Med blodet som band

By Mikael Paasikivi

Två unga kvinnor hittas mördade i Mariehamn och kriminalkommissarie Ulla Johansson tvingas in i en utmanade kamp mot klockan. Utan ledtrådar och med spänningen hängande i luften kämpar hon för att avslöja den mystiske mördarens identitet. En desperat utredning tar sin början, där varje steg kan ha ödesdigra konsekvenser.Samtidigt som Johansson sliter med mordutredningen kastas vi tillbaka till år 1838. En familj flyttar till Föglö från Helsingfors. Där tvingas de bygga upp sina liv bland människor som rotat sig på ön i århundraden. De svåra förhållandena splittrar familjen och en av sönerna ger sig av. Historien vävs samman med det hemska nutidsdramat, och hemligheter från det förflutna hotar att kasta ljus över nutidens mörka mysterium."Med blodet som band" är den fristående tredje delen i den fängslande deckarserien om kriminalkommissarie Ulla Johansson.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9788727055916

Book preview

Mikael Paasikivi

Med blodet som band

SAGA Egmont

Med blodet som band

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2012, 2023 Mikael Paasikivi och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055916

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Margaretha

1. ÅLAND, MARIEHAMN, 22 AUGUSTI 2011

– Hon ligger djupt.

Polismannen tittade drömmande på det museala segelfartyget Pommern i Mariehamns västra hamn. Han följde med ögonen skrovets bekanta linjer och noterade att hon faktiskt låg lite djupt.

– Är du helt döv? Frågan ekade över vattnet och lät mer som ett påstående.

Janne blinkade till och tittade hastigt ut mot gummibåten med de två poliserna. De drog hårt med gemensamma krafter i ett spänt rep som löpte nästan rakt ner i det lugna vattnet.

– Hoppas att draggen sitter kvar så att vi inte tappar henne, sa Ulla sammanbitet. Hennes assistent Martin Adlercrona svarade inte, utan nickade bara kort med sammanbitna käkar och svällande blodådror på den muskulösa halsen.

Janne vred på kroppen och kontrollerade avspärrningen bakom sig. Ännu hade ingen nyfiken betraktare närmat sig dem. Han torkade sig i pannan och rättade till skjortan. Den klibbade fast mot hans rygg igen och Janne stönade svagt. Sitta här på en av sommarens varmaste dagar, tänkte han, tog upp en vattenflaska och drack några klunkar.

– Allt lugnt, ropade han sedan med kupade händer mot kollegorna i båten, tittade ut mot inloppet till hamnen och ryckte till. Två stora kryssningsfartyg skymtade i den dallrande luften vid hamnens inlopp. Han gav ifrån sig ett nytt stön, drog in ny luft och ställde sig upp i grässlänten.

– Ulla, vi kommer strax att få sällskap av tusentals personer med kameror!

Hon tittade förvirrat mot Janne och lät blicken följa hans hand. Ulla blundade och bet ihop tänderna. Fartygens fasta tilläggningsplatser låg i mycket nära anslutning till olycksplatsen.

– Janne, ring snabbt efter en ambulans, vi måste avsluta här så fort vi kan. Dels tänkte hon på obehaget för alla glada kryssningspassagerare och dels ville hon att offret skulle behandlas med vederbörlig respekt, men inom sig visste hon att huvudskälet var att hon inte ville tära på Ålands förtroendekapital som en fridsam idyll mitt i Östersjön.

Martins harklande fick henne åter i balans. Han nickade mot henne och hon blinkade tillbaka med båda ögonen. De två var så samspelta att det räckte med en nick, för att repet åter skulle vara spänt. Det slog upp skummande vattenvirvlar i ytvattnet när den kraftiga linan motvilligt och långsamt halades in över gummibåtens låga reling.

Ulla vände sig om för att skymma solens strålar och stirrade länge ned genom vattenytan. Hon rös till. Vatten, varför ska det alltid handla om vatten, tänkte hon och såg framför sig den vattenfyllda grottan, som för inte så länge sedan nästan tagit hennes liv.

Kroppen hade lämnat botten och svävade med utsträckta händer upp mot dem. Den korta småblommiga sommarklänningen, som med ett fiskedrag fäst i fållen, böljade stillsamt runt personen i djupet. Hennes öppna ögon tittade vädjande upp mot dem.

– Det är en kvinna, barnen hade rätt, mumlade Ulla i riktning mot Martin. Han stönade svagt till svar och nickade mot hamnens inlopp. Ulla såg vad han sett och med gemensamma krafter drog de den orörliga kroppen de sista metrarna upp till ytan och rullade kvinnan försiktigt över gummibåtens ena långsida. Draggen hade trängt in i kroppens rygg. Varligt vred Ulla den sargade ryggen mot båtens durk. När en gigantisk skugga plötsligt skymde den gassande solen, slet hon av sig sin tunna jacka och täckte kroppen.

Kryssningsfartyget från Stockholm gled långsamt och majestätiskt mot dem och sin tilläggsplats.

– Martin, motorn!

Redan innan hon uttalat meningen hade Martin slängt sig över den och vridit på startnyckeln. Ett högt brölande hördes från fartyget som med stora strömvirvlar från alla sina propellrar försökte undvika en kollision med den lilla gummibåten. Motorn startade omedelbart och med ett hörbart klickande gick växeln i. Med ett starkt gaspådrag lyckades han att undvika den gigantiska bulan, som femtio centimeter under ytan, stack fram under fartygets vassa förstäv.

Ulla hade krupit ner på durken, dels för att hålla sig fast, men också för att skymma kroppen för de intensivt stirrande passagerarna vid fartygets reling, tjugo meter upp. Idag har varenda kotte en kamera, tänkte hon och passade på att syna kroppen under sig. Mörkhårig, asiatiska drag och lite spensligt byggd, tänkte hon vidare och undersökte kvinnans hals. Hon fann inga märken eller tryckskador och tittade motvilligt in i de vidöppna ögonen.

– Vad har du råkat ut för, mumlade hon lågt och nästan moderligt. Ulla suckade, täckte åter över huvudet med jackan och satte sig tillrätta på durken. De var nästan framme vid kajkanten.

– Bra jobbat, ropade hon lågt till Martin som dragit av på farten och tagit fram förtöjningslinorna.

– Det var rätt nära, sa han med ett brett leende och nickade i riktning mot fartyget som redan fått fram trossar och med assistans från landbaserad personal, långsamt vinschades in mot kajen. Han tittade på de myrstora befälen på fartygets befälsbrygga.

– Tror du att de kommer att höra av sig?

Ulla tittade upp och log.

– Det kan du ge dig på. Förra gången vi övade i hamnen, så blev det liv i luckan. Glöm inte att det är för deras skull vi ofta håller på här.

– Den är här! Jannes utrop fick dem att tystna.

En kvinna och en man i skarpt grönlysande uniformer tittade ner på dem från kajen.

– Ingen livräddning idag, sa Ulla efter att de igenkännande nickat till varandra. Efter att ha hämtat en filt i ambulansen lyckades de med gemensamma krafter få upp kvinnan på kajen och med ett ytterligare lyft, upp på den hjulförsedda båren. Snabbt lindade de in kroppen i filten och spände sedan fast den med några remmar.

– Har hon hoppat från någon färja? Ambulanssköterskan rättade till sitt blonda hår med handen och tittade först på Ulla och sedan lite flirtigt på Martin. Ulla bestämde sig för att svara, trots att det såg ut som om frågan på något mystiskt sätt bollats över till hennes kollega.

– Det vet vi ingenting om i dagsläget. Ulla pekade diskret mot båren.

– Jag tror att ni får skynda er hem med henne, vi råkade punktera hennes rygg med draggen och det verkar läcka ut kroppsvätskor.

Alla vände sig om och såg vad Ulla sett. Samtalet avslutades omedelbart. Martin skyndade fram till ambulansen och den blonda sköterskan blev plötsligt försvagad och behövde hans assistans med båren. Ulla tittade roat på scenen vid fordonet. Det är alltså så det går till när man ska träffa någon, tänkte hon, vände sig mot Janne och nickade i riktning mot kajen.

– Hur fick vi in larmet om kroppen? Han tittade frågande på henne.

– Det var två barn som passat på att fiska med kastspö från familjens båt efter skolan. Flickan trodde att hon fångat gammelgäddan. Hon chockades av synen innan linan brast och kroppen sjönk tillbaka ner i djupet. Jag kände faktiskt igen det ena barnet, hon och hennes klass har jag instruerat i cykelvett och en av tidningarna hade varit på plats och dokumenterat händelsen. Ulla skakade på huvudet.

– En hemsk upplevelse. Barnen var alldeles skärrade när de stod med sina cyklar vid receptionen i polishuset.

– De fick i alla fall några uppmuntrande ord och nya reflexer av mig, avslutade hon.

Janne hade hoppat ner i gummibåten och börjat rengöra den. Han vände sig sedan mot Ulla.

– Jag kör runt båten så tar vi upp den i Österhamn.

Ulla nickade.

– Passa på att ta en liten tur, vem vet, det är kanske sommarens sista soldag, sa hon och tittade kisande ut över vattnet. Jag och Martin kör runt bilen och båtsläpet, så ses vi vid upptagningsrampen.

Hon såg att Martin tittade lite avundsjukt ut mot den försvinnande gummibåten.

– Adlercrona, vad är det för namn?

Som hon hoppats tappade han omedelbart intresset för båten och vände sig mot henne.

– Gammalt släktnamn. Jag är som du vet Stockholmare, faktiskt i väldigt många generationer.

– Du kan väl max vara det i en generation, sa Ulla med en glimt i ögat.

– Du förstår vad jag menar, släkten var nästan med och byggde upp Stockholm tillsammans med Birger Jarl.

– Adlercrona, är det adligt?

Martin suckade.

– Ja, jo, visst är det adligt. Men mina förfäder har inte varit särskilt goda föredömen för hur man bör leva sitt liv.

– Hur så? Ulla låste upp bilens dörrar med fjärrkontrollen, kastade en hastig blick på båtsläpet och uppmanade med en gest sin kollega att kliva in. Det blev alldeles tyst i bilen efter att framdörrarna slagits igen.

Ulla tittade frågande på Martin.

Han kände hennes blick och vände sig långsamt mot henne. Han strök sig med handen över den dagsgamla skäggstubben. Ett frasade ljud hördes i tystnaden när handen gled över hans haka och kinder.

– Det finns skäl till att jag valt att lämna Sverige och arbeta här. Släkten är värst, har du väl hört?

– Kom igen, arvsynd finns inte, berätta, nu!

Ullas nyfikenhet hade ökat markant.

Hon startade motorn för att skapa lite lugnande bakgrundsljud. Efter en blick i sidospeglarna svängde hon ut på den breda allé som leder fram till Mariehamns centrum, Österhamn och polishuset. Ulla såg i ögonvrån att Martin betraktade hennes profil. Hon gav honom lite tid, vände sig sedan mot honom och försökte se förtroendeingivande ut. Han kapitulerade och suckade djupt.

– En släkting var ett högt sjöbefäl under artonhundratalets mitt. Han konspirerade med ryssarna om en invasion av Sverige.

– Och farfar, Martin drog in luft och tog sats, var nazistvän och gömde flyktingar i sin lägenhet.

– Flyktingar?

– Inte rätta sortens flyktingar. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om det var en eller flera personer, men det var någon form av nazister som flytt och behövde gömma sig undan rättvisan.

Martin rynkade pannan när han såg en fotgängare gå mot rött ljus några billängder framför dem.

– Så det är skälet till att jag valt att jobba som polis och på ett ställe där jag hoppas kunna göra skillnad, sa han avslutningsvis. Ulla tittade roat på förbrytaren mot trafikreglementet.

– Ofta händer det inte mer än det där hos oss, sa hon och nickade mot trafiksyndaren som släntrade mot nästa korsning med en matkasse svängande i ena handen.

– Passar mig utmärkt, just med tanke på släkten, sa Martin med ett smalt leende. Ulla skakade roat på huvudet.

– Så du valde Åland efter utbildningen i Finland?

– Språket spelade en viss roll, men att få arbeta i ett vackert örike med ganska klara gränser, kändes också bra.

– Nära hem till Sverige och mamma och pappa, sa Ulla med en spelat barnslig röst.

Martin tittade ner och höjde sedan långsamt blicken. Han såg på henne under tystnad. Ulla skämdes över att så plumpt raljerat om hans privatliv. Hon skulle precis öppna munnen för att framföra sin ursäkt när han bröt ut i ett jättegarv.

– Du skulle sett din min! Han skrattade så att tårarna rann.

– Mamma och pappa, skulle det vara för deras skull så ligger Nya Zeeland för nära! Han torkade sig i ögonen igen och log brett.

– Teatern nästa, sa Ulla roat men fortfarande lite chockad över hans scen.

Två glassar senare skymtade de Janne i gummibåten. Med gemensamma krafter drog de upp gummibåten och spände fast den med några remmar på båtsläpet.

– Vem var hon, sa Janne frågande från baksätet samtidigt som han försökte förhindra att den smältande glasstruten skulle droppa jordgubbssylt på hans byxor.

– Svårt att veta, dels kan hon ha ramlat av ett av kryssningsfartygen, eller så kan hon förstås vara en av de nyanlända bofasta thailändska kvinnorna.

– Kan hon inte ha ramlat av från någon av lyxbåtarna i Västerhamnens marina?

Janne tittade frågande på sina kollegors två nackar i framsätena.

– Mindre troligt, hon borde i så fall snabbt ha anmälts som saknad. Ulla skakade på huvudet.

– Jamen, fortsatte Janne, det kan ju vara någon gubbe som shoppat fru i Thailand och sedan dumpat henne från sitt stora plastmonster, sa han i ett nytt försök att presentera en trovärdig teori.

– Det kan ligga något i det du säger. Kolla vilka som betalat hamnavgift, och du, kolla även samma sak i Österhamnens marina.

Janne svarade inte utan försökte samtidigt bita sig i tungan och slicka på glassen. Varför öppnade jag munnen, tänkte han och såg framför sig allt slit med att springa omkring med ett blädderblock bland hundratals turistande fritidsbåtar. Och nyktra är de ju sällan, tänkte han slutligen och tittade irriterat på en växande jordgubbsfläck på de rena jeansen.

– Vad tyst du blev, sa Ulla med en blick i backspegeln.

Hon iakttog roat hans akrobatiska försök att förhindra glassen från att angripa honom och hans kläder.

– Jag ska bara byta byxor, sedan rycker jag ut med mitt block och penna. Janne lyckades med en snabb marsvinslik rörelse bita bort den översta kanten av rånstruten och pressade sedan in resterna i munnen. Han tittade irriterat på sina kladdiga fingrar och höll spretande upp dem i luften.

Martin drog fram några våtsavetter ur handskfacket och räckte dem till Janne.

– Äntligen någon som förstår mig, sa Janne nästan ohörbart medan han torkade av sina händer. Ulla kontrollerade hans övningar i backspegeln, skakade på huvudet och svängde in vid en byggnad nära polishuset där gummibåten och släpvagnen förvarades.

Efter att ha krokat av släpet och parkerat bilen, gick de tre kollegorna in genom polishusets huvudentré. Receptionisten tittade frågande på Janne.

– Har du skadat dig, sa hon oroat när hon såg hans släpande steg och den röda fläcken på låret som han diskret försökte dölja.

– Det hände i tjänsten, sa Ulla och ansträngde sig för att se allvarlig ut. Pia i receptionen hoppade upp och sprang fram till den gröna första-hjälpen boxen på väggen.

– Pia! Jag skojade bara, han har kladdat ner sig med glass, du behöver inte vara orolig. Ulla skämdes lite för sitt tilltag.

Rodnande gick Pia tillbaka till receptionen.

– Man vet ju aldrig med er, ibland är ni döende och andra gånger kladdar ni ner er med matvaror. Hon slog provokativt upp Svensk Damtidning och vägrade titta på dem.

– Jag har ju inte gjort något, sa Janne samtidigt som hans två kollegor tog tag under hans armar och ledde honom uppför trapporna mot hans tjänsterum. Pia skakade muttrande på huvudet.

– Nästa polis som kommer in utan huvud eller ben får själv hämta plåster i lådan, sa hon lågt mumlande. En brett leende Drottning Silvia tittade upp på henne från ett uppslag. Hon vände snabbt blad och granskade ingående Noppes senaste renovering av sitt slott.

– Ska du inte arbeta med trafikgruppen? Martin hade lutat sig tillbaka på sin stol i polishusets fikarum. Han tittade misstänksamt på innehållet i muggen. Automaten som utlovade många exotiska blandningar stod oskyldigt blinkande och hummande på andra sidan rummet. Han blängde ett kort ögonblick på den och luktade sedan på ångpelaren som ringlade sig upp från koppen i handen. Ulla hade roat iakttagit honom.

– Trafikgruppen är inställd på grund av pengabrist, sa hon och kunde inte undgå att snegla på den mörkbruna sörjan i sin kopp. Det är därför jag var tillgänglig för dagens utryckning ner till Västerhamnen.

– Inga fasta kontrollplatser ute på vägarna i år, det är inte riktigt bra, fortsatte hon med rynkad panna. Ordningspolisen gör sitt bästa i vårt ställe, men det skulle nog allt behövas lite uppsträckning på vägarna ibland.

– Har vi bara en gummibåt för utryckningar?

– Det märks att du är ny hos oss! Janne hade lutat sig framåt och satt armbågarna på bordskivan. Han log brett och reste sig, gick bort till ett soffbord och rotade i en bunt gamla tidningar. Triumferande kom han tillbaka med ett nummer av Ålandstidningen.

– Här ligger vårt fartyg, sa han och lade tidningen på bordet framför Martin. Han tittade snabbt på bilden och skummade igenom texten. Med ögon runda av förvåning tittade han på sina två kollegor.

– Så är det. Båten har legat på den där bakgården så länge jag kan minnas. En tesil skulle nog flyta bättre än den där gamla skorven. Nej, någon båt har vi inte längre, vi får lita till andra myndigheter om vi ska ut på sjön. Ulla skakade missmodigt på huvudet.

– Du, vi får ta pengarna från hittegodsauktionen i våras, sa Janne med ett leende.

– Gjorde vi det så skulle vi nog bara haft råd att byta fendrar på båten. Kanske får vi gå ut och be om pengar via någon insamling.

– Du tror inte att du skrämde auktionsdeltagarna när du klubbade ut hittegodset med din batong? Janne hade lutat sig tillbaka på sin stol.

– Så hårt slog jag inte med den i taket, sa Ulla med ett smalt leende på läpparna.

– Nej vi får arbeta hårt för att öka på budgeten för en ny båt och en aktiverad trafikgrupp, det är nog det enda sättet för oss att gå vidare. Martin hade tappat intresset för ämnet och höjde högerhanden.

– Jag förstår, men hur går vi vidare med kvinnan i vattnet.

– Bilderna har nog kommit från Centralsjukhuset men obduktionen kan ibland dröja. Hon har troligen tagit sitt liv, men vi måste självklart identifiera henne, och allt det där.

– Du tror inte att det finns några kopplingar till galningen i Oslo, Utöya du vet, det har faktiskt gått på pricken en månad idag. Martin såg ivrig ut.

– Troligen inte, men visst, det är klart att man bör undersöka möjligheten. Sedan drunknade hon nog inte idag, så där faller troligen kopplingen i tiden.

Martin såg missbelåten ut. Han förstod att han borde ha väntat med sin teori tills obduktionen var klar och tidpunkten för dödsfallet fastställts.

– Det är inte alltid Åland kan kopplas ihop med stora händelser i utlandet, sa Ulla och blinkade med ena ögat till Janne.

– Nej verkligen inte, sa han snabbt och gjorde ett misslyckat försök att blinka tillbaka.

– Martin, tag kontakt med Centralsjukhuset och be dem att skynda på med obduktionen. Om ett brott begåtts så bör vi agera skyndsamt. Ulla reste sig upp för att markera att fikamötet var avslutat.

– Var når jag kommissarien i eftermiddag, frågade han.

– Tf, Tillförordnad kommissarie, om jag får be. Jag sitter i mitt lånade rum. Får jag inte upp fönstret så hittar du nog mig under skrivbordet, avslutade Ulla och sneglade ut genom fönstret på den stilla fjärden och den klarblåa himlen.

– Janne, sa hon, ta en titt i registren över inflyttade thailändare. Troligen blir det bara thailändskor, men man vet aldrig.

Han nickade till svar, ställde in deras koppar i diskmaskinen och lämnade fikarummet. Martin hade under tiden rest sig upp.

– Det här var mitt första dödsfall i tjänsten, sa han lågt.

– I tjänsten, sa Ulla frågande.

– Fel av mig, över huvud taget, förtydligade han sig.

– Martin, vi är glada över att ha fått dig till oss. Det är nästan omöjligt för oss att få tag i nya poliser från fastlandet i öster. Det finns ingen arbetslöshet inom kåren där borta. Du kommer att lära dig hantera det mesta, dels genom praktiskt arbete, men också genom kurser, lite då och då.

En hög telefonsignal skar genom rummet. Ulla tog fram sin mobil och tittade på numret.

– Ulla.

Hej, Grönis här, hördes det i luren.

Ulla kontrollerade numret på telefonens display.

– Grönis, är det Gustav Grönros?

– Det är klart! Men nog om detta, jag hade inget vettigt att göra efter lunchen så jag passade på att sprätta upp henne.

– Vem?

– Inte vem som helst här i korridoren, utan givetvis den drunknade kvinnan, sa rättsläkaren.

– Och?

– Jag har dödförklarat henne.

Ulla stönade.

– Jag var med och tog upp henne, vad vill du?

– Hon hade väldigt lite vatten i lungorna och när jag tog ett preliminärt prov på vätskan så blev jag förvånad.

– Förvånad? Ulla vinkade bort Martin som stått och lyssnat till samtalet. Han suckade och lämnade henne ensam i rummet.

– Vi har bräckt vatten i Östersjön.

– Jag vet, vem vet inte det, sa Ulla lite frågande.

– Det beror på våra geologiska förutsättningar.

– Ja, ja ja!

Det blev tyst i luren.

– Hallå?

– Jag är kvar, en kuvad röst hördes svagt i luren.

– Gustav, jag är bara lite ivrig.

– Det var sötvatten i lungorna.

– Sötvatten?

– Nästan inget salt alls.

– Vad betyder det, sa Ulla frågande trots att hon var ganska säker på vad det innebar.

– Mord. Hon har nog dränkts i sötvatten och sedan dumpats i havet. Gustavs röst hade gått upp i falsett i slutet av meningen.

2. HELSINGFORS, 30 MAJ 1836

Barnmorskan skyndade fram till den svagt upplysta sängen. Majnatten var ljus men vinterns fuktiga kyla hade inte lämnat rummets väggar ännu. Två fotogenlampor på var sida om sängen gjorde sitt bästa för att med flackande ljus lysa upp och värma den lilla kammaren.

– Herr tullförvaltaren måste lämna rummet, sa hon myndigt och tog tag i mannens arm. Han reagerade inte först, utan smekte gång efter gång sin gravida hustrus kind.

– Fredrika, gör ditt bästa, sa han slutligen lågt till sin hustru i sängen, innan han milt, men bestämt baxades bakåt av barnmorskan mot rummets ingång. Han försökte få ögonkontakt med sin maka en sista gång, men dörren till rummet kom emot honom med en sådan kraft att han med gapande mun fick backa ut i korridoren. Karl skakade på huvudet.

– Inte ens som tjänsteman i Tullverket är man herre i sitt eget hus, mumlade han. Karl gick nedför trappan till det varma köket och fram till järnspisen. Han rotade fram en torr vedklabbe, öppnade med en järnkrok en lucka och sköt in trästycket i spisens glödande inre.

Ett sprakande ljud hördes plötsligt från eldhärden och Karl slog sig oroligt ner på kökssoffan bredvid sin dotter som sov djupt. Han kontrollerade med en van blick att spisen inte var överhettad och tog ett djupt andetag. Karl lutade sig tillbaka mot väggen och blundade. Hans väderbitna och orakade ansikte uttryckte blandade känslor. Glädjen över barnet som var på väg. Och samtidigt rädsla. Hur många förstföderskor hade inte dött i barnsäng. Han tordes inte räkna upp alla som han kände till. Barnet, ska barnet klara sig, tänkte han slutligen och reste sig åter upp. Han tog en skopa vatten ur hinken och drack girigt ur den. Ingenting han varit utsatt för inom yrket hade påverkat honom som hustruns gälla och desperata skrik från övervåningen. Klämda och