överleva. Hon hade förlorat alldeles för mycket blod och de kunde inte stoppa blödningarna. Febern som hon fått skulle vara ett sista hinder för henne att någonsin öppna ögonen igen. Tidigare på dagen hade sjuksköterskan och barnmorskan låtit Ivan lugna ner sig till en gentlemannamässig nivå innan han gick in till sin hustru. Både hans fru och matsalen, som för tillfället var en förlossningssal, hade gjorts rena så gott det gick. Detsamma gällde hans nyfödde son. Innan han tog emot gossebarnet hade han strukit en hand längs Beatas vackra kind. Hennes andning var hastig och oregelbunden och hon märkte aldrig att han var där. Hennes hår, hennes hår som hon alltid varit så stolt över, låg svettigt, stripigt och utbrett över kudden. Hon skulle blivit rasande om hon varit medveten om att någon såg henne så. Men hennes låga skulle inte tändas igen. Kinderna var spända och vita, glansiga av svett. Ivan kunde inte låta bli att förundras över att hon fortfarande i den våldsamt utsatta situationen fortfarande var så vacker. Som en vildsint men stilla demon.

Natten kom och han satt där med sin son som var hans enda framtid. Mittemot fanns hans gode vän och svåger Gustaf. Snart skulle Ivan vara änkling som han. Inga av de andra i huset hade vågat konfrontera Ivan, inte ens hans storebror Olaf. De bad tyst att Gustaf klarade att bära ansvaret.

Gustaf satt helt tyst på andra sidan rummet i en vadderad soffa med snirklande former skurna i träramen. Hans skjorta var uppknäppt i halsen och svettringar hade formats under hans armhålor. Hängslena hängde slappt ned på soffan bredvid honom. Väl tilltagen skäggstubb bildade en skugga över hans ansikte och han strök sig ofta ovant över den. Liksom Ivan trivdes han bäst med renrakade kinder. Gustaf var tung och skulle i normala fall ogärna suttit i soffan så länge, den var inte bekväm. Men han var orolig för Ivan som inte talat sen födseln. Barnmorskan och sjuksköterskan hade gått ut till tjänstebostaden för att sova flera timmar tidigare. Amman sov även hon, men hade satt en klocka för att ge Johan mjölk ett par timmar senare. Att elden i kaminen dog störde inte Gustaf då natten var varm. Ivan verkade inte störas av att Gustaf betraktade honom, eller för den delen ens märka det. Han såg bara ned mot sin son och lät en hand vila över de späda axlarna. Gustaf visste bättre än att försöka skynda fram en reaktion från Ivan. När mannen väl ville tala så skulle han tala. Gustaf själv hade fallit ned i tröstlösheten och börjat gråta tyst men hejdlöst i soffan i omgångar, men Ivan hade inte gjort någon ansats att trösta honom. Ivan själv grät inte dramatiskt. Tysta tårar var hans enda utlopp. Han talade inte. Att försöka hetsa fram något i en annan takt än hans egen skulle bara leda till ett fnys och en avfärdning som få män kunde gardera sig mot. Han kanske såg ut som att han inte längre hade förstånd att hantera konflikter, men en av Ivans stora styrkor var att han alltid kunde tala för sig. I en pressad situation skulle han tala hårt, så Gustaf vakade lugnt. Han blev inte överraskad när en torkad och sprucken stämma öppnade tystnaden mellan dem.

Johan kan skatta sig lycklig.

Hur menar du, gamle vän? frågade Gustaf och såg försiktigt mot Ivan.

Han kommer aldrig behöva känna hjärtesorgen av att förlora sin mor. Inte ens en dag gammal, och han har redan klarat av ett av livets tunga kapitel, svarade Ivan utan att harkla sig. Hans röst tappade ton och skärpa som en ynglings, men det rörde inte mannen i ryggen. Han såg bara det lilla knytet i sin famn och hörde bara rösten från sin svåger. Den lätta dunsen från ovanvåningen av barnafötter som gick på golvet var i en annan värld. Likaså det lätta klingandet av pottan som drogs ut från sin plats under den korta sängen.

Det är ett vackert sätt att se det, sade Gustaf med ett leende. Verkar han må bra?

Ja, han andas fint. Amman säger att han dricker starkt för att vara så liten. Han saknar sin moders barm, precis som jag, men Johan kan klara det.

Så han ska heta Johan?

Han heter Johan, svarade Ivan och log ned mot det rosa knytet i den vita handduken. Smärtan från rummet bredvid kändes mer fjärran för ett ögonblick.

Ett gott namn till en god son, nickade Gustaf.

Tack min vän, svarade Ivan och smekte Johan över det tunna håret på huvudet. Vi kommer röra oss ner till Skåne igen när Johan blivit starkare.

Är du säker? Hur ska Beata klara det?

Hon kommer inte leva många nätter till. Jag har sett människor sova så förr, och ingen av dem har rest på sig. Det var ett misstag att föda barnet här, sade Ivan med en röst som stakade sig. En tår dansade sakta nedför hans kind. Jag kommer aldrig kunna berätta för henne att det var ett misstag, och skulle nog inte göra det om jag fick chansen.

Du ska inte ge upp hoppet än Ivan, du ska se, när hon fått vila sig kommer hon säkert få sin styrka tillbaka, försökte Gustaf med ett leende som inte kändes äkta.

Ivan lyfte för första gången blicken och såg lugnt mot Gustaf. Han hade en otäck förmåga att få människor att känna sig genomskådade. Gustaf kunde inte låta bli att skruva lite på sig och Ivan nickade för sig själv. Gustaf svor inombords.

Nej käre svåger, du vet precis som jag att hon inte kommer resa sig från den sängen. Vi får förklara för våra ryska vänner att det blir en skånsk vinter, ej en värmländsk.

Gustaf försökte begripa konsekvenserna av detta. Han skulle behöva skriva och få deras bostäder i Skåne iordningsställda och ordna biljetter till tågresan till alla. Var ryssarna skulle bo hade han ingen aning om. Det fick lösa sig. Normalt sett brukade Ivan ta hand om alla praktiska detaljer, tyst och utan att klaga. Men i det här tillståndet skulle det aldrig fungera. Hans svåger var trasig i själen, även om det lilla varma knytet i hans knä skulle läka honom med tiden.

Varför är det så viktigt att komma härifrån?

Beatas ande kommer väga tungt över oss. Jag kommer inte kunna stå rakt med tyngden på mina axlar. Kan inte jag stå rakt kan jag inte hålla upp Johan. Barnen kommer inte skratta igen förrän de kan röra sig fritt.

Men Ivan, du talar ju som om hon redan gått bort!

Hennes själ dröjer bara kvar med en tunn tråd och väntar oroligt på att få släppa stoftet. Jag var en ynkrygg som väntade utomhus, jag hade ju kunnat säga adjö till henne! sade Ivan och fick styrka i rösten för en sekund, Men nu valde jag denna väg och då kan jag inte gräma mig. Vi kan bara hoppas att hon slipper känna smärta.

Ett hjärtskärande skri avbröt Ivan som flög upp på fötterna. Han såg rådvillt mellan Gustaf och dörren till matsalen en sekund innan han med snabba steg lämnade Johan i Gustafs förvånade händer och sedan gick vidare mot Beata. Sjuksköterskan hade tack och lov sovit med fönstren öppna och kom springande med barnmorskan över gräset. Från ovanvåningen var det fortfarande tyst. Ivan kom in i rummet och såg Beata kallsvettig kasta sig fram och tillbaka i sängen. Han skyndade fram till henne och höll om henne. Hennes kropp svarade inte med kärlek utan fortsatte att försöka slingra sig bort från smärtan. Kvinnornas låga hårda skor kom klapprandes över trägolvet genom huset. De hann aldrig fram till Ivan innan Beata fick en sista spasm och lät ett tunt sista andetag passera över de spruckna läpparna. Hennes kropp mjuknade i Ivans famn och nacken släppte lojt huvudet bakåt ned på kudden. Sjuksköterskan försökte få Ivan att släppa greppet men han såg inte åt henne. Snyftningarna kom högt ur hans hals och klagade ylande ut mot björkarna och det daggvåta gräset. Beata fanns inte mer. Det var den artonde juni och klockan var tjugo över tre.

Kapitel 3

Det fick bli en liten begravning. Varken Beata eller Ivan hade haft särskilt mycket släkt eller vänner i den delen av landet. Det var Ivans bror Olaf och hans familj som följt med dem upp, samt Gustaf Wijk och de ryska familjerna Sokolov och Lebedev. Den lilla kyrkan i byn var vacker och skulle tjäna sitt syfte, även om Gustaf misstänkte att Beata helst skulle velat vila i Lund, sin hemstad. Om Ivan hyste sådana tankar så yppade han inte dem för Gustaf, han bara nickade tyst när svågern försiktigt förklarade vilka arrangemang som behövdes. Han hade inte talat särskilt mycket alls sedan Beatas bortgång utan mest suttit i sin gungstol, vaggandes Johan. Gustaf grät ofta och öppet, och vårdade inte sitt utseende. Håret var stripigt och ansiktet orakat. Ibland kom han på sig själv med att stå mot en vägg och bara stirra tomt in i den medan han drömde sig tillbaka till sin syster. Ivans bror Olaf Stålhammar hade även han tagit händelserna hårt, men gömde sig bakom en hård min och världsliga arrangemang. Gustaf var på väg att gå och tala med honom, men såg förvånat i trappan att Ivans magra storebror redan var på väg nedför i ett raskt tempo. Han hade på sig sina små runda glasögon och en grå keps. Blicken var kall och flackande. Kängorna dunsade lätt mot trappan när han skyndade fram.

Jaha, du är på väg du? frågade Gustaf förvånat.

Ja, det stämmer. Ska vi begrava Beata imorgon måste någon börja tänka på det praktiska. Vi har ju knappt ett svart plagg sammanlagt på oss alla! sade han och skyndade förbi.

Men vad ska du göra åt det? Tänker du köpa kläder åt oss alla? fortsatte Gustaf förvånat åt Olafs försvinnande ryggtavla.

Jag får se hur mycket jag hittar, men något måste ju göras. Jag är hemma före skymningen, svarade han och fortsatte vidare ut genom dörren. Ivan såg aldrig upp när Olaf skyndade förbi. Den nyblivne änklingen såg på något mirakulöst vis fortfarande proper ut. Håret låg som det skulle och kläderna hade klarat sig utan veck, men blicken var tom och ihålig. Han rörde sig som en maskin när han förstrött smekte sin son över huvudet. Johan började först gny och sedan skrika, men Ivan reagerade inte. Gustaf suckade och skakade på huvudet. Han förstod inte hur Olaf skulle ha råd med kläder till alla, men stackaren kom väl till insikt förr eller senare. Han hade inte sett en tår hos sin svåger sedan Beata dog och Olafs hustru Lisa hade inte synts till alls. Hon höll sig i deras kammare och gjorde inget väsen ifrån sig. Deras tre barn räknade hon med att amman tog hand om, och det lilla hon åt fick hon uppburet av densamma. Gustaf tog ett djupt andetag för att samla tankarna och gick sedan upp till ovanvåningen för att titta till henne och fann hennes dörr stängd, liksom ryssarnas. Det var mörkt i hallen när alla dörrar var stängda och Gustafs ögon var vana vid det skarpa sommarljuset. Johans skrik fortsatte från den nedre våningen. Det kom inget svar när han knackade försiktigt och han försökte igen. Skriken där nere upphörde abrupt. Huset som brukade vara en dunsande och skrattande samlingspunkt för liv stod nu i väntan. Han öppnade dörren försiktigt och såg att hon satt vid skrivbordet i andra änden av rummet med ryggen mot honom. Bordet var en möbel i art deco gjord av mörkt trä. På dess glansiga yta låg trådrullar i olika färger som Lisa försiktigt arbetade med i sitt broderi. Hon var lika späd som sin make, kortare därtill, och betydligt mer tillbakadragen. Olaf ville att hon skulle hålla sig på sin plats och blev rasande när hon i hans ögon stack upp. Ivan hade vid flera tillfällen talat med sin bror om att han kanske borde vara vänligare mot henne. När de var tillsammans rörde hon sig som en hund som agats för mycket, vilket Gustaf misstänkte mycket väl kunde vara fallet. Hon var klädd i en ljus blommig sommarklänning och hade håret hängande löst och okammat. Gustaf harklade sig försiktigt, men hon brydde sig inte om honom. Hennes händer fortsatte bara försiktigt arbeta med tygstycket. Gustaf kunde inte se över axeln vad hon skapade, men vågade inte fråga, än mindre gå fram och se efter. Lisa och Beata hade varit goda vänner. Lisa öppnade sig för få människor men Beata hade tagit sig tid med henne och med åren hade de vuxit närmare varandra och ofta suttit tillsammans glatt talandes. Vad Lisa sagt till Beata hade Beata tagit med sig till graven. Men Gustaf misstänkte vad det kunde röra sig om då relationen mellan Beata och Olaf de senaste åren inte kunde beskrivas som bättre än frostig. Det grämde Gustaf lite att dessa spänningar låg över huset, men när de umgicks så många drunknade en sådan skugga snabbt i det glada ljuset från allt som fungerade. Han fruktade att Lisa tänkte hålla sig i kulisserna efter Beatas död, med Olaf hängande som en hotfull skugga över sig. Det var för väl att hon fick göra sina resor med sin väninna Elsa i alla fall. De två hade sett mycket av Europa tillsammans, och Gustaf undrade återigen hur Olaf hade råd med allt. Han grämde sig över att han inte kände Elsa, hon hade kanske kunnat bringa ljus över Lisas gåtor. På det lilla bordet framför soffan stod en tallrik med två oätna smörgåsar. De skulle snart bäras ned och ersättas av två nya. Kanske skulle även en skål buljong få stå och kallna. Han väntade ytterligare ett ögonblick på någon form av reaktion, men då hon förblev fokuserad på sitt arbete backade han tyst ut . Precis när han vänt sig om och skulle stänga dörren hörde han vad som lät som ett ljust fnitter bakom sig. Han stannade upp och rynkade pannan medan han vände sig om igen. Över hennes axel skymtade han broderiet för ett kort ögonblick och hans mun öppnades när han såg motivet. Hon insåg att hon var iakttagen och ryckte ned broderiet framför sig där han inte kunde se. Det var en röd naken djävul hon höll på att brodera. Gustaf var övertygad om att det var ett fnitter och inte en snyftning han hört. Han stängde bekymrat dörren. Vad som än rörde sig i den gåtfulla kvinnans huvud tänkte hon inte dela det med honom. Mer än tidigare saknade han sin syster. I det stora rummet bredvid hade de två ryska familjerna trängt ihop sig. De äkta paren delade varsin säng, och de sammanlagt fem barnen sov skavföttes på madrasser på golvet. Det var långt ifrån den materiella standard som de var vana vid från hemlandet, men de blev glada, nästan ärade, när Ivan några månader tidigare erbjöd dem att följa med till Värmland och hans barns födsel. Många hade höjt på ögonbrynen åt valet av sällskap vid en sådan händelse, men Ivan ville gärna att de skulle få se alla delar av deras nya land, inte bara de självklara och ytliga. Både familjen Sokolov och familjen Lebedev hade varit välbärgade borgare i Petrograd åtta år tidigare. De var liberaler och hade flytt under kontrarevolutionen då det blev allt tydligare att rika sågs med oblida ögon av den allt större och argare mobben. Bolsjevikerna var makthungriga och kompromisslösa. De talade bara om folket och folkets fiender, men ingen i de gästande familjerna trodde att mer än var tredje faktiskt stödde deras åsikter. Sovjeterna som ofta var talföra och välmenande behandlades avfärdande av revolutionärerna. Bolsjevikerna ville inte bygga sitt land, de ville hämnas på gångna oförätter. Boris Sokolov och hans hustru Natalja hade lyckats föra ut mycket av sin förmögenhet, men Vladimir Lebedev och hans Tatjana hade inte haft samma tur. I oron som uppstått på Petrograds gator med regelrätta strider mellan bolsjeviker, konservativa och utländska infiltratörer var de glada för att ha lyckats få med sig barnen och lite kläder på skeppet till Stockholm. Företaget som de två familjerna drivit var förlorat, konfiskerat i socialismens namn. Ivan hade gjort mycket affärer med dem under tiden han arbetade med textilier och flera gånger besökt fabriken som låg vid floden Neva. När Ivan förstod att de inte skulle kunna vara kvar i Ryssland hade han sett det som en självklarhet att ta de båda familjerna under sina vingar. Både Vladimir och Boris var skickliga handelsmän och Ivan var övertygad om att de skulle vara förträffliga tillgångar i hans företag när de väl lärt sig svenska. Kunde de sköta en textilfabrik i Petrograd kunde de sköta tryckpressar i Malmö. Han hade ju trots allt gjort resan själv. Familjerna hade lärt sig svenska, barnen fortare än de vuxna då de fick svenskan som första språk, och var en uppskattad del av umgänget. När barnen sprang runt på gräset gick det knappt att urskilja vilka som var pojkar eller flickor, än mindre svenskar eller ryssar. Nyheterna hade varit få och knappa från Ryssland sen de flydde, men de hade fått höra att deras stad döpts om till Leningrad efter bolsjeviken som ledde partiet. Staden som tidigare varit präglad av Europa och blomstrande vacker, var nu en sakta förfallande spillra. Tsaren hade skjutits. Som en simpel bandit. Under långa samtal hade de kommit fram till samtycke om att Tsaren hade skött det stora kriget dåligt och orsakat landet mycket onödigt lidande, men att han skulle arkebuseras av bolsjeviker var ett hån mot landets historia. Det hade varit svårt att ana när de fredliga demonstrationerna först började. Inget i sången förebådade det vansinne som sedan följde.

De ryska föräldrarna hade varit illa till mods som alla andra vid förlossningen och de hade hållit sig i sin kammare sedan dess. De hade liksom Ivan föreställt sig en snabb och vacker händelse som skulle firas med champagne. De hade blivit rådvilla när de förstod att stora problem hade uppstått med förlossningen och nedstämda när de förstod den fulla innebörden av problemen.

När Gustaf efter en försiktig knackning trädde in i rummet så log alla de fyra ryska föräldrarna lättat mot honom. Fönstret stod på vid gavel så luften var frisk. Allt var prydligt städat. Natalja var den första som reste sig och med lätta eleganta steg skyndade över för att omfamna honom. Hon var lång och klassiskt vacker med gnistrande bruna ögon som ramades in av långt rakt grått hår. Det var som silver. De andra anslöt snart och klappade honom vänligt men bestämt på axeln. Vladimir, även han lång, men kraftig och skäggig, slog upp en rejäl skvätt vodka från en elegant kristallkaraff i ett litet slitet glas som stod på det vita bordet innanför dörren. Han räckte över glaset till Gustaf och nickade utan att le.

Jag beklagar sorgen, Gustaf. Vi kommer sakna din syster.

Tack Vladi, sade Gustaf och svepte glaset utan att tveka eller röra en min. Det var så man bäst tackade för en sup från de männen.

Hur mår du, hur mår Ivan? frågade Natalja och höll om hans ena hand. Hon var klädd i en enkel vit blus och en blå vadlång kjol. Hennes ansikte hade fått rynkor, men gav ett omtänksamt intryck.

Det är sorgliga dagar som ni förstår, jag beklagar verkligen att ni hamnade mitt i allt detta.

Nonsens, Gustaf, nonsens, svarade Boris Sokolov och fyllde upp Gustafs glas. När vi hade det som svårast, när mörkret sänkte sig över våra liv, då kom ni som änglar. Vi önskar vi kunde hjälpa er på samma sätt.

Boris Sokolov var en aning kortare än sin fru Natalja, vilket han ofta och högljutt brukade bli retad för när vodkan sinade. Han var smal och hade odlat en tunn fransk mustasch istället för helskägg. Han var alltid noga med sin klädsel, oavsett omständigheterna och var mycket förtjust i mode och kostymer. För dagen hade han på sig en mörkt grå kritstrecksrandig kostym med innanväst och ett ur i guld med kedja som hängde utanför fickan.

Jag tackar verkligen för din omtanke, Boris Michailovitj, och jag vet att Ivan också är tacksam. Men hans sinne är mörkt just nu, och jag tror inte han är redo att tala med någon än. Johan är ljuset som kommer leda honom genom det här.

Så det är Johan gossen ska heta? frågade Boris.

Ja, Johan Stålhammar, svarade Gustaf med ett trött leende och svepte den andra vodkan. Han höll artigt men defensivt upp en hand när Boris gjorde anspråk på att fylla upp glaset igen. Boris log snett mot honom.

Ni svenskar klagar på att vi ryssar inte vet när vi ska sluta dricka. Ni svenskar. Ni vet inte när ni skall börja! sade han med glimten i ögat. Gustaf kunde inte låta bli att skratta till och nickade till Boris.

Vad kommer hända nu? frågade Vladimir. Kan vi hjälpa er med något?

Vi ska jordfästa henne imorgon, besvärligt som det må vara. Ingen har begravningskläder med sig, men Ivans bror har tagit häst och vagn ner till Karlstad för att se om han kan hitta något. Därefter vill Ivan att vi snarast återvänder till Malmö. Så fort Johan blivit lite starkare ska vi resa hem igen.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte sett fram emot att få börja lära mig arbetet på tidningen sade Boris, Men det är sorgligt att vi får avbryta den fina vistelsen under så tråkiga omständigheter. Barnen har verkligen varit lyckliga här.

Jag vet Boris, och jag håller med. Men du ska se att det ordnar sig, svarade Gustaf och lade en hand på Boris axel.

Tatjana Lebedev som dittills varit tyst steg fram bredvid sin man Vladimir. Hon var klädd i en ljusblå enkel rak klänning som passade hennes slanka figur. Hennes svarta hår var klippt kort efter modet. Hennes fötter var bara på trägolvet.

Det här är en del av er kultur som vi inte lärt känna än. Är det något vi borde göra, borde vi komma ner, eller borde vi hålla oss borta från huset, eller ja, vad som helst, säg till oss, sade hon med sin mjuka tysta röst. Gustaf hade alltid varit fascinerad över hur den här lilla späda varelsen kunde få den store Vladimir på fall.

Gör det som gör er väl till mods, kära Tatjana, sade Gustaf, Vi är inte mycket till underhållning just nu och det är fullt förståeligt att sorgen inte tar er på samma sätt. Trivs ni här så vila här, jag kommer och säger till när kvällsmaten är klar.

Gustaf satte ner glaset och tänkte efter en kort sekund. Det finns en sak ni skulle kunna göra.

Vad som helst, log Tatjana tillbaka mot honom.

Min svägerska, Lisa, är svårt melankolisk. Om någon av er flickor kunnat gå och hålla henne sällskap tror jag att det hade varit väldigt bra för henne.

Givetvis Gustaf, vi går över till henne, svarade Natalja.

Tack snälla Natalja. Jag ska gå ner och se till Ivan nu, sade Gustaf och lämnade det ryska rummet.

Ivan vinkade otåligt till sig Gustaf när han kom in i salongen. Gustaf förstod och gick snabbt fram för att ta emot Johan som låg lindad i sin handduk. Ivan nickade tacksamt och reste sig med stela ben och en grimas från gungstolen. Det syntes mer än väl vad som saknades honom och han försvann ut genom dörren till trädgården för att släppa det tryck som byggts upp. Gustaf såg Ivans ryggtavla inne bland buskarna med ett snett leende genom fönstret. Lille Johan sov obekymrat vidare i Gustafs famn. Han var lugn och fridfull och de hade knappt hört honom skrika alls innan det tidigare utbrottet. Amman kom ut med jämna mellanrum och Johan drack tyst och snabbt. Som om pojken visste om bekymren runt honom verkade det som att han gjorde sitt bästa för att inte besvära någon. Gustaf förstod att Ivan skulle ha svårt för att sköta och uppfostra sin son ensam. Barnflickor skulle givetvis vara till stor hjälp, men Gustaf misstänkte att det skulle behövas mer. Ivan kom tillbaka över gräset och stannade strax innanför dörren. Han spanade med en hand över ögonen ned mot änden av tomten där barnen lekte i skuggan av en stor ek. Han var lugn när han kom in i huset igen.

Tack Gustaf, du kan gärna hålla honom en stund till, jag stelnade till i stolen.

Ingen fara Ivan, har du rest dig alls idag?

Nu har jag det.

Jag förstår, svarade Gustaf och vaggade sakta Johan. Hur mår du? frågade han bekymrat.

Det är som att fråga en tom bägare hur mjölken smakar. Jag vet inte.

Jag förstår vad du menar, sade Gustaf, Jag känner fortfarande att min syster sitter ute i trädgården.

I en mening kommer hon alltid sitta där. I skuggan av syrenerna med ett glas iste i handen. Ivan suckade och såg ut mot trädgården. Hur mår våra ryska vänner?

De oroar sig för oss båda. Men framförallt för dig.

Det behöver de inte göra. Om jag hanterar steget till änkling hälften så elegant som du, så kommer vi båda klara oss utmärkt. Det är Johan som behöver uppmärksamhet, inte jag.

Du har inte tagit steget än Ivan, och det är inte ett litet steg att ta.

Vi får se imorgon hur stort det är, svarade Ivan tyst och såg mot golvet.

Kapitel 4

Det var en förhållandevis varm dag runt prästen och hans udda följeslagare. Sällskapet med män, kvinnor och barn hade så gott det gick försökt klä sig svart, men plaggen matchade illa och satt ännu sämre. Vladimir trampade obekvämt fram och tillbaka, hans byxor hade gott och väl en decimeter kvar av ben att täcka, och kavajen satt inte mycket bättre än ett överkast. Boris som hade en svart kostym med sig var inte bättre till mods, även om han kunde stå stilla. Han klarade inte att se mot Ivan som stod med halvöppen mun och stirrade mot det rektangulära hålet i marken. Den tomma skräck som fyllde svenskens ögon