Flyktingarna från Gaza

By Josef Stenlund

Det bubblar ordentligt under ytan på Amerikanska Universitetet i Beirut. Här, i den libanesiska huvudstaden, har skolan blivit en smältpunkt för fem tusen studenter från sextio olika länder. De flesta av dem är unga män och ett antal av dem är flyktingar. Samír Kurani var bara tre år när hans föräldrar omkom. Nu kan han förmodligen aldrig återvända till sitt hemland. Till Gaza. Och det är därför han gör det han gör om nätterna. Det är därför han är en rebell.Spänningen stiger på universitetet när strider mellan extremister och gerillor kryper allt närmare. Samtidigt försöker Samír desperat lista ut vem han egentligen är. Namnet han bär tillhör adoptivföräldrarna och de gator han vandrar tillhör ett annat folk. Varför vägrar skolan lämna ut den information han så gärna vill ha? Hur ska han någonsin kunna vara något annat än en flykting, om han inte ens vet vad han egentligen heter? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726848809

Book preview

1

Aktiviteter under jord

Locket på kung Ahirams mångtusenåriga sarkofag rör sig sakta. Det är tungt. Den massiva stenkistan ser ut som en hundkoja utan hål, men den är dubbelt så lång.

Beiruts Arkeologiska Museum har många sådana sarkofager. De står uppradade runt väggarna i De Dödas Hall under jord.

Kistorna gömmer kvarlevor efter kungar, patriarker och kalifer. Turisterna stannar längfst vid kung Ahirams sarkofag, där de kan läsa världens äldsta alfabetsinskripåon.

På kistans utsida alltså. Insidan får ingen studera.

Ändå rör sig locket. Det har hänt flera gånger de sista vedkorna. Nattetid. Osynliga armar med kofot väger upp locket några centimeter och sticker emellan ett järnrör.

Allt går s'å ljudlöst. Det bara knastrar en aning, medan klumpen rullar fram ett stycke.

Sedan kommer andra ljud. Kung Ahiram har fått maka åt sig och lämna plats för vissa verktyg. Dödens verktyg. Vapengömman är väl vald. Handgranater och automatgevär går liksom ihop med inredningen här i De Dödas Hall. Och verktygsutlämnaren är tyst som muren.

Nu glider locket tillbaka. iGerillagruppen lämnar museet lika tyst som den kom. Nattens raid är över. Resultatet får alla läsa i morgondagens tidning.

Om det kommer ut några tidningar i morgon! Ivarje fall borde »Al-Hayat» och den engelskspråkiga »The Daily Star» ha fått litet annat att styra med, tänker en av pojkarna kallt. Synd bara, att den ena bagen fastnade i häcken innanförmuren. Det blev «en luftsmäll och sådana brukar bara tjäna till att dammtorka ett och annat skrivbord.

Hoppas chefredaktörens arbetsrum har fått en storstädning. Det behövs.

Samír Kurani skakar av sig kamraterna och museidam-met lika kvickt. Han Vill vara ensam på hemvägen. Ingen skall se honom i det sällskapet.

Förresten, vem vågar gå i grupp en sådan natt. Det skulle genast uppfattas som en fientlig aktivitet och lämplig skott-tavla. Beirut har blivit en laglös stad, där vapnen regerar. Alla skjuter på alla. Hela Libanon hotas av inbördeskrig.

Det var Falangisterna som började. Menar Samír. Andra skyller naturligtvis på Folkfronten. Eller på al-Fatah! Kanske gendarmer från libanesiska armén började? Eller var det insmugglade förband från Irak? Man kunde också gis'sa på religiösa fanatiker från olika muhammedanska grupper eller från de sammanbitna maroniterna. Missnöjda minoriteter, hemlösa palestinaflyktingar, armeniska flyktingar från Ryssland eller förföljda judar från staterna i öster. Ja, det finns mycket att välja på.

Åtminstone de politiska grupperna håller sig alla med en egen privatarmé och i natt tycks de flesta vara indragna.

Bara polisen är neutral. Den måste helt enkelt vara neutral för att i någon mån kunna dämpa blodsutgjutelsen.

Vad är meningen? Hur kan vettiga människor medverka till att skapa kaos i ett fredsälskande land, som samtidigt är hotat av yttre fiender?

Samír skulle svara så här: Falangisterna vill tvinga regeringen att ta itu med hårdhandskarna mot allt vad komman-dogrupper heter. Därför provocerar de bråk. Folkfronten däremot vill skapa en situation, där den numerärt underlägsna armén tvingas samarbeta med mäktiga al-Fatah.

Vad är riktigt? Samír tittar på sina händer. Han bleknar och tvärstannar. De lyser vita i månskenet och är fläckade. Med människoblod.

Plötsligt ser han framför sig ett böljande vitt skägg. Det hade också röda fläckar.

Två små barn kom springande och försökte förgäves att hjälpa den gamle på benen. De ropade »morfar» — på hebreiska.

Egentligen var »det något av en olycka. Bomben var avsedd för synagogan — enligt order — och inte iför ett bostadshus. Men husen i judekvarteren är precis hopgyttrade med synagogan och Samír råkade sikta på fel fönster. Samtidigt skrek han någonting.

Just nu skriker hans eget Samvete:

— Flykting som flykting!

Han själv är en flykting från Gaza och den gamle torde vara flykting från Syrien eller Irak. Flykting som flykting. Bröder alltså!

— Nej, judarna har stulit mitt land! svarar Samír sitt eget Samvete. De är djur. Inte människor.

— Propaganda! säger Samvetet. Låter en modern student sig påverkas av propaganda?

Samír börjar springa och lyckas tillfälligt avbryta det obehagliga »samtalet».

Framme vid Amerikanska Universitetet tar han inte den vanliga nattvägen till dormitoriet, de manliga studenternas inkvartering. I stället passerar han stora entrén.

Kanske litet på trots. Nattvakten gör för resten inte så särskilt stora ögon iden här tiden på dygnet.

Och rumskamraten har väl inga ögon alls.

Samír tar filen förbi skrivbordet. Nej, fortfarande inga brev från Bassima. Duger han inte längre eller — har hon kört i studenitskrivningarna? Har hon inte fått de sista breven? Brevvägen via Belgien brukar annars fungera perfekt!

Det tycks vara liv inne på »centralen». Så heter det ställe, där pojkarna kan koka sitt tevatten, medan de avverkar kvällens rutinjobb i tvättställ, dusch, bykbalja, diskho och W.C. Frågan om kokvrå passar i en sådan kombination, intresserar inte pojkarna. Anordningen är tidsbesparande och skapar kamratanda mellan de fyra studentlyor, som varje central betjänar. Hela det manliga dormitoriet är uppbyggt efter samma oellprtinoip och det finns flera hundra sådana centraler. Där kan ungdomarna ventilera sina problem i dagens debatt. Gentralerna fungerar alltså ungefär som beredningsutskotten i en demokratisk riksdag.

Flera av kamraterna från de andra rummen har just kommit in. Var och en håller på med sitt kvällspyssel inne på centralen, men alla är ovanligt lågmälda. Den värsta pratmakaren, en indier med smeknamnet Dirra, slokar just över tvättstället. Han är blek som tandkräm.

— Det blir krig, säger han. Jag Sticker hem till Calcutta i morgon bitti.

— Dumheter! gurglar en sävlig röst under duschen. I morgon skiner solen igen. Regeringen kommer att ta itu med hårdhandskarna efter den här betan. Al-Fatah och hela rebellpacket måste ut ur landet, innan vi får någon ro.

— Jaså! låter det hotfullt inne på W.C. Måste halva nationen alltså emigrera för att vi skall få fred. Vilken halva skall få den äran att stanna kvar och vilken skall lämna landet? Det är frågan, eller hur Pascha.

Pascha drar in sin svarta turkskalle under duschen och tiger. Inte trodde han, att Samír var hemkommen »så tidigt» som klockan ett.

Rumskamraten Husse sover på rygg och gapar i skägget som en nyfiken beduin. Samír brukar roa sig med att hälla en tesked H2 O i provröret under Husses långa mustach, men den här gången har han inte lust. Han sliter av sig skjortan och kommer halvvägs in i pyjamasjackan. Där blir han kvar en stund.

Vilken nysattack! Vad! Har någon strött nyspulver i sovtyget? Det blir så pass oväsen att Husse vaknar till ordentligt.

— Har du fått mumiesjukan? gäspar han slött.

— Mumiesjukan! Vad yrar du?

— Den börjar med eût fasligt nysande, liar jag läst, säger Husse gravallvarlig. Sedan blir det lunginflammation. Döden inträder på tredje dygnet. Har du inte läst om arkeologen Carnarvon. Han fick mumiesjukan och dog några dar efter att han öppnat locket på farao Tut-anch-Amons sarkofag.

Samír känner sig obehagligt berörd. Inte för att han fruktar mumiesjukan, fastän dammet från Ahirams.sarkofag ännu sitter kvar i hans näsa. Nej, men — antingen är Husse tankeläsare eller också har han hört någonting. I varje fall besitter han en rent otrolig intuition att kunna blunda och träffa huvudet på spiken i alla situationer.

— Om du inte slutar med dina primitiva nöjen i min pyjamasjackan, skall jag mumifiera dig själv en vacker dag, säger Samír och kryper ner under sin gråa filt.

— Vill du veta hur det går till? säger Husse. Jag kan ge dig ett bra recept på mumifiering. Det är efter Herodotos från 450 f.Kr. Så här gör man: Man tar ut hjärnan med en järnhake genom näsborrarna. Sen tömmer man bukhålan, tvättar den med palmvin och fyller den med finriven myrten, kassia och rökelse. Syr igen och låter kroppen ligga i saltlake under sjuttio dagar. Sist lindar man d'en med harts-dränkta ilinnebindor och ställer den färdiga mumien upprätt mot väggen i ett luf tkonditionerat torkrum och…

— Nej, nu får det sannerligen räcka, avbryter Samír. Ni medicinare kan behålla era hemskheter för er själva. Vi vanligt folk tycker inte om alla era dissekeringar.

Samír vänder sig mot väggen för att slippa månskenet. Allting i rummet lyser så otäckt vitt i natt. Det påminner honom om ett vitt skägg med röda strimmor. Och om två stora, bloidsprängda ögonvitor.

— Du har fel, Sam! Vi medicinare dissekerar de döda för att kunna hjälpa de levande. Andra föredrar att dissekera levande, oskyldiga människor. Med bomber. Mitt jobb i morgon blir väl tyvärr att skära i levande. Skära ut kulor ur kroppen på alla såraide från i natt. Denna hemska natt.

Sam, vad är grymmast: att ta ut kulor ur folk än att skjuta in dem?

Det kommer inget svar ur gråfilten. Den är på väg uppåt kudden.

Men Husse är envis. Han byter sällan ämne, när han väl har kommit i gång. Och han slutar inte gärna sina » k v ällsföreläsningar » förrän publiken har somnat.

Har du sett Ramses II:s mumie i Kairo? fortsätter monologen. Han som drunknade i Röda Havet, du vet, för att han förföljde Guds folk. Hans monument finns för resten här på Arkeologiska. Tätt ovanför kung Ahiram. De gossarna hade visst litet ihop. Bl.a. en sällsynt bakterie, som…

— Sluta äntligen med dina mumier, kvider Samír. Jag vill sova.

— Förlåt att du väckte mig, men jag håller just på med en uppsats om »Konserverade bakteriekulturers sekretoriska mutationer efter insolation samt globinernas insulinära reakti-vitet vid mumificiell mortalitet».

— Tack, langa då hit en sån där bakteriekonserv. Jag är hungrig.

Samír hoppar upp ur sängen och börjar lukta efter snacks. Hans egen krubba är tom, men i kamratens finns både frukt och choklad.

— Håll till godo! skrattar Husse. Du kan behöva litet stärkande. Professor Dodd har ringt och vill träffa dig snarast.

— Vad sa du då?

— Att du just var upptagen med att spränga en synagoga i Haifa.

— Bov!

2

Vem är jag?

Flera hundra transistorer basunerar ut samma tråkiga morgonnyhet-er genom nätfönstren. Vart man går mellan dor-mitoriets väldiga husblock, kan man höra. Diskussionen inne på centralerna är i full gång redan klockan sex på morron. Radions nyhetssändningar lämnar på löpande band nytt diskussionsmaterial åt centralernas »beredningsuicskott». I kväll samlas »studentriksdagen» i Speakers' Corner, universitetets prathörna eller »fria talares tribun», och då gäller det att vara rätt orienterad. Den som inte föredrar att bli nerbuad.

Just nu ger radion ett sammandrag av nattens händelser:

Gårdagens gatustrider mellan arabgerilla och beväpnade extremister från det libanesiska falaogistpartiet blir en outplånlig skamfläck på fredliga Libanons goda rykte som Mellersta österns stabilaste och tryggaste nation. Ett demoniskt fyrverkeri från bomber, granater och dynamiitsprängningar flammade över Beiruts centrala delar och kulsprutesmattret ekade mellan husväggarna. Butiksägarna skyndade sig att dra ner järnjalusierna för skyltfönster och dörrar. Falangisternas skyttar pepprade gatorna från balkonger och hustak, medan Folkfronten opererade från sitt högkvarter i stadens centrum. Barrikader och vägspärrar sköt upp överallt och det var hart när omöjligt att komma fram. Hundratals bilar fick tjänstgöra som skottskydd åt den lamslagna ordningsmakten. Några uppgifter om döda och sårade föreligger inte ännu …

Samír har onda aningar, medan han står och väntar på öppningsdags utanför lärarnas kollegium. Ungdomarna kallar huset för » Canossa» och det kan ha sina orsaker.

Men Samír går inte till Canossa för att baka mjukt. I dag är han särskilt ettrig, då han misstänker, att någon sorts »angivning» förekommer på universitetet. Inte för att han misstänker sin rumskompis. Husse har bara en sida och det är rätan.

Även om han tänker avigt i politik.

Nej, men studentrummen är glesa som såll. Allt man pratar läcker dels direkt ut på trottoaren genom luftifönstret och dels in i kamraternas öron via centralen.

Canossas långa korridorer är en vanlig detalj i studenternas mardrömmar. Det värsta av allt är förstås alla dörrarna.

Dörr nr 38 skyltar inte med titlar. Där finns bara en papperslapp med namnet Abu Dodd.

Det räcker. Alla här på Amerikanska Universitetet känner professorn i semitiska språk. Han som kikar på folk så där finurligt över glasögonkanten. Så oförskämt nyfiken som prof. Dodd är bara en radioreporter, menar studenterna.

Samír känner det som att gå till röntgen för genomlysning. Han knackar på och hamnar bakom skärm 38.

— Välkommen upp, kandidat Kurani. Sitt ner! Ja hallå, hallå!

Professorn svarar i telefon och under tiden viftar han med tummen bortåt en pösig läderfåtölj.

Röntgenstolen!

Den andas djupt och länge, innan Samír bottnar. Sådana stolar finns till för att småväxta personer skall känna sig ännu mindre än de är.

Genomlysningen har börjat. Prof. Dodd håller ner huvudet i tittläge, medan han pratar i telefon. De buskiga ögonbrynen hänger ner över glasögonen och bildar jalusier. När han är som mest nyfiken, brukar han fukta itummen och plöja upp ett titthål.

Som nu t.ex.

Samír beslutar att hypnotisera nypnotisören själv. Han stirrar rätt in i röntgenobjektivet några sekunder och håller andan.

Men prof. Dodd har tur. Samtalet är slut och han får naturlig anledning att avbryta hypnosen, medan han lägger bort luren.

— Välkommen Samír! säger han varmt och räcker fram handen. Jag vill prata med dig litet. Hur trivs du i Libanon?

— Trivs! Salim andas djupt och fäster blicken i golvet. En flykting trivs ALDRIG och INGENSTANS.

— Men tänk på vilka förmåner du har. Unesco betalar för dig här på universitetet och ger dig fickpengar. Du är redan långt på väg och har framför dig en strålande framtid utan studieskulder.

— Medan mitt folk är UTAN framtid.

Det flammar till i Samírs ögon.

— Jag längtar hem till Gaza. För att kasta bomber. För att skjuta ju…

— Samír! avbryter Dodd. Vi araber