Jag, en kärring

By Lasse Anrell

Vad händer egentligen i Fångarna på fortet efter att TV-kamerorna stängts av? Och hur går det till när man skapar en megasuccé som Sikta mot stjärnorna?
Lasse Anrell har varit delaktig i produktionen av båda succéprogrammen och berättar här allt du vill - och kanske inte vill - veta om vad som händer bakom kamerorna. Kändisskvaller blandas med Anrells egna bästa sågningar från programmet Sikta mot stjärnorna. Det är djärvt, roligt och på gränsen till tarvligt när vi som läsare får gotta oss i det kändisrabalder som svensk tv-historia så gärna bjuder på.
Vi får också veta varför kåsören Lasse Anrell ser sig själv som en typiskt elak och älskvärt bestämd kärring.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788727106618

Book preview

Lasse Anrell

Jag, en kärring

SAGA Egmont

Jag, en kärring

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©1997, 2024 Lasse Anrell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727106618

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

Tiina Bengtsson, Christina Nyhrén, Paula Holm, Torun Gullan Odlöw, Åsa Thegerström, Maria Bratt och Gunilla Jansson.

Kritikern är som eunucken – han vet precis hur allt ska göras, men han kan inte själv.

Jan Malmsjö

Apor kan inte sjunga, men de försöker inte heller.

Robert Lembke

Går man in på, att offentlig musikkritik skall vara ändamålsenlig, dvs klok och faktiskt smidig, kan man tryggt till alla kälkborgares förfäran förkunna: Kritik skall vara hänsynslös.

Wilhelm Peterson-Berger

Jag, en kärring

Jag är 43 år.

Det är en aktningsvärd ålder för en kärring.

Det är först nu som jag slutat vara en mes som stillatigande tar emot snorkigheter från folk som egentligen har som yrke att vara trevliga.

Först nu vågar jag vara en kärring.

För tio år sen lämnade jag in en bil på Folkvagnsverkstaden. De skulle fixa en grej i motorn. Det var nåt med bränsletillförseln, vill jag minnas.

Jag hämtade ut bilen och betalade dagen efter. Verkmästaren berättade vad de gjort och jag var tacksam att jag slapp visa att jag inte begrep ett ord av vad han sa.

– Och så bytte vi brytarspetsarna, dom var helt slut, sa han.

Jag nickade förstående, nästan tröstande. Ungefär som om jag var doktorn och han patienten. Vi var båda så tacksamma. 1 000 spänn, tack.

Två veckor senare lämnade jag in bilen igen eftersom det var 5 000-milaservice.

Jag hämtade ut bilen ännu en dag senare och tittade på listan över vad de gjort och betalade. Den andre verkmästaren pratade på och jag nickade och sa mmm ibland.

– Och så bytte vi brytarspetsarna, dom var helt slut, sa han.

Va? Hela mitt inre skälvde. Jag var vansinnig, jag svettades, jag skämdes, jag hatade – men sa inte ett ljud.

– Mmmm, muttrade jag.

Sanningen var ju den att jag var livrädd för att ifrågasätta, besvära, hamna i komplicerade meningsutbyten, bli bortgjord, bortsnackad. Jag visste ju inte ens hur brytarspetsar ser ut. Jag var, kort sagt, en person som ansåg att service är något som finns till för den som utför den och inte för den som betalar för den. Jag antar att det var – och kanske är – en vanlig svensk villfarelse.

Det var innan jag blev en kärring.

Jag har lärt mig av andra kärringar. Jag känner en kvinna i Göteborg som med största glädje ringde direkt till det kommunala bussbolaget och anmälde en busschaufför som var otrevlig mot en gammal tant som hade svårt för att gå. Hur det gick vet jag inte men busschaufförer ska alltid har klart för sig att det är riskabelt att sticka upp.

Åtminstone mot kärringar.

När samma kvinna besökte biljettkassan på SJ och fick beskedet att det inte gick att byta ut en biljett på det sätt som hon ville, svarade hon helt enkelt:

– Det gör det visst. Jag vet att det går. Det går om viljan finns. Se så, boka om biljetten som vi sa. Jag accepterar inte… och så vidare.

Fullständigt utmattad gjorde kassörskan till slut som hon beordrats. Regelvidrigt visserligen, men hon insåg att ingen sticker utan stort lidande upp mot en kärring. Jag känner en man i Stockholm som besökte Telias kontor för att få vissa tjänster ompysslade.

– Nej, sa den lättprivatiserade tjänstemannen.

– Jo, sa min kamrat.

Så höll de på ett tag och när så tjänstemannen insett att han var chanslös fick min kamrat den service han ville ha. Telia-mannen surade som bara den kan sura som tvingats till det som för en statlig tjänsteman är det allra största nederlaget; att behöva ge hjälp som om ens arbete var ett sketet servicejobb och inte ett ståtligt statligt tjänstemannakall.

Han var illröd och urförbannad. Min kamrat blev nöjd. Han gick ut ur butiken men i dörren hörde han ett tillbakaträngt, väsande muttrande som alldeles uppenbart var ett okvädningsord från mannen vid disken.

– Vad fan sa du? sa min kamrat och rusade tillbaka till disken.

Telia-mannens ansikte krympte. Han stirrade tillbaka.

– Vad var det du sa? upprepade min kamrat.

– Ehh… ehh…

– Vad fan var det du sa, sa du?

Teliamannen såg ut som en något anfrätt råbiff i ansiktet.

– Ehh…Ha en bra dag, led han.

Jag har lärt mig jobbet nu. En kärring får som hon vill eftersom alla vet att en kärring aldrig ger sig. Så enkelt är det. Det kostar lite energi, men det är det värt.

Jag tänker aldrig acceptera nån skit mer.

Ser jag några skitungar på bussen ska jag ryta åt dem att resa sig för mig.

Ser jag Unni Drougge ska jag säga till henne att sluta upp att tjafsa om sitt sexmissbruk och ta hand om sina tonårssöner istället.

Ser jag Ingmar Bergman ska jag läsa lusen av honom så att han hedrar sin far och sin mor.

Och Bildt ska sluta mygla med riksdagslönen när han inte sitter i riksdagen.

Min bästa tid är nu.

Ha en bra dag.

TV

30 saker som är bättre i TV än i verkligheten

1.Krig.

2. Loket.

3. Programledare är överhuvudtaget rätt ofta betydligt trevligare mot TV-rutan än mot dem som måste ha att göra med dem i verkligheten bakom kamerorna.

4. Sex- och samlevnadsprogram är roligare att betrakta i TV än att behöva genomlida live. (Programmen, alltså inte själva sexet och samlevnaden. Om ni förstår vad jag menar… typ… inte alls.)

5. Väder.

6. Bandade program. Ingen anar att alla som befann sig i TV-studion höll på att dö av att vänta i timme efter timme på nån kamera som strejkade eller nån divig artist som behövde pudra om sin näsa för 27:e gången.

7. Jarl Kulle på nyårsafton.

8. Bandy.

9. Sändningsavbrott. De kan vara nog så kul att titta på men att stå mitt i ett sånt är den totala mardrömmen, eftersom man aldrig har en aning om vad som är fel och programledaren inte är särskilt lycklig, eftersom han alltid framstår som en byfåne när inte han heller har koll.

10. Boxning. Man slipper blodet och svetten som skvalpar runt ringen.

11. Bittra magsura människor i debattprogram.

12. Sex inför kameror.

13. Min hy.

14. Bengt Palmers näsa.

15. Porr.

16. Anna Lindmarkers överläpp.

17. Fira jul med Arne Weise.

18. Fira jul med en studioman.

19. Intervjuer med idrottsmän i omklädningsrummet.

20. Dansa med Ragnar Dahlberg.

21. Intervjuer med kvinnliga fotbollsspelare i duschen.

22. Godmorgon-TV.

23. Den som är med i godmorgon-TV är ett vrak. Det är omöjligt att somna på kvällen, eftersom man är uppe i högvarv och man laddar för att vara så bra som möjligt i rutan.

24. Ansiktena i godmorgon-TV. Det behövs ungefär 27 kilo smink för att dölja att ingen sovit under natten före programmet.

25. Ögonen i godmorgon-TV. Det behövs ungefär 27 droppar av nåt som heter cleareyes – droppar som gör ögonen vitare eftersom blodgenomströmning ökar eller möjligen minskar.

26. Cleareyes. Något man snabbt blir tillvand. Utan cleareyes ser man efter några veckors användning ut som en albino med klarröda ögon.

27. Debattprogram av typ Svart eller vitt. Det sitter tio inbjudna som väntar på sin stora stund och alla tror att de ska få babbla ordentligt och seriöst om just det de vill och så kommer programledaren med sin fråga som handlar om nån liten skitsak i sammanhanget och så svarar man pliktskyldigt på det och så går programledaren vidare till nästa inbjudna gäst och så upptäcker man att man pratat färdigt.

28. Debattprogram i TV uppväcker nästan alltid känslan av coitus interruptus i nån sorts verbal version hos deltagarna.

29. Måndagsklubben. Utanför rutan bråkar de – på riktigt.

30. Känslopjunk. Program som Mänskligt och Rickie Lake befolkas av folk som tror att stunden i TV ska bli deras stora i livet. Efteråt känner de sig bara tomma, utnyttjade och skamsna.

Operation övertalning

Det första en människa tänker när hon blir uppringd av de ansvariga för TV-programmet Fångarna på fortet är:

Hur undviker jag att göra mig löjlig?

Jag hör det när jag träffar lagkamraterna första gången. Jag hör det när jag pratar med folk jag känner. Jag hör det från min inre röst så fort telefonrösten nämner Gunde Svan och Kayo.

Hur undviker jag att göra mig löjlig?

Den självklara frågan borde ju i det läget istället vara:

Hur snabbt kan jag säga nej?

Säger man nej slipper man ju göra sig löjlig.

Självklart säger man inte nej. Viljan att inte göra sig löjlig utkämpar nämligen från den stunden en hårdhänt och skoningslös kamp med fåfängan.

Det andra jag inser är att människor menar fullständigt olika med vad det innebär att göra sig löjlig.

Jag vet vad jag menar. Det tror jag åtminstone.

Jag tror jag vet hur jag gör mig löjlig. Därför säger jag till kvinnan som ringer:

– Ja, jag ställer upp. Men jag har ett krav.

– Jaha, du menar typ att du inte vill gå in till ormarna?

– Äh, det skiter jag i.

– Ehh, att du inte vill gå in till gyttjebrotterskan?

– Äh, det gör jag gärna. Fast man är ju ingen Anna Book direkt i hullet.

– Nä, då vet jag inte. Vad har du för krav?

– Jag ställer på inga villkor upp i något som helst TVsammanhang iförd linne.

– Linne?

– Ja, brukar dom inte ha linne i Fångarna på fortet? Tjejerna har nån sorts behå eller tajt ärmlös t-shirt och killarna har linne. Det är kul för de muskulösa grabbarna och något mindre kul för de lönnfeta.

– Jamen, du har väl en ganska normal, rätt smal kropp?

– Tyvärr har jag ingen kropp alls. Inga muskler, ingen fetma, inget hull, ingenting.

– Jamen herregud, då måste du väl passa jättehyfsat i ett linne – om det är rätt storlek, alltså.

– Jag ser ofattbart löjlig ut i linne. Ena armen har lidit svårt av tennisarmbåge. Den ser ut som en krocketklubba. Den andra ser bara feldimensionerad ut.

– Jag tror inte på dej men det hjälper väl inte, antar jag.

– Jag slipper alltså linne?

– Det borde väl gå att ordna, antar jag.

– Tack, då kommer jag.

– Bra, vad säger du om att få Fröken Sverige i ditt lag?

Jag grubblar lite. Svaret borde vara enkelt. Jag känner män som skulle sälja sin innebandyklubba för en helg med Fröken Sverige. Å andra sidan känner jag både män och kvinnor som skulle vädra pinsamhet och gubbsjuka på miltals avstånd om en medelålders herre utan kropp skulle ge sig in i diverse suspekta celler ihop med Fröken Sverige.

Jag vet till exempel hur det var när jag jobbade på Den Stora TV-kanalen. Det var en vanlig fredag. Jag jobbade på Nyheterna och en av kanalens högre chefer var med i rutan. Man såg hur laddade lagmedlemmarna var. De kramade om varandra när de vunnit en nyckel.

– Fyyyyyra nuuuyycklar, frustade Gunde.

Och de tröstade varandra när någon missat en nyckel. TV:s telefonväxel blockerades av upphetsade tittare.

– Säg åt era feta direktörer att dom ska ge fullständigt fan i att kladda på unga snygga tjejer i rutan på bästa familjetid. Äckelgubbar, vrålade folk.

Efter en stunds funderande svarade jag ändå att det nog gick ganska bra med Fröken Sverige. Man är ju inte mer än man. Och jag var förvarnad.

– Ehh, vad tror du om att vara med i samma lag som Johannes Brost?

Nästa varningsklocka ringde. Johannes Brost hade alldeles nyss gått ut i en scenshow och berättat om vilka ohyggliga sexorgier som förekom före, efter och ibland också under inspelningarna på fortet.

En kvällstidning hade skrivit om påståendena och det hade blivit stor skandal. Knullerier bland känt folk. Och det dessutom mitt under Sveriges populäraste barnprogram. Vart är Sverige på väg?

– Ehh, är det verkligen riktigt bra för mitt rykte att vara med i det här sammanhanget ihop med Johannes Brost?

– Är det inte snarare så att det vore just bra för ditt rykte att synas ihop med Johannes Brost i det här sammanhanget?

Jag antog att jag förstod vad hon menade. Vad är man mycket annat än en enkel sketen domare i en tävling där det gäller att härmas lite. Visserligen i Sveriges näst populäraste barnprogram, men ändå, det är ju bara ett enkelt program om att härmas lite. Barnsligt och beskedligt.

Jag sa ja även till Johannes Brost.

Några dagar senare sa programmets chefer dock nej till att ha Brost och mig i samma lag. Kanske tyckte de att någons rykte skulle bli illa sargat. Oklart vems.

Kanske tyckte de att det var