De skoningslösa

By Håkan Karlsson

Anna-Lena Hjelm, kommunalråd i Uppsala, blir brutalt mördad i stadshusets parkeringsgarage. Efter mordet hugger gärningsmannen av ena handens fingrar och skickar till kriminalkommissarie Robert Jennvik.
Samma natt blir Jennviks gamla skolkamrat, Sofie Helin, överfallen och grovt misshandlad i sitt hem. Och dagen därpå utsätts hans kollega och flickvän, Sanna, för ett liknande dåd. Samtidigt börjar det cirkulera filmer på internet. Filmer som visar fruktansvärda övergrepp på kvinnor.
Uppenbarligen är det någon som vill åt Robert Jennvik genom att skada människor som står honom nära. Frågan är bara hur många fler som kommer att drabbas innan polisen lyckas få tag på den skyldige.

"De skoningslösa" är fjärde delen i Håkan Karlssons serie om kriminalkommissarie Robert Jennvik. En brutal och spännande berättelse som håller lyssnaren/läsaren i ett järngrepp från början till slut.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 1, 2020
• ISBN: 9789178299379

Book preview

De skoningslösa

Håkan Karlsson

Copyright © Håkan Karlsson och Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-937-9

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Fredagen, kl. 18.45

Garaget under Stadshuset i Uppsala låg öde. Det var mörkt och endast ett par bilar stod kvar. De var parkerade på den sida där p-rutorna var lite större. Det var där de högre cheferna hade sina platser, de som hade fina titlar och som egentligen aldrig hade presterat något utan mest glidit fram på en räkmacka. En bil stod lite längre bort, avskild från de andra. Den var parkerad nära den dörr som ledde till hissarna upp till Stadshusets reception. Garaget var inte speciellt upplyftande, utan grått och trist och skulle mest av allt behöva en rejäl uppfräschning. Inget hade gjorts på många år, och det märktes.

Bilen var inte tom. Det satt någon i framsätet, någon som väntade på att en speciell person skulle komma ner till parkeringen. Allting var förberett sedan länge, det fanns en plan att följa som var utarbetad in i minsta detalj. Det var något som skulle ske för första gången, som när en oskuld ska förloras.

Det fanns två små kameror placerade på strategiska ställen i parkeringshuset. De hade monterats på sina positioner cirka en vecka tidigare, men inte aktiverats förrän denna dag. De spelade in allt som hände från dörren fram till en svart Audi A6 som blänkte i skenet av i stort sett den enda lampa som tycktes fungera i det annars mörka garaget.

Mannen hade suttit gömd i sin bil under några timmar, sett människor komma och gå, men ingen av dem hade varit intressant. Det var en särskild person som han väntade på, en person som skulle komma exakt på klockslaget.

Det närmade sig sju på kvällen och eftersom det var fredag var det inte många kvar på arbetet. På mannens passagerarsäte låg en termos, en hammare och en huva. Han hällde upp en kopp kaffe. Det smakade beskt och var halvljummet.

Plötsligt hände något. Det hördes ljud från hissarna, som hade fört ett himla oväsen under flera månader. Anledningen till att de inte var fixade var att firman som installerat dem hade gått i konkurs och man hade inte haft tid att hitta en annan. Det handlade om prioriteringar sades det, något som de flesta ansåg vara en dålig bortförklaring. Stadshuset hade haft en minst sagt pressad ekonomisk situation i flera år.

Oväsendet var en tydlig indikation på att mannen i bilen skulle göra sig beredd. Under många månader hade han kartlagt det tilltänkta offrets tider och nu var det dags att slå till. Masken åkte snabbt över ansiktet. Den var svart med hål för ögonen och näsan, tänkt att användas vid extrem kyla. Den gjorde mannen i bilen helt oigenkännlig. Det var en förutsättning för det som skulle ske.

En kvinna öppnade den tunga dörren till garaget. Hon var i femtioårsåldern, hade blont, kortklippt hår, var elegant klädd och bar ett par svarta pumps med höga klackar. Man kunde ganska snabbt se att det var en kvinna som hade en speciell ställning i Stadshuset. Hon utstrålade självförtroende och makt. Kvinnan svor för sig själv när hon slängde igen den tröga dörren efter sig, hon kunde inte alls förstå varför man inte hade fixat den och hissarna för länge sedan. Hon skulle minsann se till att det blev en lösning på det där redan veckan efter. Nu ville hon dock bara hem till sin familj som hon inte träffade tillräckligt mycket, eftersom hennes arbete krävde alltmer tid och engagemang från henne.

Kvinnan som var på väg till sin svarta Audi A6 var Anna-Lena Hjelm, kommunalråd i Uppsala sedan sex år tillbaka. En karriärkvinna som lyckats ta sig framåt i livet på relativt kort tid. Hon var en tuff, målmedveten person som tog alla chanser hon fick. Inget var någonsin omöjligt och hon visste exakt vad hon ville och kunde. Med en åsnas envishet hade hon stångat sig fram i en mansdominerad värld och hon var väl medveten om att hon fått en del ovänner under sin resa. Men det var ett pris för framgången som hon var villig att betala. Baksidan var att hon alltmer sällan hade tid för sina närstående. Sedan tjugo år tillbaka var hon gift med Sixten Hjelm, en femtiotvåårig civilekonom som hade haft en del toppjobb inom statliga bolag. Nu satt han som ekonomidirektör på digital-tv-bolaget Hestra Digital, som hade smugit sig upp som en ny, tuff konkurrent till de övriga aktörerna på marknaden. Sixten Hjelm styrde finanserna med järnhand och företaget var minst sagt välmående.

Anna-Lena var relativt gammal när hon blev mamma för första gången. Hon var fyrtiosex år och många i hennes omgivning tyckte att hon var galen. Själv hade hon länge haft klart för sig att karriären skulle vara på plats innan första barnet kom. Hon hade inte brytt sig nämnvärt om vad vänner och familj sagt, utan hela tiden vetat vad som var rätt för henne. Nu hade hon två underbara små barn därhemma, Louise på sex år och lilla Patrice som var tre. Hon saknade dem gränslöst på dagarna men var samtidigt inte villig att göra avkall på sitt arbete. Hon visste att de hade det bra; det fungerade fint på dagis och de hade även hittat en underbar barnflicka som tog hand om de två små tjejerna på ett föredömligt sätt. Ibland kunde det svida lite grann när de frågade mer efter sin barnflicka än efter mamma, men Anna-Lena lyckades alltid skaka av sig tvivlen när de dök upp. Nu såg hon fram emot att få komma hem till sina töser. Hela helgen skulle de tillbringa tillsammans och de hade redan planerat ett par olika aktiviteter. För Anna-Lena var det viktigt att avsätta helgerna till sin familj, inget annat fick komma i vägen. Ibland kunde hon uppleva sig själv som lite väl pushig när det gällde att barnen alltid skulle aktiveras, men hon ville ta tillvara på varje ledig sekund som hon hade med dem. Ingen tid fick gå till spillo.

Avståndet från dörren fram till den svarta Audin var exakt femtiosju meter. Det var på de femtiosju meterna som allt skulle hända. En snabb blick runt garaget, bara för att vara helt säker på att det inte fanns någon annan där. Lokalen var inte speciellt stor, det var endast ett trettiotal personer som hade möjlighet att parkera inomhus. Övriga som arbetade på Stadshuset fick hålla till godo med den stora utomhusparkeringen som låg ett hundratal meter bort.

Tyst och försiktigt öppnade mannen dörren på bilen som stod parkerad i närheten av hissarna. Hammaren plockades upp med den högra handen. Sedan hände allt blixtsnabbt. Några raska steg mot kvinnan, ett hårt slag i bakhuvudet, ett slag som sänkte henne till marken. Blodet forsade ur det stora såret som hammaren gjort och hennes blonda hår färgades rött. När hon låg där på golvet sprattlade hon till. Om det var reflexer eller försök att ta sig upp gick inte att urskilja. Planen var att lämna en död människa efter sig, inget annat kunde accepteras. Ursinnigt gick hammaren till angrepp mot kvinnans huvud igen. Den här gången var träffen betydligt säkrare och man kunde höra hur skallbenet trasades sönder. Mannen med masken stannade för ett ögonblick upp, som för att inspektera sitt offer.

Blodet hade format en stor pöl runt kvinnans sönderslagna hjässa och blandats upp med allt damm och grus på garagets ganska smutsiga golv. En plötslig rörelse, ett segertecken upp mot taket, sedan gick allt mycket fort. Snabbt plockade mannen en avbitartång fram ur jackfickan. Samtliga fem fingrar på kvinnans vänstra hand knipsades av och lades i en plastpåse. Uppdraget var slutfört.

Mannen tog ner de två kamerorna och kastade in dem i bilens baksäte. Masken åkte av, blicken for ut över garaget. Ingen fanns där, det var fortfarande helt tyst och stilla. Det hade hela tiden funnits en oro för att det skulle dyka upp någon därnere. I så fall hade det försvårat allting, trots att det fanns en tydlig plan B.

Motorn startade, bilen rörde sig och lämnade garaget. Anna-Lena Hjelm låg död kvar på golvet, hon hade bara hunnit gå trettiofyra av de femtiosju meterna fram till sin bil. Aktiviteterna hon planerat tillsammans med sina småflickor den helgen skulle aldrig bli av. I stället låg hon med sönderslaget huvud i en stor pöl med mörkt rött blod. Hennes dyra handväska låg alldeles bredvid henne och hon hade tappat sina skor. Den vita blusen hade färgats röd.

*

Robert Jennvik hade en sådan fruktansvärd ångest att han mest av allt skulle vilja gå och lägga sig. Han tittade på klockan, den var kvart över sju och det var fredag kväll. Han undrade, kanske för hundrade gången under den dagen, varför han tackat ja. I ett svagt ögonblick hade han sagt okej till att gå på den klassträff ett gäng han gått årskurs ett till nio med skulle anordna. Det var inte så att han tyckte illa om någon av sina forna klasskamrater, men han hade ingen som helst lust att träffa dem. Han visste inte vad han skulle prata med dem om, brydde sig inte alls om vad de gjorde i dessa dagar eller hur de mådde. Det finns ju en anledning till att jag inte har någon kontakt med dem längre, tänkte han samtidigt som han satte på sig en röd pikétröja. Han tänkte minsann inte klä upp sig och kom på sig själv med att bete sig som en tjurig liten barnunge, helt obstinat. Han visste att alla skulle fortsätta på krogen efteråt men han tänkte avvika, det var i alla fall hans plan. Nu hade visserligen hans planer en viss tendens att aldrig fungera men han kunde ju alltid skylla på arbetet. Det var aldrig bra att en av Uppsalas mest omtalade poliser syntes ute på krogen.

Han tog på sig sina svarta jeans och insåg att de satt ganska bra. Robert Jennvik var inte tjock på något sätt, men han slogs med några kilon för mycket, kilon som naturligtvis satt på helt fel ställe. Robert motionerade regelbundet och hade blivit ännu noggrannare med sin träning efter att han drabbats av MS. Läkaren hade förklarat att ett aktivt liv var en del av rehabiliteringen. Nu var han inte speciellt hårt drabbad om man jämförde med människor som hade betydligt tuffare diagnoser av MS, men han hade en stor respekt för sjukdomen och inga planer på att sätta sin hälsa på spel. Han tog sin medicin tre gånger i veckan och hade lyckats komma bort från sprutorna till lite mer lätthanterliga tabletter. Sprutorna hade varit ett helvete för honom, han brukade ha dödslängtan sekunderna innan han tryckte ner den långa, vassa nålen i sitt lår. Fobin mot injektioner hade uppkommit då en sjuksköterska i grundskolan behövt sticka honom åtta gånger innan hon hittade rätt vid en blodprovstagning. Han hade nog aldrig varit så rädd och skräckslagen som under de tjugo minuterna som hela proceduren tagit. Skolsköterskan hade slutat efter incidenten och Robert hade undvikit sprutor så gott han kunnat. Tyvärr fick han dock kraftigare biverkningar av tabletterna och oftast blev han riktigt dålig några timmar efter att han tagit dem. Han tyckte fortfarande att det var väldigt obehagligt, men trots allt en klar förbättring jämfört med de avskyvärda sprutorna.

Träningen hade gått bra sista halvåret och han hade lagt sig till med mer muskler. Dock hade Robert fortfarande problem med att bli av med den hängmage som irriterade honom varje gång han tog av sig på överkroppen. Han var inte riktigt säker på om han tränade på rätt sätt, men han var lite för stolt för att fråga någon på gymmet. Han borde ju kunna sådant själv.

Robert gick ut i köket och tog en kopp kaffe. Han hade bryggt det några timmar tidigare så smaken och värmen hade sakta försvunnit från den svarta drycken. Han hällde i rejält med mjölk och ställde sedan in koppen i mikron för att värma den lite grann. Sedan satte han sig vid köksbordet. Snart var det dags att ge sig iväg. Ångesten vällde fram på nytt men den här gången kändes den lite mer överkomlig.

Han mindes sina skolår som ganska roliga. Han hade haft lätt för sig och det mesta hade kretsat kring fotbollen. Varje rast och ledig stund hade ägnats åt den runda leksaken. Han och resten av gänget hade nästan alltid kommit för sent in till lektionerna, då det var sista målet som gällde. Han log där han satt vid köksbordet. Det fanns saker från skoltiden som han faktiskt kunde sakna trots allt. Han hade gått ut årskurs nio med bra betyg och de hade hjälpt honom in på en reklamutbildning på gymnasiet. Det hade dock varit mer eller mindre bortkastade år. Han hade inte lärt sig speciellt mycket och skolkamraterna hade han mest uppfattat som lite underliga och extremt självupptagna. De var konstnärstyper som var väldigt olika honom själv.

Robert reste sig upp samtidigt som han hörde att något ramlade in genom brevinkastet. Han tittade på klockan, det var knappast dags för den vanliga postgången så där sent. Han bodde i ett av husen där man ännu inte hade börjat med fastighetsboxar. Tydligen berodde det på att man planerade att rusta upp trapphusen och därför ville vänta med att installera dem.

Han gick ut i hallen och såg ett mörkt vadderat kuvert ligga på golvet innanför dörren. Han tog upp det och kände att det innehöll någonting. Precis när han skulle öppna det ringde telefonen. Det var Sanna, som talade om att hon väntade utanför och undrade var han höll hus. Hon hade lovat att skjutsa honom till lokalen där klassträffen skulle äga rum. Robert lade ifrån sig det bruna kuvertet och satte på sig jackan innan han låste dörren och sprang ner till hennes bil.

Fredagen, kl. 14.00

Ledningsgruppsmötet hos teleoperatören Teleco System hade gått bra. Trots att deras vd, Klas Svanberg, av någon anledning inte var där, hade man ändå kunnat ha ett väl fungerande möte med både struktur och engagemang. Dock hade alla saknat Klas då det oftast var han som drev på och smittade av sig på resten av gruppen med sin energi. Diskussionen efteråt handlade inte så mycket om själva mötet utan mer om var vd:n kunde vara. Ingen hade hört något och det var inte likt honom att utebli från ett möte utan att meddela det.

Är det ingen som hört något från Klas? undrade Åsa Nelson, marknadschef på Teleco. Hon var en av dem i ledningsgruppen som kände honom allra bäst.

Nej, jag tror inte att han hört av sig överhuvudtaget, svarade Jim Ollars som ansvarade för all teknik på företaget. Utan Jim hade Teleco System knappast haft den position de nu hade på marknaden. Han var ett geni och visste om det, till alla andras förtret.

De tittade på varandra och hoppades innerligen att inget hade hänt deras vd.

Klas Svanberg hade gjort karriär inom företaget och gått den långa vägen. Sedan tre år tillbaka var han vd, en mycket omtyckt sådan. Hans stora möjlighet hade kommit när ett viktigt kinesiskt företag köpte upp Teleco och förkunnade att de skulle bli en mobiloperatör på den svenska marknaden. Tidigare hade Teleco levt en ganska blygsam tillvaro som virtuell operatör och använt sig av det statliga telenätet. När kineserna kom in i bilden investerades miljarder i egen infrastruktur och på bara några år klättrade företaget upp till en position där det hotade de övriga aktörerna på marknaden. Resan hade gått fort och Klas Svanberg hade fått chansen att styra skutan, något han klarade av med den äran. Han var en socialt kompetent människa med stort kontaktnät som han använt sig av under den utveckling han och Teleco gjort. Nu var man ett välmående företag med bra lönsamhet på en minst sagt tuff och konkurrensutsatt marknad.

Att Klas helt uteblivit från veckans viktigaste möte var inte alls likt honom. Hans kollegor fortsatte att söka honom på hans mobil men den var fortfarande avstängd, något som också var märkligt. Han brukade alltid vara anträffbar på telefon. Oron fanns där men man intalade sig att det helt enkelt hade dykt upp något som Klas varit tvungen att prioritera. Alla visste hur impulsiva och föränderliga de kinesiska cheferna var. De kunde komma med nya besked flera gånger om dagen trots att de inte kunde något om den svenska marknaden överhuvudtaget.

*

Mannen satt i sin bil. Hjärtat bultade och upphetsningen var enorm. Det var länge sedan han upplevt en sådan befrielse som när han utdelade det första slaget. När han kände hur hammaren träffade det mjuka huvudet och kvinnan framför honom föll ner på golvet. Att han sedan slagit en gång till hade gjort ruset så mycket större. Han hade gjort segertecknet upp mot en av kamerorna i taket. De hade placerats där i god tid innan han skulle spela in sin alldeles egna och första film. Han tittade på plastpåsen bredvid sig i passagerarsätet, en påse innehållande fem stycken fingrar. Han hade varit snabb med att ta fram den sylvassa avbitartången ur jackfickan och knipsa av dem. Det var inga större problem för honom eftersom han var van vid att arbeta med tången. Sedan hade han stoppat de varma fingrarna i en genomskinlig plastpåse och knutit fast den. Han hade varit noga med att allt han gjorde kom med på filmen.

Han hade hunnit ta bort de fejkade nummerplåtar som han satt på bilen redan under morgonen. Om någon sett honom åka ut från garaget skulle den personen i alla fall ha fel registreringsnummer. De svarta, tunna handskarna hade han fortfarande på sig eftersom han hade mer arbete att utföra. Han var lättad över att det inte blivit så blodigt för sin egen del, blodet skulle helst bara synas runt offret. Men det viktigaste var att filmen blev bra och kändes äkta. Den skulle bli hans stora genombrott; människor skulle se honom och respektera honom för den han var.

Han vände bilen och åkte tillbaka in till stan efter att ha kastat nummerplåtarna i ett dike fyllt med grumligt brunt vatten. Han tittade på de avklippta fingrarna och visste exakt vad han skulle göra med dem. Det ingick i planen.

Det var ungefär två år tidigare som han för första gången kom i kontakt med en så kallad snuff-film, en film där det påstods att man dödade och torterade människor på riktigt. Han hittade den av en slump efter att ha suttit och porrsurfat en kväll, något han gjorde med jämna mellanrum. Först förstod han inte var han hamnat, men kunde inte förmå sig att lämna sidan. I stället hade han klickat sig vidare och sett fler och fler filmer med olika innehåll och karaktärer. Han hade till och med laddat hem några och betalat för dem, vilket han aldrig gjort tidigare. På något sätt kändes det som om det var detta han väntat på i hela sitt liv. Han satt hela natten och tittade, laddade hem och kände pirret i hela kroppen. Han insåg att det inte alls var ett okej beteende, framför allt inte för en som hade en viss position i samhället, men han kunde helt enkelt inte sluta.

Under halvåret som följde konsumerade han alltfler filmer och började även försöka ta reda på hur de kom till samt vem som spelade in dem. Han ville veta om det verkligen var på riktigt och hur man blev en del i det hela. Efter mycket sökande och en massa telefonsamtal till USA lyckades han hitta en kontakt. Det var en kvinna i Chicago som svarade på ett av hans mejl. De första gångerna de pratades vid var hon väldigt försiktig, men efter ett tag öppnade hon upp. Det var som om hon insett att han var en person med ett genuint intresse av att