I väntan på döden

By Lisa Gardner

Omtöcknad och förtvivlad sitter Amanda Quincy bakom ratten. Mannen hon älskar sitter bredvid henne i bilen och tillsammans har de druckit flera flaskor champagne. Eller är det bara hon som har druckit? Hon är vagt medveten om att hon med sina alkoholproblem inte borde ha druckit en droppe – och framförallt inte satt sig på förarplatsen i bilen.
Tårarna rinner nerför hennes kinder. Mannen bredvid talar viskande till henne.
"Det är lika bra att du inser sanningen … Du kan inte behålla en man … Du är bara ett värdelöst fyllo … Gör slut på ditt lidande … Kör fortare …"
Bland det sista Amanda ser är att mannen bredvid henne spänner säkerhetsbältet hårdare om sig. Själv har hon inte brytt sig om något bälte. Dimmigt ser hon en telefonstolpe torna upp sig framför henne i mörkret, och sedan blir allt svart.
Medan Amanda slungas ut genom vindrutan sitter mannen säkert fastspänd och blir bara en smula omskakad. När han är säker på att Amanda är död lämnar han bilen. Hans uppdrag är slutfört … Nu måste han börja planera nästa.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Aug 5, 2022
• ISBN: 9789979643869

Book preview

I väntan på döden

I väntan på döden

Lisa Gardner

I väntan på döden

Originalets titel: The Next Accident

Copyright © Lisa Gardner, 2001

Copyright © Jentas ehf, 2022

ISBN 978-9979-64-386-9

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Nästa olycka

PLAN A

Prolog

Virginia

Hans mun snuddade vid hennes hals. Hon njöt av att känna hans kyss, lätt som en viskning, retsam. Hennes huvud föll tillbaka. Han tog hennes örsnibb mellan läpparna, och fnisset blev till ett stönande.

Åh, Gud, hon älskade när han rörde vid henne.

Hans fingrar lyfte upp hennes tunga hår. De dansade över hennes nacke, gled sedan ner över hennes nakna axlar.

Vackra Mandy, viskade han. Sexiga, sexiga Mandy.

Hon fnissade igen. Hon skrattade, sedan kände hon saltsmak på läpparna och förstod att hon grät. Han vände henne på mage på sängen. Hon protesterade inte.

Hans händer följde ryggraden ner innan de stannade vid midjan.

Jag tycker om den här kurvan, mumlade han och placerade ett finger i korsryggens konkava båge. Perfekt att läppja champagne ur. Andra män kan fa bröst och lår. Jag vill bara ha det här stället. Kan jag fa det, Mandy? Vill du ge mig det?

Kanske sa hon ja. Kanske stönade hon bara. Hon visste inte längre. En tom champagneflaska på sängen. Ännu en halv uppdrucken. En stickande känsla i munnen av den förbjudna smaken, och hon upprepade för sig själv att det var okej. Det var bara champagne, och de firade, inte sant? Han hade fått ett nytt jobb, jobbet med stort J, och oj då, det var långt bort. Men det skulle bli besök på helger, kanske brev, telefonsamtal . . .

De firade, de sörjde. Det var ett avskedsknull, och champagnesex borde i vilket fall som helst inte räknas hos de hyggliga människorna i AA.

Han lutade den öppna champagneflaskan över hennes axlar. Kall, skummande vätska rann nerför hennes nacke, ner på det vita sidenlakanet. Hon slickade hjälplöst i sig.

Det är min flicka, viskade han. Min söta, sexiga flicka . . . Så öppna dig nu för mig, baby. Släpp in mig.

Hennes ben skildes åt. Hon krökte ryggen, hela hon fokuserade ner, ner, ner på stället mellan benen där värken tilltagit och där bara han kunde lindra smärtan. Bara han kunde rädda henne.

Fyll mig. Gör mig hel.

Vackra Mandy. Sexiga, sexiga Mandy.

S-s-snälla . . .

Han trängde in i henne. Hennes höfter sköts tillbaka. Hennes ryggrad tycktes smälta och hon gav sig hän åt honom.

Fyll mig. Gör mig hel.

Salt på hennes kinder. Champagne på hennes tunga. Varför kunde hon inte sluta gråta? Hon böjde ner huvudet mot lakanen och läppjade champagne medan rummet snurrade obehagligt.

Plötsligt var sängen borta. De var utomhus. På infarten. Kläder på, kinder torra. Champagne borta, men inte törsten.

I sex månader hade hon varit nykter. Nu längtade hon våldsamt efter mer att dricka. En flaska champagne fortfarande oöppnad. Kanske kunde hon få honom att ge henne den för vägen hem. En färdknäpp.

Res inte . . .

Är du okej, baby?

Jag är okej, mumlade hon.

Du borde kanske inte köra. Du borde kanske sova över . . .

Jag är okej, mumlade hon igen. Hon kunde inte stanna, och det visste de båda. Underbara saker kom, underbara saker försvann. Om hon försökte hålla fast nu, skulle det bara bE värre.

Men han tvekade. Tittade på henne med de där djupt Eggande, bekymrade ögonen. Fick rynkor i ögonvrårna. Hon hade älskat det när hon först träffade honom. Hur hans ögon smalnade som om han studerade henne, ingående, verkligen såg henne. Sedan ett leende en bråkdels sekund senare, som om bara det att hitta henne gjort honom mycket lycklig.

Aldrig tidigare hade en man lett mot henne på det viset. Som om hon var någon alldeles särskild.

Åh, Gud, res inte . . .

Och sedan: Tredje flaskan champagne. Full. För gamla tider. Som färdknäpp.

Hennes älskade tog hennes ansikte mellan sina händer. Han strök över hennes kinder med tummarna. Mandy . . . viskade han ömt. Din korsrygg . . .

Hon kunde inte längre svara. Hon kvävdes av tårar.

Vänta, baby, sa han plötsligt. Jag har en idé.

Körde. Tänkte intensivt, för den smala vägen ringlade fram som en orm och det var mörkt, och det var konstigt att hon kunde ha en tanke så tidigt och att hennes kropp reagerade så sent. Han satt bredvid på passagerarplatsen. Han ville förvissa sig om att hon kom ordentligt hem; sedan skulle han ta en taxi. Hon borde kanske ta en taxi. Hon var kanske inte i form för att köra. Eftersom han följde med, varför var det hon som satt bakom ratten?

Hon kunde inte hålla fast vid den tanken tillräckligt länge för att få den att fungera.

Sakta in, varnade han. Vägen är besvärlig här.

Hon nickade, rynkade pannan och kämpade för att koncentrera sig. Ratten kändes underlig i hennes hand. Rund. Hm! Bromsade. Trampade på gasen istället. Jeepen tog ett skutt framåt.

Förlåt, mumlade hon. Världen började snurra igen. Hon mådde inte bra. Det kändes som om hon skulle kräkas, eller svimma. Kanske bådadera. Om hon bara kunde blunda . . .

Vägen kastade sig över henne igen. Bilen krängde.

Säkerhetsbälte. Behövde säkerhetsbälte. Hon trevade efter det, fick tag i spännet. Drog. Bilbältet rullade ut. Motståndslöst. Visst, ja. Trasigt. Måste få det lagat. En dag. I dag. Stjärnor virvlade bort, himlen började ljusna. Solen skulle gå upp. Nu behövde hon bara en liten flicka som sjöng: "I morgon, i morgon, det finns alltid en morgondag . . . "

Sakta in, upprepade han från passagerarsätet. Det är en skarp kurva här framme.

Hon såg stelt på honom. Han hade en besynnerlig glimt i ögonen. Upphetsning. Hon förstod inte.

Jag älskar dig, hörde hon sig själv säga.

Jag vet, svarade han. Han sträckte sig mot henne. Hans hand lade sig på ratten. Söta, sexiga Mandy. Du kommer aldrig att glömma mig.

Hon nickade. Fördämningen brast, och tårar rann nerför hennes kinder. Hon snyftade olyckligt medan Ford Explorern girade över vägen och skimret i hans ögon blev tydligare.

Bättre än jag finns inte, fortsatte han obarmhärtigt. Utan mig, Mandy, kommer du att vara förlorad.

Jag vet, jag vet.

Din egen far lämnade dig. Nu gör jag det också. Helgbesöken kommer att upphöra, sedan telefonsamtalen. Och sedan kommer det bara att vara du, Mandy, ensam, kväll efter kväll.

Hon snyftade mer.

Salt på hennes kinder, champagne på hennes läppar. Så ensam. Den svarta avgrunden. Ensam, ensam, ensam.

Inse det, Mandy, sa han vänligt. "Du är inte tillräckligt bra för att hålla kvar en man. Du är ett fyllo. Herregud, jag gör slut med dig, och det enda du kan tänka på är den där tredje flaskan champagne. Så är det, inte sant? Inte sant?"

Hon försökte skaka på huvudet. Det slutade med att hon nickade.

Mandy, viskade han. Öka farten.

"Varför kom inte pappa hem till min födelsedag? Jag vill ha min pappa!"

"Söta, sexiga Mandy."

Fyll mig. Gör mig hel.

Så ensam . . .

Det gör ont i dig, Mandy. Jag vet att det gör ont i dig. Men jag ska hjälpa dig, Mandy. Öka farten.

Salt på hennes kinder. Champagne på hennes läppar. Hennes fot på gaspedalen . . .

Ett litet tryck på gaspedalen, och du kommer aldrig mer att vara ensam. Du slipper sakna mig.

Hennes fot . . . Kurvan som närmade sig. Så ensam. Gud, så trött jag är.

Kom igen, Mandy. Öka farten.

Hennes fot pressade neråt . . .

I sista minuten såg hon honom. En man på den smala vägrenen. Ute och gick med sin hund, såg häpen ut över att se ett fordon vid den här tiden på morgonen, sedan ännu mer häpen ut över att det styrde rakt mot honom.

Sväng! Sväng! Måste svänga! Amanda Jane Quincy ryckte desperat i ratten . . .

Och den fortsatte att peka rakt fram. Hennes älskade höll fortfarande i den, och han höll i den hårt.

Tiden stannade. Mandy tittade oförstående upp på det ansikte som hon kommit att älska. Hon såg det förbirusande mörka genom fönstret bakom honom. Hon såg säkerhetsbältet hårt spänt över det breda, starka bröstet. Och hon hörde honom säga: Hej då, söta Mandy. När du kommer till helvetet, glöm inte att hälsa din pappa från mig.

Explorern träffade mannen. Bomp. Ett kortslutet skrik. Bilen fortsatte framåt. Och just när hon tänkte att det skulle gå bra, hon var fortfarande hel, de var fortfarande hela, dök telefonstolpen upp ur mörkret.

Mandy hann aldrig skrika. Explorern träffade den kraftiga stolpen med en hastighet av femtiofem kilometer i timmen. Främre kofångaren pressades ner, bakänden åkte upp. Och hennes oskyddade kropp slungades från förarsätet in i vindrutan, där den hårda metallramen krossade övre delen av hennes skalle.

Passageraren hade inga sådana problem. Bilbältet fångade upp hans bröst, pressade tillbaka honom ner i sätet i samma stund som Explorerns front knycklades ihop. Hans hals böjdes framåt. Hans inre organ trycktes upp i bröstet och fick honom tillfälligt att tappa andan. Han flämtade, blinkade, och några sekunder senare var trycket borta. Jeepen kom till ro. Han hämtade sig. Han var okej.

Han knäppte upp bilbältet med sina bara händer. Han hade läst på och var inte orolig för fingeravtryck. Tiden bekymrade honom inte heller. En lantlig väg i tidig gryning. Det skulle ta tio, tjugo, trettio minuter innan någon råkade komma förbi.

Han inspekterade vackra, sexiga Mandy. Hon hade fortfarande en svag puls, men hon saknade det mesta av hjässan. Även om kroppen gjorde ett sista desperat försök att kämpa emot, skulle hennes hjärna aldrig repa sig.

Efter ett och ett halvt års planerande var han nöjd. Amanda Jane Quincy hade dött rädd, dött förvirrad, dött med krossat hjärta.

Han och Pierce Quincy var fortfarande inte kvitt, tänkte mannen, men det var en början.

1

Fjorton månader senare

Portland, Oregon

Måndag eftermiddag. Privatdetektiv Lorraine Conner satt böjd över sitt skrivbord belamrat med papper, tryckte ner några siffror till på sin gamla bärbara dator och blängde sedan på resultatet som kom upp på skärmen. Hon gjorde ett nytt försök, fick samma dystra resultat och betraktade det med samma mörka blick. Men den datorskapade budgeten vägrade att låta sig skrämmas.

Jävla fil, tänkte hon. Jävla budget, jävla värme. Och jävla fläkt som hon hade köpt så sent som i förra veckan och som redan vägrade fungera om hon inte lappade till den ett par gånger. Hon avbröt sig nu för att ge fläkten den erforderliga dubbelsmällen och belönades äntligen med en svag bris. Herregud, det här vädret tog livet av henne.

Klockan var tre på måndagseftermiddagen. Utanför sken solen, hettan var på väg mot ännu en rekordnotering för en julidag i centrala Portland, Oregon. Rent tekniskt blev inte Portland Eka löjligt hett som Östkusten. Och i teorin blev det inte heller Eka fuktigt som Södern. Men det verkade klimatet tyvärr inte fatta nuförtiden. Rainie hade för längesedan bytt ut sin t-shirt mot ett linne. Det satt nu klistrat mot huden, medan hennes armbågar lämnade efter sig ringar av kondens på den enda bara fläcken på hennes skrivbord. Om det blev ännu varmare tänkte hon ta med sig datorn in i duschen.

Rainies loft hade luftkonditionering, men i hennes åtstramningsprogram ingick att svalka den jättelika enrummaren på det gammaldags sättet — hon hade öppnat fönstren och satt på en liten bordsfläkt. Den stigande hettan konspirerade tyvärr mot henne. Bostadsrätten uppe på åttonde våningen blev inte svalare, och smoginnehållet hade ökat tiofalt.

Dålig dag för åtstramningsprogram. I synnerhet i Portlands trendiga Pearl District, där det serverades iskaffe i så gott som vage gathörn och alla de små caféerna skröt med egen gourmetglass. De flesta av hennes uppåtsträvande grannar satt antagligen på Starbucks just nu, omgivna av luftkonditionerad svalka medan de försökte välja mellan iskall Chai och lågkalori-latte.

Inte Rainie. Den nya och bättre Lorraine Conner satt i sitt trendiga loft i detta trendiga Ella område och försökte komma fram till vilket som var viktigast — pengar till tvättomaten eller en ny förgasare till hennes femton år gamla rishög. A ena sidan gjorde rena kläder alltid ett gott intryck när man träffade en ny klient. Å andra sidan var det inte mycket glädje med att kamma hem nya uppdrag om hon inte hade möjlighet att verkställa dem. Detaljer, detaljer.

Hon testade en ny omgång siffror i datafilen. Denna visade stor brist på fantasi och spottade fram samma röda resultat. Hon suckade. Den goda nyheten var att Rainie just klarat Oregon Board of Investigators test och fått sin licens. Det innebar att hon kunde börja arbeta som utredare åt försvarsadvokater, à la Paul Drake åt Perry Mason. Den dåliga nyheten var att den tvååriga licensen kostade henne sjuhundra dollar. Till det kom hundra dollar för en garanti på femtusen dollar som skulle skydda henne mot klagomål. Slutligen var hon tvungen att punga ut med åttahundra dollar för en miljondollarförsäkring, mer CYA-infrastruktur. På det hela taget var Conner Investigations på frammarsch — utom att hon nu skulle ut med sextonhundra dollar och kände av det.

Men jag tycker om att äta, försökte hon säga till sin datoriserade företagsrapport. Den verkade inte att bry sig.

Porttelefonen ringde. Rainie satte sig upp och körde en hand genom håret samtidigt som hon blinkade förvånat. Hon väntade inga klienter i dag. Hon kastade en blick in i vardagsrummet där tv:n stod inställd på husets säkerhetskameror och nu visade en bild från entrén. En välklädd man med gråsprängt hår stod tålmodigt utanför den låsta porten. Medan hon tittade tryckte han än en gång på knappen till hennes loft. Sedan sneglade han upp mot kameran.

Rainie flämtade till. Kanske hennes hjärta till och med stannade. Hon tittade på honom, den siste hon räknat med att fa se dessa dagar, och allt inom henne blev kaos.

Hon körde ännu en gång handen genom det nyklippta håret. Hon höll fortfarande på att vänja sig vid frisyren, och värmen fick den att mest av allt likna en mörkt kastanjefärgad golvmopp. Och så var det linnet — gammalt och svettigt. Hennes avklippta jeans, fransiga, utan fall och knappast professionella. Hon skulle bara hålla på med pappersarbete i dag, ingen anledning att klä upp sig, och åh, Gud, hade hon tagit på deodorant i morse, för det var verkligen hett här inne och hon visste inte längre.

Supervisory Special Agent Pierce Quincy fortsatte att se upp i säkerhetskameran, och till och med genom den här korniga bilden kunde hon se det spända uttrycket i hans mörkblå ögon.

Rainies spridda tankar lugnade sig. Hennes hand lade sig till rätta vid halsgropen. Och hon studerade Quincy. Det hade gått nästan åtta månader sedan hon senast sett honom och sex månader sedan också telefonsamtalen upphört.

Han fick fortfarande rynkor i ögonvrårna. Pannan lade sig fortfarande i djupa veck. Han hade de hårda, magra dragen som är typiska för den som sysslar för mycket med död, och just det var något hon hade tyckt om hos honom. Samma välskräddade kostym. Samma svårtydda ansikte. Det fanns ingen som SupSpAg Quincy.

Han tryckte på knappen en tredje gång. Han skulle inte försvinna. När Quincy väl bestämt sig för något, då släppte han inte taget. Utom om henne . . .

Rainie skakade ilsket på huvudet. Hon ville inte tänka på det sättet. De hade försökt, de hade misslyckats. Det var sånt som hände. Vad Quincy än ville nu, låg det knappast på det personliga planet. Hon släppte in honom.

Åtta våningar senare knackade han på hennes dörr. Hon hade hunnit sätta på deodorant, men inget i världen kunde rädda hennes hår. Hon slog upp dörren, satte handen på sin jeansklädda höft och sa: Hej.

Hej, Rainie.

Hon väntade. Pausen blev allt längre, och till hennes belåtenhet var det Quincy som avbröt den först.

Jag böljade bli orolig för att du var ute på något jobb, sa han.

Inte ens de schyssta kan jobba jämt.

Quincy höjde ett ögonbryn. Hans ironiska tonfall gjorde henne direkt nostalgisk när han sa: Ja, det vet ju jag ingenting om.

Hon kunde inte låta bli att le. Sedan öppnade hon dörren lite mer och släppte in honom.

Quincy sa inget med detsamma. Han strosade nonchalant runt i hennes loft, men Rainie lät sig inte luras. Hon hade gjort av med det mesta av sitt sparkapital på loftet för bara fyra månader sedan och hon visste vad det gjorde för intryck. Det var nästan fyra meter högt i taket i ett ombyggt magasin. Den öppna, soliga planlösningen med bara en köksbänk och åtta väldiga stödpelare till att skapa fyra enkla utrymmen: kök, sovrum, vardagsrum och arbetsrum. Den jättelika ytan med fönster som fyllde hela ytterväggen, med originalrutor från 1925.

Kvinnan som ägt lägenheten före Rainie hade lagt varmt rött tegel i entrén och målat vardagsrummet i rustika nyanser av guldgult och barkbrunt. Resultatet var den sjabbigt chica look som Rainie läst om i tidningar, men varit klok nog att inte själv försöka sig på.

Loftet hade nästan ruinerat henne, men så fort Rainie sett det hade hon vetat att hon måste ha det. Det var fashionabelt, det var exklusivt, det var underbart. Och om den nya och bättre Lorraine Conner bodde på en sådan här plats, skulle hon kanske bli den sortens människa.

Det är trevligt, sa Quincy till sist.

Rainie studerade hans ansikte. Han verkade uppriktig. Hon muttrade till svar.

Jag visste inte att du kunde svampmåla, kommenterade Quincy.

Kan jag inte heller. Förra ägaren.

Ahh, hon har gjort ett snyggt jobb. Ny frisyr?

Klippte av det och sålde det för att kunna köpa loftet.

Du har alltid varit smart. Inte välorganiserad, att döma av ditt skrivbord, men smart.

Vad gör du här?

Quincy gjorde en paus och log sedan motvilligt. Du kan fortfarande konsten att gå rakt på sak, märker jag.

Och du kan fortfarande konsten att undvika en fråga.

Ett noll till dig.

Hon höjde ett ögonbryn och signalerade att det inte heller var något svar. Sedan placerade hon en höft på skrivbordskanten, och gjorde sig — eftersom hon kände Quincy så väl som hon gjorde — beredd att vänta.

Supervisory Special Agent Pierce Quincy hade böljat sin karriär som FBI-profilerare på den tiden när avdelningen hette Investigative Support Unit, och han var känd som en av de bästa av de bästa. För sex år sedan hade han, efter ett särskilt brutalt fall, flyttat över till Behavioral Science Unit, Beteendevetenskapliga enheten, där han forskade i framtida mordmetoder och undervisade på Quantico. Rainie hade träffat honom för ett år sedan, i sin hemstad Bakersville, Oregon, när en massmördare hemsökt det pittoreska samhället och dragit till sig Quincys uppmärksamhet. Som ansvarig polis hade hon gått igenom brottsplatsen tillsammans med honom, efter att ha träffat honom bara en timme tidigare, och redan imponerats av hur oberörd han kunde se ut också när han tittade på kritkonturerna av små flickors döda kroppar.

Hon hade inte haft hans lugn i böljan. Hon hade förvärvat det med möda, under utredningens följande dagar, när saker i hennes stad blivit allt värre och hon insett hur mycket hon hade att frukta. Quincy hade böljat som hennes bundsförvant. Han hade blivit hennes stöd.

Mot slutet hade det funnits en antydan om mer.

Sedan hade Rainie blivit av med sitt arbete som polis. Sedan hade allmänne åklagaren åtalat henne för ett fjorton år gammalt mord, och hon hade väntat i fyra månader på rättegången. För åtta månader sedan hade åtalet mot henne lagts ner, utan förvarning eller förklaring. Det var över.

Rainies advokat hade intrycket att någon ingripit å hennes vägnar. Någon med inflytande. Rainie hade aldrig tagit upp det men hade alltid misstänkt att den personen var Quincy. Och istället för att föra dem samman var det ytterligare något som belamrade utrymmet mellan dem.

Han var Supervisory Super Agent Pierce Quincy, mannen som fällt Jim Beckett, mannen som upptäckt Henry Hawkins, mannen som antagligen visste vad som hänt med Jimmy Hoffa.

Hon var bara Lorraine Conner, och hon hade fortfarande massor att göra för att få in sitt liv på rätt spår.

Quincy sa: Jag har ett jobb åt dig.

Rainie nästan fnös. Vad för slag? Är Byrån inte längre bra nog åt dig?

Han tvekade. Det är . . . privat.

Byrån är ditt liv, Quincy. Alltihop är privat för dig.

Men det här mer än det mesta. Skulle jag kunna få ett glas vatten?

Rainie rynkade pannan. Quincy med ett privat uppdrag. Hennes nyfikenhet var väckt.

Hon gick ut i köket, fyllde två glas med vatten och mycket is och återvände till vardagsrummet. Quincy hade redan slagit sig ner i hennes blårandiga soffa. Den var gammal och trådsliten, en av de få resterna från hennes Ev i Bakersville. Där hade hon bott i ett litet hus med en stor altan, omgivet av höga tallar och luften fylld av ugglors sorgsna hoanden. Inga ljud av sirener eller sena festprissar. Bara ändlösa kvällar fulla av minnen — hennes mamma berusad, hennes mamma som höjde handen. Hennes mamma, utan det mesta av huvudet.

Inte alla av de förändringar som hänt i Rainies Ev den sista tiden var dåliga.

Quincy tog en djup klunk vatten. Sedan drog han av sig kavajen och hängde den omsorgsfullt över soffans armstöd. Axelhölstret avtecknade sig mörkt mot den vita skjortan.

Min dotter . . . vi begravde Mandy i förra månaden.

Åh, Quincy. Jag är så ledsen. Rainie reagerade instinktivt, knöt sedan händerna innan hon gjorde någonting så pinsamt som att sträcka dem mot honom. Hon kände till historien bakom Mandys bilolycka. I april förra året hade Quincys tjugotreåriga dotter kört in i en telefonstolpe i Virginia, fått en permanent hjärnskada och ansiktet förstört. På sjukhuset hade man omgående satt in livsuppehållande åtgärder, fast det hade bara varit för att hålla organen vid liv tills man fått tillstånd att skörda dem. Tyvärr hade Quincys före detta fru, Bethie, förväxlat livsuppehållande åtgärder med liv och sagt nej till att maskinerna stängdes av. Quincy och Bethie hade grälat. Till sist hade Quincy lämnat sjukrummet och återgått till sitt arbete, ett beslut som stött bort han exhustru än mer.

Bethie gav tillstånd till sist, sa Rainie.

Quincy nickade. Jag trodde inte . . . För mig har Mandy varit död i över ett år. Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt.

Hon var din dotter. Det vore underligt om det var lätt.

Rainie . . . Han verkade vara på vippen att säga någonting mer, kanske fångad av det här ögonblicket när de tycktes vara som gamla vänner igen. Sedan var ögonblicket förbi. Han skakade på huvudet. Han sa: Jag vill anlita dig.

Varför?

Jag vill att du tittar närmare på Mandys bilolycka. Jag vill att du förvissar dig om att det verkligen var en olycka. Rainie var alldeles för häpen för att säga något. Quincy läste hennes tankar och fortsatte raskt: Det har kommit fram en del saker. Jag vill att du tittar på dem.

Jag trodde hon var berusad, sa Rainie och försökte fortfarande orientera sig. Rattfull, körde på en man, en hund och en telefonstolpe. Slut på historien.

Hon var berusad. Sjukhuset bekräftade att koncentrationen av alkohol i blodet var dubbelt så hög som den tillåtna. Men det är frågan om hur hon blev berusad som bekymrar mig. Jag träffade några av hennes vänner på begravningen, och en av dem, Mary Olsen, säger att Amanda tillbringade större delen av kvällen hemma hos henne, spelade kort och drack Diet Coke. Jag hade inte pratat med Mandy på ett tag. Du . . . du vet att vi inte hade världens bästa relation. Men Amanda hade tydligen gått in i AA sex månader före olyckan och skötte sig bra. Hennes vänner var stolta över henne.

Rainie rynkade pannan. Hände det något under kvällen? Något som gjorde henne upprörd, som fick henne att köra raka vägen till en bar?

Inte enligt Mary Olsen. Och Amanda gick inte förrän halv tre på morgonen, och då är barerna stängda.

Var hon ensam?

Ja.

Hon kanske körde hem och söp sig full.

Och sedan satte sig i bilen igen för att köra vart?

Rainie tuggade på underläppen. Hon kanske hade något i bilen och böljade dricka så fort hon hade lämnat partyt.

Inga flaskor hittades i vare sig hennes bil eller lägenhet. Och alla spritbutiker var stängda, så hon kunde inte ha köpt någonting den natten.

Hon hade kanske handlat innan hon kom till väninnan och slängde tomflaskan eller burkarna på vägen hem. För att dölja spåren, du vet.

Amanda kraschade två mil hemifrån, på en liten väg utan direkt samband med vare sig Mary Olsens bostad eller hennes egen.

"Som om hon bara var ute och körde . . .

Berusad, halv sex på morgonen, utan någon uppenbar tillgång till alkohol, fyllde Quincy i. Rainie, jag är bekymrad.

Rainie svarade inte genast.

Hon vred och vände på fakta och försökte fa bitarna att passa ihop. Hon kan ha åkt hem till någon annan efter det att hon lämnat Marys hus.

Det är möjligt. Mary sa att Amanda hade träffat en man några månader tidigare. Ingen av Amandas vänner hade sett honom än, men han skulle vara mycket trevlig och ett verkligt stöd. Min dotter . . . Amanda sa till Mary att hon trodde att hon kanske var kär.

Men du träffade aldrig den här killen?

Nej.

Hon lade huvudet på sned. Begravningen då? Han måste väl ha varit på begravningen?

Han var inte med på begravningen. Ingen visste vad han hette eller hur man kunde få tag i honom.

Rainie gav Quincy en menande blick. "Om han är så fantastisk borde han vid det här laget ha hittat dig. Mandy måste ju ha nämnt sin far, och med tanke på hur mycket press du har fått i samband med olika fall . . . "

Jag har tänkt på det.

Men inget spår av Mr Wonderful.

Nej.

Rainie fattade äntligen.

Du tror inte att det här var en olycka, va? Du tror att det var Mr Wonderfuls fel. Han söp din lilla flicka full och lät henne sedan köra hem.

Jag vet inte vad han gjorde, svarade Quincy lugnt. Men på något sätt fick Amanda i sig alkohol mellan halv tre och halv sex på morgonen, och det kostade henne livet. Hon hade problem. Med spriten . . . Ja, jag skulle vilja höra hans version.

Quincy, detta är inget fall. Detta är ett av de fem stadierna i sorg. Förnekelse.

Rainie försökte säga orden skonsamt, men de kom torrt och sakligt, och Quincy blev genast tvärförbannad. Läpparna stramades åt. Ögonen blev mörkare, dragen hårdare. För det mesta var Quincy en teoretiker, benägen att se på världen som ett pussel att analysera och lägga. Men han var också jägare; Rainie hade även sett den sidan av honom. En gång — deras sista kväll tillsammans — hade hon rört vid ärren på hans bröst.

Jag vill veta vad som hände den sista natten i min dotters liv, sa Quincy bestämt. Jag ber dig att titta närmare på det. Jag betalar vad det kostar. Så vill du åta dig fallet eller inte?

Åh, för Guds skull! Rainie for upp från stolen. Hon gick några vändor fram och tillbaka över golvet så att han inte skulle se hur arg han just hade gjort henne och sa sedan surt: Du vet att jag gärna hjälper dig, och du vet att jag inte tänker ta emot dina förbannade pengar.

Det är ett fall, Rainie. Ett enkelt fall, och du är inte skyldig mig någonting.

Skitsnack! Det är smulor som du slänger åt mig och vi vet det båda två. Du är FBI-agent. Du har tillgång till ditt eget kriminaltekniska labb. Du har hundra gånger fler kontakter än jag.

"Som allihop kommer att vilja veta varför jag ställer frågor. Som allihop kommer att snoka i mitt familjeliv och sätta sig till doms över mina angelägenheter, även om de är för väluppfostrade för att beskylla mig för förnekelse."

Jag säger bara . . .

Jag vet att jag förnekar! Jag är hennes far, för Guds skull. Det är klart att jag förnekar. Men jag är också en van utredare, precis som du, Rainie, och någonting här osar katt. Se mig i ögonen och säg att det inte osar katt.

Rainie stannade. Hon såg upproriskt in i hans ögon. Sedan önskade hon att hon inte hade gjort det, för det stramade i hans käkar och han höll händerna knutna, och hon tyckte för helvete om honom när han var så här. Resten av världen kunde få samlade, professionelle Pierce Quincy. Hon ville ha den här mannen. Hade åtminstone velat.

Var det du som bad allmänne åklagaren att lägga ner åtalet mot mig? frågade hon.

Va?

"Var det du som bad allmänne åklagaren att lägga ner åtalet mot mig?"

Nej. Han skakade oförstående på huvudet. Rainie, det var jag som sa åt dig att ta rättegången, att det antagligen var bästa sättet för dig att lägga det förflutna bakom dig. Varför skulle jag ingripa i det?

Bra. Jag tar ditt fall.

Va?

Jag tar ditt fall! Fyrahundra dollar om dagen plus omkostnader. Och jag vet inte ett barr om Virginia eller om att utreda bilolyckor, så kom inte sedan och beskyll mig för bristande erfarenhet. Jag säger det nu: Jag är oerfaren, och det kommer ändå att kosta dig fyrahundra dollar om dagen.

Du kopplar på charmen igen, märker jag.

Jag lär mig snabbt. Vi vet båda att jag lär mig snabbt. Hon sa det med större hetta än hon tänkt. Quincys ansikte nästan veknade. Sedan hejdade han sig.

Bra, sa han kort. Han tog sin kavaj, drog fram ett brunt kuvert och släppte ner det på hennes glasbord. Där är olycksrapporten. Den inkluderar namnet på utredande polis. Jag förmodar att du vill bölja med honom.

Herregud, Quincy, du borde inte ha läst den.

Hon är min dotter, Rainie. Det är det enda jag fortfarande kan göra för henne. Och kom nu. Jag bjuder.

Bjuder på vad?

Middag. Det är alldeles för varmt här inne, Rainie, och du måste faktiskt sätta på dig lite kläder.

Bara för det tänker jag äta middag i linne. Och eftersom du bjuder ska vi gå på Oba’s.

2

Pearl District, Portland

En kväll ute på stan och det var lätt att glida in i gamla roller. Quincy som svepte in i stan och bjöd ut henne på flott restaurang. Underbar mat: cevice på jätteräkor, lättstekt ajitonfisk, valtnötssquashenchilada.

Quincy drack två världsberömda marionberry daiquiri, serverade i kylda martiniglas. Rainie höll sig till vatten; på ett ställe som Oba’s tyckte hon det var genant att genomföra sin lilla ritual att beställa — men inte dricka — en Bud Light.

De pratade lite. De pratade mycket. Åh, vad det var underbart att se honom igen.

Så hur är det i deckarbranschen? frågade Quincy halvvägs genom desserten när ämnena för småprat var uttömda och de kommit till ro.

Bra. Har precis fatt min licens. Nummer femhundratjugoett, det är jag.

"Gör