Öar av frihet

By Charlotta Sjöstedt

Alve Henricson är en rolös själ med energi och verksamhetslust av det hejdlösa slaget. Han klättrar i berg, bygger om båtar, seglar och flänger runt i världen. 1989 på Nya Zeeland får han uppdrag för forskare som studerar hotad natur på öde öar i Stilla Havet. Efter några dramatiska expeditioner bestämmer sig Alve för att bygga en segelbåt speciellt designad för forskning på avlägsna öar. Trots kolossala svårigheter blir båten verklighet och seglar ut på världshaven. Nu väntar brutala stormar, konflikter ombord, havererande utrustning, ständig risk för våldsamma grundstötningar i korallrev och möten med pirater.Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt har skrivit en oupphörligt spännanade bok om forskningsbåten Searcher och hennes skeppare Alve Henricson.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2022
• ISBN: 9788728119136

Book preview

Charlotta Sjöstedt

Öar av frihet

SAGA Egmont

Öar av frihet

Omslagsfoto:  Tim Wright

Copyright © 2002, 2021 Charlotta Sjöstedt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788728119136

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Den här boken handlar om Alve Henricson och ett liv fyllt av segling, forskningsexpeditioner och båtbygge. Texten är skriven så att den ska vara begriplig även för den som inte har minsta inblick i dessa verksamheter. Till hjälp finns i slutet av boken en ordlista där några av båtlivets termer förklaras.

För mig är det stora äventyret i livet inte i första hand farofyllda resor till obebyggda trakter. För mig är det stora äventyret att pröva hur långt jag kan nå i att leva mig in i andra människors tankar och känslor.

Boken är ett samarbetsprojekt mellan mig och Alve. Han har tillhandahållit det mesta av bakgrundsmaterialet, jag har författat och han har kontinuerligt läst allt jag skrivit. Efter noggranna genomgångar har jag skrivit om texten tills han kunnat säga, ja så här var det. Sammanlagt har jag intervjuat Alve i 235 timmar. (Det motsvarar nästan sex arbetsveckor, men sessionerna var utspridda över drygt två år.) Jag har också gjort intervjuer av mer normal längd med ett tjugotal personer i hans närhet. Allt är utskrivet ord för ord. Dessutom har jag haft tillgång till forskningsrapporter, tidningsartiklar, brev, dagböcker, fotografier och bandinspelningar. Vissa delar av det händelseförlopp boken skildrar har jag själv varit med om och jag har då gjort detaljerade noteringar.

De intervjuade personerna i Alves närhet har fått faktagranska de delar av texten som de är berörda av och jag har rättat alla fel de hittat. Fyra kapitel har översatts till engelska för att personer utanför Sverige skulle kunna korrigera dem. I ett fall har de intervjuade haft skilda uppfattningar om vad som egentligen hände. Jag har valt en version som majoriteten kunnat acceptera.

Jag vill tacka alla dem som generöst har bidragit med underlag till boken och ett speciellt tack till Clare Bradshaw vars personliga dagbok gett extra liv åt ett par kapitel.

TJÖRN juni 2001

Charlotta Sjöstedt

Sagornas land

Det är ett mellanting mellan duggregn och dimma, det där som dödar det matta dagsljuset på Västkusten i december. Dagen orkar inte ens vara grå. På en industritomt i Stenungsund, granne till en nedlagd byggmarknad, står ett båtbygge av stål. Med sin fena till köl tornar det upp sig högt över den våta asfalten. Inne i båten arbetar Alve Henricson. Skrovet är av modern, smäcker snabbseglardesign. Bredvid står ett annat båtbygge. Det är en stålkopia av en engelsk kutter, traditionellt bullig i formen. Båda skroven är rostiga i väntan på sandblästring och målning. Han som bygger kuttern heter Bosse Larsson och är från trakten. Just nu bor han i en husvagn som han har på industritomten. Alve, som bygger segelbåten, är utböling. Han kamperar i ett par arbetsbodar alldeles intill båtarna. Det är kanske inte mysigt, men enormt praktiskt och väldigt billigt. Han avstår för tillfället från bekvämligheter och ägnar ingen tid åt oproduktiva fritidssysselsättningar. På det viset har han tänkt sig att pengarna han skrapat ihop till bygget ska räcka så länge det behövs och att hans tid på Hantverkaregatan i Stenungsund ska bli kort och effektiv. Men provisoriet har nu varat i nästan två år och båten är inte ens halvfärdig. Det har hunnit bli december 1994.

Alve har vuxit upp omväxlande i Småland och Latinamerika. Även sedan han blev vuxen har han ofta förflyttat sig mellan världsdelar. Han har varit utböling överallt och han skulle heller aldrig kunna finna sig tillrätta i ett liv som bofast. Båten han bygger ska ge honom möjlighet att vara på ständig resa. Den är till för forskning på öar med känslig natur i alla världshav och bara den blir sjösatt och färdig ska han omedelbart ge sig av mot fjärran, underbara atoller.

Men just nu står allting hopplöst stilla på Hantverkaregatan. Alve visste inte innan han började bygga att dimman kan vara så hänsynslös på Västkusten i december och att dag kan läggas till dag och bli till månader och år på det viset som sker i Stenungsund. Att svetsa ihop skrovplåtarna gick på några månader. Ganska lite arbete gav stort synligt resultat. Nu håller han på att svetsa fast ett skelett av längsgående förstyvningar och dubbla spant på insidan av skrovet. Båten kommer att bli superstark, men det går oändligt långsamt trots att han arbetar tolv timmar om dagen. Att skära till och passa in delarna är precisionsarbete, men ändå enformigt. Själva svetsningen är enbart enformig. Ibland bucklar sig skrovplåten på helt oförutsägbara vis av värmen som blir när han svetsar. De timmar han måste ägna åt att rätta till saker som blir fel är som drömmar där man aldrig kommer fram. Och pengarna håller på att ta slut. Han vet inte hur länge till han kan fortsätta. Han slåss mot fukten och kylan som har flyttat in i båten och mot känslan av att ingenting händer medan hans tid rinner ut.

Det finns folk som skakar på huvudet åt Alves snigelbygge. De vänder sig bort och ler snett när han inte ser det. De har svårt att tro att forskare i utlandet kan vara intresserade av den här drömmarens rostiga skapelse på en bakgård i Stenungsund.

Vid ett tillfälle blir Alve stående några ögonblick i det som någon gång i framtiden ska bli ett pentry. Han ser sig om i det nakna skrovet och räknar för sig själv upp allt som återstår att göra innan det här är ett fungerande forskningsfartyg. Tanken ger honom andnöd. Han drar slutsatsen att han inte kan klara det, inte ensam. Snabbt bestämmer han sig då för att klippa associationsbanan innan han övermannas av förtvivlan. Efter detta koncentrerar han sig på delmål som han kan klara av på några veckor. Först svetsar han spant och förstyvningar i lastrummets styrbordssida. Sedan babord. Efter det styrbord i skansen och så vidare. Varje gång en etapp är avslutad firar han inombords. Och han varvar med att bygga bränsletankar för att bekämpa enformigheten. På kvällarna efter arbetet sätter han sig ner i båten och medan han rullar en cigarett betraktar han nöjt det han åstadkommit under dagen.

Byggmetoden för Alve är att ensam sega sig framåt. Bosse gör på ett annat sätt. Han jobbar som svetsare på anläggningsarbeten långt hemifrån några månader i stöten. Hans livsstil är egentligen ganska självförbrännande. Tidvis sliter han orimligt hårt och han bekymrar sig inte mycket om risker i arbetet. När han kommer hem samlar han ihop ett gäng med kompisar som hjälper honom med båten ett tag.

Det pågår en slags godmodig byggtävling mellan Alve och Bosse. Alve hinner före medan Bosse är ute på jobb. Men när Bosse kommer hem rasslar det plötsligt till i hans bygge och det tar ett stort kliv förbi Alves. Sedan går Alve ifatt igen.

Bosse är en stor tillgång. Bosse har ett varmt hjärta och en lyftkran. Alve får använda kranen så mycket han vill när han ska flytta balkar och tunga plåtar. Och Bosse förstår hur det står till om Alve plötsligt vräker upp dörren på sin barack och vrålar jag ska emigrera, så att det ekar mellan skrovplåtar och fabriksväggar. Då flinar Bosse inne i sin husvagn. Han vet att det där är Alves lite speciella sätt att lätta på trycket när tingen sätter sig på tvären. Blötsnö till exempel kan bli för mycket för honom.

Själv har jag just lärt känna Alve. Från min värld som frilansjournalist och ensam mamma i Göteborg gör jag ibland utflykter till den i mina ögon höggradigt exotiska Hantverkaregatan i Stenungsund. Alves och Bosses liv är något alldeles nytt och främmande för mig och jag registrerar uppmärksamt det jag ser och hör.

Både Alve och Bosse ska snart fylla 40, men ingen av dem skulle kunna finna sig tillrätta i ett civiliserat villaområde med stenlagda gångar och raka rader av taggiga buskar. Det måste få hända något mer än det som är inskrivet i fickalmanackan. Allt får inte vara färdigdrömt. Jag förstår att killarnas tillvaro i första hand är en väntan på sen. Alve tänker sig att en dag ska komma när befrielsen häver sig igenom honom som en Stillahavsdyning och för honom bort från dimman och misstron. Världen ska få veta att Alve Henricson har byggt ett forskningsfartyg med namnet Searcher och han ska segla iväg från extrapriserna på hushållsost och de elektriska julgransbelysningarna i Stenungsund.

– Det dröms mycket på den här industritomten, säger Bosse när han och jag och Alve tar en fika i arbetsbodarna.

En av dem ska få se sin båt sjösatt.

Alves föräldrar Per-Olof och Elly Henricson var under hans uppväxt missionärer för pingstvännerna i Sydamerika. För honom och hans syskon Tommy och Christina innebar det en barndom med ständiga flyttningar mellan Paraguay, Argentina och Sverige. Alve började skolan i Sydamerika, men gick femman i Kalmar innan det bar iväg till Sydamerika igen. Den dåliga kontinuiteten i skolgången gav honom problem. Efter en längre period utomlands gick det ganska bra, men varje gång han bytte världsdel och klass sjönk betygen. Han fick stödundervisning både i Argentina och Sverige, kände sig handikappad och hatade att vara tvungen att sitta och plugga för att komma ifatt kamraterna som var ute och lekte. Skolan var inte ett ställe han tyckte om.

När han var tonåring bodde familjen mestadels i den argentinska staden Mendoza vid Andernas fot. Inne i staden ser man de väldiga bergen skymta mellan husen. Om staden, skolan och hemmet var plikternas rike för Alve, så var de vilda bergen sagornas land och de lockade honom så starkt att han inte kunde stå emot. En gång, nästan ända uppe på en bergskam, hade han hört luften mäktigt sjunga av kondorers vingslag. Från andra sidan berget seglade de gigantiska fåglarna fram, först en, så en till och så en tredje. Med en magnifik rörelse sänkte de sig sedan ner mot den djupa dalen.

Alve blev medlem i Mendozas klätterklubb och en snäll farbror, en österrikare, lärde honom grunderna i den äldre klättertekniken där man säkrar varandra genom att linda ett rep direkt runt kroppen. Inte långt från Mendoza ligger Aconcagua, västra halvklotets högsta topp på 6959 meter över havet. På Aconcagua klättrade Alve även om inte ända upp.

19 år gammal flyttade han ensam till Sverige och skaffade sig jobb som konduktör på Lidingöbanan i Stockholm. Genom arbetsgivaren fick han också hyra en liten etta med kokvrå på Lidingö. Han följde inte i föräldrarnas spår.

Vid den här tiden, närmare bestämt 1974, hade Stockholms klätterklubb nyligen bildats. Bergsklättrarna i staden var inte fler än att alla kunde hålla reda på varandra. De träffades rätt ofta för att dricka pilsner, berätta minnen och diskutera planer för framtiden. På hösten detta år hölls också ett formellt klubbmöte i en lokal i Sundbyberg. Då dök en okänd kille upp. En av de erfarna klättrarna, Torbjörn Berg, uppfattade nykomlingen som mycket blyg och nästan överdrivet ödmjuk. Hans namn var Alve. Han ville hemskt gärna bli en i gänget, betalade klubbavgiften och började delta i aktiviteterna. Under vintern var det mest inomhusträning.

Våren 1975 gjorde klubben resor till olika platser i landet där det fanns möjlighet till klättring av någorlunda svårighetsgrad. För Alve var Stockholmsklättrarnas umgängesliv en nyhet. Han ansträngde sig för att smälta in, men Torbjörn insåg snart att grabben var mer främling än hans svenska namn och utseende signalerade. Han hade aldrig gjort en postgiroinbetalning, han förstod inte att man börjar med sillen när man äter smörgåsbord och han visste inte hur man formulerar sig när man ringer till försäkringskassan. Och så hade han denna benägenhet att be om ursäkt för sin existens, vilket kontrasterade skarpt mot den rätt kaxiga tonen i resten av gänget. Så småningom kom det fram att Alve levt större delen av sitt liv i Sydamerika och att han talade spanska bättre än svenska. När Torbjörn fick klart för sig att Alve klättrat på Aconcagua blev han förvånad och imponerad. Han hade inte väntat sig det av den anspråkslöse ynglingen. Det fanns något dubbelt i Alves natur upptäckte Torbjörn. Ödmjukheten kunde emellanåt explodera i sin motsats. Som under en klätterträff utanför Örnsköldsvik. På kvällen efter klättringen blev det fest med bastubad. Det var tidigt på våren och bastun låg vid en sjö som det flöt några smältande isflak i. När klättrarna kom ut från bastun undrade en i gänget, naturligtvis utan att egentligen mena det, om inte någon kunde simma ut i sjön och hämta lite is till groggen. Alve badade för tillfället inte bastu och drack inte grogg heller. Han stod på stranden i långärmad blå tröja och byxor som slutade nedanför knäna, svettig och smutsig efter den ansträngande klättringen. Men han reagerade kvickt på förslaget.

– Vänta, vänta! Jag ska, jag ska! hojtade han.

Innan någon hann hejda honom hade han börjat ta sats. Han sprang allt vad han orkade, fortfarande med kläderna på, hela vägen ut på en lång brygga. Sedan hoppade han med ett stort plask rätt ner i det iskalla vattnet och började simma. Flaken flöt ett par hundra meter ut. På stranden stod Alves kamrater och kände sig smått förvirrade. Torbjörn såg sig omkring efter en flytväst, räddningsbåt eller vad som helst som kunde hindra Alve från att gå under. Men ingenting av det slaget fanns och Alve fortsatte simma. Efter ett tag nådde han fram till isen och folket på stranden kunde se honom göra en rörelse med armen mot ett av flaken. Handen gick rakt igenom. Han vände och simmade tillbaka, klev upp ur vattnet, blå i ansiktet och räckte fram en näve mosig is till klungan som väntade. Till groggen var den där isen inte särskilt användbar, men han hade i alla fall bidragit med ämne till en historia som kunde berättas om och om igen i åratal.

Alve hade en teori om kropp och psyke: Kroppen tål mycket mer än man tror. Det är psyket som sätter gränserna för vad man kan klara. Han gick in för att härda sin kropp och planerade att därefter anpassa psyket till kroppen. Under sommaren på klätterturer i Alperna och svenska fjällen praktiserade han sin filosofi. (Senare i livet hittade han på ett för svenskan troligen helt nytt ord: sköntont. Så känns det när det är skönt och gör ont på samma gång.) Också Torbjörn fann en paradoxal lust i att utsätta sig för kyla, väta och intensiva ansträngningar. Och han drömde om berg. Speciellt innan han skulle iväg till ett drömde han, både i vaket tillstånd och när han sov. Värre drömmar än han någonsin hade om kvinnor. För Torbjörn var berg inte bara stora upphöjningar av grus, klippor och is. Bergen hade namn och gestalt och varje formation en mystisk betydelse.

Torbjörn planerade under våren 1975 tillsammans med likasinnade för sitt livs klättring. En svensk expedition skulle företas till Himalaya och berget Nun Kun på 7135 meter. Egentligen är det två toppar, Nun och Kun, och det är Nun som är högst. Målet var att få upp åtminstone två man dit. Men naturligtvis var det fler som hade ambitionerna. Ett stort organisationsarbete genomfördes. I detta ingick omfattande kontakter med den indiska byråkratin. Expeditionen skulle flyga till Delhi och sedan vidare till Srinagar i Kashmir. Därifrån skulle färden gå med buss och bil och sedan till fots fram till berget. Det pågick gränskonflikter i området, vilket betydde att det inte var helt enkelt för den svenska gruppen att få tillstånd till klättringen.

Vid ett tillfälle någon gång under våren frågade Alve Torbjörn om han trodde det skulle vara okej att Alve liftade ner till Indien och hakade på expeditionen. Han hade nämligen inte råd med flygbiljetten. Torbjörn tyckte inte att frågan hade särskilt mycket verklighetsförankring. Han svarade att han inte visste vad de andra expeditionsmedlemmarna skulle tycka, men för hans egen del var det okej. Sedan glömde han fullständigt saken tills Alve några månader senare ringde på hans dörr. Torbjörn öppnade och där stod Alve i grova skor och med jättelik packning innehållande isyxa, rep och stegjärn. Torbjörn tittade förvånat på honom och frågade om han skulle ut och klättra. Alve svarade att han bara ville säga hejdå för nu skulle han sticka till Himalaya. Torbjörn stirrade. Vadå sticka? Det verkade som om Alve var dålig på att skilja mellan verklighet och fantasi. Han föreföll åtminstone helt ovetande om den kamp expeditionen förde mot byråkraterna i Indien. Torbjörn visste inte riktigt hur han skulle reagera. Det slutade med att han bara önskade Alve lycka till och sedan försökte han glömma bort hela saken en gång till. Möjligen nämnde han det inträffade för några kamrater när de senare var på väg till Delhi, men bara som ett exempel på Alves allmänna stollighet.

Alve såg på Himalaya-trippen som på vilken klätterträff som helst. Den var bara lite längre bort. Man åker till berget och träffar sina kompisar och så klättrar man. Ingen upplyste honom om att det skulle kunna vara mer komplicerat den här gången. Han hade tagit tjänstledigt från konduktörsjobbet och ordnat med all utrustning som han behövde för egen del. Anorak och vindbyxor hade han sytt, tält hade han lånat och ytterskydd till klätterskorna hade han fixat så att han kunde använda dem på snö och is. Frystorkad mat tog han med sig från Sverige och resten tänkte han skaffa i Indien. Det var lågbudgetalternativet som gällde hela vägen. Sedan han sagt adjö till Torbjörn liftade han till Sydeuropa och fortsatte sedan med Orientexpressen. Den 27 juli hade han kommit till Istanbul. Han fortsatte med buss till Teheran. Sov gjorde han på de allra billigaste ställena eller utomhus.

I ett litet samhälle i sydöstra Iran var han med om en händelse som han inte kunde glömma. En tidig morgon trängde han sig in på ett överfullt tåg. Många människor hade tillbringat natten på tåget för att vara säkra på att få plats, men Alve lyckades baxa in sin ryggsäck i ett hörn. När han vände sig om var det någon som räckte honom ett knyte. Han fann sig stå med ett lindat, nyfött barn i famnen. Någon som talade ett språk han förstod varnade och sa att mamman ville att han skulle ta sig an barnet. Han försökte lämna tillbaka det, men den som räckt honom det vägrade ta emot. Han blev hänvisad till mamman som fanns på tåget, omgiven av en stor skara barn i olika åldrar. Hon var blind och hennes ansikte var uttryckslöst, som om hon själv hade svårt att klara sig. Pappan syntes inte till. Några européer som också varit på tåget sedan kvällen innan, berättade för Alve att barnet fötts där under natten. Flera gånger hade släktingar till familjen försökt få någon av de välmående, europeiska resenärerna att ta hand om den nyfödde. Alve la barnet i mammans famn, men han kunde inte värja sig mot det starka intrycket av naken nöd. Han visste att han inte var rätt person att ta ansvar för ett barn. Och för just det här barnet verkade det inte finnas någon annan heller. Alltihop hände på några få minuter, men i Alve satte det djupa spår.

Nästa stund var han upptagen med att försöka hitta en plats där han åtminstone kunde luta sig mot väggen i det fullpackade tåget. Efter ett dygns resa kom han på att han kunde sitta på taket. Han band fast sig med en repstump runt midjan och försökte sova lite, men kunde inte skydda sig mot sanden som yrde överallt.

Den 7 augusti var han i östra Pakistan och därifrån tog han sig vidare till Indien. Alla gränspasseringar gick utan problem. Han hade inte läst några guideböcker, så han visste inte hur komplicerat det egentligen var att resa i de här trakterna. I Srinagar i Kashmir kompletterade han sitt matförråd för själva klättringen och gav sig sedan av på den sista etappen fram till berget Nun Kun. Han hade nu varit på resa i 24 dagar och det hade varit hett, trångt, obekvämt och tröttande, men i varje gathörn som han druckit te hade han mötts av vänliga ansikten och välkomnande händer. Han fick åka med på ett lastbilsflak lastat med ris upp i den djupa dalgång som ledde fram till bergets fot. Passagerarna ovanpå lasten var många och Alve var den ende utlänningen. Han kommunicerade med de andra med gester. Vägen var dålig, så det skumpade ordentligt och gick långsamt framåt. På ett ställe just innan vägen krökte ville medresenärerna göra Alve uppmärksam på något framför dem i dalen. De pekade ivrigt.

– Nun Kun, Nun Kun!

När bilen kommit in i vägkröken öppnades de kolossala bergen framför dem. Det var som när ridån går åt sidorna på en teaterscen och långt borta i fjärran uppenbarade sig Alves resmål. Nun var en väldig, vitklädd pyramid, högre än allt det höga runtomkring. Vännerna på lastbilsflaket, som Alve inte kunde prata med, insåg att han hade rest mycket, mycket långt. De förstod tårarna som steg i hans ögon, skrattade och gjorde tummen upp. Alve tog fram kameran och knäppte resans första bild. Under den fortsatta färden fick alla passagerarna hjälpas åt att flytta stenblock så att lastbilen kunde komma fram. Men efter ytterligare några kilometer var det helt stopp. Skyfall hade raserat vägen. Alve fick fortsätta till fots med sin ryggsäck som nu vägde 54 kilo. De andra måste kånka rislasten fram till byn längre in i dalen.

Alve la märke till att lokalbefolkningen bar tunga bördor på ryggen med ett rep som låg runt huvudet. Eftersom de hade burit på detta sätt sedan de var små hade många en djup fåra i pannbenet. Det såg väldigt obekvämt ut och Alve tyckte synd om dem tills han upptäckte att de tyckte synd om honom för att han hade röda märken på axlarna när han tog av sig ryggsäcken. De äldre kvinnorna i byn Tangol kom fram till honom och la händerna på märkena för att lindra smärtan som de trodde att han kände. Men han hade inte alls ont.

Alve lämnade bebyggelsen och nådde efter en mödosam vandring fram till en plats på 4300 meters höjd, där den svenska expeditionen kunde tänkas slå upp sitt basläger. Där fanns en liten gräsplätt, i övrigt var det bara grus. Häftiga vindar svepte med jämna mellanrum ner från bergssidorna och det snöade då och då. Alve hade kommit före alla de andra svenskarna. Han slog upp sitt tält och beredde sig på att vänta. Inte någon gång under sin resa till Kashmir hade han haft kontakt med klättrarna från Sverige. Enligt den ursprungliga planen borde de ha varit här nu. Han träffade medlemmarna i en japansk expedition och deras bärare. De hade misslyckats med att nå toppen och var på hemväg. Japanerna hade valt att försöka komma upp via en flackare del av berget än svenskarna hade tänkt ta. Problemet var att det hade snöat mycket och snön hade lagt sig så tjock på det flacka partiet att det inte gick att pulsa igenom den. Alve fick ta emot överbliven mat och utrustning från japanerna.

Den svenska expeditionen hade lämnat Arlanda den 16 augusti efter flera månaders förberedelser med många problem. Det här var alltså på 70-talet och klättrarna hade beslutat att jämlikhet och demokrati skulle vara deras ledstjärnor. I själva verket gick de i brittiska imperialisters fotspår när de klättrade i Himalaya, men de ville inte känna sig som kolonialherrar. De ville helst inte ha någon ledare och helst inga bärare heller. Men indiska myndigheter krävde att det skulle finnas en ansvarig chef, så Pelle Hagberg utsågs under nerresan till sådan. Och det gick inte att på kort tid få upp en stor grupp klättrare på Nun Kun utan extra arbetskraft, så gruppen hade köpt en paketresa där reseledare, bärare och kock i baslägret ingick.

Expeditionen flög till Delhi och sedan vidare till Srinagar. Tullen höll kvar deras utrustning och allt blev försenat. En annan svårighet var maten. Svenskarna bodde på ett femstjärnigt hotell i Delhi, men de vågade ändå inte äta av hotellmaten under det utsträckta uppehållet i staden. De skulle ha ätit medhavd svensk mat, men den var alltså fast i tullen. En omröstning i gruppen avgjorde att det ursprungliga beslutet att inte äta indisk mat tills vidare skulle stå fast. Följden blev att klättrarna fick gå omkring i Delhi och svälta. Modet föll. Andra turister från Europa åt dagligen stora mål mat och såg ut att må bra. Efter en ny omröstning beslutades att man trots allt skulle äta på hotellet. Men först skulle expeditionsläkaren inspektera köket.

Trots alla försiktighetsåtgärder drabbades flera i gruppen av magbesvär. Så småningom fick de i alla fall loss sin utrustning ur tullen, men det gick trögt att komma fram till baslägret vid Nun. I Srinagar fick de veta att vägen som de skulle ta sig vidare på var bortspolad av häftiga regn. De blev fast i ungefär en vecka innan körbanan var i farbart skick. I staden Kargil mötte de den hemvändande japanska expeditionen. Japanerna berättade om midjedjup snö och att de tvingats vända 300 meter från toppen. De berättade också om en svensk man som fanns i baslägret.

Sista vägsträckan färdades klättrarna med lastbil. När de fick syn på berget började de tvivla på att det gick att bestiga. Det var så väldigt. Till sist återstod bara vandring och Torbjörn Berg gick först av alla. Han hade tänkt en del på Alve, men trodde inte att det kunde ha blivit så mycket av hans resa. Om den välorganiserade expeditionen hade stora svårigheter att komma fram, så borde knappast en ensam Alve ha lyckats. Vandringen gick i riktning mot ett pass längst in i den djupa dalen. Ju högre upp svenskarna kom desto mindre gräs och mera grus var de omgivna av. Torbjörn spanade upp mot den öde sluttningen och plötsligt fick han syn på något högt däruppe som rörde sig. Det var något blått och gult och det flyttade sig neråt och åt sidorna. Det kom närmare och närmare. Så småningom kunde Torbjörn se att det var en människa som viftade vilt, hoppade, sprang och liksom studsade neråt. När bara några hundra meter skiljde såg Torbjörn vem det var. Alve! En överlycklig Alve som hade väntat en vecka i baslägret på sina kamrater. Han hade blå Helly Hansen-tröja och en gul schal till skydd mot solen på huvudet. Nu sprang Torbjörn också. De båda vännerna störtade emot varandra och förenades i en jättekram. Alldeles andfådda stod de sedan och skrattade och försökte prata. Den outgrundlige Alve hade förvånat igen. Detta hade Torbjörn inte väntat sig. Men alla blev inte lika glada som Torbjörn. Vissa expeditionsdeltagare tyckte att Alves uppträdande var osolidariskt. Själva hade de jobbat hårt på att komma så här långt och så dök det upp någon som inte hade deltagit i förberedelsearbetet och som inte var formellt invald i gruppen och bara ville vara med. Ett annat problem var att Alve inte hade tillstånd att bestiga Nun Kun, vilket de övriga elva med