Balt- och tyskutlämningen 1945-46: En läsbar doktorsavhandling om ett nationellt trauma

By Christer Ljung and Curt Ekholm

SVT listade, i programserien ”123 saker varje svensk bör veta”, Baltutlämningen som det näst viktigaste man bör känna till om Sverige under andra världskriget.
Curt Ekholms doktorsavhandling ger en heltäckande och neutral bild av hela förloppet med väl dokumenterade beskrivningar av bakgrund, händelser och det politiska spelet. En intressant och spännande historia.
Den löpande texten är förhållandevis lättillgänglig och intressant, men läsbarheten har begränsats av den ”vetenskapliga” formen med ett otal fotnoter, tabeller m m.
Laurentii Gille har därför redigerat avhandlingen till en mer lättillgänglig bok genom att stryka vissa partier, varsamt modernisera texten samt att tillföra visst bildmaterial. Innehållet i sak är helt oförändrat.
Arbetet har genomförts som ett led i gillets uppmärksammande av 70-årsminnet av interneringen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 11, 2015
• ISBN: 9789175698472

Christer Ljung

Christer Ljung, född 1942, chef för Göta Ingenjörregemente 1990—92 och Ingenjörinspektör 1993—97. Vice gillesmästare i Laurentii Gille. L har sedan gillet uppmärksammade 60-årsminnet av "Baltutlämningen" hållit ett flertal föredrag och exkursioner i ämnet. L är huvudansvarig för redigering, layout m m av den aktuella populärutgåvan av Ekholms doktorsavhandling.

Book preview

Efterskrift

Förord till den redigerade utgåvan

Idén, att ge ut en populärutgåva av Curt Ekholms doktorsavhandling, har växt fram sedan Laurentii Gille uppmärksammade 60-årsminnet av Baltutlämningen med föredrag, exkursion och filmvisning.

Ekholms avhandling var den viktigaste källan och efterhand lärde jag mig uppskatta den löpande texten som både intressant, välskriven och spännande. I samband med senare föredrag träffade jag mer än en person, som var intresserade av ämnet men aldrig orkat ta sig igenom avhandlingen med sin vetenskapliga utformning. Så föddes idén om att tillgängliggöra en neutral skildring av en historisk händelse som av SVT i programserien 123 saker… angavs som det näst viktigaste varje svensk borde veta om Sverige under andra världskriget. Utgåvan är Gillets sätt att uppmärksamma 70-årsminnet av interneringen och utlämningarna av flyktingarna från tyska armén 1945 – 46.

Omarbetningen har skett genom strykning av källhänvisningar och -förteckningar, tabeller m m samt några delar av texten som inte bedömts vara av intresse för huvudämnet. Vidare har texten varsamt moderniserats. Slutligen har ett antal bilder tillförts, i första hand från Eksjö museums Rosenlöfsamling. Gillet tackar museet och Sven Rosenlöf för att vi får använda dessa autentiska bilder. Laurentii Gille tackar också Elisabeth Leek på Historiskt centrum i Eksjö, som digitaliserat avhandlingen genom OCR-skanning.

Ett särskilt tack till Curt Ekholms efterlevande som har gett oss tillstånd till omarbetning och utgivning av boken.

Eksjö 2015-10-20

Christer Ljung

FLYKTINGEN

Flyktingen som föll bakåt död

och låg tre dagar still

längst ute på slätten

besöktes mot kvällen av den tredje dagen

av frostens ängel.

Hon redde för vintern hans bårsäng.

Hon slog med de väldiga vingarna loss

ett snöfall ur molnen.

Det täckte honom och frostens ängel flög bort.

Hon gjorde hans död till vad frosten förmår.

Med våren kom verkligheten igen,

den första och största av dödens änglar.

Harry Martinson

TILL…

Alla de soldater från olika nationer,

som troget gjorde sin plikt till det sista,

men sedan sveks av dem för vilka de kämpat.

Curt Ekholm

Balt- och tyskutlämningen 1945–1946

Omständigheter kring interneringen i läger i Sverige och

utlämningen till Sovjetunionen av f d tyska krigsdeltagare

UPPSALA

Förord till första upplagan

Det är nu snart 40 år sedan Sverige utlämnade balterna och tyskarna till Sovjetunionen. Händelserna kring utlämningen, som då väckte stor uppmärksamhet, har inte kunnat utsättas för någon genomgripande vetenskaplig undersökning, eftersom allt väsentligt material hittills har varit hemligstämplat.

Den debatt, som mer eller mindre fortsatt genom åren, liksom den historieskrivning, som gjorts, har därför byggt på ett osäkert underlag. Då dessa händelser torde kunna betecknas som ganska enastående i vår moderna historia, är en undersökning av desamma väl motiverad, särskilt som efterhand allt mer av förut hemligt material har blivit tillgängligt.

För mig egen del är en saklig redovisning, av vad som då hände, av särskild betydelse. Jag tjänstgjorde nämligen som ung löjtnant vid Ränneslättslägren under de sista månaderna före utrymningen. Befälet vid I 12, det regemente, som jag som aktiv officer tillhört under hela min tjänstetid, kom att bli bland dem, som fick bära huvudbördan vid lägrens utrymning. Egna minnesbilder och diskussioner med i utlämningen engagerade kolleger under lång tid efteråt har gett bakgrunden till och motiven för mitt ämnesval. Detta har givetvis också i viss mån påverkat inriktningen av min forskning, men jag hoppas, att jag lyckats att framför allt presentera, vad tillgängligt material objektivt meddelar.

Avhandlingens syfte och omfattning har fortlöpande måst revideras, sedan allt mera förut okänt material efterhand har blivit tillgängligt för forskning.

Inledningsvis avsåg jag med dåvarande tillgång på material att skriva Ränneslättslägrens historia. När detta verk efter flera års arbete var färdigställt, ställdes i stort sett allt av mig önskat hemligt material till mitt förfogande.

Detta medförde en grundläggande överarbetning av tidigare manus samt tillät en utvidgning av syftet. Jag har nu försökt framlägga en totalbild av hela utlämningsaffären omfattande såväl detaljer som övergripande aspekter i fråga om militärflyktingarnas ankomst, internering, liv i lägren och slutliga utdrivning till ett av dem själva fruktat öde som krigsfångar i Sovjetunionen.

Den militära och politiska ledningens agerande på olika nivåer har kunnat belysas liksom avslutningsvis hela utlämningshistoriens anknytning till den internationella flyktingbehandlingen 1945. Utredningar och bestraffningar efteråt kompletterar bilden av denna säregna affär.

Det har hela tiden varit angeläget för mig att studera hela utlämningen. Fokuseringen till utlämningen av det mindretal balter, som ingick i styrkan, har, som jag ser det, på ett olyckligt sätt snedvridit diskussionen och verkat förvillande i fråga om vad som verkligen skedde. Av de c:a 2 700 berörda var huvuddelen rikstyska f d värnpliktiga soldater. Dessutom fanns ett 10-tal andra nationaliteter representerade, de flesta av dessa tvångsrekryterade till tysk krigstjänst, däribland ett 160-tal balter. Utlämningen av dessa balter var inte så säregen, att utlämningen av de övriga och deras öde får negligeras, även om kanske i förstone de baltiska soldaternas tvångsläge främst kan inbjuda till intresse. Utlämningsaffären kan endast förstås, om den studeras i sin helhet. Även ur rent mänsklig synpunkt är detta det enda acceptabla.

.

Utlämningarna 1945–1946 har tydligen efterlämnat många motsättningar.

Jag var medveten om att ämnet var kontroversiellt, men jag hade inte i förväg kunnat föreställa mig alla svårigheter, som från olika håll skulle staplas i min väg. Dock har jag därigenom styrkts i min uppfattning, om hur angeläget det är, att dessa händelser inte får förpassas till glömskan, utan att en så korrekt bild som möjligt är har framtagits.

.

.

Uppsala i april 1984

Curt Ekholm

Förord till andra upplagan (utdrag)

Det är nu 50 år sedan Sverige till Sovjetunionen utlämnade de hit efter krigsslutet anlända baltiska och tyska soldaterna. Min 1984 utgivna avhandling om händelserna är sedan länge slutsåld. Det har därför bedömts angeläget, att till 50-årsminnet av denna omdiskuterade episod ge ut en andra upplaga.

Det har inte kommit till min kännedom någon kritik med påpekande av sakliga felaktigheter. Däremot har senare forskning, grundad på då ännu hemligstämplade men nu offentliggjorda källor, gett anledning till revision av några av slutsatserna i första upplagan.

-

Men när så vid och efter vapenstilleståndets ingående några tusen tyska soldater kom till Sverige och internerades - i och för sig på tvivelaktiga grunder, då kriget i praktiken måste ha varit slut i Europa, var det naturligt att båda sidor återupptog sin policy i fråga om hitkomna. Från sovjetisk sida begärde man dem utlämnade. Sovjetunionen sökte febrilt efter arbetskraft att ersätta krigsförlusterna. Från svensk sida ville man tillmötesgå önskemålen i en anda av förtroende. Att en utlämning stred mot erkända internationella konventioner synes man ha lämnat utan avseende. Efter stora besvärligheter kom denna för vårt land så vanhedrande utlämning av flyktat krigsfolk till den fiende, som inte kunnat gripa dem, till genomförande. Men utlämningsbeslutet är nu inte längre så gåtfullt.

-

En positiv sak i agerandet synes dock ha kommit fram genom den internationella uppmärksamheten på händelsen. Från sovjetisk sida synes man ha insett, att kravet på utlämning av de över 30 000 civila baltflyktingarna, som man hela tiden dessförinnan hävdat, var helt orealistiskt.

Det framfördes inte mer.

Uppsala i september 1995

Curt Ekholm

Krigsslutet

Sovjetisk ockupation

Ännu i juni 1944 gick tysk-sovjetiska fronten vid Estlands östgräns och längs Pejpus i sydostlig riktning. Under tiden fram till slutet av september tog dock Röda armén större delen av Litauen och Lettland. I oktober anfölls Estland och hela Balticum ockuperades på nytt utom Kurland med hamnarna Ventspils och Libau, där den tyska Armeegruppe Kurland framgångsrikt försvarade sig till krigsslutet 1945. En av de två lettiska divisionerna hamnade inom detta brohuvud, medan den andra följde den vikande tyska armén söderut. Den 19. lettiska divisionen höll ett frontavsnitt i Kurland till krigets sista dag.

Med Röda arméns återkomst var fältet fritt för restaurering av sovjetrepublikerna. På poster först insatta kommunister ersattes senare av andra, inte sällan ryssar. En miljon ryssar omplacerades till det av kriget föga förhärjade Balticum. Det gällde att snabbt få i gång näringslivet. Vid den sovjetiska framryckningen och i samband med krigsslutet hade en stor del av befolkningen flytt väster- och söderut. Nya deportationer österut förekom också. Många balter lyckades ta sig över till västzonerna i Tyskland.

Balternas behandling internationellt

Informationstekniskt och psykologiskt maskerat av andra händelser under andra världskriget blev sålunda tre av vårt lands grannländer ockuperade, förhärjade och nationellt utplånade. Sverige bidrog i någon mån genom att bl a under upprörande former i augusti 1940 överlämna de baltiska legationerna i Stockholm till Sovjetunionen. Vid avslutandet av det brittisk-sovjetiska fördraget 1942 prisgav Storbritannien i praktiken de baltiska länderna.

På Teherankonferensen i november 1943 förklarade Stalin den baltiska frågan stå utanför diskussionen. USA vägrade dock såväl där som i Jalta att acceptera Sovjetunionens anspråk. Men vid Potsdamkonferensen i augusti 1945, då den sovjetiska restaurationen var ett faktum, diskuterades Balticum inte. Alla andra länder i Europa, utom det besegrade Tyskland, fick sin nationella ställning från mellankrigstiden återupprättad. Endast Balticum återstod.

Sverige tog dock emot ett avsevärt antal baltiska flyktingar, bl a hela den svensktalande befolkningen i Estland. Storbritannien och USA vägrade erkänna SSSR:s annektering av Balticum, något som varit avgörande för den baltiska flyktingfrågans hantering. Finland tvingades av Sovjetunionen att efter kriget utlämna över 50 000 ingermanländare. Någon annan större utlämning av balter synes inte ha skett – med ett undantag: Sveriges utlämnande av 146 balter tillsammans med utlämningen av 2 370 tyska, i Sverige internerade flyktingar.

Förspelet

Åtgärder före krigsslutet

Regeringen och flyktingfrågan 1944–45

1944 och i början av 1945 gällde 1937 års utlämningslag. Grundprinciperna i denna och äldre lagstiftning torde kunna sägas vara att skydda den svenska arbetsmarknaden för intrång och landet från icke önskvärda utlänningar, t o m med visst inslag av det som nu kallas för rasism. De beslutande organen hade en tämligen stor frihet vid handläggningen av utlänningsärenden. När kriget började, var antalet flyktingar i Sverige, delvis på grund av en restriktiv invandringspolitik, bara några tusen.

Sedan våra grannländer 1939–40 dragits in i kriget, steg flyktingsiffrorna snabbt. I slutet av år 1944 var antalet c:a 190 000.

Enligt en skrivelse från Statens Utlänningskommission till UD ökade antalet utlänningar sista kvartalet 1944 med nära 30 000.

Våldsideologiernas fruktansvärda tillämpning i våra grannländer i söder och öster drev fram ett nytänkande: Sverige skulle som av kriget skonat land, som neutral stat och som kulturnation av ekonomiska, juridiska och humanitära skäl hjälpa krigets offer.

Från 1937 hade flyktingärenden centraliserats till socialstyrelsen och en särskild utlänningsnämnd inrättats, vars yttrande måste inhämtas i bl a avvisnings- och förpassningsärenden. Den 1 juli 1944 inrättades Statens Utlänningskommission som central utlänningsmyndighet. Lagtekniskt erhöll Kungl Maj:t stor handlingsfrihet i fråga om asylrättens tillämpning genom ett tillägg till utlänningslagen. 1 praktiken utnyttjade den dåvarande samlingsregeringen sin handlingsfrihet väl. Sålunda evakuerades t ex 38 000 finländare till Sverige under striderna på Nordkalotten 1944. Våra gränser stod de sista krigsåren i praktiken öppna för flyktingar av alla slag. Vid krigsslutet transporterades c:a 33 700 f d koncentrationslägerfångar hit. Ansvällningen av antalet flyktingar och deras problem liksom bristen på reglerande föreskrifter ställde dock myndigheter inför svårigheter, som de inte alltid kunde bemästra. En parlamentarisk utredning, den s k Sandlerska utredningen, fann senare också en hel del brister i handläggningen av flyktingärenden.

Sedan pågående utredning i början av 1945 framlagt sitt betänkande, antog riksdagen i juni 1945 två nya utlänningslagar. I samband med det tyska sammanbrottet 1945 antog riksdagen den 9 maj en lag, som medgav rätt att avvisa fartyg från krigförande eller ockuperat land. Som helhet fastslogs regeringens handlingsfrihet och därmed ansvar för handläggningen av flyktingfrågorna i samband med och efter krigsslutet. Utlänningslagarna innebar en ny och avsevärt humanare syn på flyktingproblemen i förhållande till tidigare lag. Lagen om fartygs avvisande innebar dock snarare motsatsen.

Till denna lagstiftning, vilken i huvudsak berörde civila flyktingar, fanns de internationella konventioner beträffande militär personal, vilka Sverige förbundit sig att vid krig följa även som neutral stat vid krig mellan andra nationer. Dessa överenskommelser omsattes dock inte i konkret lagstiftning.

Ansvarig för flyktingfrågorna inom regeringen var socialminister Gustav Möller. I samband med valrörelsen 1944 höll han den 5 september ett tal i vilket han drog upp, vad som då och senare uppfattades vara principerna för regeringens flyktingpolitik inför krigsslutet. Sverige skulle inte tillåtas bli en fristad för personer, som utmanat den civiliserade världens samvete. I pressens kommentarer möttes Möllers uttalande enbart med instämmanden. Samtliga av mig studerade tidningar fattade uttalandet som riktat mot kategorierna krigsförbrytare och quislingar. I tidningsdebatten hade t o m före Möllers tal krävts ett sådant uttalande från regeringen. En tidning (AB) föreslog att nya, klara och fullständiga svenska lagföreskrifter i ämnet skulle utarbetas. Flera tidningar framhöll, att uttalandet var ett uttryck för svenska folkets rättskänsla.

I en utrikespolitisk debatt i riksdagen den 30 oktober 1944 anslöt såväl utrikesminister Christian Günther i första kammaren som statsminister Per Albin Hansson i andra till Möllers uttalande om flyktingpolitiken, vilket sålunda blev samlingsregeringens officiella ståndpunkt. I debatten fick regeringen instämmande i fråga om den avsedda politiken från företrädare för samtliga partier. Några talare, bl a Östen Undén (s), Carl Gustaf Sundberg (h), Åke Holmbäck (fp), Martin Skoglund (h) och Elis Håstad (h) varnade dock för svårigheter vid bevisföringen mot förmenta krigsförbrytare och alltför summariskt avvisande på enbart misstanken. Ebon Andersson (h) pekade på att begreppen flykting, resp krigsförbrytare inte tillräckligt definierats, och Elis Håstad (h) framhöll, att hävdandet av asylrätten lätt kunde medföra vissa konfliktsituationer. Justitieminister Thorwald Bergquist visade på det orimliga i att försöka avvisa personer, som anlände flyende i småbåtar över havet.

De av de anlända, som konstaterades vara mindre önskvärda, togs nu ändå om hand. Förhållandena fick sedan avgöra, vad vi skulle göra med dem. – En talare i första kammaren, Erik G H Siljeström (h), framhöll med skärpa, att om hit anlända skulle föras ur landet, de icke få föras till något land, där man kan vänta, att de icke kommer att utsättas för en rättvis och mänsklig behandling.

Såväl enligt regeringsdeklarationen under denna utrikesdebatt som enligt statsrådet Möller skulle utvisade återsändas till sitt land. Men inom utrikesdepartementet bifölls på våren 1945 en framställning från de tre allierade legationerna i Stockholm (amerikanska, brittiska och sovjetryska): Sverige skulle icke tillåta förband eller individer ur den tyska krigsmakten (kurs här) att få en fristad i vårt land. De skulle återsända dit, varifrån de kommit.

Samtidigt pågick under regeringens ledning omfattande förberedelser för ett svenskt ingripande i Danmark och Norge, om utvecklingen skulle framtvinga detta. Sverige erbjöd sig t o m att här internera alla tyskar, som fanns i Norge, dvs 100 000-tals man.

Svenska regeringen verkar sålunda ha varit beredd till långt gående åtgärder för att förhindra en allvarlig utveckling i våra grannländer. Löften och underhandsmedgivanden liksom planering för en viss situation torde dock inte vara bindande i ett senare, inte förutsett läge. I de överläggningar, som regeringen hade före och under krigsslutet, var flera departementschefer med sina tillhörande myndigheter inblandade. Militära flyktings- och interneringsfrågor torde inte ha haft särskilt hög dignitet. För regeringen verkar handlingsfriheten och en strävan att inte stöta sig med segrarmakterna ha varit väsentligast.

Ett Kungl Brev utfärdades den 20 april 1945 av Socialdepartementet med särskilda föreskrifter om omhändertagande av flyktingar för det fall att flyktingströmmen skulle erhålla stor omfattning. Kungl Maj:t avsåg i så fall att pröva utsträckt tillämpning av de bestämmelser, som utfärdats i samband med flyktingströmmen från norra Finland hösten 1944. Från samma departement utfärdades den 27 april Kungl Maj:ts Förordnande om omhändertagande av flyktingar från Danmark och Tyskland. Först den 7 maj 1945 utfärdades från Statens Utlänningskommission en PM rörande samordning av åtgärder för mottagande av större flyktingströmmar samt förslag till registreringsåtgärder. Tydligen förlitade sig dessa myndigheter på förlängning av bestämmelser och rutiner från de tidigare stora flyktingströmmarna under hösten 1944 (i Nordsverige och från Balticum). Den militära planläggningen var, som kommer att framgå av nästa avsnitt, mera förutseende.

Förberedelser

Det är en militär uppgift att omhänderta soldater som flytt. Inför ovissheten om en större flyktingström med inslag av tyska militära avdelningar, som sökte internering i vårt land, utfärdades en hemlig högkvartersorder den 23 mars 1945. Samtliga militärbefälhavare (milbef) beordrades planlägga och förbereda interneringsläger för 10 000–15 000 man. Inom I.militärområdet (I.milo) vidtogs förberedelser i form av rekognoseringar m m, så att, enligt en i mitten av april utfärdad order, 350 officerare och 10 000 man skulle kunna förläggas, varav dock 6 500 man i tält. Rinkaby, Bökeberg och Ränneslätt var de största av de avsedda interneringsplatserna. Försvarsområdesbefälhavare (fobef) bemyndigades disponera upp till 10% av organiserade beredskapsförband för bevakning av lägren. Lägerchefer och förvaltningspersonal inkallades i två dagar för orientering. Endast depåmateriel, dvs tält och utrustningar av äldre modell, inte avdelad för utrustning av krigsförband, fick användas. Motsvarande åtgärder vidtogs inom alla militärområden. Sedan utvecklingen gett vid handen, att internering av i Norge och Danmark grupperade tyska förband kunde bli aktuell, utfärdades nya order om förberedelser, bl a om vilka förband, som avsågs inkallas för just detta ändamål.

Försvarsstabens planering skedde i samverkan med Civilförsvarsstyrelsen. På dennas förslag skulle en summarisk polisär undersökning vidtas, och flyktingarna indelas i följande kategorier.

Uniformerad tysk personal och uniformerade danska samarbetsmän.

Klara fall av civila samarbetsmän.

Civila tyska medborgare.

Civila danska medborgare, dvs patrioter och tveksamma fall enl B.

Övriga flyktingar av utländsk nationalitet (f d krigsfångar och tvångsförflyttade civila).

Kategori A skulle tas omhand av militära myndigheter och avtransporteras till av milbef upprättade interneringsläger. Övriga kategorier skulle av civila myndigheter omhändertas i karantän- eller interneringsläger. Bestämmelser för samverkan i enlighet med hösten 1944 utfärdade bestämmelser gällde.

Omkring månadsskiftet april-maj utfärdades ytterligare bestämmelser om bl a materiel och utrustning för lägren, inkallelser av förband till den 3 maj för organisation och upprättande av interneringsläger, samt bestämmelser för förvaltning m m, bl a kostnader. Förberedelserna skulle vara avslutade före den 7 maj. Ett antal beredskapssjukhus organiserades.

Vid försvarsstaben organiserades en särskild interneringsavdelning under ledning av överstelöjtnant Nils Leuhusen och vid militärbefälstaberna utsågs särskild personal för att sköta stabstjänsten för denna verksamhet.

Nils Leuhusen

FOTO: OKÄND KARLSBORGS FÄSTNINGSMUSEUM

Det kan konstateras, att förberedelserna för mottagande av flyktingar från försvarsstabens sida i många hänseenden låg tidsmässigt före regeringens och andra civila myndigheters. Dock skedde det hela i samverkan mellan de centrala myndigheterna i Stockholm. De av Statens utlänningskommission utfärdade bestämmelserna för flyktingarnas registrering, daterade den 7 maj, torde dock ha utkommit för sent, vilket kan vara en förklaring till vissa problem.

I den militära organisationen för interneringsverksamheten låg huvudansvaret på milbef och under dem på fobef. Vad gällde lägren på Ränneslätt försvann dock fobef snart ur bilden och chefen för Ing 2 inträdde som mellaninstans mellan lägerchefen och militärbefälhavaren. De särskilt för krigsslutet inkallade förbanden blev, då läget stabiliserades, snart demobiliserade. Personalen till de lägerstaber, som fick det direkta ansvaret för flyktingarnas internering, verkar i de flesta fallen ha rekryterats av en tillfällighet. Man tog nog ofta någon, som var till hands och kunde avvaras bland alla andra viktiga uppgifter, som krigsmakten hade under beredskapens avveckling.

Utbildningsnivån i tjänstegrenen krigsfångtjänst måste betecknas som låg eller nästan obefintlig. Ett undantag från detta var fältpolisförbanden, som var specialutbildade bl a för att omhänderta krigsfångar. Väsentligt är, att ingen order eller anvisning hade utfärdats vare sig från regeringen eller från de militära staberna, om att tidigare tillämpad och vid denna tidpunkt invand praxis i fråga om flyktingarnas omhändertagande skulle kunna komma att ändras. Planeringen avsåg tydligt att omhänderta från väster och söder kommande flyktingar enligt tidigare tillämpade bestämmelser.

Men de flyktingar, som kom, anlände de flesta från ett helt annat håll och under icke förutsedda omständigheter. Samtidigt gjordes väsentliga ändringar i fråga om bestämmelserna för deras omhändertagande.

Krigsslutet och flyktingarnas internering

Vägen till interneringen

Det tyska sammanbrottet i början av maj 1945 medförde inte något överförande av större tyska styrkor till Sverige, inte heller någon massflykt av politiskt belastade från våra grannländer. Bl a med god hjälp av de i Sverige utbildade s k polisförbanden kunde resp lands myndigheter och anländande allierade enheter hålla läget under kontroll. Något svenskt ingripande blev därför inte nödvändigt. Däremot anlände och internerades huvudsakligen från den tyska östfronten drygt 3 000 militärer i tysk uniform. Tidpunkten för deras ankomst och platsen varifrån de kom, blev senare mycket väsentliga för deras öde.

Den tyska krigsmaktens officiella och villkorslösa kapitulation skedde genom undertecknandet av kapitulationsdokumenten i Reims den 7 maj 1945 kl 0241. Tyska militära styrkor skulle stanna där de var och överlämna sig till de allierade enheterna på platsen. Den tyska ledningen hade före kapitulationen påpekat, att den inte hade förbindelser med alla sina styrkor. Lokala kapitulationer hade ägt rum före den officiella, bl a i Italien och nordvästra Europa. På östfronten kom kapitulationen på flera avsnitt att äga rum senare, i Kurland inte förrän den 9 eller 10 maj. Att exakt fastställa en tidpunkt för kapitulationen torde inte vara möjligt – i varje fall inte för lägre förband och enstaka soldater, kanske utan förbindelse med sina chefer. För dem, som var under transport över havet i flera dagar torde det vara omöjligt. De kunde ju heller inte stanna där de var. Det är ett faktum, att regeringen i Flensburg den 3 maj hade beslutat, att största möjliga delar av arméerna i Kurland skulle evakueras före vapenstilleståndet.

När den tyske generalöversten Jodl undertecknat kapitulations-dokumenten bad han få säga några ord och yttrade: I och med denna underskrift har det tyska folket och den tyska krigsmakten överlämnat sig på nåd och onåd i segrarens händer. Under detta krig, som varat över fem år, har båda presterat och lidit mer än kanske något annat folk i världen. I detta ögonblick kan jag endast uttrycka den förhoppningen, att segraren kommer att behandla dem ädelmodigt.

Krigsläget i södra Östersjön vid kapitulationen och de internerades flyktvägar

Många tyska soldater, i synnerhet de på östfronten, verkar inte satt så stor tilltro till detta ädelmod, i varje fall inte från Sovjetunionens sida. Påtagligt är, att man på tysk sida den sista tiden försökte rädda över så många som möjligt till fångenskap hos de västallierade. Notiser i svenska tidningar om tysk militär personal, som anlände hit den sista tiden före kapitulationen, rör ofta soldater, som i försök att undvika rysk fångenskap hamnat här. Den övervägande delen av dem, som internerades i Sverige, kom österifrån.

Under senare hälften av april anlände totalt drygt ett 100-tal tyska militära flyktingar. Dels enstaka desertörer, i något fall av den kategori som regeringen ansett icke-önskvärd, dels personer – och dessa är de flesta – som av tillfälligheter, inte sällan i nödsituation, hamnat här. De omhändertogs enligt sedan länge gällande rutiner. I ett antal fall skickades de över gränsen till Norge eller via färjan Helsingborg-Helsingör till Danmark, i den mån de inte önskade interneras här. Omkring månadsskiftet april-maj 1945 steg antalet anlända och omhändertagna, delvis beroende på ett antal transportrörelser, som pågick i vår närhet, men också på grund av avsiktligt flyende. Det senare gällde främst landande flygplan, de flesta med ett fåtal personer ombord. Krigshandlingar, t o m in på svenskt vatten med svåra förluster i liv, framtvingade svenska räddningsaktioner. Fortfarande var dock antalet omhändertagna relativt litet, enligt TT-uppgifterna drygt 200 militärer under tiden 1–7 maj.

Det stora antalet flyktingar anlände under tiden 8–11 maj. De anländande utgjorde mindre delar av tyska evakueringstransporter från inringade tyska förband i Kurland och vid Hela-halvön (Danzigbukten). Den största styrkan, här kallad Kalmargruppen (2), kom från Kurland och landade i Kalmar, en del efter att ha först landat eller haft känning med Gotland, dit också en stor grupp ankom, Gotlandsgruppen (5). Totalt anlände c:a 1 600 man till Kalmar 9–10 maj och c:a 600 till Gotland 8–12 maj. Huvuddelen av Kurlandsflottan fortsatte längs svenska kusten för att nå danskt eller (väst)tyskt område. En del tvingades dock av omständigheterna att landa i Blekinge eller sydöstra Skåne. Sålunda ankom till hamnar i Åhus-Simrishamns-Ystadsområdet c:a tusentalet personer. En del av de till dessa trakter anlända kom från Bornholm och Hela-halvön. De kallas här för Ystadsgruppen (3,4). Dessutom ankom även under dessa dagar ett mindre antal militära flyktingar till västkusten samt över gränserna i väster och norr. Samtliga militärområden utom IV.milo (Östra Svealand) fick motta flyktingar. Denna flyktingtrafik upphörde under veckan före pingst. Segrarmakterna hade då allt fd tyskt område under kontroll.

Uppgifter om fartygsbeståndet tyder på, att man uppbringat alla fartyg, som överhuvudtaget kunde användas, för evakueringsoperationerna. En del var klart olämpliga för havssjöfart. Lyckligvis var vädret relativt gynnsamt de aktuella dagarna. Det största hotet mot de flyende torde ha varit sovjetflyget och sovjetflottan, som ännu flera dagar efter kapitulationen anföll småbåtar i Östersjön. Även svenska fiskare blev beskjutna.

Den först anländande större kontingenten kom sålunda till Ystad den 8 maj. Det var den s k Bornholmsgruppen (3), vilken kommer att närmare behandlas nedan. Dagarna därefter anlände en del fartyg ur konvojen från Hela-halvön. Flera fartyg avvisades till sjöss. – De ilandkomna omhändertogs av fostaben i Ystad, vilken biträddes av personal ur regementet där, I 7.

Avtransporter till förberett interneringsläger i Bökeberg (Bökebergsslätt), c:a 2 mil ostsydost Malmö, verkar ha kommit igång snabbt. Senare blev en del av evakueringsflottan från Kurland tvingad in i hamnar i sydöstra Skåne. Dessa flyktingar samlades alla till Ystad för vidare omhändertagande.

Den största kontingenten, c:a 1 600 personer, anlände dock till Kalmar från Kurland-brohuvudet Kristi Himmelfärdsdag den 10 maj. Tre av fartygen var stora pråmar eller färjor, avsedda för insjö- eller möjligen skärgårdstrafik och lätt beväpnade med luftvärnskulsprutor. Under överfarten, som påbörjats den 8 maj och sålunda varade i nästan två dygn, stod tyskarna tätt sammanpackade på däck. Flera gånger hade de överlastade fartygen anfallits av sovjetflyg, vilket orsakat döda och sårade. Ett fartyg var svårt skadat. Enligt vad tyskar senare berättade på Ränneslätt, hade anfallen skett in på svenskt territorialvatten, där en svensk jagare med eld avvisat de anfallande planen. Med bland de tyska soldaterna fanns ett mindre antal lettiska kvinnor och barn samt några få lettiska soldater.

Den tyska truppen internerades för några dagar i ett provisoriskt läger i Kalmar. Sårade omhändertogs. Tyskarna, som blev något av en sensation i Kalmar, verkar ha gjort ett gott intryck och mottagits i stort sett väl av militär personal och befolkning i staden. Av den internerade kontingenten skickades 855 man i tre omgångar till interneringsläger på Ränneslätt och de övriga 656 till lägret vid Backamo.

Lägren i Kalmar avvecklades den 18 maj. De letter, som anlände till Kalmar, registrerades samtliga som civilflyktingar.

Kalmargruppen kom sålunda att utgöra huvuddelen av internerna i lägret på Ränneslätt. Den andra stora gruppen, som senare kom till Eksjölägret, var letter ur Bornholmsgruppen. De hade ingått i artilleriförband i den lettiska legionen. Efter svåra förluster hade de följt med de vikande tyska trupperna till Helahalvön, där de delvis avväpnats. Den 26 mars hade de lyckats lämna krigsområdet på tre lettiska fartyg, som råkat befinna sig där. De hade anlänt till Bornholm och vistats där till den 7 maj. Under anfall av sovjetflyget mot Rönne denna dag meddelades i utkastade flygblad, att sovjettrupper skulle invadera ön den 8 maj. Den lettiske förbandschefen kapten Keselis begärde då och erhöll tillstånd av den tyske kommendanten att lämna ön. Med transportorder att gå till Köpenhamn nådde två lettiska fartyg Ystad den 8 maj, dit förda med hjälp av svenska bevakningsfartyg. 126 letter klassades som militära flyktingar, liksom ett 20-tal tyska soldater, som följt med. Några lettiska kvinnor blev civilflyktingar. De lettiska soldaterna transporterades den 10 maj till Bökebergslägret. Den 31 maj fördes de vidare till Ränneslätt. Kapten Keselis och hans Bornholmsgrupp utgjorde huvuddelen av de internerade balterna.

Den sista stora gruppen av militärflyktingar kom till Gotland, där över 600 internerades i läger vid Havdhem. Ett antal sårade hade även landsatts på Gotland, där också några döda begravdes. Gotlandstyskarna kom praktiskt taget alla från Kurland. Bland dem fanns ett 40-tal balter av vilka överstelöjtnant Kariis Gailitis och doktor Elmars Eichfuss-Atvars senare kom att spela viktiga roller i samband med utlämningen. Utöver dessa större grupper landade ett antal tyska soldater enskilt eller i smärre grupper med småbåtar eller flygplan. De flesta av dessa anslöts till en av de större grupperna eller också kom de att interneras på Backamo.

"Ölandsgruppen, som landat redan den 1 maj, anslöts till Kalmargruppen och kom senare att spela en viss roll på Ränneslätt.

Väsentligt är, att många fler fartyg och ett stort antal människor ytterligare anlände men antingen avvisades eller fick fortsätta efter reparationer, bunkring och komplettering av förråd. De flesta flyktingarna torde inte i och för sig ha strävat efter att få stanna utan ville fortsätta till danskt eller tyskt område. Som kommer att framgå, var det ofta tillfälligheter, som avgjorde om internering eller fortsatt färd.

Problem vid ankomsten

Sedan regeringen under ett par månader låtit krigsmakten förbereda internering av tyska soldater, beslöt den de första dagarna i maj, att dessa soldater skulle avvisas och att rätten till internering inte längre gällde. Beslutet verkar inte ha fattats helt och fullt på en gång, då flera order måste utfärdas för genomförandet. En första order, utfärdad den dag vapenstilleståndet ingicks (den 7 maj), upphävdes den 10 maj, då en mera fullständig order utgavs, grundad på generalorder av den 9 maj. Då hade huvuddelen av flyktingarna redan anlänt. Slutlig order om förfarandet utgavs inom I.milo inte förrän den 14 maj. Då var många av de anlända redan förda till interneringsläger. Anmärkningsvärt är, att såväl den första ordern av den 7 maj som den sammanfattande av den 10 maj måste kompletteras med en tillämpningsföreskrift resp tolkning.

Dessa sent eller t o m i efterhand utfärdade order, vilka upphävde tidigare sedan länge invanda rutiner och bröt mot uppgjorda planer, medförde tveksamhet och varierande behandling av de anländande. På Öland upprördes befolkningen av att läckande båtar med sjuka och sårade ombord inte fick stanna utan tvingades till sjöss. Den genomvåta besättningen fick genomlida ännu en natt under de mest vidriga förhållanden. På Gotland tog det enligt en tidningsuppgift 6 timmar, innan ambulanser kom till Ronehamn för att ta hand om skadade, av vilka en avled på kajen. På andra platser genomfördes däremot besvärliga räddningsaktioner. Många båtar gick till sjöss igen efter att ha avlämnat sårade och fått sina förråd kompletterade. En uppgift anger, att av totalt c:a 350 hit anlända baltiska soldater blev bara omkring 165 klassade som militära flyktingar. En landsfiskal på Gotland har själv senare uppgett, att han demobiliserade balterna genom att klä dem civila och registrera dem som civilflyktingar. I andra fall blev civila, som lånat militärkläder, registrerade som militärer. För alla torde identitets-frågan ha varit avgörande. Vid kontroll av identitetshandlingarna kunde den svenska polisen snabbt avslöja, vilka som var soldater. De tyska internerna visade sig vara mycket rädda om sina identitetshandlingar, vilka kunde vara livsviktiga i dåtidens Europa. – Den lettiske generalinspektören Rudolfs Bangerskis hade i en order av den 20 april 1945 löst de lettiska soldaterna från deras soldatplikter. De skulle bege sig västerut och låta sig interneras av västmakterna." Letterna kunde sålunda med skäl betraktas som civila. Men klädda i uniform kunde de interneras som militärer. Båda betraktelsesätten verkar ha kommit till användning.

Vid utfärdandet av dessa nya bestämmelser i maj 1945 förefaller svenska myndigheter inte ha beaktat de internationella överenskommelser, som bl a Tyskland och Sverige förbundit sig att följa. Tyskarna däremot sökte stöd i dessa konventioner. I Kalmar begärde den tyske chefen garantier mot utlämning till Sovjetunionen. Den svenske försvarsområdesbefälhavarens svar föranledde senare komplikationer. I Ystad skrev den högste hit anländande tyske officeren, generallöjtnanten Angelo Müller, ett brev till platschefen f v b till Konungariket Sveriges regering med anhållan om regeringens beskydd. Som flagglösa efter kapitulationen hade de tyska fartygen inte längre rätt till fri sjöfart. I flera fall uppges tyska fartygschefer, som velat fortsätta efter uppehåll för reparation och underhåll under den tid bestämmelserna tillåter, inte ha tillåtits göra detta. Men många fick fortsätta sin färd.

Registreringen av platsen, varifrån de som flytt kommit, verkar ha gjorts summariskt utan tanke på den innebörd detta senare kom att få, då de från väst anlända inte skulle utlämnas. Det gällde t ex personal i flygplan, som händelsevis mellanlandat på en plats i Balticum, innan de kom till Sverige men även många på fartyg: en soldat tillhörig en jagarflottilj, stationerad i Kiel och på utgående till Norge hade av någon anledning satts över på en färja, som gick till Pavilosta och hämtade tysk grupp. Ankommen till Sverige registrerades han rutinmässigt som avrest från Pavilosta enligt egen uppgift.

Orsaken till den varierande behandlingen torde vara regeringens beslut att upphäva gällande rutiner just som mottagandet av flyktingarna nådde sin kulmen. De utfärdade bestämmelserna måste dessutom betecknas som ofullständiga och föga välgrundade, något som de utfärdade kompletteringarna kan ses som bevis på. På väsentliga punkter gavs ingen ledning för vare sig de omhändertagande eller de omhändertagna. Det gällde t ex

1) om krigstillstånd inte längre ansågs råda, på vilka grunder skulle då de som flytt kunna omhändertas,

2) vad innebar detta omhändertagande på sikt i det nu uppkomna läget och

3) avsågs samma behandling ges till ej avvisningsbara, t ex sårade och de i sjönöd, som dem, som frivilligt sökt sig hit för att interneras!

Premisserna för omhändertagande, internering och avvisning ändrades fortlöpande under tiden den 7–14 maj. De hit anlända upplystes inte på något sätt om att de, som inte lämnade landet, riskerade att Sverige skulle behandla dem på annat sätt än enligt under krig gällande konventioner och internationell praxis. Hur många tyska soldater, som under denna tid fann sin död i Östersjön, torde inte ens ungefärligt kunna uppskattas. I den mån det bland dessa fanns några, som gick under direkt eller indirekt på grund av den svenska regeringens avvisningsåtgärder, skulle detta kunna betraktas som en följd av brott mot erkända konventioner och urgammal sedvänja i fråga om behandling av personer i sjönöd. Påtagligt är, att fartygen i de allra flesta fallen inte primärt sökte svensk hamn. Det var nödsituationer, som tvingade dem hit. Det blev tillfälligheter, som avgjorde vilka som internerades och inte sällan, hur de registrerades.

Under tiden före krigsslutet ända till början av maj var rutinen den, att tyska soldater, som av misstag eller i nöd landat i Sverige, återsändes till Danmark eller Norge på enklaste sätt. Den dag, då detta enkla och humana förfarande ändrades till en mer eller mindre frivillig internering, synes det ha varit rimligt, att de anlända upplysts om vilka konsekvenser, som kunde följa.

De militära interneringslägren upprättas

Tack vare de militära förberedelserna för mottagande av flyktingar kunde en interneringslägerorganisation snabbt improviseras fram. Inneliggande beredskapstrupp, även linjeförband, fick användas för bevakningen. Innan beredskapen upphörde i månadsskiftet juni-juli 1945, utfärdades en särskild generalorder om inkallelse av personal för bevakning av internlägren under en tjänstgöringstid av högst en månad. I början på juni uppdrog överbefälhavaren åt chefen för armén att inspektera samtliga läger. Genom protokollen från dessa inspektioner och annat material i försvarsstabens internationella avdelnings (Fst/It) handlingar kan en ganska god bild av lägren framläggas. På grund av omständigheterna blev lägren i vissa hänseenden ganska olika varandra.

De kommer därför här att kort presenteras var för sig.

Den generalorder (dvs regeringsbeslut), som reglerade omhändertagandet och överförandet till internering, upphävdes genom en ny av den 30 juni utan att ersättas av några andra bestämmelser. Underligt nog verkar det inte ha övervägts, om inte hela interneringen därigenom kunde ifrågasättas. De allierade internerna i Sverige sändes hem. Senare har hävdats, att de tyska soldaterna skulle ha omhändertagits i förläggning i Sverige. I Fst/It:s handlingar finns inget som på något sätt stöder denna uppfattning. En särskild order i slutet på maj meddelade, att vid bestraffning av intern tillämpas Strafflagen för krigsmakten, vilket sålunda torde ge anvisning om status som internerade militärer. Sammalunda är förhållandet, då det uppkom en diskussion om hälsningsplikten på Backamo. Försvarsstaben hänvisade till Tjänstgöringsreglementet för krigsmakten.

Bökebergslägret

Bökeberg var tillsammans med Ränneslätt de läger, som försvarsstaben den 8 maj anbefallde att upprättas. Redan samma dag rapporterades 80 man vara internerade i lägret. Sedan antalet anländande de närmaste dagarna därefter stigit avsevärt – bara den 10 maj kom nära tusentalet till trakten av Ystad – blev lägret i Bökeberg snabbt fullbelagt. De i Ystad omhändertagna blev därefter dirigerade till Ränneslätt och Backamo. På grund av Bökebergslägret ringa personalstyrka – maximisiffran blev c:a 400 man – beslöt försvarsstaben redan den 17 maj, att det skulle läggas ner och de internerade överföras till läger inom III.milo, där för den skull ett underläger till Backamo skulle upprättas i Grunnebo.

Till Bökebergslägret fördes den 10 maj hela Bornholmsgruppen, sålunda även de till Ystad anlända letterna. Lägerchefen, vpl kaptenen Theodor Nielsen uppger, att förhållandet mellan tyskarna och letterna i stort sett var vänskapligt, men något direkt umgänge mellan grupperna hade inte förekommit. – Av någon anledning bestämde Försvarsstaben, att letterna, vilkas antal angavs till 126 man, skulle överföras till Ränneslätt. De övriga i lägret skulle transporteras till Grunnebo. Den 31 maj anlände 120 balter, varav en var est, till Ränneslätt. Åtta letter angavs då vara inlagda på sjukhus. De sista internerna lämnade lägret den 4 juni, varefter lägret avvecklades.

Lägren på Ränneslätt

Den första kontingenten interner anlände till Ränneslätt natten mellan lördagen den 12 och söndagen den 13 maj. 107 man togs om hand av trupp ur Ing 2. Enligt en medföljande skrivelse var de badade och avlusade av 10.badplut i Kalmar den 12/5. Nya kontingenter anlände de närmaste dagarna. Det första officiella styrkebeskedet av den 30 maj upptar 853 man, varav 64 officerare. Sedan letterna överförts från Bökeberg steg siffran till 973, varav 83 officerare. De därefter tillkommande var enstaka utskrivna från sjukhus eller andra smärre grupper. Maximisiffran 995 nåddes i slutet av augusti. Av dessa torde dock ett tiotal ha varit långtids-inlagda på civila sjukhus. Vid omorganisationen inför vintern skedde därefter en personalreducering. Vid utrymningen i november omfattade tysklägret 500 och baltlägret 163 man.

Den lägerstab, som organiserades, och de bevakningsförband, som användes för att bevaka detta läger för nära 1 000 interner, måste betecknas som minimala. I samband med omorganisationen av lägren på hösten skedde dock en förstärkning av lägerstaben. Bevakningspersonalen var sedan intill de sista veckorna omkring 100 man. Lägerchef över sommarmånaderna blev kaptenen i ingenjörtruppernas reserv, advokaten Erik Trägårdh med kapten Erik Rosenberg, intendenten vid Ing 2, som ställföreträdare. Trägårdh hade just då avslutat en beredskapstjänstgöring och höll på att avrusta sitt förband i trakten av Eksjö, då chefen för Ing 2, överste Inge Hellgren, utsåg honom till lägerchef från den 16 maj. I slutet på augusti avgick Trägårdh på egen begäran och återgick till sin civila verksamhet.

Valet av Erik Trägårdh till lägerchef torde ha varit ett lyckokast. Som jurist bör han ha varit van att tolka och tillämpa invecklade bestämmelser. Genom god organisationsförmåga, smidighet och inte minst en stor personlig arbetsinsats fick han lägerorganisationen att fungera. Hans personliga egenskaper gjorde, att han tillvann sig stor respekt och odelat förtroende hos internerna. Ränneslättslägret verkar ha varit det, där minst komplikationer förekom.

Kn Erik Trägårdh tillsammans med den tyske förtroendemannen Hauptmann Kohn.

FOTO: OKÄND INTERN KRIGSARKIVET

Den lilla stab, som den svenske lägerchefen disponerade, kunde rimligen inte räcka till för att i detalj administrera det stora, i början ganska provisoriska lägret. Trägårdh överlät därför åt de internerade att ta hand om allt det de lämpligen kunde sköta själva. Enligt gällande reglemente var internerna skyldiga att själva utföra erforderligt arbete för lägrens förvaltning och skötsel. Lägret blev sålunda internt självstyrande, medan den svenska lägerledningen skötte kontakter utåt samt kontroll och bevakning. Under sommaren beordrades vaktplutoner ur beredskapsförband, senare särskilt inkallade, vilka tjänstgjorde några veckor vardera. I samband med avlösning av förband och som förstärkning beordrades vakt ur garnisonens regementen.

Dagen efter den första kontingentens ankomst utfärdade kapten Rosenberg, i egenskap av t f lägerchef, en grundläggande order, Lagerbefehl Nr 1. I enlighet med av försvarsstaben utfärdade föreskrifter utsågs den till tjänsteställningen främste tyske officeren till förtroendeman, i regel kallad tysk lägerkommendant. Kapten Trägårdh uppger, att man från den svenska lägerledningens sida ansett det meningslöst att låta internerna välja förtroendeman på grund av den nationella mångfalden, lägrets formering av personal från olika håll och många skilda enheter samt försvarsstabens föreskrift, att de tyska befälsförhållandena skulle kvarstå. Den först utsedde Lagerkommendant råkade bli den generalstabskapten, som anlänt med Ölandsgruppen. Några dagar senare anlände en ny kontingent, vars äldste officer var Hauptmann Gerhard Kohn. Denne anmälde, att Ölandsgruppen av tyskarna ansågs vara fanflyktingar. På egen begäran förflyttades Ölandsgruppen då ur lägret. Den till tjänsteställningen främste tyske officeren var nu pansarkaptenen Gerhard Kohn. Han utsågs följaktligen till förtroendeman och kvarstod i denna befattning tills lägret utrymdes. Kohn var en f d underofficer från gamla Wehrmacht och den ende av de äldre officerarna, som var aktiv officer. Han hade inget nazistiskt förflutet och hade stort förtroende såväl bland de flesta av lägerinvånarna som hos den svenska lägerledningen.

I den tyska lägerstab, som organiserades, var fänrik Herbert Simon lägeradjutant och fanjunkare (Oberfelwebel) Martin Ottiger chef för expeditionen.

Lägerstaben i arbete FOTO: ROSENLÖF EKSJÖ MUSEUM

Båda var goda organisatörer, effektiva i arbetet och lätta att samarbeta med. Ottiger var i 40-årsåldern, i det civila skolrektor och blev efterhand ett slags klockarfar för lägret till vilken man gick med sina bekymmer. Simon var så ung, att han torde ha gått direkt från skolan till armén. Det fanns de, som anklagade honom för att vara nazist, något som dock aldrig kunde direkt påvisas, och som aldrig framkom i samarbetet med den svenska lägerledningen. Tyskarna löste nästan alltid sina arbetsuppgifter snabbt och effektivt. Många gånger var deras förmåga till snabbt handlande och ändamålsenliga lösningar med primitiva medel frapperande enligt den svenska lägerledningens uppfattning.

I lägret fanns personal från hela tyska krigsmakten – die Wehrmacht. Tyskarna tillämpade konsekvent den militära