Ovanför gladorna

By Staffan Beckman

Värmen får hjärnan att koka och sätter omdömet ur spel. I OVANFÖR GLADORNA är värmeslaget en konstant faktor och skapar ett mellanting mellan ångestfylld verklighet och febrig mardröm. Den handlar om brinnande kärlek, blottande förödmjukelse och en ofrånkomlig längtan att höjas över vardagens ständiga besvikelser och smuts. De orientaliska miljöerna, som är en fiktiv plats lika inspirerad av indiska storstäder som turkiska basarer, är en perfekt spelplats för ett drama som är lika mycket verklighet som dröm.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726541793

Book preview

KLARAMARTIN

ögonen är slutna, men han ser vattenmannens

konstgjorda blommor, rosorna, narcisserna, vinbladen,

som glittrar levande, nyss stänkta ur det nydiskade

klara dricksglaset

minns att vattenmannen alltid har stått där på krönet

av bron, med friska blommor som klänger kring

vattenbehållaren av mässing, smekande dess kvinnliga

former, de svällande blanka låren, den spröda halsen

vars vattenstänk tycks ha trängt ut genom metallen som

svala svettdroppar

ljuden som han älskade en gång

skramlet av kärrornas raglande hjul, klövarnas

klapprande, motorernas smattrande, gummihjulens

dån mot asfalten och regelbundna slag mot

broskarvarna, signalhornens tjutande, skrapandet och

tassandet av fötter

en fartygsvissla: han ser sig stå med armarna på

broräcket och han ser fartygen skymta i dimman,

bogserare med rader av tomma pråmar på väg ut för

att lossa, diset, den svala slöjan som är förintad innan

den första lasten lossats ute på redden

och under honom kämpar flodens ström mot havets

flod i stinna, blanka virvlar

spårvagnen

han lyfter huvudet hastigt, med ögonen öppnade, men

han kan inte se den än

men hör den studsa, hoppa, ringa, skramla, skaka,

gnissla

ser den ofruktsamma kvinnan med ett manskön av blod

målat i pannan, ser henne fånga upp blodet med

fingertopparna från läpparna på den halshuggna

killingen

låter blicken sjunka mot benstumparna, ser på

gasbindorna som fortfarande är nästan vita

ser ner i knät, där bindan runt den vänstra handloven

skymtar under högra armen, och han lägger

högerhanden över det vita för att dölja

spårvagnen skramlar i hans öron, han lyfter blicken

mot ljudet och ser den rostiga gula vagnen

ser den rusa fram obevekligt, hänsynslöst, och

människorna, kärrorna, bilarna flyr

och han blundar häftigt, biter samman tänderna och

böjer huvudet bakåt mot järnstången, känner stången

vibrera av spårvagnens skakningar, känner värken

dunka i smalbenen, hälarna, tårna

den grå burken mellan benstumparna är tom, har ännu

inte gett något ljud ifrån sig

vattenmannen står lutad över broräcket och ser ner

i floden

han ser på de seniga, bruna fötterna som är utplattade

av tunga bördor, hälarna är svartspruckna

en blick möter hans, glider bort, men ögonens kyla och

likgiltighet stannar hos honom och han blundar för att

glömma, böjer huvudet mot bröstet tills skäggstubben

raspar mot skjortkragen

minns sin längtan till staden, till det skapande livet

minns ankomsten, järnvägsstationen, det bedövande

igenkännandet av ljud, ljus, dunkel, lukter

glädjen över att genast låta sig fångas av staden,

innesluten av den jättelika, svartsmutsade tåghallen,

fångad i dess larm, i dess myller

minns den jublande känslan att vara fången men fri att

vara en av stadens människor

och han ser staden ligga utbredd under sig, och han

älskar det uppstaplade gyttret av svart, brunt och grått

älskar mötet mellan den tunga, bruna floden och det

blå havet, det glänsande stålet i den väldiga bron

och människorna är små, svarta, rörliga prickar och

han minns sin tanke att bland dessa människor finns

det många som liknar honom i sin längtan, dem ville

han söka upp

och han minns att han tänkte att det gula, massiva

biblioteket var hans tempel och ser sig stå som i bön

framför de oändliga hyllorna

och smärtan skär in i handflatan och han känner det

som om han satt fast i ett städ som långsamt krossar

ben, muskler, senor i handen som inte finns

han ser den avkapade handen, tänker att man kunde

bära den i byxfickan inlindad i en näsduk, den skulle

kännas tung och då man fingrade på den skulle man

kunna tro att det var en grön padda

handen som kastats på en avskrädeshög, och som nu är

skalad, dissekerad av klumpiga hundtänder, eller som

har grävts ner i jorden och långsamt genomborras av

vita maskar och blåglänsande skalbaggar som sår sina

ägg mellan knogarna, under naglarna

maskarna som krälar bakom ögonlocken tvingar

honom att se, att öppna ögonen

den runda järnstolpen skär in mellan skulderbladen,

han skulle vilja ändra ställning men vet att enda sättet

för honom att ha det någotsånär bekvämt är att ha

stolpen där den nu är, och han måste

vänja sig

solen har skingrat morgondiset, ryggen och nacken

börjar bli heta, och vattenmannen ropar intill honom:

friskt, rent vatten, friskt, rent vatten

han sitter orörlig, armarna ligger slappt i kors i knät

och den högra handen skyler den vänstra armens

omlindade handlove

benstumparna sticker fram på var sin sida om den

tomma bleckburken, det vänstra benet är avskuret

strax nedanför knät, det högra strax ovanför,

gasbindorna är smutsade på undersidan av benen, men

ovansidan är nästan vit, en aning gråaktig

han ser rakt framför sig, ut mot körbanan, och blicken

är som fastlåst och han känner det som om han såg

genom en smal springa

och han ser fötter, ben, cykelhjul, klövar, fötter,

trähjul, cykelhjul, fötter, ben, bilhjul, klövar, minut

efter minut tills han grips av svindel, tror att han ska

falla och sätter ut armarna åt sidorna för att ta stöd

väcks ur svindeln av smärtan då vänstra handloven

stöter i marken, och hastigt för han tillbaka armarna

till knät, gömmer den vita handloven under handen

blundar och känner de förbipasserandes ögon, ögon

som alla ser på honom, ser hans benstumpar, hans

smuts, hans löjlighet, litenhet, värdelöshet

ögon av motvilja, äckel, övermod, nyfikenhet

och han vet att hans drömmar om gemenskap

krossades av spårvagnens hjul, att hans benstumpar har

gjort all gemenskap omöjlig för honom och han är en

främling för alla

han känner sin smuts och tvånget att kissa i byxorna,

känner löjligheten som växt upp ur hans dödade

självförtroende

vet att han är utan värde

en fluga kryper på hans kind, men han låter bli att slå

efter den, minns alla flugor, vet att han för varje

ögonblick blir smutsigare och mer illaluktande och ser

oxarna slå med sina hjälplösa svansar och själv är han

skitig som oxens lår

och han hör den korta, stumma klangen av metall, det

första men ändå välbekanta ljudet från den grå burken

ett ljud som ekar i hans huvud, studsar, skuttar fram

och tillbaka mellan trumhinnorna

och han upplever myntets skramlande i bleckburken

som sin slutgiltiga dom, och han känner ansiktets hud

rodna av blygsel

och han ser på sig själv, öppnar munnen och viskar:

jag är en tiggare

en tiggare, en krympling, en parasit, inte längre en

människa, ett lågtstående djur som till och med saknar

förmågan att själv skaffa sig föda

en organism utan betydelse, underlägsen varje insekt,

utan möjlighet att påverka något levande, annat än som

död, som näring åt jorden

klangen av metall lever ännu i honom och han griper

hårt med handen runt vänstra handloven, glömmer

värken

och säger sig att han för allt levande är ett undantag,

ett enstaka exemplar, hänvisat åt den omöjliga

möjligheten att finna en kvinnlig varelse lika stympad

som han själv och ge liv åt barn utan fötter, utan ben,

utan armar, utan huvud

en sekund lever hos honom ett leende eller ett skratt,

men det dör, dödas ögonblickligen

han hör sig själv skrika, känner natten, svetten, skriken

på sjukhuset

känner den skärande smärtan i benen, armen, smärtan

som inte hör samman med skriken

skriken som hör samman med natten, skriken som är

ensamheten, skräcken, mötet med ett minne av

ensamhet och skräck, och han ser sig själv skratta,

applådera, jubla, kikna av skratt

och han ser barnet som han skrattade åt, ett barn med

fenor i stället för armar och ben, med hål i stället för

näsa och öron

naket, övergött, med rakat huvud, liggande på magen

på en plattform, en kärra, guppande upp och ned på

den runda magen, huvudet bakåtböjt, uppåtböjt, med

tjocka valkar i nacken, guppande, skvättande med

fenorna i försök att fånga sötsaker som kastas i en båge

från ena kanten av plattformen

och hela byn står samlad omkring kärran och tjuter av

skratt, vrider sig av skratt då den uppsvullna,

vanskapta varelsen guppar runt för att slicka upp de

sötsaker som i stället för munnen träffat ögonen och

näshålorna

natten på sjukhuset då han insåg att han den gången

hade skrattat åt en människa, att han hade skrattat åt

sig själv

skräcken då han mindes att någon sagt att mannen som

kastade sötsakerna var barnets far och att det var

modern som stod jublande vid kärrans kant för att egga

till applåder

och finalen då man ylande kastar sina mössor och

turbaner i luften, då en havande kvinna svimmar av

upphetsning: mannen petar över barnet på rygg med

en av sina stora läderstövlar och tar fram en lång svart

hästpiska, kvinnan tar en fårtarmstrumma, piskan

klatschar som ett gevärsskott i luften, fingertopparna

spelar på den spröda, gälla trumman, barnets armfenor

fladdrar, huvudet höjs, böjs framåt, bäddas in i fett,

och piskan smäller, fingertopparna trummar allt

hastigare, och med en knyck sätter sig barnet upp,

trummandet slutar i en pisksmäll, och barnet sitter där

viftande med fenorna, skrattande, skrattande

ensamheten, den svindlande ensamheten, stirrande in i

det skrattande barnansiktet utan näsa, utan öron,

utan hår

och han kan inte förstå skrattet, tänker att det måste

vara inövat, tillrättalagt, som när man gör ett skratt

genom att lägga samman en dödskalles isärfallna

käkar

och han minns att han i natten hade tänkt att han

aldrig skulle kunna skratta mer

och ändå hade han nyss skrattat åt sin

egen löjlighet

blundande prövar han ett leende på sina läppar, och

känner att det finns där precis som förr

tänker att det är en reflex, en kvarleva från hans tid

som människa bland andra människor

ännu ett ljud från bleckburken, en kort duns, inget

klingande som förra gången

och han minns hur en av de vitklädda männen slängde

den grå burken mellan hans benstumpar, skramlandet

som första gången fick honom att

förstå sitt öde

han öppnar ögonen, men den månskära av burkens

botten som han kan se är tom, han måste böja sig

framåt

försöker först bara så långt att nederdelen av ryggen

fortfarande har stöd mot järnstången, men det räcker

inte, han måste sätta ut högerarmen till stöd och luta

sig åt höger så att han inte riskerar

att förlora balansen

han känner hur skjortan klibbig av svett motvilligt

släpper från järnstången och ser ett kopparmynt och

något som tycks vara ett mynt inlindat i papper

han lyfter på försök handen från marken, känner på

balansen, lutar sig åt vänster, vacklar, kastar fram

armen och drar in burken till skrevet

tar stöd med handen igen, låter sig sjunka tillbaka mot

järnstången, och tillbakalutad räcker han ut handen

och gräver upp myntet och det lilla paketet ur burken

lägger dem i knät och vecklar ut pappret veck för veck

med tummen och pekfingret

ett silvermynt, som han smeker mellan fingrarna,

känner på dess släta yta och tänker att många har

smekt det före honom

stoppar ner det i byxfickan och lägger tillbaka

kopparslanten i burken, som han skjuter ifrån sig med

fingertopparna så långt han kan utan att ryggen

förlorar kontakten med järnstolpen

ser att det står något skrivet med bläck på

papperslappen, som är ett avrivet hörn av en

dagstidning

låter lappen ligga kvar i knät, lutar huvudet bakåt och

känner hur han börjar darra av nervositet

försöker tänka ut vem som kan komma på idén att

sända honom ett meddelande, men han hittar ingen,

känner ingen

tar sakta pappret i handen och skrynklar ihop det,

lägger armarna i kors som förut, ser stelt på de

passerande benen och