Hur jag lärde känna fru Dallmar

By Staffan Beckman

Fru Dallmar är en noggrann, på gränsen till pedantisk, kvinna som lever ensam i en förortslägenhet. Hon löser korsord, njuter av en kopp te och röker sig genom dagarna. Hennes kloka blick och påtagliga vishet fångar Jean-Baptiste. Jean-Baptiste är författare som vid skrivmaskinen intar ett kvinnligt alter ego, Anna. Jean-Baptiste har skapat alter egot Anna som en överviktig kvinna i medelåldern med färgrikt förflutet. Anna väcker både igenkänning och fascination i Jean-Baptiste. De förstår varandra och i Dallmar ser Jean-Baptiste en kvinna som han aldrig förut lärt känna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726541786

Book preview

Brøgger

Kapitel 1

Det snöar. Klockan är fem i halv åtta på morgonen lördagen den 29 april 1995 och femtiotreåriga Barbro Dallmar, en storvuxen, rödhårig kvinna med glasögon, beige poplinkappa och kraftiga ben, är på väg hem efter nattens arbete. Fru Dallmar är nattsköterska sedan sexton år och det är tjugotvå-tjugotre minuter sedan hon steg ur sin vita uniform på Solrosens vårdhem, elva trappor upp i före detta Sabbatsbergs sjukhus (i centrala Stockholm). Sex-sju minuter senare slog betongbyggnadens pansardörr igen bakom henne och hon gick Dalagatan ner, förbi det äldre sjukhusområdet, Eastmaninstitutet och Vasaparken. Eftersom tunnelbanenedgången i hörnet Västmannagatan-Karlbergsvägen hålls stängd lördagmorgnar svängde hon in på Odengatan mot Odenplan. Nu har det gröna tunnelbanetåget, linje 17 mot Skarpnäck, lämnat underjorden och är på väg över Skanstullsbron och Årstaviken. Blötsnön piskar mot fönsterrutorna. Den resliga kvinnan sitter orörlig, rak i ryggen, med sin stadiga, bruna handväska i knät. Fru Barbro Christina Dallmar är 1.79 lång och väger cirka åttiofem kilo. Hennes permanentade, kopparröda, egentligen gråsprängda hår är krulligt och rundklippt som på en pudel. Ansiktsdragen är regelbundna och det är inte länge sedan hon var tilldragande men nu samverkar pudelhåret, de i sej eleganta, stålbågade glasögonen och den starkt målade munnen till att understryka att hon är en ganska typisk, medelålders, bastant kvinna utan speciella särdrag. Kring käkpartiet har samlats en del fett och halsen är inte längre slät. I örsnibbarna har hon diamantbesatta guldclips, vilka hon bär även när hon är iförd sin sjuksköterskeuniform. En kvinnlig medpassagerare skulle kanske lägga märke till håret, de stora händerna och de kraftiga benen. Just när hon sitter blir det också uppenbart, trots poplinkappan, att hon har en rejält tilltagen underkropp. En kvinna på femtiotre år är inte precis ung och Barbro Dallmar har blivit en stadig dam med karakteristisk päronform. Då hon började på Solrosens vårdhem, som på den tiden låg i Dalens sjukhus ett stenkast från där hon bor, hade hon ännu inte fyllt trettiosju och uppväckte helt andra föreställningar.

Två minuter över halv åtta ska hon stiga av vid Hammarbyhöjden. Som alltid sitter hon i sista tunnelbanevagnen för att komma nära stationsutgången. Med sin resliga kropp framåtlutad mot snöyran går hon uppför trapporna och backen till Lidköpingsvägen 51 där hon lever sitt liv sedan trettiotvå år.

Kapitel 2

Häromdagen var det en bild i tidningen av en annan kvinna iförd fru Dallmars underbyxor. Modell Undine i bomull och elastan. Åtsmitande, vita, med spetsmönstrade, triangulära fält från ljumskarna upp mot höfterna. Rosett vid naveln. Prydliga, oerotiskt kvinnliga trosor för damer. Extrapris hos Lindex, Tag tre Undine, betala för tvä. Men kvinnokroppen på tidningsbilden är slät och ungdomlig, utan påtagliga former. Platt mage och underlivet slätt som på en Barbiedocka. Femtiotreåriga nattsköterskan Barbro Dallmar köpte två uppsättningar Undine, storlek 46-48, i mellandagarna efter jul, det vill säga tre veckor innan jag bjöd upp henne på dansrestaurangen Strömsborg.

Jag ser för mej den storvuxna, lite kraftiga fru Dallmar som igår förmiddag då hon höll på att klä på sej. Sekunderna när hon endast var iförd de höga, stramande underbyxorna och en tilltalande, silverglänsande bysthållare (storlek C 85). Hennes fylliga, blekvita hud, de röda bröstvårtorna som skymtar genom behåns spetsmönster, den tunga underkroppen i sin stadiga, aptitliga förpackning. De skimrande bystkuporna, den ljusblå rosetten vid naveln som tillsammans med de genombrutna trianglarna på varsin sida om den bastanta magen avslöjar att denna stora, medelålders kvinnokropp ändå är tänkt att bli betraktad. Fastän smakfullt och prydligt har den femtiotreåriga kvinnan dekorerat sej själv till ett föremål som hon hoppats ska kunna uppväcka manligt intresse. De breda höfterna och den fylliga magen avviker påfallande från reklambildens mänskliga skyltdocka. Underlivet är inte alldeles slätt. Skygg för mina blickar, vars uttryck tycks locka och skrämma henne på samma gång, ställer hon sej bakom fåtöljen för att dra på sej strumpbyxorna.

De kraftiga låren blir skinande blanka. Jag känner igen de breda, runda kvinnoknäna från tunnelbanevagnar och badstränder. Trosorna med sina mönster och sin rosett framträder tydligt genom de uttänjda strumpbyxorna. Förvirrad söker hon sin underkjol. Hon ler lite triumferande och spydigt när hon fått den på sej. Plötsligt står hon där påklädd, med sina Dior-glasögon och guldclipsen i örsnibbarna, en oåtkomlig, strikt, femtiotreårig dam som ansätter mej för att hennes kvinnlighet är mej absolut främmande och obekant. Bara de rödmålade läpparna tycks mej igenkännbara och omtumlad tänker jag på att hon ändå har en ljusblå rosett vid naveln. Hemvant går den stadiga fru Dallmar ut i mitt kök för att sätta på kaffevatten.

Kapitel 3

På Skebokvarnsvägen 39 i Bandhagen, två trappor upp till höger, bor författaren Jean-Baptiste Lidforss sedan sjutton år i ett hus inte olikt fru Dallmars i Hammarbyhöjden. Även Bandhagen ligger söder om Slussen, men på tunnelbanelinje 19. Redan många gånger har han tänkt flytta därifrån, till en lägenhet utan minnen, men det har inte blivit av. Han vantrivs inte. Jean-Baptiste Lidforss och den prudentliga fru Dallmar brukar stämma träff vid Gullmarsplan, där deras tunnelbanelinjer möts. De tycker om att åka över Skanstullsbron tillsammans. Jean-Baptiste har aldrig tidigare umgåtts med en stadig, medelålders dam med diamantbesatta guldclips i örsnibbarna men det händer att hon påminner honom om en kvinna som för många år sedan stod i bokhandeln på lyxhotellet Urdan Intercontinental i Amman.

I ett av de nybyggda husen nere vid Bandhagens centrum bor hans båda döttrar och Helena, deras mor. I lägenheten på Skebokvarnsvägen 39 brukade de bo tillsammans. Flickorna har kvar sina rum och fastän det var länge sedan hon sov i den står hans yngsta dotter Margaretas säng alltid bäddad med rena lakan.

Ännu så nyss som förra våren, då de firade Margaretas trettonårsdag, klädde den vackra Helena sej för hans blickar, så som hon visste att han hade tyckt om att se henne. I åtsmitande, svart polojumper och kjol och med ett bärnstenssmycke dinglande mellan de yppiga brösten. Smycket hade han köpt i Istanbul 1977. Han fann det varje gång lika förvirrande att se henne så exponerad och inbjudande och han förstod aldrig hennes avsikt. Idag, bara ett år senare, är hon förvandlad till en hjälplöst fetlagd kvinna, med samma, nästan barnsligt söta ansikte men med tung, oformlig kropp. Brösten och stjärten förefaller enorma - och det skulle kunnat locka honom om det varit någon annan.

Från sin invanda plats vid balkongfönstret ser han ut över en trädbevuxen gård omgiven av trevåningshus som alla är likadana sånär som på att några är lite brunare och andra lite gulare. I snöyran framstår de alla snarast som pissfärgade. Han urskiljer knappast sandlådan där flickorna brukade leka. Ställningen med rutschkanan, med ett litet trähus högst upp, påminner honom om ett vakttorn. Kvinnorna, som häromdagen enbart hade koftor över sina klänningar och blusar, är återigen inneslutna i sina kappor.

Det är nu tolv-tretton år sedan Jean-Baptiste förlorade kontakten med Helena och drevs att bli hermafrodit för att befrukta sej själv. Han blev både Jag och Du, såväl betraktaren som den betraktade, varvid all ensamhet upphävdes. Så kunde han tryggt och tillfredsställt vattna sina blommor, dammsuga sina golv och se sej i spegeln. I det som var Helenas garderob hänger nu hans kjolar och blusar, i hennes byrålådor ligger hans jumprar och koftor. Han har feta bröst och stor, varm mage och på papprena i skrivmaskinen uppstår märkliga, upphetsande texter. Upphetsningen känns som sammandragningar i magen och det händer att han föreställer sej att han har både livmoder och äggstockar. Ända sedan tonåren minns Jean-Baptiste Lidforss perioder då han haft regelbundna mens-känslor. Från sin plats vid balkongfönstret ser han ut över en värld av kvinnor där var och en är den han lika gärna kunde ha varit.

En efter en har han sett de tilldragande kvinnorna i kvarteret förvandlas till stadiga damer eller feta tanter. De magra ser han inte. De kraftiga eller fetlagda, och inte minst de som befinner sej mitt i själva omvandlingen, tycks honom svindlande fångna i sin kvinnlighet och ibland drabbas han av en avund gränsande till smärta.

Den enda vare fetma uppväcker hans vämjelse är fyrtiosjuåriga socialassistenten Helena Louise Lidforss, hon som var hans tredje hustru. Vämjelse och kanske sorg. Men det är inte länge sedan han levde flera år tillsammans med en syokonsulent Gertrud Hultberg som svällde upp på liknande sätt och hennes fångenskap fann han ytterst lockande. Hon ändrade utseende inför hans ögon och det var som att han fick erfara inifrån hur det är att bli någon annan. Kanske var det för att Gertrud, som varit något av en manslukerska, själv iakttog sin omvandling med ett slags egendomlig upphetsning. I motsats till Helena fick hon dessutom snart ett karakteristiskt tantansikte så att ingen kunde föreställa sej att hon någonsin varit tilldragande - eller överhuvudtaget vem hon varit förut.

Med Gertrud Hultberg var Jean-Baptiste ringförlovad och hyrde ett torp vid sjön Yngern i Sörmland och han hade definitivt ingenting emot att hon inte längre kunde uppväcka förälskelse eller begär hos andra män. Hon hade haft fullt tillräckligt med karlar i det förflutna och han drömde om att de skulle åldras tillsammans.

I sin mjuka kvinnokropp skriver Jean-Baptiste Lidforss bara om kvinnor. Det är någonting han jagar, i fantasin såväl som i den yttre verkligheten. Hos både den yppigt vackra Helena och den uppsvällda Gertrud Hultberg trodde han i det längsta att han funnit det. Då Gertrud stod framför spegeln iförd korsett med jättelika, glänsande bystkupor, med ögon som ingen utomstående kunde uppfatta som annat än tantögon, tycktes honom hemligheten nästan synlig. Och han kan tänka att med den prudentliga fru Dallmar med hennes stadiga damkropp och kopparfärgade pudelhår har han fått en sista chans.

Kapitel 4

I vintras, inte långt innan jag träffade den stadiga fru Dallmar, hände det att jag blev som besatt av en kanske åttioårig kvinna på tunnelbanan. Hennes ansikte och händer var de rynkigaste jag sett. Stor och tung, men påfallande kraftfull i hållningen satt hon och grep om sin käpp och ledstången under fönstret. Svart yllekappa som formade sej efter den väldiga kroppen. Stor, brun basker eller mössa som satt lite på sned ner mot vänstra örat och släppte fram slingor av det vita håret. Till och ned den kraftiga, runda näsan var full av rynkor. Huden hade en blekhet som om den överhuvudtaget inte innehöll något blod. Men trots att hon tycktes oändligt gammal såg händerna ut som om de fortfarande skulle kunna bära vattenhinkar och hantera såg och yxa. Det var svårt att föreställa sej henne i en lägenhet i Farsta eller Hökarängen, dit tunnelbanetåget var på väg.

Hon var på en gång vacker och omåttligt ful. Jag var hänförd, bländad på det sätt man annars bara blir av sällsynt skönhet. Förgäves försökte jag fånga hennes blick i de stora, ljusblå ögonen. Det var tydligt att hon märkte att jag betraktade henne, men det verkade mest göra henne generad och kanske blev hon rädd. Ändå kunde jag inbilla mej att den flackande osäkerheten i dessa gamla ögon var densamma som hos en attraktiv ung kvinna som känner sej närgånget iakttagen av en man.

Efter några stationer, när tåget kom ut i det bleka, skarpa dagsljuset över Årstaviken, blev jag plötsligt osäker på om hon var riktigt närvarande, om inte åldrandet börjat upplösa hennes medvetande. Tanken att hon satt där med all sin uppenbara kvinnlighet och resning och samtidigt var på väg att förlora sej själv fyllde mej med en ömhet parad med svindlande upphetsning. Så intensivt längtade jag efter att möta hennes blick att jag nästan kände panik när vi närmade oss Gullmarsplan där jag skulle stiga av. Några sekunder övervägde jag att följa med och se var hon bodde, men till slut bestämde jag mej för att jag måste lämna henne ifred. Jag försökte döva smärtan att jag aldrig skulle