Spanaren som bytte sida

By Erik Eriksson

"Han föll med ryggen ut mot spåren och det var en omständighet som polisen inte kunde bortse från när dödsfallet utreddes. Tidningarna skrev en hel del om saken och spekulationer förekom eftersom den döde var en UD-anställd tjänsteman med känsliga uppdrag. Många förhördes efteråt och flera hade gjort iakttagelser. Men polisen lyckades inte hitta något vittne som kunde ge säker information om mannens sista steg över perrongens kant."Några månader tidigare har Säpo-agenten Sara Lundgren fått ett nytt fall på sitt bord. Hon ska undersöka en anställd på utrikesdepartementet som misstänks ta instruktioner från utländska organisationer. Lundgren börja avlyssna hans telefon, men hon börjar också undra vilken sida står säkerhetspolisen egentligen på?Kalla kriget är kyligare än någonsin, och Sveriges statsminister Olof Palme har hamnat i konflikt med USA:s regering över sin kritik mot Vietnamkriget. Lundgren inser att hon måste agera försiktigt för att inte förarga fel personer, samtidigt som hon försöker komma till botten med vilka som egentligen styr över utrikesdepartementets arbete. När hon en dag får bevis som kan hjälpa henne att lösa fallet, inser hon snabbt att hennes liv svävar i fara.Romanserie om några människor i Stockholm och förorterna under årtiondena efter kriget när livet förändrades för många.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 18, 2018
• ISBN: 9788711838662

Book preview

tidigare.

De bevakade

Inget har hänt

Hon följde efter och höll ganska stort avstånd, lagom stort. När bilen framför henne stannade vid en brevlåda på Djurgårdsvägen hann hon köra in på en avskottad yta vid en grind. Två hundra meter skilde bilarna åt, och när hon lyfte kikaren som låg bredvid henne på högra framsätet såg hon de båda som satt i bilen en bit bort. Ganska tydligt såg hon dem och när de lutade sig lite mot varandra antog hon att de tagit varandras händer.

De satt i hans gamla grå Volvo Duett, han hade haft den länge, det visste hon som tittade i kikaren. Även om hon inte följt honom lika länge som han ägt bilen så visste hon. Det mesta fanns i registren, lite i de öppna som allmänheten hade tillgång till, betydligt mera i de slutna som bara hon och hennes kolleger förfogade över.

Hon som gjorde iakttagelser den här februaridagen körde en ny Ford Taunus. Den var mörkt beige, en bra färg. Hon var van vid olika bilar eftersom hon bytte ofta. Det hörde till hennes arbete. Att byta bil ofta och att kanske också byta jacka, kappa, hatt, långbyxor eller kjol. Även hårfärg hade hon bytt vid något enstaka tillfälle, men då hade hon burit peruk. Den här dagen hade hon en basker på huvudet. Hennes eget halvlånga, mörkblonda hår stack ut i nacken, luggen syntes lite där fram.

De båda i bilen framför henne satt nära varandra en bra stund. Det var fortfarande bra ljus, visserligen grått och dämpat, men sikten var god. Hon som satt i den nya Forden och iakttog de båda i den äldre bilen la ifrån sig kikaren och gjorde en anteckning:

JS och HL park bil 12.34. Förtrogen sit ngt utdragen. Färd åter 12.40.

Hon använde sina egna förkortningar. Senare skulle hon skriva en rapport på god och begriplig svenska, dagen därpå skulle hon göra det, eller kanske redan samma dag beroende på när det här uppdraget kunde slutföras.

Han som körde den grå Volvo Duetten startade bilen och efter en kort stund svängde han av mot Valdemarsudde. Den mörkblonda kvinnan som följde efter kände till vägarna på Djurgården ganska väl och hon visste att hon inte borde ta samma väg eftersom den slutade där borta framför det stora huset som ägts av den kände målarprinsen. Om den grå Duetten vände skulle hon möta den och det vore olämpligt.

Hon stannade på Djurgårdsvägen och såg den äldre bilen sakta köra Prins Eugens väg mot en parkering där den blev stående en kort stund, och det föreföll troligt att de båda i Duettens framsäte åter satt nära varandra, kanske i förtroligt samtal. De hade gjort så förut vid något tillfälle och kvinnan som hade dem under uppsikt undrade inte längre över den där vanan. Hon hade sett dem förut i mannens bil, och kanske hade de så lite tid att de tyckte det var nödvändigt att stanna bilen för att se mot varandra, som om de sågs en sista gång och tiden var särskilt dyrbar.

Hon förstod att hon inte visste allt om mannen som hon följde. Hon borde veta, men insåg att han gjorde oväntade saker som kanske inte hade det minsta att göra med det som gjorde honom intressant för henne eller för hennes uppdragsgivare, cheferna på avdelningen, de som satt med pusselbitar som hon inte kände till. För henne var mannen ett spaningsobjekt, ett uppdrag bland flera. Hon antog att han måste vara betydande, i någon politisk mening var han det antagligen. Under början av hösten hade hon sakta börjat komma honom närmare. Månaderna runt årsskiftet när han åter varit i Vietnam hade hon ägnat åt inre spaning. Nu var han tillbaka från resan och hon hade åter börjat följa honom, så gott som dagligen. Han hette Johan Steiner. Kvinnan bredvid honom i bilen hette Helena Larsson.

Deras uppehåll på parkeringsplatsen varade i fyra minuter. Hon som iakttog dem antecknade detta, och när Duetten var på väg mot den större bilvägen igen hade hon redan kört in på en mindre sidoväg där hon väntade tills Duetten kört förbi.

De passerade Biskopsudden, Manillaskolan och Thielska galleriet. Farten var låg, som om föraren i Duetten åter sökte ett ställe där han kunde stanna. Framför kaféet vid Blockhusudden bromsade han och lät bilen rulla sakta en bit innan han körde in på en parkeringsplats.

Kvinnan i Forden hade stannat två hundra meter längre bort. Hon såg de båda i den andra bilen stiga ur och gå mot kaféet och hon borde inte följa efter dem eftersom det var mitt på dagen och antagligen få gäster inne i lokalen. I en fullsatt servering kunde hon lätt försvinna i mängden, men knappast tjugo minuter över två en kulen vinterdag under lågsäsong.

Hon avvaktade, satt kvar i bilen, och turen var på hennes sida. En buss körde förbi, den stannade och släppte av ett tjugotal personer som började gå mot kaféet. De var lätt klädda, kvinnan i Forden antog att det var något sällskap som kanske kom från en utställning eller föreläsning och hade beställt kaffe på det trevliga kaféet vid vattnet. Ett tjugotal människor, en liten folksamling alltså.

Hon bestämde sig, körde snabbt fram till entrén, lät bilen stå intill den parkerade bussen, hann ikapp skaran som var på väg in, tog av sig kappan och baskern, gick alldeles intill några damer som pratade engelska och nu var hon en i mängden.

Hon såg genast paret som hon följde, de hade fått ett litet fönsterbord. Människorna i den nyanlända gruppen strömmade in och satte sig vid borden, en man ur personalen sa något på engelska och möttes av skratt. Hon som inte hörde till gruppen men ändå följt med in hörde bara enstaka ord men förstod att mannen sagt något skämtsamt om kylan där ute och värmen här inne.

Hon slog sig ner vid ett ledigt bord längst in i lokalen. Några av de nyanlända skymde dem som hon bevakade, men hon skymtade dem utan att själv synas, det var alldeles utmärkt. När hon blev serverad kaffe och några kakor på ett fat förstod hon att personalen tog henne för en i sällskapet. Hon log mot servitrisen, men sa inget.

Efter en halvtimme bröt sällskapet upp. De båda som satt tillsammans vid fönsterbordet blev sittande. Hon som bevakade dem tvekade lite innan hon följde med sällskapet ut, något annat hade varit riskabelt.

Hon satt åter i bilen när bussen åkte, sedan körde hon undan en bit, lät motorn gå, väntade, skrev några rader i anteckningsboken, klockan var halv fyra, det var mörkt, en bogserbåt tog sig fram genom isrännan utanför Blockhusudden. Ljuset från den gröna sidolanternan flimrade i röken som omgav båten.

Fem minuter i fyra kom paret ut från kaféet. De satte sig i Duetten. Hon som såg dem noterade att de satt lutade mot varandra några minuter innan mannen startade bilen.

De tog till höger vid Manillaskolan och var snart på väg mot Ropsten. När de närmade sig Lidingöbron valde hon som följde efter dem att vända. Hon visste att kvinnan bodde i området som kallades Sticklinge inte så långt från golfbanan och hon visste att mannen som körde Duetten med största sannolikhet skulle släppa av kvinnan utanför villan vid vattnet. De skulle sitta vända mot varandra en mycket kort stund innan kvinnan steg ur bilen, sedan skulle mannen köra hem till sin lägenhet i Hägersten.

Hon som bevakade dem utgick från det, och dagen därpå skulle hon skriva det i sin rapport. Tidsangivelserna i rapporten skulle vara de riktiga, från förmiddagen till sena eftermiddagen. Det som hände efter Lidingöbron byggde på hennes antaganden, som ingen kunde kontrollera. Det betydde två timmars övertidsersättning, ett tillägg som hon ogillade men lärt sig acceptera eftersom många med liknande uppdrag gjorde så.

Hon tog till höger vid Odenplan och sedan till vänster in på Vidargatan där hon backade in bilen i ett trångt utrymme mellan en skåpbil och en mörkgrön Opel, mitt. emot huset där hon bodde. När hon gick över gatan tittade hon mot fönstren på första våningen och skymtade ett svagt ljus bakom en av gardinerna. En lampa var tänd längre in i lägenheten. Bjarne var alltså hemma, kanske hade han börjat laga middag, hon hoppades det.

I trappan innanför porten mötte hon den nyinflyttade grannens pojke. Hans mamma var från Boston, pojken hade bott i Sverige ett halvår men pratade redan bra svenska, han visste vad grannarna hette och tilltalade dem med namn.

God afton, fru Lundgren, sa han och bugade sig en aning.

Jag önskar även dig Bobby en god afton, svarade kvinnan som hette Sara Lundgren, och hon kunde inte hålla tillbaka ett stort leende på gränsen till skratt. Pojken var artig på ett trevligt och inövat sätt, amerikanskt kanske, men samtidigt påminde han henne om hennes dubbla roller, den anonyma yrkesrollen som anställd på Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och hemmarollen som granne och hustru, en vanlig fru Sara Lundgren, en kvinna vem som helst.

Bjarne var i köket. Sara ropade hej, det är jag och hängde av sig kappan. Det låg post på hallbordet, reklam och några brev. Hon tittade hastigt på breven och såg att ett av dem var till Bjarne och ett till henne. Hon lät dem ligga.

Han stekte fisk, doften mötte henne i serveringsgången mellan vardagsrummet och köket. När hon kom in i köket vände han sig hastigt om och sa hej utan att le. En flaska vin stod på köksbordet, han hade redan druckit lite, nu slog hon upp ett glas åt sig själv.

Bordeaux, sa hon.

Ja, det gamla vanliga, svarade han.

Inte så illa, en del gammalt är bäst, eller hur?

Ja, en del kanske.

Han ställde fram stekpannen med fisken på bordet, potatisen stod redan där, såsen också. Så hängde han av sig förklädet och tog plats mitt emot sin fru, drack lite ur sitt vinglas, nickade eftertänksamt och hon undrade om han tänkte säga något om vinet eller om han förberedde ett samtal.

Har du haft en bra dag? frågade hon.

Ja, det har varit rätt hyfsat, ett par avslut och så var jag på en visning ute på Lidingö, en gammal villa till rätt bra pris, det var flera spekulanter och i morgon ska vi ha budgivning på kontoret.

Låter bra, för det har väl varit lite trögt ett tag, om jag fattat rätt.

Ja, för all del, fastighetsmarknaden följer konjunkturerna som du vet, vi har sett bättre tider, men det är nog på väg att lossna nu.

Utmärkt, och fisken är verkligen god, såsen är härlig, du kan bli kock om folk slutar köpa hus.

Tack, tack, det vill jag helst slippa. Men hur har du själv haft det i dag då, något du kan berätta?

Jag var ute på Djurgården en sväng, det gamla vanliga, inte mycket folk, rätt lugnt kan man väl säga.

På västfronten intet nytt med andra ord.

Tja, nåt i den stilen kanske.

Fast jag vet mera om första världskriget och västfronten än jag vet om ditt jobb, Sara.

Jo, det är kanske så, men vad ska jag göra, du vet ju vad jag sysslar med.

Ja, jag vet det, men egentligen vet jag ju inte ett jävla dugg, eller hur?

Fast vi pratade ju igenom det där när jag gick över från Krim till Säk, och du var med på det då.

Jo, jag var väl det, men jag visste nog inte vad jag gav mig in på. När folk frågar vad min fru jobbar med säger jag inte att du är på Säpo, du är polis, säger jag, du jobbar med utredningar, sen byter jag samtalsämne. Men det är inte för att folk frågar som det är jobbigt. Andra par berättar om sin dag på jobbet när de träffas på kvällen, du bara upprepar samma gamla visa att det inte hänt något.

Jo, jag förstår, men jag kan ju inte berätta och du vet det, Bjarne.

Jag vet, och du vet att det är påfrestande både för dig och mig. För oss båda är det jävligt påfrestande i längden att ha det så här. Men vi kommer inte längre, jag har ju sagt det mesta förut. Så vi pratar om nåt annat nu.

Ja, vi gör väl det.

De drack ur sina glas. Sara försökte säga något om den trevlige grannpojken. Bjarne höll med, det var verkligen en trevlig och väluppfostrad grabb.

Vi kunde haft barn i den åldern, sa han.

Hon nickade mot honom och försökte le, han tittade bort, fyllde på sitt glas, hon gjorde en gest med handen och han fyllde på hennes också.

En riktigt bra Bordeaux, sa hon.

Klockan i hallen slog sju. De satt kvar en stund vid bordet innan de reste sig och gick ut till vardagsrummet för att titta på teve.

Ett svärd på bordet

Det var nio grader kallt klockan sju på morgonen den elfte februari. Johan hade släppt ut katten tidigare på morgonen och nu satt hon ihopkrupen på brädan som fungerade som en smal spång ner mot marken. När Johan gläntade på den franska balkongdörren slank katten genast in. Kylan svepte över golvet innan Johan hann stänga. Det hade snöat på natten, drivorna låg höga utmed vägen utanför huset på Stilgjutarvägen 13 i Hägersten där Johan bodde.

Han hade kvar den lilla ettan en halvtrappa upp. Hyresvärden hade erbjudit honom en större lägenhet på översta våningen, men Johan tvekade för kattens skull. Hur skulle hon ta sig ut? Kanske skulle de i stället flytta för gott till stugan som Johan hyrde i Trolldalen på Lidingö?

Men ett annat viktigare beslut hade Johan redan fattat. Den här dagen sa han upp sin tjänst på Aftonbladet. Tidningens redaktionschef beklagade beslutet, men de var överens om att Johan skulle fortsätta skriva om Vietnam som frilansmedarbetare.

Han hade sedan en tid haft ett erbjudande från UD att gå in som konsult i gruppen som förberedde det stora biståndet till Vietnam. En oerhörd satsning, ett sammanlagt belopp på femton miljarder över flera år till det krigshärjade landet. Johan var ordentligt påläst, han var en av ytterst få svenska reportrar som rest i norra delen av Vietnam. UD behövde hans kunskaper. Även Aftonbladet hade stor nytta av Johan, som var den svenske journalist som under de kommande åren skulle vara närmast viktiga nyheter om Sveriges förhållande till Nordvietnam.

Johans tjänst på tidningen gick utan uppsägningstid över i ett fritt medarbetarskap. Han fick sextusen kronor i månaden i konsultarvode från UD, betydligt mera än han haft som anställd på tidningen. Han skulle kanske kunna ta ett banklån och köpa stugan på Lidingö?

Det fortsatte snöa hela dagen, kalla vindar svepte in över Stockholm från nordost. Två karlar från gatukontoret skottade undan snön från trottoaren utanför det stora, nybyggda huset på Klarabergsgatan 60. Klockan var fem minuter i fyra när Johan steg in i entréhallen. Han läste på informationstavlan. Biståndsmyndigheten Sida hade kontor på alla våningar. Planeringsenheten höll till på fjärde våningen, det var dit han skulle.

I januari hade Sida fått uppdraget av UD att sköta den praktiska planeringen av det stora Vietnambiståndet som regeringen offentliggjort några månader tidigare. Flera som varit med i arbetet från början fanns fortfarande med, gruppens ordförande Lars-Ruben Svantesson från UD och hans medarbetare Anton Gren, Lisbeth Malm och George Zelotti, alla välkända för Johan. Nu lärde han känna ett par nya medarbetare, Sida:s planeringschef Johanna Nicklasson och ekonomen Paul Styrman, båda biståndsadministratörer med erfarenhet från Indien, Tanzania och Zambia.

Kaffe och ett fat med kakor var framställda i lokalen där gruppen samlades. Eftersom några av deltagarna träffades för första gången presenterade de sig för varandra.

Jag läser dig med stor behållning, sa Johanna Nicklasson till Johan som höll en kopp i ena handen och en nötkaka som han redan smakat på i den andra. Hon grep tag runt hans ena handled och log. Johan nickade, mumlade något som skulle föreställa ett tack, men han var inte säker på att den leende kvinnan hörde vad han sa.

Dina artiklar i tidningen om de medicinska behoven i Vietnam var gripande, fortsatte hon. Och din rapport till oss var föredömligt saklig, du kan konsten att hålla undan alla överord.

Jag tackar, svarade Johan som hade fått ordning på kaksmulorna i munnen. Jo, det finns en hel del att prata om i dag.

Johanna Nicklasson nickade och vände sig mot George som ville säga henne något. Johan slog sig ner vid det stora bordet. De andra mötesdeltagarna gjorde likadant. Några tände cigaretter.

Svantesson från UD hälsade alla välkomna och sa något om den historiska satsningen på bistånd som regeringen valt att göra till det hårt prövade vietnamesiska folket.

Men biståndet är inte okontroversiellt, sa han. Vi har ju helt nyligen erkänt Nordvietnam, som är i krig mot USA, och när vi nu börjar planera bistånd till Nordvietnam, innan kriget är slut, kan USA uppfatta det som inblandning. Om en stund kommer George att gå igenom säkerhetsläget, som inte är helt okomplicerat. Men först ska Johanna säga något om det arbete vi har framför oss.

Johanna Nicklasson berättade hur hon ville organisera arbetet, vilka personer som var tillgängliga, deras olika uppgifter, samarbetet mellan UD och Sida. Det var kabinettssekreteraren på UD, Hans Lichtwanger, som hade det politiska ansvaret. Sida:s chef var ansvarig för projektets organisation. Gruppens ordförande var UD-mannen Lars-Ruben Svantesson. Johan var sakkunnig, den ende i gruppen som inte var tjänsteman.

Hennes genomgång tog tid, alla antecknade, även Johan. Och han la märke till Johannas händer, hennes rosaskimrande nagellack, hennes blå örhängen, blusens halslinje. Hans gamla yrkesrutiner var starka: fakta men också intryck.

Så tackade hon Johan för rapporten som han skrivit efter sin senaste resa till Nordvietnam, och bad honom redogöra för innehållet.

Johan berättade om det han sett, de bombade större sjukhusen som ersatts av små tillfälliga förbandsplatser i hyddor runt om i landet. Han hade haft möjlighet att resa ända ner till den sjuttonde breddgraden, där så gott som all bebyggelse var bortbombad.

Folk har splitterskador, sa han. Risodlare, barn på väg till skolan, kvinnor på marknaderna, de ligger förlamade eller i plågor efter anfall med de nya antipersonella bomberna som används hela tiden. Jag har sett läkare operera och amputera utan bedövningsmedel. Så är det överallt i dag, i norr och i söder, de har utbildad personal men de saknar medicin och utrustning. Jag anser att det bästa vi kan göra nu det är att skicka lokalbedövningsmedel.

Lars-Ruben Svantesson fortsatte. Han berättade att man inom regeringen redan diskuterade en sändning av medicinsk hjälp till Nordvietnam. Ett rent humanitärt bistånd alltså, som inte kunde dröja. Men State Departement, USA:s utrikesdepartement, hade redan låtit svenska diplomater i Washington förstå att den amerikanska regeringen såg det svenska biståndet som hjälp åt fienden.

Vi har ett uppdrag att utföra, sa Svantesson. Att amerikanerna morrar förändrar ingenting, det får politikerna ta hand om. Vår egen folkvalda regering har tagit ett beslut och det är vår plikt som lojala tjänstemän att göra vårt bästa. Vi måste till att börja med diskutera vilka vägar vi ska använda för sändningar till Nordvietnam.

Paul Styrman, Sida:s ekonom, bad om ordet och sa att han ansåg att det bästa väl vore om sändningar kunde gå via något neutralt land som Indien, Schweiz eller Tanzania. Ett sådant land kanske kunde chartra ett fartyg och frakta lasten från en svensk hamn till Vietnam.

Svantesson var tveksam, han menade att den säkraste vägen ändå var via Sovjet.

Vi är alliansfria, sa han, "och har inget intresse av att hjälpa Sovjet. Men vi rättar oss efter situationen, vi praktiserar gammal beprövad svensk realpolitik, anpassning till gällande läge skulle någon kanske säga. Vi har ett uppdrag och vi använder de vägar som är