Dykande deckarna

By Kjell Fridh

I staden Toulon på den franska rivieran bor Ulf med sina föräldrar. Hans pappa är dykare och jobbar på en marinbas. En dag när Ulf är ute och dyker med sitt nya cyklop blir han plötsligt jagad av en ilsken man. Medan han flyr för sitt liv träffar han en pojke som heter Enrico och talar svenska. De blir snabbt vänner och bestämmer sig för att undersöka varför den där mannen var så ilsken. Kan det vara så att han döljer något? Snart har Ulf och Enrico kommit något riktigt stort på spåren. Rivierans rikaste man har helt klart något fuffens för sig, men vad är det egentligen han planerar? Och har Ulfs pappa rätt när han säger att de borde hålla sig undan? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726941395

Book preview

1

— Hjälp! Hjälp!

Ulf skrek så högt som hans uttröttade lungor förmådde. Han var så andfådd att hans förtvivlade rop bara hördes några få meter. Vägen lutade kraftigt uppåt och för varje steg kändes benen allt tyngre. Mörkret hade fallit snabbt och på båda sidor om den smala vägen lurade mörka busksnår. Inga ljus syntes någonstans och Ulf förstod att ingen hört hans rop. Det ökade hans rädsla ännu mer.

Några meter längre upp i backen vände han sig om. Mannen var fortfarande efter honom! Långt ner i backen arbetade sig en mörk skugga uppåt krönet med god fart.

Ulf kände sig dödstrött. Helst hade han velat sjunka ned på vägen och vila, men skräcken drev honom vidare. Han kämpade nu vidare uppför backen med blytunga ben och tänkte på hur alltihop hade börjat.

På eftermiddagen efter maten hade han sagt till mamma och pappa att han skulle gå ned till stranden och bada. Han hade fått ett cyklopöga i födelsedagspresent och han ville prova att dyka med det. Ulf hade glömt både tid och rum, så roligt hade han haft. Han hade dykt djupt ned i det salta, klara Medelhavsvattnet. Till sist hade han fångat en liten bläckfisk med hjälp av en harpun som han gjort av en rak gren.

Några meter från stranden låg en stor motorbåt och gungade på vågorna. Ulf hade blivit intresserad av den och beslutat sig för att ta en titt på den. Han var en god simmare och det var lätt att simma i det salta vattnet.

När Ulf var bara ett femtiotal meter från båten hade han fått syn på en man på däcket. Mannen hade tydligen fått syn på honom också för han hade hotat honom med knuten näve och skrikit något på franska. Ulf kunde inte mycket franska men hade förstått att mannen var ilsken. När Ulf fortsatte att simma mot båten hade mannen kastat sig i vattnet och börjat jaga honom mot stranden. Lyckligtvis var Ulf en verklig snabbsimmare och han nådde snart fram till stranden. Så fort han kom upp hade han börjat springa allt vad han orkade. Hans förföljare var en riktig bjässe och ryckte allt närmare. Avståndet var nu bara ett trettiotal meter.

Ulf förstod att han aldrig skulle hinna undan. Han hade nått backkrönet och kommit ut på den stora vägen. Många bilar susade fram och tillbaka på vägen. Ulf stannade upp och viftade vilt med armarna för att påkalla uppmärksamhet. Men bilarna bara susade förbi. Ingen stannade.

Ulf vände sig om och fick syn på mannen. Mekaniskt som en robot började han springa igen. Hans fötter kändes blytunga och bakom sig hörde han sin förföljares tunga steg.

Längs vägen löpte en mur. Ulf upptäckte att muren på ett ställe var byggd i vinkel och bildade ett skyddat gömställe. Ulf såg sin chans och kastade sig handlöst mot muren. Han kurade ihop sig och satt alldeles tyst och stilla. Efter några sekunder sprang den storväxte mannen förbi med god fart, men saktade farten och blev stående vid vägkanten. Så började han gå fram och tillbaka och titta sig omkring.

Ulf trodde att han var räddad ända tills en bil kom och lyste upp både muren, Ulf och den lilla avbalkningen med strålkastarna. Mannen upptäckte honom ögonblickligen. Under några förfärliga sekunder stirrade de på varandra. Ulf såg nu mannen tydligt för första gången. Det var en bjässe till karl, säkert två meter lång och med enormt breda axlar. Ansiktet var stort och grovhugget och dominerades av en jättelik näsa. Ögonen, som satt tätt, skuggades av ett par buskiga ögonbryn som gav hela ansiktet ett lömskt utseende. Ulf skulle aldrig kunna glömma det ansiktet.

Jakten fortsatte. Ulf sprang åt det håll där han trodde staden låg. Han hade lagt märke till att den store karln var barfota, medan han själv hade hoppat i sandalerna när han kom upp ur vattnet. Ulf sprang därför ut på det stora fältet vid sidan av vägen. Där fanns det ingen jämn och fin asfalt att springa på, bara smågrus och vassa stenar. Det skulle vara en fördel för Ulf som hade skor, men inte för hans barfota förföljare. Efter ett tag hade Ulf skaffat sig ett stort försprång.

Han sprang helt mekaniskt nu. Visserligen var han ohyggligt trött, men fortsatte att plåga sig framåt i en jämn maskinmässig takt. Nu såg han stadens ljus. Han närmade sig utkanterna av Toulon, en väldig samling av ruckel byggda av korrugerad plåt, plankbitar och papper. Där hoppades han hitta ett gömställe innan det var för sent.

När Ulf nådde fram till rucklen vände han sig om och fick se att förföljaren hade ryckt närmare igen! Ulf var nu fullständigt uttröttad. Bara skräcken förmådde honom att stappla vidare. Till slut orkade han inte längre. Flåsande som ett djur sjönk han ned intill en vägg.

Ulf blev liggande stilla. Han orkade inte röra en muskel och hjärtat bankade som en hammare i bröstet på honom och svetten rann nedför pannan. När som helst skulle hans förföljare komma och då var han förlorad. Ulf var så trött att han inte ens orkade vara rädd.

Just då rusade mannen in bland husen. Han tvärstannade och såg sig förvånad omkring. Ulf låg i skuggan och mannen upptäckte honom inte med detsamma. Den store bjässen gick några steg fram, vände ryggen åt Ulfs sida och spanade uppmärksamt längs den andra sidan.

Plötsligt kände Ulf hur en hand lades över hans mun och hur starka armar drog in honom i ett mörkt skjul.

Någon höll ett fast grepp om Ulf. Han kunde inte röra sig ur fläcken, inte få fram ett ljud. Han satt som i ett skruvstäd. Under en tid som tycktes som en evighet låg Ulf på det kalla jordgolvet. En tändsticka flammade till i mörkret, han kände en svag doft av fotogen och plötsligt lystes hela skjulet upp av en liten fotogenlampa. Man släppte greppet om Ulf och han satte sig upp. Runt omkring honom satt ett tiotal personer, en man och en kvinna och barn i olika åldrar. De stirrade misstänksamt på honom. Ulf försökte samla sina förvirrade tankar för att kunna säga något begripligt på franska.

— Jag heter Ulf, sa han slutligen med svag röst.

Ingen sa ett ord men mannen nickade uppmuntrande och Ulf fortsatte