Kraschblandning

By G A Lorén

Tre kumpaner i innovationsbranschen har olika uppfattningar om hur man blandar kemikalier. Freddys inblandning är av ett annat slag men han lyckas blanda in snabbtänkte Jens och frejdiga Jenny. Polisen undanber sig inblandning men då är det för sent.

Kraschblandning är en kul och spännande deckare i Göteborgsmiljö.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9789177859093

G A Lorén

GA Lorén was born 1945 in Gothenburg, Sweden. He published 2000-2006 six crime stories in UK and USA. Read more at www.galoren.se

Book preview

Många människor skulle må mycket bättre

och framstå som mindre löjliga om de kom

över respekten för sin egen betydelse

Innehåll

Vänstersvängar

Något långt vasst och sexigt

Ett rum med utsikt

En satans smäll

Lindas bryderi

En ny kompis

En ovanligt tjänstvillig kvinna

Besök med inbyggd chock

Smaken är som baken – den är olika

En lössläppt tjej

Olyckan kommer, lyckan går…

Stenkolja

Bjudning med komplikationer

Kostymen och Navkapseln

Respekt vs respekt

Dammiga reflektioner

Vad en deckare bör tänka på

Bara en bar

Handstilar

Mata Hari

Tempoväxling

Någon får alltid sista ordet

Epilog

Vänstersvängar

Det har sagts att de bästa vännerna är de som kan vara tysta tillsammans utan att tystnaden känns besvärande. Om det är sant har det aldrig funnits bättre vänner än de två bilmekaniker som läste varsin tidning och sörplade kaffe ur varsin mugg i Lasses verkstad. Ingenting tycktes besvära dem. Jag hade tittat in för att hämta min bil som behövt en översyn och nya vindrutetorkare. Jag hade ringt på morgonen och fått beskedet att jag kunde hämta bilen efter kaffet. Som om alla vet när man dricker kaffe på Lasses verkstad.

Den dominerande vokabulären bestod av två ord uttalat som ett. Jasådu. Det senaste jasåduet låg fem minuter tillbaka i tiden och var ett svar eller en reaktion på min upplysning att jag kommit för att hämta min bil. Därefter tystnad. Jag hade bevärdigats en likgiltig blick när jag kom fram till bordet där de satt men det var allt. Inget vänligt ’din bil är färdig, vi skall köra ut den åt dig’.

Bilen stod framför porten som var stängd. De pratade som sagt inte med varandra heller. Jag såg att Magnus som den mindre av dem hette hade bläddrat fram sportsidorna. Stora rubriker. Men inte heller det ledde till några kommentarer fastän Blåvitt hade vänt underläge till seger under matchens sista minuter. Samtalsämne i hela Göteborg men inte på Lasses verkstad.

Jag vill visserligen framstå som deckaren som verkar utan att synas men inte på det här sättet. Och jag var här i egenskap av kund, inte deckare. Just som jag funderade på en strategi för att väcka deras uppmärksamhet fick jag oväntad hjälp. Ljudet av en dov stöt ute på gårdsplanen letade sig in i den kala lokalen. Det rasslande ljudet av krossat glas som föll ner på marken följdes av ett skramlande ljud och en tung duns. Därefter en motor som rusade upp i varv innan den stängdes av. Efter en stunds tystnad hördes ljudet av en bildörr som stängdes, öppnades och stängdes igen. Lasse tittade över tidningen på Magnus som lika konfunderad returnerade blicken. Ingen sade någonting nu heller. Jag gissade att de precis som jag väntade på att gångdörren till verkstaden skulle öppnas.

Det gjorde den efter en stund. En blond kvinna i trettioårsåldern stannade innanför den höga tröskeln och tittade sig omkring. En liten vit terrier på hennes arm såg ut att vilja sätta tänderna i allt som kom tillräckligt nära. Hon sken upp när hon fick syn på de två figurerna under det enda fönstret. Jag hade tagit några steg närmare min bil för att lägga ifrån mig en tygväska som kändes tung på axeln. Hon såg mig inte eller hon brydde sig inte om mig. Uppfattade mig kanske som kund eller mekaniker fast det är nog ovanligt att bilmekaniker jobbar i kavaj.

När hon gick fram till kaffebordet såg jag den kortaste kjol jag sett på mycket länge. Den smet åt kring en rund stjärt och ett par lite för tjocka runda ben i bruna leggings. En ribbstickad tröja formade sig kring en stor byst. Totalintrycket var en kvinna som om några år skulle förvandlas från kurvig till knubbig. Hennes glada leende indikerade inga samvetskval för ljudkakafonin.

Hej, stör jag i kaffet?

Lasse reste sig motvilligt. Allt han gjorde tycktes ske motvilligt. Magnus sköljde munnen med kaffe och återupptog läsandet. Lasse nickade utan att le.

Det är okej. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det är något fel på min bil. Bromsgrejset.

Lasse torkade fingrarna med lite trassel han drog fram ur bakfickan. Trasslet såg så smutsigt ut att det var tveksamt om fingrarna eller trasselbunten blev renare.

Jasådu. Fram eller bak?

Fram, tror jag. Rynkade ögonbryn antydde huvudbry. För henne var bromsgrejset en pedal på golvet. Eller bak.

Han nickade och betraktade hunden som visade tänderna.

Jag får väl ta en titt.

Vad kostar det att laga det?

Svårt att säga innan jag tittat på den.

Jag parkerade utanför.

Jag hörde det. Vad är det för bil?

Toyota nånting.

Jag hade inget annat för mig så jag följde med ut till gårdsplanen. Man kan tycka att jag inte har med främmande människors bilar att göra men på små verkstäder är alla fel på alla bilar på något sätt allas angelägenhet. Både under inspektionen och själva reparationen sticks det in nyllen under motorhuven. Nyllen som tillhör andra än ägaren eller mekanikern. Och allting kommenteras. Också självklart. ’Du, den jäveln där sitter fel. Den ska sitta på den jäveln där’. Alla följer fingret som pekar ut misstaget. Ingen blir irriterad. Nyfikenheten är lika naturlig som accepterad.

Skrothögen hade parkerats vid stängslet som omgav gårdsplanen. Eller i stängslet är kanske en riktigare beskrivning. Höger strålkastare hade träffat soptunnan som låg på marken med öppet lock. Innehållet hade spridits över en förvånansvärt stor yta. Orangefärgade skärvor av blinkersglaset gav kompositionen en viss krydda. Den nya bucklan i skärmen var en av många. Kvinnan fortsatte att le lika obekymrat.

Jag kom emot soptunnan lite grann.

Jasådu.

Vad är det för fel, tror du?

Om du menar bilen är det svårt att säga innan jag tagit en titt.

Du vet inte vad det kostar.

Om det är något allvarligt kostar det mellan fem och tio gånger bilens värde.

Så mycket?

Ganska billigt, faktiskt.

Jag såg på honom att han värderade bilen. Det gjorde jag också. Om någon hade försökt sälja den bilen till mig och begärt mer än femhundra kronor hade jag tackat nej. Efter att jag slutat skratta. Kvinnan såg ut som en femåring som blivit fråntagen sin slickepinne.

Är det bromsgrejset som är så dyrt?

Det är material plus arbete.

Plutandet växlade till bedrövelse.

Det är inget fel på motorn.

Hans blick vandrade över förödelsen och fastnade på soptunnan.

Jag tror dig.

Det var Charlie som ville ha den här bilen.

Han nickade tankfullt.

Om du ber Charlie titta in i morgon så skall jag ha ett kostnadsförslag färdigt.

Hon höll fram hunden.

Det här är Charlie.

Han tittade på hunden, körde händerna djupt ner i fickorna och gick ett varv runt bilen. Charlie gläfste och visade tänderna när han kom för nära. Kvinnans bekymrade ögon studerade hans plufsiga ansikte.

Vad är den värd tror du?

Hunden?

Nej, bilen.

Lasses uttryck antydde kamp mellan ärlighet och hänsyn till kvinnans känslor. Eller hennes plånbok. Jag gissade att han hellre hade värderat hunden. Hon ställde sig närmare. Hunden sniffade på hans arm.

Vad skulle du ge?

Nu såg jag att det gick en rysning genom den stora klumpiga kroppen. Lasse var inte särskilt verbal men han hade en omfattande kropp och ett omfattande kroppsspråk. Han tittade på henne med sorgsen blick.

Vad gav du?

Åttatusen.

Det var några år sedan?

Två veckor faktiskt.

Nu tittade han på henne för att se om hon skojade. Det gjorde jag också. Åttatusen för den bilen fanns inte i tankevärlden. När deras ögon möttes igen log hon sitt glada leende.

En god vän var med när jag köpte den. Det var han som hjälpte till att pressa priset. Det är min första bil.

Lasse var tyst en lång stund.

Köpte du av en bilhandlare?

Nej, det var min gode väns fru som sålde den.

Han tystnade igen och tittade på sina fötter. Hon klappade hundens huvud medan hon uppmärksamt följde skiftningarna i hans ansikte. Han avslutade med ett djupt andetag.

Jag är ledsen men jag kan nog inte hjälpa dig. Vi är inte så bra på den här modellen, ser du.

Han sneglade på henne och såg ut som om han skämdes när hon plötsligt såg liten och bräcklig och gråtfärdig ut. Jag tror han kände sig som en stor drufs som slagit ett barn.

Men vi kan väl ta en sväng. Det kanske bara är luft i systemet.

Hon sken upp igen. Jag hade aldrig sett någon kastas mellan sinnesstämningar som den här kvinnan. Jag undrade om hon begrep vad luft i systemet innebar. Trodde kanske att det var en variant av gastritis för bilar. Fixar man med Samarin.

Kan det vara det?

Man vet aldrig.

När han gick för att hämta ett sätesskydd blev jag ensam med kvinnan. Vi tittade på varandra och log. Hon tveksamt och jag uppmuntrande. Ingen sade någonting. Jag tittade in i bilen. Den såg ren och prydlig ut. Det var nog det som hade tilltalat Charlie.

När Lasse återvände ålade hon in på passagerarsidan fortfarande med Charlie på armen. Lasse vred om startnyckeln. Hon hade rätt i att motorn gick tyst och jämnt. Ett par glasbitar föll till marken när han backade för att vända. Jag skulle just gå in i verkstaden igen när den stora porten åkte upp. Innanför stod min bil med motorn igång. Magnus viftade några gånger med vindrutetorkarna och sprutade spolarvätska innan han rullade ut och parkerade bredvid några andra bilar på planen. Vi stod fortfarande och diskuterade vad han hade gjort och vad det skulle kosta när Lasse och kvinnan återvände. Lasse gick ut och öppnade motorhuven. Han såg betydligt gladare ut än för en stund sedan. Jag hade inte trott att han kunde se glad ut. Det visade sig att han haft rätt i antagandet om luft i systemet.

Jag kan fixa det med en gång om du har tid att vänta.

Hon skrattade som en liten flicka.

Hörde du Charlie, det är bara luft i systemet.

Jag kan byta strålkastaren och blinkern samtidigt. Jag tror jag har några begagnade liggande.

Du är så snäll. Hon kysste hunden på nosen. Vad heter du?

Lasse berättade att han hette Lasse. Inte Lars-Erik som han sagt till mig och som det stod på det flottiga kortet han gett mig när jag var där för några dagar sedan för att diskutera åtgärder. Linda nickade lyckligt. Det var svårt att inte tycka om den spontana människan.

Jag heter Linda. Vet du vad. När jag städade bilen i morse hittade jag en guldring på golvet.

Jag var nära att lägga mig i och säga att ringen skulle betala både bilen och reparationen. Lasse nickade ivrigt som om han tänkt samma sak.

Vilken tur för dig. Vad skall du göra med den?

Lämna tillbaka så klart. Det kan ju vara en vigselring.

Han nickade tyst.

Hoppas du får hittelön.

Hon tittade muntert på honom med sina stora ljusbruna ögon.

Det tror jag inte. De är ju mina vänner, förstår du.

Nu såg jag på Lasse att vi tänkte samma sak igen. Sådana vänner klarar man sig utan. Han ryckte på axlarna när han klev in i bilen för att köra in den i verkstaden.

Något långt vasst och sexigt

Jens stannade på tröskeln till deckarkontoret och gjorde sin gamla vanliga grimas. Hans röst hade den där sjunkande, uppgivna tonen som bara används när han talar allvar med deckare Larsson.

Har jag berättat att varje gång jag trycker på din dörrklocka ber jag en bön att en jordbävning, en kryssningsmissil eller en cyklon har raderat ut den här skräckkammaren från jordens yta. Han demonstrerade med höga knälyft när han gick över heltäckningsmattan. Och att du har klippt gräsmattan. Han suckade tungt när han satte sig på skrivbordet och klappade skivan. Och kapat lastbilsflaket.

Jag får medge att heltäckningsmattan är i tjockaste laget och gröngult är inte den optimala färgen. Så är det alltid när jag köper någonting till mitt anspråkslösa hem. Det ser bra ut i affären men när jag har lagt eller ställt eller hängt det på plats undrar jag om jag har tappat förståndet. Jag tror det beror på att jag har så dålig fantasi. Eller ingen fantasi alls. Lastbilsflaket är min skrivbordskiva. Jag köpte skrivbordet på stadsmissionen till ett löjligt lågt pris. Jens påstår att sådana skrivbord brukar gå för en krona på auktioner och att han av artighetsskäl gärna hade ignorerat det men att han saknar den mentala kapacitet som krävs för en sådan gest. Det vore som att inte låtsas om en helikopter som går ner för landning i din trädgård. Han gjorde en slapp rörelse ut mot hallen.

För att inte tala om min lust att riva ner den löjliga skylten.

Jag förstår inte varför folk retar sig på min skylt. Blank och fin mässingsskylt med ingraverade bokstäver. Freddys Agentur. Jag tycker det är snyggt. Jag låtsades att jag inte hörde.

Vet du att vi håller på att få ett rykte?

Inte vi, Freddy. Du. Ja, jag är övertygad om att du har skaffat dig ett rykte. Du har förresten alltid haft ett rykte. Inget är så enkelt att Freddy inte kan trassla till det. Kommer du ihåg när du gjorde isbitar på fiskspad? Gav whiskyn en udda bismak. Något för den nyskapande bartendern? Whisky on the rocka?

Jag ignorerade igen. Jag hade råkat förväxla en tillbringare med vatten med en som innehöll en buljong jag skulle använda till en bouillabaisse.

Ryktet sprider sig så snabbt att vi snart är överhopade med uppdrag.

Ryktet om dina isbitar? Det förstår jag. Jenny och jag hjälper till att sprida. Dom skrattar fortfarande på puben. Dom som inte gråter.

Ryktet om min deckarfirma och våra – förlåt mina – framgångar.

Betyder det att du är inne på ditt tredje uppdrag efter elva månader?

Kanske, men framförallt har jag en idé.

Nu gjorde han sin envisa parodi på storögd förvåning. Lika löjligt varje gång.

Du – Freddy Larsson – har en idé? Paus med höjda ögonbryn. Detta är ett ögonblick jag har väntat på sedan jag träffade dig första gången. Kommer du ihåg när det var? Det var kräftskiva på ert lantställe och när jag anlände hade du precis ramlat ner från ett plommonträd där du försökt sätta fast en papperslykta. Du hade vit skjorta och marken var full av övermogna plommon. Kommer du ihåg hur platta dom blev.

Jens är duktig på att komma ifrån ämnet. Och jag är lika duktig på att låtsas att jag inte lyssnar. Och det var inte sant att det var första gången vi träffades.

Här är idén. För att säkra bevis i komplicerade fall behöver advokater hjälp av rutinerade privatspanare. Jag håller på med research.

Research?

Jag har tagit reda på hur många advokater det finns i staden.

Du har kollat gula sidorna? Din uppfinningsrikedom är imponerande, Freddy. Du hittade inte någon som heter Perry Mason och har en snygg sekreterare som heter Della Street? Var det därför du bad mig titta in? För att tala om att du har snott en idé från en TV-serie?

Medge att jag har en poäng.

Kom igen, Freddy. Detta är inte New York eller London. Det är Göteborg, den lilla staden med det stora hjärtat. Alla är snälla och trevliga.

Göteborg är tillräckligt stort för att det skall finnas tillräckligt att göra för advokater och åklagare. Läser du inte tidningarna?

Jens tycker om att antyda att Göteborg är en liten småstad. Han är uppvuxen i Köpenhamn. Han gjorde en gest som betydde att ämnet var uttömt för hans del.

Okej, slå en signal när du har nästlat in dig hos advokaterna.

Jag gjorde stopptecken när han började gå mot dörren.

Det var inte därför jag bad dig titta in. Vi kanske har ett fall på gång. Jag tog ett papper ur skrivaren och räckte honom när han satte sig på skrivbordskanten med ett ben dinglande i luften. Han läste igenom den knappa informationen med en min som växlade från likgiltig till ännu likgiltigare.

Inbrott i rikemanskvarteren? Det är inget för oss, Freddy. Det sköter polisen.

Polisen har redan skött det och alla är inte nöjda med resultatet.

Vem är inte nöjd?

Vår eventuella klient är missnöjd.

Jens letade upp informationen med hjälp av ett pekfinger.

Damen med det poetiska namnet? Deborah Linde. Vad är hon missnöjd med?

Hon är inte nöjd med att hennes syster är misstänkt för stölden. Det finns omständigheter som talar emot henne.

Vilka omständigheter?

Hennes bil sågs vid brottsplatsen vid tiden för brottet.

Om hennes bil sågs vid brottsplatsen är hon troligen skyldig.

Det är där vi gör entre.

Fel igen, Freddy. Det är där du gör entre. Och skall du ha framgång hos en kvinna med ett sådant namn är det bäst att du lär dig skriva dikter. Jag kan hjälpa till med rimmen.

Jag kastade en blick på klockan.

Då får du skynda dig. Hon är här om en liten stund. Hjärta och smärta kan jag redan.

Fjärta kan du nog också. Har du varnat henne för det här rummet? En känslig kvinna kan få för sig att soffan är avsedd för gruppsex. Har man ett poetiskt namn är man säkert känslig.

Soffan är en helt vanlig tresitsig möbel. Mjukt stoppad men annars en helt ordinär soffa. Utom färgen. Jag vet inte vad den färgen kallas. Om man blandar rosa, violett och mörkrött i rätt proportioner kommer man nog ganska nära? Det är färgen Jens hänger upp sig på. Påstår att sådana färger hittar man bara på bordeller. När jag frågar hur han vet det hänvisar han till filmer.

Jag ryckte till när lägenhetsdörren rycktes upp. Min första tanke att det var klienten motsades av nästa tanke. Känsliga personer med poetisk ådra rycker inte upp dörrar och knallar rakt in i hem de besöker första gången. Jens såg inte lika förvånad ut. Han hade förstått det jag förstod när dörren till deckarkontoret också rycktes upp. Jenny - vem annars? Var det någon jag inte ville träffa just nu så var det Jenny. Även om hon också tror sig ha en poetisk ådra och skriver poesi som inte ens rimmar. Hon inledde med en tumme mot gatan.

Vet du att det sitter en lapp på vindrutan på din bil?

Jag hade parkerat för en halvtimme sedan och betalt för tre timmar.

Det sitter ingen lapp på min bil.

Jodå, jag har själv satt dit den. Jag klippte ur en artikel i tidningen. Det handlar om en kampanj för att förbättra luften i staden så att oskyldiga människor kan andas. Du bör läsa den. Sådana bilar som du har står för hälften av alla föroreningar.

Jag förklarade att bilen var nybesiktigad utan anmärkning, att jag gjort service hos Lasse, att bilen inte hade gått mer än tiotusen mil och att den var utrustad med katalysator. Hon lyssnade inte.

Du borde köpa dig en cykel istället. Cyklar förorenar inte och dessutom får man motion.

Nu blev jag indignerad. Verkligen indignerad. Jag tittade på Jens för att få medhåll. Han såg ut som vanligt när Jenny är igång. Full i skratt. Jag suckade.

Jag har en cykel. Men den är utlånad på livstid. Eller beslagtagen på livstid. Cykelns livstid, inte min. Jag skulle gärna cykla istället för att smutsa ner luften men varje gång jag ber att få tillbaka min cykel får jag höra nya ursäkter till varför det inte går.

Det är Jenny som far omkring på min cykel. Verkligen far omkring. Jag har sett folk kasta sig åt sidan när hon åker slalom på gångbanor och trottoarer. Hon satte sig på skrivbordskanten precis som Jens med ett ben dinglande i luften.

Det är just den jag talar om. Det var bra att du nämnde cykelns livstid. Den är nämligen på väg att ta slut. Om det funnits besiktning för cyklar hade den fått körförbud. Du måste köpa en ny. Jag såg en alldeles nyss hos cykelhandlaren i Haga. Arton växlar. Mörklila. Skitläcker.

Jag behöver ingen ny cykel. Jag har en utmärkt cykel. Den är bara två år. Och jag tycker inte om mörklila. Lila är tjejfärg.

Jag bad att han skulle ställa undan den. Men det är sådan efterfrågan på den modellen att han bara kan garantera att den finns kvar dagen ut. Det är bäst att du hämtar den före klockan fem. Han är så bussig att han tar ditt gamla skrälle i inbyte. Så slipper du transportera den till skroten.

Jag såg att det ryckte i Jens axlar och mungipor. Han tycker det är roligt när hon håller på så. Hon tjänar egna pengar och kan mycket väl köpa en egen cykel men hon har gjort det till en sport att låta storebror betala alla dyra inköp.

Jag skulle just svara med en sarkasm när en lång grinig signal på dörrklockan avbröt. Jag skyndade mig ut i hallen. Signalen slutade inte förrän jag öppnade dörren.

Kvinnan som kom in i rummet en stund senare såg ut som dörrklockan hade låtit. Hon var lång både i ansiktet och i strumplästen. Det griniga uttrycket, troligen orsakat av förseningen på flera sekunder ändrades inte när hon fick syn på Jens vänliga danska nuna. Ändå log han det där leendet som brukar få kvinnorna att ta fram puderdosan eller vad det är dom tar fram när snygga killar brer på med charmen. Han insåg att det var bortkastat den här gången och neutraliserade sin min.

När hon fick syn på Jenny som också log men inte så charmigt som hon kan blev hon direkt fientlig. Åsynen av jättesöta charmtrollet Jenny brukar annars ha samma effekt på kvinnor som på män. Men inte på den här kvinnan.

Hon såg ut att vara fyrtiofem. En liten svart portfölj i ena handen förstärkte intrycket av affärskvinna. Hennes ljusbruna ögon granskade Jens som om han bett henne följa med in i sovrummet och titta på en privat film. Ansiktet var blekt och intetsägande med en alldeles för bred näsa ovanför blodlösa läppar. Håret var svart, stripigt och kammat till en grotesk parodi på tjugotalsfrisyr. Den platta överkroppen var för kort i proportion till hennes längd som jag uppskattade till en och åttio. Jag är en och åttiotre och det är inte ofta jag tittar rakt in i en kvinnas ögon när vi står upp.

Men när min blick slank ner mot hennes underkropp såg jag en helt annan varelse. En åtsittande minikjol smet åt kring en läcker stuss, svarta nylonstrumpor med söm framhävde ett par ben som fick min puls att öka så att jag kände hur det bankade i tinningarna. Jag tittade på hennes ansikte igen för att försäkra mig om att mina ögon inte spelade mig ett spratt. Det var som om en bilmekaniker svetsat ihop en Renault CV4 front med en Lamborghini bakdel på skoj. Motorn tycktes vara en ettrig Fiat. Innan jag hann be henne ta plats i besöksstolen damp hon ner i möbeln. Det bekymrade henne inte att hon sjönk halvvägs till golvet på de mjuka fjädringarna eller att kjolen åkte upp till gränsen för det anständiga.

Min syster är en gås!

Den torra vassa rösten matchade allmänna intrycket. Jens drog sig diskret undan till soffan tätt följd av Jenny. De satte sig så att de hade ögonkontakt med klienten om de vred huvudet en smula. Jag skyndade mig runt skrivbordet och ryckte till mig en penna som om jag tänkte skriva ner det beska omdömet om systern. När jag skulle börja intervjun hörde jag Jenny ställa frågan jag just hade tänkt ut.

Varför arresterade polisen henne?

Kvinnan satte blicken på Jenny och granskade henne som hon granskat Jens en stund tidigare. Omdömet kunde avläsas i en bitter grimas. Orsaken kunde vara Jennys oförskämdhet att vara vacker.

För att hennes bil sågs vid brottsplatsen vid tiden för brottet och för att de hittade en guldring från inbrottet i hennes lägenhet.

Jag drog fram min anteckningsbok och bläddrade fram en tom sida. Upplysningen om guldringen drog mina tankar till Linda med hunden Charlie. Kunde det verkligen vara så att…? Nej, sådana tillfälligheter finns inte. Medan jag skrev Deborah med stora bokstäver ställde Jenny nästa fråga.

Hur förklarar hon det?

Som jag nämnde är min syster en gås. Hon kan inte förklara någonting. Hon hävdar att hon var hemma och sov hela natten och att bilen var parkerad på gatan där hon bor. När polisen frågade om hon hade något alibi svarade hon – efter att de förklarat vad alibi är – att Charlie varit hos henne hela natten.

Det var som att få ett slag i huvudet. Jag hade träffat både Linda och Charlie. Av någon anledning beslöt jag att hålla den informationen för mig själv tills vidare. Kanske för att jag var rädd för att bli anklagad för delaktighet om jag släppte den nu. Jag behövde inte ställa nästa fråga heller. Det gjorde Jens.

Kunde Charlie bekräfta?

Charlie är en hund! En liten ettrig terrier som biter folk i fingrarna när de försöker klappa honom.

Jag hade redan skrivit Charlie och lade till ilsken för att ha något att göra. Jag funderade på att skriva ilsken efter Deborah också. Nästa fråga var om Linda var gift. Den ställde Jenny åt mig. Jag hörde på tonen att hennes nyfikenhet hade väckts. Även den frågan besvarades i hätsk ton.

Hon är skild för tredje gången. Trettio år och tre krashade äktenskap.

Jens fyllde i med nästa fråga.

Några barn?

Nej. Konstigt nog.

Varför konstigt?

Hon gjorde sin sexuella debut när hon var tretton och har sedan dess ägnat all sin lediga tid åt att kopulera.

Jag skrev ner den irrelevanta informationen. När pennan slutat krafsa tittade jag upp och såg att alla tittade på mig. Jag log dumt och kände mig tvungen att ställa en fråga.

Vem tar hand om hunden?

Som om jag brydde mig om vem som tog hand om den eller jag hade med saken att göra. Jag undrade dessutom om frågan kunde uppfattas som om jag kunde tänka mig att sköta jycken. Jag skulle komma att ångra den tankegången. Hon placerade sina ögon på mitt oskyldiga ansikte. Rösten blev ännu vassare.

Jag tar hand om det otrevliga kräket, offrar timmar av min dyrbara tid på honom. Går upp tidigt för att gå ut med honom, flänger hem på rasten och offrar en timma av min nattsömn. När jag gjort allt detta och dessutom gett honom mat biter han mig.

Hon höll upp en lång smal hand med ett knappt synligt rött märke mellan tummen och pekfingret. Jag undrade om hunden var den primära anledningen till att hon ville ha ut systern från häktet. Jens såg ut som om han funderade på samma sak när han reste sig och började gå fram och tillbaka på mattan i bästa Sherlock Holmes-anda med händerna på ryggen.

Får jag fråga om du är gift?

Jag var till för ett år sedan.

Några barn?

En dotter men hon är vuxen och bor i Malmö.

Jag förstod på hennes sätt att prata med Jens att hon inte hade något emot honom personligen. Det var nog lika mycket syra i rösten vem hon än pratade med. Hennes långa läckra ben var nu helt exponerade. Om kjolen åkte upp några centimeter till skulle kanten på trosorna synas.

Hon var helt medveten om detta sakernas tillstånd förstod jag när hon gav Jens en blick, såg att hans blick var naglad vid hennes ben och nickade som om hon uppnått sitt syfte. Jag gissade att trots det kantiga sättet och det långa ansiktet hade hon inte svårt att hitta sängkamrater. Jens svalde besvärat när han upptäckte att hans stirrande hade avslöjats.

"Brottet begicks i ett