Vägen genom Stalingrad

By Staffan Beckman

Alice Staffan Beckmans socialistiska engagemang var redan vid 1980-talet passionerat och djupt rotat. I Vägen genom Stalingrad får man följa med på ett äventyr genom de olika milstolparna i Sovjets revolutionära historia. Trots sin passion för ämnet viker inte Beckman undan och ställer i den fiktiva berättelsen Stalin de ofrånkomligt svåra frågorna. Det blir en duell med socialismen ur ett åttiotalsperspektiv och romanen målar upp vilka förhållanden som ledde till att Sovjet besegrade Hitler i Stalingrad.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726541861

Book preview

författaren.

1

Bävande tränger jag allt djupare in i min värld, bävar inför de svarta ravinerna, de frusna tundrorna, spåren efter de övergivna lägereldarna. Jag närmar mej de trakter i min värld som var Josef Stalins värld.

Men vem vore jag om jag inte vågade bestiga bergen, om jag inte vågade ge mej ut på vidderna? Är det inte enda vägen till morgondagens hus, ser jag inte varje natt i drömmen de väldiga lyftkranarna vid horisonten?

I det sönderbrända, sönderskjutna landskapet väster om Smolensk ser jag tyskarna släpa iväg med en sårad soldat. Där var en artilleriställning, nu ligger de sovjetiska soldaterna förkolnade och blodiga vid spillrorna av sina pjäser. Bara en av dem förs bort av de nazistiska angriparna. Ett halvår senare känner jag igen honom i fånglägret Oflag Xc vid Lübeck, han är mager nu, hans hår är rakat. Han ligger på en brits i barack nr 11 och försöker tragla sej igenom en bok på tyska — han är ingenjör, säger han, och eftersom återuppbyggnadsarbetet efter kriget kommer att ske med hjälp av tyska krigsfångar så är det bra att kunna tyska. Huden kring hans svarta ögon drar ihop sej till ett leende då nån påpekar att de tyska invasionsarméerna fortfarande är obesegrade.

Han heter Jakov Djugasjvili och är Josef Stalins äldste son, han delar rum i barack nr 11 med en son till Léon Blum, den franska folkfrontens statsminister. En av barackens väggar är helt av glas för att vakterna i tornen utanför ska kunna se vad fångarna har för sej.

Jakov Djugasjvili berättar för mej om solnedgångar vid Volga, då han satt med familjen vid stranden och såg ut över vattnet och över de oändliga fälten med mognande vete. En gång var fadern med och de metade och pappa Josef berättade historier om hur det var förr.

Han ser ut genom fönstret där de elektriska stängslen glänser i ljuset från strålkastarna och jag tänker på att hans kinder är fårade fast han bara är trettitre år. På lägergatan utanför spelar nån den gamla ryska sången om pråmdragarna vid Volga. Det är för mej, ler Jakov, och jag har inte hjärta att tala om för dom att jag inte tycker om den. Såna där eländiga och tröstlösa visor sjöng människorna under förtrycket på tsarernas tid. När jag längtar hem är det ändå inte marken och Volga som är det väsentliga. I Sovjetunionen är musiken glad.

Han skrattar.

— Du skulle höra Budjonnyj spela dragspel!

Den 31 januari 1943, då Jakov Djugasjvili har varit fånge i arton månader, ser jag bland Stalingrads ruiner en förvirrad och hålögd man som skakar så av nervositet att han nästan inte kan prata på sitt tyska modersmål. Fältmarskalk Friedrich von Paulus är en av de ansvariga för morden på hundratusentals män, kvinnor och barn, på hundratusentals sovjetiska och tyska soldater som inte önskade annat än att leva i fred; nu den 31 januari 1943 har han tagits till fånga tillsammans med de hundratusen man som har överlevt i hans armé. I Kreml i Moskva sitter Josef Stalin nåt halvår senare och har just tagit emot ett förslag från Berlin att utväxla von Paulus mot Jakov Djugasjvili. Han avvisar förslaget.

I mina öron viskar erinnyerna, hämndgudinnorna, vill blända mej med sina lögner och förvridna sanningar, vill få mej att ta steget ut i avgrunden: Vet du inte att Josef Stalin avskydde Jasja, sin son, att han försköt honom för att han gifte sej med en judinna? Du inbillar dej att han handlade utifrån principer och ideal när han i själva verket förbröt sej mot gudarna, mot det djupast mänskliga, när han i verkligheten inte var i stånd att älska nån enda människa!

Jag är bara i början av min resa i det inre, än kan jag utan svårighet skilja mellan myter och verklighet, fortfarande är landskapet inte mer okänt för mej än att jag kan känna igen mej. Vet jag inte att dessa genomskinliga, silverlockiga erinnyer tjänar herrar och damer vars intressen är mej helt bekanta? Vad bryr de sej i verkligheten om Jakov Djugasjvili? Skulle inte var och en av dem, utan att blinka, skrika ut den avslutande ordern till exekutionspatrullen? Var inte deras dröm i tretti år att en dag få ställa Josef Stalin vid muren? Och är det inte för att de misslyckades så grundligt som de har skickat ut dessa lismande erinnyer för att försöka mörda den redan döde?

I början av 1945, några få månader innan Berlins befrielse, ställs Jakov Djugasjvili mot en mur i koncentrationslägret Oranienburg. Han har vägrat att låta sej utnyttjas i den nazistiska propagandan. I Moskva har fältmarskalk von Paulus sen augusti 1944 uppmanat det tyska folket att störta Hitler. Var det av bristande kärlek till livet som Jakov vägrade att sälja sej?

Jag minns mina barn, ser dem komma springande emot mej, de kastar sej om min hals jag borrar in mitt ansikte i deras hår, känner deras händer i min nacke, deras mjuka ben omkring min kropp. Vi kramar varandra så hårt att det gör ont i mina halskotor.

De andra är tvungna att ljuga, tvungna att söka sej rasistiska förklaringar, inte bara för hämndens skull utan för att själva kunna förstå. De begriper oss inte när vi säjer: Våra barn är det sista vi skulle offra, vi offrar oss själva tusen gånger tusen gånger innan vi låter ett hår krökas på våra barns huvuden — men det finns ögonblick, ofattbara ögonblick, då det inte finns nåt val, då vi inte ens har möjlighet att offra oss själva …

Att gå med på utväxlingen av Jasja skulle ha varit att förbryta sej mot varje man, kvinna och barn, mot varje soldat i Sovjetunionen, det skulle ha varit att ta steget ut i avgrunden. Det skulle ha varit att ge upp kampen för morgondagens hus.

… Regnet slår mot gatorna i Moskva, mot Röda torgets stenläggning, det är den 24 juni 1945 och jag står vid Grigorij Zjukovs och Josef Stalins sida på krönet av Leninmausoleet. Den segerrika Röda armén marscherar förbi framför oss, till fots, till häst, i sina bilar och stridsvagnar, med sina kanoner, med oräkneliga banér och standar som har erövrats från Hitlers trupper. Vid foten av mausoleet, vid Stalins och Zjukovs fötter, kastar soldaterna fiendens fanor som växer upp till en färgsprakande kase, en hyllning till friheten och så många miljoner döda och sårade.

Soldaternas ansikten, Stalins ansikte, är allvarliga och strikta, regnet sköljer över deras ögonbryn och kinder, men deras ögon är milda som det lugna vattnet i en tjärn i skogen.

Grigorij böjer sej mot mej och viskar:

— Jag var tvungen att fråga honom om han hade hört nåt nytt om Jasja. Han förmådde inte se på mej när han svarade, han talade som om pojken fortfarande kunde vara vid liv. Tyskarna har inte kunnat få Jakov att svika sitt land, sa han, och utan tvivel kommer dom att skjuta honom …

Regnvåta, allvarliga ansikten: var och varannan av dessa soldater har förlorat sina hustrur, sina barn, sina föräldrar, sina vänner, sina kära.

Och jag rycker till i känslan av att nån står bakom oss och lyssnar. Då jag vänder mej om kan jag inte låta bli att ge ifrån mej ett halvkvävt rop.

Lavrentij Berija ser hånfullt på mej genom sin pincenez. Jag förmår bara möta hans blick under tusendelen av en sekund, så stark är min känsla av att jag i själva verket står inför Reichsführer Heinrich Himmler …

2

Vad är erinnyernas viskningar mot Lavrentij Berijas ansikte?

Jag pressar knogarna mot mina ögon för att utplåna de vedervärdiga ansiktsdragen från mina näthinnor; men det är som om de i stället trängde in i varje cell i min hjärna.

Jag vänder blicken mot solen i hopp om att det vita ljuset ska upplösa, bränna bort de sjuka skuggorna; i stället är det solen som förmörkas och täcks av detta ansikte.

Jag slår min panna blodig mot klipporna och skriker: Varför måste Himmler och Berija ha samma vidriga, vitaktiga, stela ansiktshud, samma kalla, överlägsna, sadistiska blick, varför måste de båda två ha pincenez …!?!

Den ene chef för SS, för Gestapo, så småningom för hela den nazistiska polisapparaten, den andre chef för politiska polisen, GPU, i Transkaukasien, och från 1938 chef för det sovjetiska inrikeskommissariatet, NKVD. Den ene en av Hitlers närmaste män och representant för den mest barbariska av alla mänskliga regimer, den andre en av Josef Stalins förtrogna och representant för de krafter som arbetar framåt mot morgondagens hus!

Jag stirrar på Berijas skenbart välformade läppar, överläppens tydliga amorbåge, och det förefaller mej som om denna mun bara kan öppnas till vällust då människor plågas, förintas, blottas på all värdighet, som om den aldrig, aldrig nånsin, kan ha öppnats till en kärleksfull kyss.

Jag vet vad erinnyerna har att viska om honom, om tortyr av mensjeviker i Bailovfängelset i Baku, om falska angivelser mot alla som stod i vägen för honom, om våldtäkt på skolflickor som hans poliser skulle ha levererat till hans våning i Kreml. Jag tror inte en bokstav av deras fnissande, hämndgiriga viskningar men samtidigt … samtidigt är hans ansikte nog för mej, det innehåller långt värre saker än dessa viskningar …

Samtidigt — vem är jag som lägger in så stor betydelse i ett ansikte, som tillåter mej att känna skräck inför bilder av nån som jag inte känner, nån som jag vet så lite om, nån som det är nästan omöjligt att veta nånting om … ?

Är det inte hämndgudinnorna som lurar mej bakvägen, är det inte decennier av lömska och välplacerade viskningar som får mej att läsa in dessa sjukliga, sadistiska drag i Lavrentij Berijas ansikte?

… Men varför skulle erinnyerna koncentrera sig på Berijas ansikte och inte på Josef Stalins …?

Stalins ansikte: ett godmodigt, farbroderligt ansikte med valrossmustascher. Som yngre: en lössläppt, kraftfull, lekfullt leende man; det är den enklaste sak på jorden att förstå att han kunde locka en Jekaterina Svanidze eller en Nadesjda Allilujeva.

Visst, jag vet att ansikten liksom allting annat tolkas olika beroende på var man står i striden, och att alltså de flesta fiender också ser Josef Stalins ansikte som skrämmande och motbjudande. Men det är just det: jag står på andra sidan och tycker om Josef Stalins ansikte — men fylls av avsky inför Lavrentij Berijas! Det kan inte vara erinnyernas verk …

I drömmen sitter jag i Josef Stalins rum i Kreml, i den slitna gröna soffan, då Lavrentij Berija kommer in och meddelar att tyskarna vill byta ut Jasja mot von Paulus. Josef Stalins blick fladdrar hastigt förbi ansiktet framför honom. Kan han ha undgått att se leendet, kan han ha undgått att höra den triumferande tonen i Berijas röst?

Hade inte Nadesjda Allilujeva femton år tidigare krävt att slippa se Lavrentij Berija i deras hem i Usovo? Vägrade hon inte att sitta vid samma bord som han? Hade inte Sergo, Grigorij Konstantinovitj Orjonikidze, CK-medlem, kommissarie för den tunga industrin och en av Josef Stalins gamla bolsjevikkamrater från Georgien, försökt varna Stalin för Berija?

… Är det sant att ansiktet är själens spegel, att man kan se på en människas ansikte hurdan hon är … ? Vimlar inte Västtyskland av riksdagsmän, blomsterhandlare, direktörer och lantbrukare med de alldagligaste och mest sympatiska ansikten som alla har varit SS-män, torterare och bödlar? Finns det inte karlar som ser ut som prototypen för en gangsterledare i Chicago men som i själva verket är de hyggligaste bland familjefäder och aldrig har gjort en fluga för när?

Men jag ser det ju!! Jag känner det ju, det tränger ju in i mej, in i minsta nervtråd: Denne man är en omänniska, en bödel, en som kan trampa på allt för att nå sina perversa syften! Det måste vara sant, ibland, att ansiktet är själens spegel, ibland när karaktärsdrag utvecklas till sjuklig nivå, då en hel personlighet präglas av ett enda karaktärsdrag, då man kan se på denna människas ansikte hurdan hon är … Det kan inte vara nån slump att vi som lever idag kan betrakta den grekiske filosofen Teofrastos karaktärsteckningar av liderlighet, närighet, lättja, inbilskhet etc och känna igen oss fast dessa bilder är tvåtusentrehundra år gamla! Det spelar ingen roll om Teofrastos betraktade karaktärsdrag som ärftliga medan vi ser dem som framskapade av samhälleliga förhållanden — vi ser hur dessa själar har satt sin prägel på ansiktena, hur själen är i stånd att skapa sina egna ansiktsdrag … hur Heinrich Himmlers själ har format hans ansikte, hur Lavrentij Berijas själ har format hans …

Hur kunde en man med det ansiktet bli medlem i bolsjevikernas politbyrå?!?

Och jag tänker att det inte kan finnas nån annan slutsats än den att det måste ha funnits behov av en människa med det ansiktet, att det måste ha funnits bestämda förutsättningar till grund för Lavrentij Berijas ställning och funktion. Bara en idealistisk drömmare skulle komma på idén att försöka frikoppla Berija från bolsjevikpartiet, frikoppla honom från Josef Stalin — och därmed försöka slippa ifrån partiets, Stalins och det egna ansvaret. Berija finns i partiet, i den revolutionära statens ledning, och kan inte sopas undan som en dålig rådgivare, en konspiratör som genom misstag eller tillfälligheter kunde ta sej in i partiapparaten och statsledningen …

Tjekan blev GPU som blev OGPU som blev NKVD. Vilka ansikten hade Berijas företrädare Dzerzjinskij, Jagoda och Jesjov?

Och Josef Stalins godmodiga ansikte, fanns det ögonblick då det flöt ihop med Berijas? Måste det inte ha funnits det?

Jag sitter på klippkanten och torkar blodet ur pannan. Jag måste orka resa mej, jag måste förstå, jag måste orka gå vidare med detta ansikte på näthinnorna. Det är inte närvaron av detta ansikte, inte närvaron av en enda person som plågar mej, det är vad detta ansikte och denna person representerar i den sovjetiska kampen, i arbetarklassens kamp för morgondagens samhälle.

Och jag vet att jag oavlåtligt måste minnas förutsättningen, så som Josef Stalin uttryckte den 1931:

Tidigare hade vi inte och kunde vi inte ha något fosterland. Men nu då vi har störtat kapitalismen och vi, folket, har makten — nu har vi ett fosterland, och vi kommer att försvara dess oavhängighet. Vill ni att vårt socialistiska fosterland ska bli slaget och förlora sin oavhängighet? Om ni inte vill det, så måste ni på kortaste tid likvidera dess efterblivenhet och utveckla ett verkligt bolsjevikiskt tempo i uppbygget av dess socialistiska hushållning. Andra vägar finns inte. Därför sa Lenin inför Oktoberdagarna: ’Antingen måste vi dö eller så måste vi hinna upp och gå förbi de avancerade kapitalistiska länderna’. — Vi har blivit 50-100 år efter de avancerade länderna. Vi måste på 10 år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller också gör man slut på oss. Det är vad våra förpliktelser gentemot arbetarna och bönderna i Sovjetunionen kräver.

Tio år och fyra månader efter detta tal anföll Hitlers miljonarméer Sovjetunionen. Lavrentij Berija hånler mot mej inifrån min egen hjärna.

— Vet du vad en quisling är? frågar han. Sovjetunionen var den enda av alla dom stater som utsattes för nazistisk ockupation där det inte fanns några medlöpare, ingen quislingorganisation som samarbetade med ockupanterna. Inbillar du dej att det berodde på en slump?

Hans skratt skär genom mitt huvud som skärvor av splittrat glas.

3

I fjärran såg jag grönska, en oas, i det längsta tvivlade jag och trodde att det var en hägring, nu sitter jag under en akacia och svalkar mitt huvud och mina fötter i floden Kuras klargröna vatten. Det är en oas.

Kura rinner upp i de turkiska bergen norr om staden Kars och tar sej genom Georgien och Azerbajdzjan till Kaspiska havet. Omkring mej körsbärsträd, vingårdar, bomullsfält, blommande akacior och grova ekar med styva, mörka blad som glänser i solen. På avstånd staden Goris vita, tegeltäckta hus. Det är en stilla, till synes fredlig dal mellan skogklädda berg. Här misshandlade skoarbetaren Vissarion Djugasjvili i sitt försupna elände sin hustru Jekaterina Geladze tills han själv en dag blev ihjälslagen i ett fyllebråk. Josef Djugasjvili var i tioårsåldern då fadern dog.

Varför söp Vissarion och varför slog han sin hustru?

Nånstans, inte så långt från Gori, ligger byn Didi-Lido där Vissarion växte upp. Liksom Jekaterina föddes han som livegen, som slav åt en rikeman som gärna såg till att de livegna bönderna hade gott om vodka. Spriten var billig och höll upproriska själar i schack.

När livegenskapen avskaffades och Vissarion blev fri slog han sej på skomakaryrket och kunde så småningom öppna en liten verkstad i Gori. Det tycktes vara friheten, men pengarna han fick in räckte inte till för att försörja familjen. Han fick slå igen butiken och ta en hästkärra till Tbilisi, ett tiotal mil nerför floden, där han tog anställning på Adelkhanovs skofabrik. Det liknade inte friheten, och pengarna räckte ändå inte till för familjen.

Jag ser ut över vingårdarna och tänker på att de ger ett sött, guldskimrande vin, och minns att nån har sagt att Georgien är Sovjetunionens del av paradiset. I denna paradisiska dal födde Jekaterina Geladze fyra barn, men bara ett av dem, Josef, överlevde de första barnaåren. Efter Vissarions död försörjde hon sig själv och sonen genom att tvätta kläder åt de rika, städa åt de rika, baka bröd åt de rika. Deras hus luktade fattigdom, hade samma lukt som livegenskapens hus. Men livegenskap var det inte, för sonen Josef fick möjlighet att gå i skola.

Är detta en del av min värld, detta Georgien under 1800-talets senare decennier? Är det inte bara, som somliga herrar och damer vill ha det till, ett brottstycke avlägsen och privat historia som möjligen kan användas för att förklara varför Josef Stalin blev så grym och hjärtlös … ?

(När man hör dessa herrars och damers hjälplösa försök att analysera världen och dess skeenden förstår man inte hur de lyckas hålla sej kvar vid makten decennium efter decennium; men deras undergång beror ju också på oss.)

Det är en del av min värld, inte bara av känslomässiga skäl, för att världens första socialistiska samhälle växte fram ur det elände som skyms av körsbärsträden, vingårdarna och akaciornas mjuka vingpennor, utan därför att det ännu, snart ett sekel efteråt, finns nånting att lära av dem som ledde kampen då.

Ungefär femton år efter faderns död skrev Josef Djugasjvili i en artikel:

" … Låt oss ta en skomakare som hade en liten verkstad, men som på grund av konkurrensen från de stora tillverkarna var tvungen att slå igen den och ta anställning — till exempel vid Adelkhanovs skofabrik i Tbilisi. Han tog inte arbetet vid Adelkhanovs fabrik för att bli lönearbetare en gång för alla, utan för att spara ihop pengar, ackumulera ett litet kapital, så att han skulle kunna öppna eget igen.

Som ni ser är denne skomakares ställning då redan proletär, men hans medvetande är ännu inte proletärt utan rakt igenom småborgerligt. Med andra ord: denne skomakare har redan förlorat sin småborgerliga ställning, den är förlorad, men hans småborgerliga medvetande har ännu inte försvunnit, det släpar efter i förhållande till hans aktuella ställning.

Här har vi ett tydligt exempel på hur först de yttre betingelserna i det sociala livet förändras, hur först människornas omständigheter ändras, och först därefter deras medvetande förändras i enlighet med dessa.

Vi återvänder till vår skomakare och vet nu alltså att hans avsikt är att spara pengar och öppna verkstad igen. Denne proletariserade skomakare arbetar och arbetar men upptäcker att det är mycket svårt att få några pengar över, för det han tjänar räcker knappast ens till att upprätthålla livet. Så småningom kryper tanken på honom att det i själva verket inte är så lockande med en egen verkstad — med tanke på hyran som han måste betala för lokalen, med tanke på kundernas nyckfullhet, bristen på pengar, konkurrensen från de stora tillverkarna, etc; det är såna problem som plågar den som har en egen verkstad. Å andra sidan är arbetaren jämförelsevis mindre tyngd av den sortens bekymmer, han har inget problem med kunderna, han behöver inte betala hyra för en lokal. Han beger sig till fabriken varje morgon, han beger sej hem varje kväll utan bekymmer, och utan bekymmer stoppar han lönen i fickan på