Dalens djup

By Hannah A. Helseth

En till synes olöslig mordgåta mot bakgrund av ett hisnande norskt landskap.

Poliskommissarie Asbjørn Kjilde sitter på sitt svala kontor i Elverum. Utanför fönstret breder Österdalens storslagna landskap ut sig. Bergen är massiva och älven rör sig långsamt. Asbjørns dotter Olava har nyligen flyttat till byn för att börja om sitt liv och förhållandet dem emellan är komplicerat. Det förflutna tyngs av skuld och skam och Olava ger sig i lag med fel slags människor.

Efter en ovanligt lugn sommar sker ett mord på en ensling utan fiender. Ingen i den lilla byn lämnas oberörd och Asbjørn behöver få fatt i mördaren innan det är för sent.

"Dalens djup" är Hannah A. Helseths träffande debutroman. Från sin bostad i Värmland tar hon med sig läsaren till ett Norge man inte vill återvända från. Med Hannah A. Helseth presenterar WAPI en ny klar stjärna på deckarhimlen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 21, 2024
• ISBN: 9789180008259

Book preview

Dalens djup

Hannah A. Helseth

En bild som visar text, Teckensnitt, logotyp, Grafik Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Hannah A. Helseth & Word Audio Publishing, 2024

Omslag: Niklas Lindblad Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-8000-825-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

PROLOG

Fjällets böljande landskap bredde ut sig runtomkring honom. Det fanns inte en människa så långt ögat kunde nå, bara blågröna toppar och marktäckande dvärgbjörk som gulnat i den varma sensommaren.

Himlen var fortfarande klarblå, som den varit så många dagar denna sommar. En ensam fjällvråk gled förbi och skrek ut sin sång över vidderna.

Han hade vandrat med tung ryggsäck i nästan två timmar och var äntligen uppe på kalfjället, nästan tusen meter över havet. Han stannade en stund och tittade ut över sjön, den låg spegelblank framför honom.

Han gick ner från höjden till vattenkanten och hittade en plan yta att slå upp sitt tält på. På stormköket värmde han soppa som han åt och avslutade sedan med en ostmacka och en kopp kokkaffe. Det var ingen brådska och än var det för tidigt, alldeles för tidigt och ljust.

Några nattsländor började vakna till liv, trötta efter den varma dagen, men de skulle nog sätta fart på öringarna snart. Även om sommaren varit ovanligt varm var vattnet i fjällsjön ändå svalt.

Medan solen började försvinna bakom fjälltopparna rökte han en cigarett och fortsatte spana ut över vattnet. Nu var det skymning och alldeles tyst. Nu var det äntligen dags.

Han satte ihop flugfiskespöets fyra delar och knöt på en fluga med fumliga fingrar, lite för uppe i varv för att finmotoriken skulle fungera perfekt. Kroppen var fylld av förväntan och han kunde inte vänta längre utan gick och ställde sig vid den steniga strandkanten och började kasta.

Trots den lugna kvällen blev pulsen högre. Längre och längre ut kastade han, han var en riktigt skicklig flugfiskare. Det kändes som en evighet passerade. Ingenting hände. Tålamod, sade han till sig själv. Han förflyttade sig sakta medsols runt sjön mellan kasten för att fiska av så mycket av vattnet som möjligt. Han fortsatte att kasta. Han måste hållit på i över en timme nu och det hade hunnit bli helt mörkt.

Det var svårt att se torrflugan som flöt långt ute i den lugna sjön och imiterade en nattslända, men han kunde ana en liten prick ute i det svarta vattnet. Han tittade på den med fullt fokus och plötsligt högg det till. Hjärtat började slå fortare, han hade lyckats kroka fisken. Han vevade och släppte efter, vevade och släppte efter. Det var en enorm kraft i den hungriga öringen och han insåg att den måste vara stor. Han hade ingen uppfattning om hur länge han höll på att drilla fisken men till sist vann han kampen och kunde håva in den vackra trekilosöringen.

Han beundrade den, helt fascinerad, medan den fortfarande sprattlade i hans händer. Att det kunde finnas så mycket styrka i tre kilo. Han var så uppe i ögonblicket att han omöjligt kunde höra fotstegen som sakta rörde sig bakom honom. Han tog upp sin priest och slog ett slag över huvudet på öringen. Den sprattlade till. Han slog två gånger till. Till sist slutade den sprattla och tog ett sista, långsamt andetag. Han drog en suck av lättnad och log.

Han smekte fisken med sina fingrar, den var alldeles kladdig. Allt runtomkring var tyst och stilla. Han slöt ögonen och andades in djupt som för att insupa ögonblicket till fullo.

Han vände sig i ett ryck när han plötsligt hörde något bakom sig. En mörk gestalt närmade sig snabbt med höjda händer. En kniv, hann han tänka innan han föll till marken och allt blev svart.

KAPITEL 1

Kriminalkommissarie Asbjørn Kjilde satt på sitt svala kontor på polisstationen i Elverum. Utanför fönstret, på andra sidan vägen, gled den breda älven långsamt fram. Vattennivån var rekordlåg efter den varma sommaren.

Asbjørn ägnade denna fredagsförmiddag åt pappersarbete, som han ägnat så många andra förmiddagar åt de senaste två veckorna, sedan han kommit tillbaka från sin semester.

Stadens invånare hade varit ovanligt laglydiga den här sommaren. Bara några fortkörningar, fyllekörningar och förrymda djur, ingenting man behövde anstränga sig särskilt mycket för att utreda. Kanske var det den ohyggliga värmen som gjorde folk så loja att de helt enkelt inte orkade hitta på dumheter.

Asbjørn hade njutit av lugnet när han kommit tillbaka efter ledigheten. Var det så här att ha ett vanligt kontorsarbete? Inte fy skam. Han tänkte att han till och med skulle kunna vänja sig vid det. Ett tag i alla fall.

Men på sistone hade en gnagande känsla kommit smygande om att detta bara var lugnet före den ankommande stormen. Som den tryckande luften innan ett ordentligt åskoväder. Han försökte skaka av sig känslan och intalade sig själv att det inte alls behövde vara så. Men känslan vägrade ge hän.

Asbjørn hämtade en till kopp kaffe och fortsatte med pappersarbetet resten av dagen. På stationen i Elverum var kriminalkommissarien känd för sin noggrannhet, sin korrekthet och sitt lugn. Han fattade sällan några tvivelaktiga beslut och arbetade ofta och mycket om så behövdes.

Han var en stilig man med likgiltig uppsyn, fyrtionio år gammal. Ögonen var grå och iakttagande. Han sågs sällan le och ännu mer sällan bli förbannad. Väldigt korrekt. Alltid korrekt.

Klockan blev tre och Asbjørn packade ihop sin laptop i portföljen, tog kavajen i handen och gick ut till sin silverfärgade Toyota Corolla Cross. Det var ingen idé att jobba över en fredag när det ändå inte fanns så mycket att göra.

När han kom hem hade barnen redan hunnit åka till sin pappa. Han skämdes för att han kände sig lättad över det. Han hade fått nog av tonårsdramatik de senaste veckorna.

Lovise gav honom en lång omfamning när han kom in genom dörren.

Jag har saknat dig, sade hon och kysste honom. Det var länge sedan vi hade en helg, bara du och jag.

Han nickade och tog bort en gråblond hårlock från hennes trötta ansikte, bakom de blå ögonen kunde man fortfarande ana hennes ungdoms skönhet.

De satte sig ute på verandan och pratade om vad de skulle göra i helgen, det var första gången på två veckor som barnen inte var hemma. Under de två veckorna hade Asbjørn jobbat, vilket hade varit ett strategiskt val, men det sade han så klart inte till sin sambo. Han ogillade inte hennes barn, men han hade valt att inte ha någon framträdande roll i deras liv. Lovises två tonårsdöttrar visade honom inget intresse och den tioåriga pojkens värld bestod mest av tv-spel och det förstod sig inte Asbjørn på alls.

Vi skulle kunna ta en tur till Oslo imorgon, föreslog Lovise. Ta en hotellövernattning.

Asbjørn rynkade på pannan. Det var inget som lockade. Det var visserligen bara en och en halv timme att köra söderut men han hade lämnat Oslo bakom sig för länge sedan och var inte sugen på att åka dit, om han inte var tvungen.

Det är lite för varmt för en storstadstur, sade han för att släta över.

Lovise verkade godta anledningen men Asbjørn kunde ändå ana ett visst missnöje i ansiktsuttrycket.

Vi skulle kunna ta en dagstur till Lillehammer istället, sade han för att inte verka ointresserad av att planera in något. Egentligen ville han bara gå en fjälltur i ensamhet men det visste han att det inte var aktuellt.

Det kan vi göra, svarade Lovise. Hon var inte helt nöjd, men tillräckligt, tänkte Asbjørn.

De åt en tidig middag ute på verandan. Huset låg strax söder om centrum. Upp mot en höjd så man kunde se älven från där de satt. När det blev för livat i huset brukade Asbjørn ta med sig flugfiskespöet och gå ner till älven för att fiska lite harr. Han föredrog att fiska med torrfluga. Det var spännande att försöka följa flugan med blicken på ytan, och sedan se när fisken kom och tog den. Hans otroliga iakttagelseförmåga kom väl till pass och underhölls bra.

Asbjørn blickade ner mot älven. Han lyssnade på när Lovise berättade om allt som hon och barnen haft för sig. Han nickade ibland för att visa att han fortfarande lyssnade.

Temperaturen sjönk äntligen några få grader och det blev riktigt behagligt att sitta ute. Till slut verkade Lovise känna att hon hade pratat färdigt för idag för hon hade ställt sig upp.

Hon sträckte ut sin ena hand mot Asbjørn. Han tog den med ett leende och följde henne upp för trappan utan ett ord.

Efter att de hade älskat låg de kvar i sängen och småpratade. Asbjørn hade ignorerat telefonen som redan ringt två gånger. Den tredje gången det ringde suckade han högt.

Han reste sig och tog mobilen ur fickan på byxorna som hängde över en stolsrygg, medveten om att han var naken och att Lovise låg och tittade på honom och log. Han vände sig bort från henne och svarade.

Asbjørn Kjilde.

Hej … Kriminalkommissarien. Detta är Lollo nere på stationen. Vi har ett påträffat lik. Ett misstänkt lik, alltså inte liket.  Liket är ju dött liksom, jag menar … Ett mord alltså. Misstänkt dödsfall. Mord!

Han log åt hennes klumpighet innan han insåg innebörden av hennes ord. Så detta var alltså stormen efter det långa lugnet?

Var har kroppen påträffats? frågade han och insåg hur dum han kände sig som stod där utan kläder och pratade om lik med en kollega.

Norrut, uppe på kalfjället, Stor-Elvdals kommun. Vid Myklebysjøen, sju-åtta mil norrut på västsidan älven och sen upp på fjället. En sportfiskare. Han verkar ha blivit knivhuggen. Hittades av några fjällvandrare idag på eftermiddagen.

Okej.

De vill att du åker dit direkt. Jag ska skicka vägbeskrivningen. Den lokala polisen från Koppang är redan på plats nere på parkeringen, de möter er där. Teknikerna är också på väg, med strålkastare och hela skiten. Det finns rum bokade åt er en kort bit därifrån.

Er? Vem ska med?

Erland. Erland Trond. Nykomlingen. Du ska få hans adress. Han vet att du kommer och hämtar upp honom.

Erland Trond, nykomlingen. Asbjørn hade ingen direkt uppfattning om honom förutom att han verkade väldigt angelägen om att visa framfötterna, kanske lite väl angelägen. De yngre förmågorna som så uppenbart var ute efter att klättra i karriären. De kunde tänka sig att offra några år på landsbygden och på mindre orter för en bättre titel. De brukade inte tillföra så värst mycket till utredningarna mer än ett jäkla fjäskande. Asbjørn hade inte så mycket till övers för dem, samtidigt var han en rättvis man som trots allt ville ge dem en ärlig chans. Bland alla fjäskande storstadssnutar fanns ändå ett och annat guldkorn.

Erland hade tidigare jobbat i större städer och var inte van vid det lugna tempot man hade på landsbygden. Det var ett helt annat sätt att jobba på, där staden var liten men polisdistrikten desto större till ytan. Asbjørn jobbade hellre ensam men visste att det inte var läge för diskussion. Ordern kom högre uppifrån.

Vart ska du? frågade Lovise när han hade lagt på.

Norrut, Mykleby.

Lovise reste på ögonbrynen.

Bor inte …?

Jo … Jo, hon bor i närheten, avbröt Asbjørn. Det är lugnt, jag tar hand om det.

Lovise lade huvudet på sned och gjorde en grimas som Asbjørn kände igen alltför väl. Hon ville säga något mer, men Asbjørn hade inte tid för det nu.

Han tog sig en snabb dusch och klädde på sig en ny skjorta. Han såg även till att packa ner lite kläder som var mer anpassade för fjäll och skog, för att smälta in lite mer och för att kunna besöka fyndplatsen. Han gick in i sovrummet igen för att säga hej då till Lovise. Vad skulle han inte göra för att få krypa ner under täcket med henne igen?

Bra tajming, suckade han till henne. Vi som skulle ha hela helgen för oss själva.

Vi fick i alla fall en trevlig kväll, sade hon med ett sorgset leende.

Han satte sig på sängkanten och kysste henne. Hon drog honom till sig och han kunde känna värmen från hennes nakna kropp. Han önskade att hon inte skulle släppa taget. Men hon sade hej då till honom med handen genom hans blöta hår och han hade inget val. Han gick ut till sin bil och åkte iväg för att hämta upp nykomlingen.

KAPITEL 2

Klockan hade blivit halv åtta när Asbjørn stannade vid adressen som han fått från Lollo på stationen. En modern lägenhetsbyggnad i centrala Elverum. Det var kanske inte så mycket till centrum för någon som var van vid större städer, men det var i alla fall så centralt man kunde komma här.

Den långsmala kriminalinspektören Erland Trond stod och väntade på honom med en väska bredvid sig och en cigarett i mungipan. Han hade en fånig mustasch som påminde Asbjørn om en fjunig tonåring.

Han hälsade på Asbjørn med en löjlig vinkning, fimpade sin cigarett och kastade oförsiktigt in sin väska i bagageluckan på bilen.

Tjena chefen, sade han när han satte sig bredvid Asbjørn. Så mycket för de helgplanerna, va?

Asbjørn påmindes om att han aldrig hade gillat hans käckhet.

De lämnade Elverum bakom sig och åkte norrut. Man brukade kalla Elverum för porten till Østerdalen vilket Asbjørn alltid hade tyckt var passande. Vägen gick längs den breda älven Glomma och på båda sidor vattnet blev bergen högre och dalen djupare.

Asbjørn hade kört den här vägen vid flera tidigare tillfällen eftersom det fanns bra ställen för flugfiske här, bara man visste vart man skulle. På många ställen var det stenig strand vilket underlättade när man kastade med fluga så man slapp fastna i träd på bakkastet. Asbjørn hade flugfiskat sedan tonåren och var en hyfsad kastare om han fick säga det själv. Han tyckte om att det var en aktiv fiskeform som krävde rätt teknik och rytm, men framförallt var det en väldigt fridfull hobby.

Han föredrog att fiska i älven. Det strömmande vattnet ingav ett lugn och det stängde ute ljud och tankar från omvärlden.

Älven var också föränderlig. På våren var den hög och strakt strömmande för att sedan lugna ner sig och sjunka på sensommaren. Men den kunde också ändras från en dag till en annan om det regnade kraftigt. Det var så många tillströmmande vattendrag att älven kunde stiga en meter på ett dygn om det regnade ihållande. Även reglering av kraftverksdammarna påverkade vattennivån. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt att fiska i älven. Den var sig aldrig lik.

Älven var en av anledningarna till att han tyckte att Elverum hade varit ett bra ställe att flytta till. Han gjorde en mental notering om att få loss mer tid för fiske under hösten.

Erland babblade på hela vägen och Asbjørn lyssnade bara med ena örat. Hans tankar var fortfarande kvar hemma i sovrummet. Erland verkade inte bry sig om Asbjørn lyssnade eller inte. Han verkade bara inte vilja att det skulle bli någon pinsam tystnad.

Utan att Asbjørn frågat honom en enda fråga hade han nu fått reda på att Erland tagit sin examen i Oslo, där han också fått sitt första jobb. Han hade även jobbat ett tag i Trondheim. Han var nu trettioett år gammal och var singel efter ett långt förhållande med sin första, stora kärlek. Han trivdes bra med singellivet, man kunde komma och gå som man ville, sade han. Asbjørn nickade lite emellanåt som ett tecken på att han fortsatte lyssna.

Själv var Asbjørn mer sparsmakad med vad han delade med sig av. Han var omtyckt av sina kollegor men höll sig alltid sig på sin kant, speciellt när det kom till sitt privatliv. Han pratade sällan om sitt liv hemma med sambon och hennes barn med kollegorna.

De flesta visste nog inte ens att han faktiskt hade en egen dotter. Hon var vuxen nu och hade sitt eget liv, som hon alltid haft. De utväxlade några telefonsamtal emellanåt och sågs någon gång då och då. Asbjørn hade en känsla av att det kändes som en plikt för henne, något hon måste göra, inget hon egentligen valde. Kanske var det så för honom också, tänkte han sorgset.

Trots att det började bli sent åkte de direkt till brottsplatsen för att hinna se den som den var när den hittades, innan liket flyttades.

Är det ditt första mord? frågade Asbjørn Erland när de svängde vänster upp på grusvägen upp mot Myklebysätern, där de skulle möte de lokala poliserna.

Ja, svarade Erland och för första gången verkade han nervös, som om han först nu insåg vad han gett sig in på.

Ditt första lik också?

Erland nickade till svar. Han hade till slut blivit tyst.

Oroa dig inte, sade Asbjørn lugnande. Men var beredd på att du kanske blir illamående. Det är helt naturligt de första gångerna.

Erland stirrade framför sig, vit i ansiktet. Asbjørn kunde inte låta bli att känna sig en gnutta nöjd. Äntligen hade han fått tyst på Erland, och fått honom ur balans.

Grusvägen upp var brant och slingrig. Runt dem var träden höga och gamla, förutom på de ställen där skogen tagits ner. Kalhyggena såg ensliga och sorgsna ut, men de gav lite sikt mot älven som de lämnat nere vid stora vägen. Ju längre upp på vägen de kom, desto lägre blev träden och den täta skogen ersattes så småningom av glesare urskog med torra granar och lägre björkar.

De kom fram till parkeringen uppe vid den gamla fäbodvallen. Där väntade några polisbilar och två pickuper och några män stod och rökte och pratade med varandra. Runt om låg flera små timmerstugor, många med gräs på taken. En del av fåren gick lösa, andra var inhägnade. Asbjørn såg även kor i en hage längre bort. Hade det inte varit för solcellerna som prydde flera av taken hade det verkat som att man förflyttats flera hundra år bakåt i tiden. Som om tiden stått still här och inte följt med i utvecklingen som pågått nere längs den stora vägen.

Förr var det förmodligen fullt av familjer här på sätern på somrarna. Då bodde de här hela sommaren för att hålla koll på djuren som gick på sommarbete nära stugorna, i skogen och upp mot fjället. Det var fortfarande vanligt med djur som gick på sommarbete på sätrar runt om i landet även om stugorna numera var fritidshus.

Solen hade blivit lägre men än såg man tydligt. Så snart den skulle försvinna bakom topparna skulle det bli helt mörkt. Asbjørn och Erland gick ut för att prata med männen på parkeringen. Asbjørn legitimerade sig och Erland gjorde detsamma, lite sent påkommet och fumlande med händerna.

Några var lokala poliser som hade fått i uppdrag att inte låta någon passera, de andra var nyfikna stugägare och en tillsynsman. De

verkade alla känna varandra som det alltid var på sådana här ställen.

Där var också den ansvariga kriminalinspektören för enheten i Koppang, den lilla centralorten som låg två mil norr därifrån. Detta var Asbjørn förberedd på. Alltid när man kom till andra kommuner för att utreda brott ville de lokala poliserna vara med, för att övervaka och ha en del av kakan, antog Asbjørn. De var användbara för sin lokalkännedom men inte för så mycket mer. Ibland undrade Asbjørn om de verkligen gått någon polisutbildning eller om de bara hade ärvt titeln.

Den här kriminalinspektören, Ole Kristensen, trodde Asbjørn inte skulle vara något undantag. Han måste vara nära pensionsåldern. Han var kort och fet, hade en stor, yvig mustasch och väldigt lite hår på huvudet. Han var klädd i slitna jeans, gummistövlar och flanellskjorta. Han skakade hand med Asbjørn och Erland på ett sätt som signalerade att det var han som bestämde här.

Så var det naturligtvis inte. Asbjørn var ansvarig för utredningen och var högre i rang än Ole, men det ville han så klart inte upplysa honom om. Inte än i alla fall. Kanske hade det med åldern att göra. Ole var av den gamla skolan och skulle hellre dö än att se någon yngre utböling ge honom order. Asbjørn, som inte ville ha någon dramatik, lät Ole känna sig viktig och lyssnade intresserat på vad han hade att berätta.

De fick skjuts upp i en av pickuperna, Asbjørns Toyota Corolla Cross var förvisso fyrhjulsdriven men var ändå inget att köra med på den vägen. Asbjørn satt i passagerarsätet i framsätet bredvid Ole, Erland satt i baksätet.

De körde igenom en upplåst bom och Asbjørn gissade att det egentligen var en privat väg där obehöriga inte tilläts köra. Vägen var stenig och smal och det var knappt att bilen tog sig fram. Ju längre upp de kom, desto lägre blev de gulnande björkarna. Det var fjällskog varvat med myrmark och en liten å som forsade bredvid.

Det är Tor Meyer som äger marken här, berättade Ole. Han äger det mesta häromkring.

Han sade det med viss avsmak och Asbjørn fick känslan av att Tor Meyer inte var särskilt omtyckt i bygden.

Ole briefade Asbjørn och Erland om fyndet under tiden de körde upp. Han fortsatte prata med sin släpiga röst och det hördes att han rökt i många år.

Liket hittades av ett ungt par som var uppe och vandrade i eftermiddags. De är inte härifrån, de är på semester, ingen trevlig sådan efter detta, antar jag. Offret är Kristian Borg, trettionio år gammal. Han äger lite skog och mark och har en del djur. Eller hade, ska jag säga. Hygglig kille, var han, jag har träffat honom vid några tillfällen uppe på sätern och i Koppang. Förstår inte varför någon skulle vilja göra honom illa. Och på ett så brutalt vis. Jag har redan sett liket. Usch.

Asbjørn tittade bak och såg att Erland var ännu vitare i ansiktet än innan.

När dog han, vet vi det?

Inte med säkerhet. Korparna har varit på honom. Men under gårdagen gissade teknikerna på, tidig morgon eller natten till igår. Men vi får väl vänta på rättsläkarens bedömning.

Asbjørn nickade till svar. Ole pratade som om han var med i någon Hollywoodfilm. Kanske var det där han fått sina polisiära kunskaper. Asbjørn trodde inte att han egentligen visste vad han pratade om, han försökte bara visa att han hängde med.

Finns det några som helst misstankar om gärningsman i detta skede? fortsatte Asbjørn.

Ole skakade på huvudet.

En brutalt knivmördad man uppe på kalfjället ovanför en by där alla känner alla, offer som gärningsman med största sannolikhet. Detta skulle inte bli en enkel uppgift. Asbjørn skulle bli tvungen att trampa på många ömma tår innan den här utredningen var över, det var ett som var säkert.

Finns det några stugor häruppe? frågade Asbjørn.

Det finns två, sade Ole, men det är ingen där nu, det har vi redan kollat.

Träden slutade tvärt och den smala vägen fortsatte en liten bit uppe på kalfjället innan de såg sjön. Den låg spegelblank framför dem och den rodnande, sjunkande solen gav den en varm färg. Solen sjönk sakta ner bakom topparna i väst och försvann sedan helt.

De parkerade bilen och gick den sista biten över den snåriga marken. Erland snubblade bakom dem men både Ole och Asbjørn orienterade sig vant mellan stenar och dvärgbjörkar.

Där stod det tekniska teamet från Elverum, Asbjørn hade jobbat med dem många gånger innan och litade fullt ut på dem. De hade ställt upp starka strålkastare för att kunna jobba trots mörkret. Det såg ut som en scen ur en väldigt dramatisk opera där en man blivit brutalt mördad. Det fattades bara en fet operasångerska som satt bredvid och sjöng till sin mördade älskare. Hela synen var makaber.

Asbjørn tittade på Erland. Han såg svimfärdig ut och de hade inte ens närmat sig liket än. Han ställde sig bredvid honom och frågade tyst om han var okej så inte de andra kunde höra. Erland nickade osäkert till svar.

Du behöver inte kolla närmre om du inte vill, sade Asbjørn lika tyst som tidigare.

Jo … Jag måste, svarade han.

Asbjørn gick ner till teamet och hälsade. Därefter tog han på sig plasthandskar och ställde sig vid offret och tittade ner på honom. Otaliga knivhugg över kroppen och där inte kniven gjort skada hade fåglar varit och pickat. Ansiktet såg vanställt ut, ena ögat var borta och det andra hängde ut. Korparnas verk, tänkte Asbjørn. Han tittade närmre på knivhuggen. I halsen, bröstet och buken, flera stycken. Det var någon som definitivt ville se Kristian Borg död.

Inte helt förvånande hörde Asbjørn hur Erland hulkade bakom honom. Han hade i alla fall haft vett att springa iväg en bit innan han kräktes. Asbjørn fångade teknikern Lisas blick. De skakade huvudet åt varandra. Nybörjare.

Ole hade stålsatt sig för att se liket en andra gång och verkade ganska oberörd. Asbjørn tvekade på att han sett så många mördade människor innan men han var säkert van att ta hand om skjutna djur. Säkert van vid både blodet och stanken.

Det var en hygglig öring han fått i alla fall, sade Ole Kristensen och pekade.

Det var inte mycket kvar av fisken nu men Asbjørn tvivlade inte på att det en gång varit en fin öring.

Han ställde sig bredvid Lisa Bakke som var ansvarig tekniker för teamet. De hade jobbat tillsammans i flera år och hade en bra yrkesmässig relation. Hon var alltid kvicktänkt och skämtsam och försökte ofta avdramatisera de mest fruktansvärda situationer. Samtidigt var hon alltid professionell.

Nå? frågade Asbjørn.

Ja du, inte mycket att säga i nuläget förutom det uppenbara. Han har troligtvis förblött om man kollar på mängden blod, lungorna är säkert också punkterade. Det gick nog fort i alla fall. Jag gissar att gärningsmannen huggit så många gånger för att vara säker på att han var död, eller så var det väl allt adrenalin …

Förmodligen, tänkte Asbjørn, en vredeshandling. För detta var inget proffsjobb, det var hafsigt och grymt. Men varför? Och hade gärningsmannen följt efter honom? Eller var det en spontan handling?

Kan du säga något om mordvapnet? frågade Asbjørn vidare.

Inte i detalj. Men en kniv av hyfsad storlek gissar jag på. Vi har inte hittat något vapen här.

De kikade även in i tältet som han hunnit ställa upp en bit bort, innan han blev mördad. Ett liggunderlag och en sovsäck. I ryggsäcken fanns inte heller något av intresse, bara mat, fiskeutrustning och en avstängd mobiltelefon.

Det började bli sent så de bestämde sig för att det var dags att dra sig tillbaka. Det fanns inte så mycket mer de kunde göra nu. Det var bättre att invänta dagsljus. Asbjørn föreslog att de skulle träffas på sätern dagen efter för dörrknackning. Någon borde ha sett Kristian och förhoppningsvis något mer. Kriminalinspektör Ole Kristensen svarade på ett sätt som fick det att låta som om det var hans idéer alltihop.

Nere på sätern väntade Asbjørn tills han satt i sin egen bil innan han suckade högt. Erland hade satt sig bredvid och höjde på ögonbrynen.