Spindeln i stenen

By Mikael Paasikivi

Den fristående fortsättningen om den åländska kriminalkommissarien Ulla Johansson, en fängslande deckarserie som spänner över tid och rum!I Geta på norra Åland inträffar ett mystiskt dödsfall som får kriminalkommissarie Ulla Johansson att bli fundersam. Dödsfallet visar sig snart vara mer än vad det verkar vara. Dolda förbindelser leder Ulla till en oavslutad historia från andra världskriget. Ledtrådarna pekar mot de soliga gatorna i Sevilla, där en farlig gärningsman kan vara på fri fot.Den intensiva jakten sträcker sig över Åland och Spanien. Tiden blir flyktig när Ulla Johansson genom ett virrvarr av händelser väver samman det förflutna och nutiden. Med varje steg närmare sanningen väcks även ett komplicerat släktdrama till liv, där hemligheter och svek avslöjas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788727055909

Book preview

Mikael Paasikivi

Spindeln i stenen

SAGA Egmont

Spindeln i stenen

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2011, 2023 Mikael Paasikivi och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055909

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Margaretha

1. MARS, 1945

Tystnaden efter kraschen var öronbedövande.

– Mor, MOR! Solen strålade in genom fönstret och hon kunde se små partiklar som långsamt rörde sig i det skarpa ljuset. Lite bländad drog Gretel för gardinen.

– Vad vill du, hörde hon svagt bakom sig.

– Var är pappa?

– Men han sitter ju där, hörde hon bakom sig igen.

Gretel drog med fingret i dammet på stolsryggen i raden framför sig. Hon sträckte på armarna och försökte att ställa sig upp.

– Far är inte där, sa hon med darrande röst.

– Du ska inte vara orolig, Gretel, sa hennes mor lågt.

– Gretel, ropade hennes storebror.

Hon kände en våg av lättnad och försökte lokalisera varifrån rösten kom.

– Klaus, vad glad jag blir, kan du se pappa?

– Far ligger och sover bredvid mig, sa han lugnande till sin lillasyster.

Luften blev allt varmare och hon kände sig lite svettig. Det var länge sedan hon fått tvätta av sig ordentligt och Gretel kände hur det klibbade på kroppen. Hon ryckte irriterat i gardinen för att hindra de varma strålarna att bränna på huden och kände plötsligt sin mors hand på sin axel. Gretel log för sig själv och la sin hand ovanpå hennes. Hon ryckte till när handen hårt kramade hennes axel och sedan sakta började glida ner över ryggen. Hon försökte hålla den kvar, men orkade inte. Den föll slappt ner och Gretel vred på huvudet för att se vart den hade tagit vägen. Allt hon såg var ovansidan av sin egen hand. Och några röda ränder på den ljusa blusens tyg. Hon öppnade handen och såg att handflatan var blodig. Förskräckt letade hon efter såret. Hon hittade inget, och försökte ställa sig upp igen.

– Mor, mor, ropade hon högt.

Det var alldeles tyst bakom henne. Hon ryckte i stolen framför sig och började stilla att gråta.

– Klaus, ropade hon högt.

– Jag kommer, svarade han irriterat, någonstans långt framför henne. Varför är mamma så tyst, tänkte hon och försökte dölja den blodiga handen i knäet. Hon ville inte se allt det röda, utan knöt den hårt och täckte över den med sin andra hand.

Gretel blundade när hon hörde Klaus svära och stöna. Hennes ben satt fast så hårt. Det gjorde inte ont men hur hon än ryckte, kom hon inte loss.

– Gretel, hörde hon sin bror säga.

Hon log kort mot honom tills hans ansikte förvreds i panik.

– Mor, skrek han och skyndade förbi Gretel.

Hon kände hur han ruskade i något bakom henne.

Det blev tyst och hon orkade inte koncentrera sig längre. Med den rena handen gjorde hon små prickar i dammet bredvid strecket, på stolsryggen framför sig. Hon tyckte att det blev ett fint mönster. Klaus dök upp igen, och hon tvingade sig att försöka förstå vad han gjorde där. Och varför han grät. Han gråter aldrig, tänkte hon storögt. Hon tittade på den lilla Hitlerjugend-nålen som fortfarande satt i kavajslaget. Klaus hade sett så stolt ut när han, efter hårda intagningsprov, kommit hem med den i en liten sammetsask, alla i familjen hade varit så stolta över honom, tänkte hon och började sakta glida in i sömn.

– Gretel, sa Klaus högt och skakade henne.

Hon vaknade till och tittade oförstående på honom.

– Jag ska hjälpa dig. Hon nickade tacksamt mot honom.

Han var borta en kort sekund.

– Jag vill inte att du ska vända dig om, sa han samtidigt som han hängde något om hennes hals.

Hon såg förvånat och igenkännande på halskedjan med den stora honungsfärgade stenen. Gretel drog undan gardinen och tittade genom stenen mot ljuset.

– Där är den, mumlade hon för sig själv. Där inne finns mors lilla lyckospindel.

Hon betraktade den lilla insekten inne i bärnstenen. Men varför har den inte hjälpt henne nu, tänkte hon förtvivlat och försökte vända sig om igen.

Klaus ställde sig i vägen och skakade på huvudet.

– Jag ska hjälpa dig, men det kan kanske göra lite ont, sa han och tog tag i henne. Med ett hårt ryck fick han loss de fastklämda benen.

Hon höll på att svimma av smärta när blodet åter sakta började pulsera i hela hennes kropp.

Han lyfte upp henne och gick snabbt framåt i den lutande mittgången.

– Far, sa han högt och myndigt till mannen som halvlåg i sin stol.

Klaus tittade sedan framåt, mot de två piloterna i sina säten. De hängde framstupa över reglagen. Glasrutorna var krossade och ett propellerblad låg slingrat som en orm runt motorn, framför dem. Den korrugerade plåten vid sidan av mittrutan var bucklig och i gliporna mellan plåtarna kunde han se förvridna motordelar skymta fram.

De båda piloterna framför honom satt orörliga och han förstod att de var utom all räddning.

– Far, skrek han ännu högre och sparkade på hans stolsben. Gretel var tung att bära, men han vägrade släppa sitt grepp om henne. Mannen i stolen stönade svagt, tog spjärn mot golvet med händerna, och satte sig tillrätta i sätet.

– Vad vill du?

– Far, sa Klaus igen. Hans systers kropp blev långsamt tyngre och han försökte ta ett nytt tag om henne. Hon reagerade inte, utan hängde avsvimmad i hans armar. Hermann såg sin son i ögonen. Han tittade sig förvirrat omkring. Plötsligt mindes han och reste sig hastigt upp.

Han slog ner blicken och stönade tyst för sig själv, när han lokaliserat sin hustru. Hermann förstod ögonblickligen att hon inte var vid liv längre.

– Vi måste ut!

Klaus ryckte till. Den oväntade styrkan i faderns röst fick honom att reagera. Han vände sig om och gick så fort han kunde i riktning mot dörren, långt bak i flygkroppen.

Hastigt lade han ner sin syster på durken och kämpade med låset. Efter vad som kändes som en evighet, gnisslade det till och efter ett kraftigt ryck i handtaget svängde dörren upp på vid gavel.

Klaus hoppade snabbt ner på marken, vände sig om, och drog försiktigt ut sin syster ur flygplanet. Han lade ner henne på den torra, hårda marken. Hon rörde sig inte och han blev rädd. Klaus skakade henne, men stannade snabbt upp. Hon kanske har inre skador, tänkte han och blev alldeles kall. Han höll sin hand ett par centimeter över hennes mun och väntade spänt.

Tiden tycktes stå stilla tills han till sist kände hur fuktig luft sakta och rytmiskt pressades ut ur hennes mun. Han knäppte upp den översta knappen i klänningen och försökte komma ihåg vad de lärt ut på sjukvårdsutbildningen i Hitlerjugend.

Gretel verkade andas lättare, men han vågade inte väcka henne igen. Han tittade förvånat på flygplanet. Det låg alldeles platt på marken. Klaus ryckte till när några bagagekollin flög ut genom den lilla flygplansdörren bredvid honom. Rädd för att de skulle få någonting på sig, släpade han försiktigt sin syster bakåt, ut på det stora fältet. Lukterna var främmande för honom och det platta, brända landskapet helt okänt. Några vita små hus med tegeltak skymtade långt borta i det starka solljuset. Luften dallrade och värmen gjorde det tungt för honom att andas.

Klaus hade varit mycket rädd innan de lyckats komma fram till Tempelhof i Berlin. Ljudet från kreverande bomber och sirener skar genom luften och inte ens med händerna för öronen kunde han stänga dem alla ute, innan de slutligen kommit fram till flygplatsen. Människorna på gatorna rörde sig vilset omkring. Han hade känt igen en kamrat, men hann inte hälsa innan de snabbt fick springa från porten och fram till den väntande bilen. Stolt hann han notera att soldaterna på gatan sträckt upp sig och gjort en Hitler-hälsning till hans far.

Min fader är en viktig officer, hann han tänka innan han storögt såg honom snabbt byta om till några slitna vardagskläder. Han tittade på sin mor som blundande, inkrupen i baksätet, stilla grät. De hade passerat två omkullvälta spårvagnar och flera vägspärrar innan sällskapet slutligen kom fram. Brandröken låg tung och med en näsduk över munnen hjälpte deras mor dem ut ur baksätet på bilen.

Klaus glömde för ett ögonblick kriget och larmet omkring sig. Han hade aldrig sett en större byggnad. Enorma hangarer låg i en gigantisk halvcirkel omkring honom. Långt bort kunde han se flera Junkers Ju 52 parkerade under tak. De stora fraktplanen imponerade mycket på honom.

Ett av dem startade två av de tre motorerna och kom sakta taxande mot dem. Hans syster kröp ihop hos deras mor men han ville visa att han inte var rädd och stod envist kvar tills hans far milt drog honom åt sidan.

– Det är vårt flygplan, ropade han högt till Klaus och pekade mot den annalkande flygmaskinen. Klaus hann notera ett ansträngt leende hos fadern innan han fick order om att hjälpa till med att hämta bagaget från bilen.

Ytterligare ett fordon hade kört fram och en grupp civilklädda människor klivit ut. Klaus kände inte igen dem, men männen hade, på ett militärt sätt, sträckt upp sig inför hans far.

Fadern hade med några handrörelser markerat sitt ogillande över deras militära beteende och kuvade, backade männen några steg. En liten trappa drogs fram ur hangaren och bagaget från fordonen började lastas in i maskinen. Klaus ville vara till lags och skyndade fram till dörren med sin kappsäck. En man i flyguniform tog leende emot väskan och placerade den långt fram i kabinen.

Klaus hann räkna till 15 passagerare, inklusive sig själv. Han tittade storögt på de båda piloterna som återstartade den vänstra motorn, och med några hostningar och mörka rökpuffar, startade även motorn framför dem. Motorerna vibrerade och ingav så mycket kraft att Klaus var rädd att planet skulle skaka sönder. En tredje man i besättningen nickade när piloterna skrek något till honom genom larmet inne i flygplanet. Han gick hastigt genom mittgången med ett påklistrat leende och stängde dörren till kabinen.

Genom fönstret kunde Klaus se hur flygplatsen tömdes på allt fler flygmaskiner. Han tittade febrilt efter landande plan, men himlen var helt tom. Plötsligt släppte bromsarna och de började allt snabbare att rulla ut ur hangaren. Det pirrade till i Klaus mage, inte bara av obehag, han kände också inom sig att något nytt höll på att hända i hans liv. Han var trygg med sin familj omkring sig. Han iakttog dem länge, en efter en.

Hans syster hade somnat och de båda föräldrarna talade spänt med varandra. Klaus kunde inte höra dem, men deras kroppsspråk var stelt och opersonligt. Länge tittade han på sin mor. Hennes ansikte lyste som vit alabaster. De röda läpparna rörde sig oavbrutet. Alla hennes andra anletsdrag var vitaktigt strama och saknade kontraster. Klaus kände knappt igen henne.

Genom fönstret bredvid sig såg han att de var det fjärde flygplanet i kön som väntade på att få lyfta och flyga iväg, bort från exploderande bomber och Berlin.

Piloten längst fram till vänster, vände sig bakåt mot passagerarna och höjde högertummen. Sekunden senare ökade motorvrålet till en ny dimension och studsande på den ojämna betongen tog sig flygmaskinen ut till startbanan. Klaus fick hålla i sig när de gjorde en skarp vänstersväng och fortsatte accelerationen. Plötsligt kände han hur bakändan av planet lyfte och flygkroppen började obehagligt röra sig i sidled.

Dunsarna och stötarna från marken upphörde plötsligt och med spänning såg han hur de bars allt högre upp i luften av de stora vingarna. Då och då parerade piloterna för starka vindar, men höjden ökade stadigt. Klaus tittade ner på sin stad. Han blinkade häpen när han insåg hur skadat allting såg ut, under honom. Vi skulle ju vinna tänkte han tungt och knöt nävarna. Stum iakttog han de skadade städerna och byarna under sig. Han tyckte att hans far varit duktig som lyckats rädda dem från helvetet där nere. Klaus stelnade till. Vart är vi på väg? Han försökte resa sig upp, men blev hejdad av en hand på sin axel.

– Sitt kvar, det är väldigt oroligt i luften, sa den uniformsklädda mannen med ett stelt leende.

Det blev allt kallare i kabinen. Klaus började få svårt att urskilja bilarna och människorna på marken. Allt hade blivit så smått. Tacksamt tog han emot filten som en man, sträckte fram.

De hade landat fyra gånger under resan. Alltid på små gräsfält. På varje plats hade de blivit mötta av civilklädda män. Bensin hade fyllts på och utan dröjsmål var de snabbt uppe i luften. Klaus hade tappat räkningen på hur länge de flugit. Allting flöt ihop men minst ett dygn hade de suttit i sina säten, det var han säker på. På natten hade han långt bort i fjärran sett explosioner och starkt ljus i alla möjliga färger. Det hade varit vackert, men han visste från Berlin vad det betydde för de som drabbades.

– Klaus!

Han ryckte till när han hörde sitt namn.

– Far, vi är här, skrek han så högt att rösten sprack.

Med ett leende sprang Hermann genom mittgången och fram till de två barnen.

– Hon lever, sa han frågande och tittade osäkert på sin son. Klaus nickade.

– Gretel lever.

Plötsligt tittade Klaus upp på sin far och såg sig omkring i flygplansvraket.

– Mor?

Hans far skakade på huvudet. Det blir vi tre i fortsättningen. Han andades tungt och tittade på förödelsen omkring dem. Flygplanskroppen låg söndervridet framför honom och genom de krossade framrutorna kunde han skymta de två döda piloterna.

– Vi måste härifrån, mumlade han tyst för sig själv, tog av sig hatten och torkade sig i pannan med baksidan av handen. Han förstod att han var i någon form av chock, då det kändes som om inget riktigt berörde honom.

Förvånad tittade han på en vit fågel, som såg ut som en miniatyrstork. Orädd hade den börjat picka på marken precis bortom planet. Det finns kanske ett liv för oss att leva trots allt, tänkte han och iakttog fågelns kamp för sin tillvaro.

Aktiviteten bland de överlevande ökade. Skadade människor försökte att söka skugga under en av flygplanets vingar. Sammanbitna kröp de undan det starka solskenet in i det relativa skyddet under den lågt liggande vingen. Några få av dem var sysselsatta med att tömma flygkroppen på bagage.

Hermann räknade diskret in gruppen. Han suckade när han förstod att det var endast hans hustru, förutom piloterna, som inte överlevt den brutala landningen på den lilla åkern. Hans tankar skingrades abrupt av ett skrik inifrån kabinen.

– Eld! – Hjälp!

Rösten lät konstigt dämpad. Bagagelangningen upphörde sekundsnabbt och gruppen frös paralyserat till mitt i sitt arbete.

– För djävulen, skrek Hermann så högt han kunde. Ut ur planet omedelbart!

Innan förlamningen hann släppa exploderade cockpiten med de två piloterna i. Den främre motorn slungades upp i luften och landade brinnande ett tiotal meter framför den nu rökfyllda flygkroppen.

Hermann slet och drog i de skadade under vingen. Elden letade sig allt längre ut mot de nästan tomma vingtankarna. Han visste av erfarenhet från krigsfronten, att de nu var fångade i en dödsfälla.

– Bort, skrek han. Det är gasen som exploderar, inte bensinen, fortsatte han slitande i de oförstående människorna som sökt skydd under vingen.

Klaus tittade storögt på från lite avstånd. Det såg nästan ut som på film. Bara för några veckor sedan hade han hos sin bästa kamrat, Wilhelm, sett filmen Kampf um Norwegen.

Hans kamrats far var hög officer i Oberkommando der Wermacht och hade ordnat en privat filmvisning för några kollegor, i hemmet. Pojkarna blev inbjudna att se den spännande invasionen av Norge och Danmark i det stora, nedsläckta vardagsrummet.

Klaus tyckte att det var otroligt att han nu fick se samma flygplan i lågor som han, i stort antal, sett landa i Norge. Varför måste just det här planet krascha och brinna, tänkte han uppgivet, lyfte försiktigt sin syster och stapplade ytterligare några steg bort från det brinnande infernot.

Genom den heta, dallrande luften såg han en grupp människor komma springande. De var inte klädda som han var van vid. Deras enkla kläder stod i stark kontrast till stadsmänniskorna från Berlin.

Han blev vilsen och visste inte om elden eller människorna var farligast.

Klaus lade sig ner på marken och kröp och ömsom ålade sig fram i det av solen, sönderbrända gräset. Som en trasdocka drog han omilt sin syster efter sig. Det lilla diket gav honom ett tillfälligt skydd och försiktigt lade han Gretel tillrätta. Hennes armar hade fått rivskador från grenar och kvistar på marken och med sin skjortärm försökte Klaus att torka bort lite blod som sipprade fram ur hennes sår. Han kontrollerade hennes andning och suckade.

Hon lever, tänkte han och iakttog hur de främmande männen försiktigt närmade sig åkern.

Nästan förblindad av explosionen stirrade Hermann blinkande ut över åkern. Människorna som närmade sig rörde sig hotfullt framåt, i samlad grupp. Han kunde inte urskilja deras ansikten, men vanan att leda hårdföra soldater hade lärt honom mycket om kroppsspråk. Han tyckte inte om vad han såg. Hermann kisade mot bagaget och det ilade till i hans kropp.

Ingen aktivitet syntes vid den ännu vidöppna dörren i flygkroppen. Mörk rök ringlade sig långsamt ut i överkant av dörröppningen. Han koncentrerade sig och försökte komma på vad som kändes fel. Hermann torkade sig snabbt i ansiktet med sin näsduk. Den fastnade några gånger i ansiktets skäggstubb och irriterad svor han till. Förlamningen bröts plötsligt och Hermann förstod med ens vad han reagerat på. Med en arm över ansiktet sprang han fram mot bagaget, konstaterade hastigt att han hade haft rätt, och fortsatte springande mot det brinnande infernot.

Med två långa steg var han inne i flygkroppen. Hostande av den tjocka röken i kabinen letade han febrilt efter det som saknats i raden av väskor. Han stirrade med rinnande ögon mot den främre delen av planet, men röken hindrade honom från att se längre än någon meter.

Det ilade till i honom när han tänkte på sin hustru som fortfarande satt kvar, långt fram i kabinen. Han visste att han inte kunde göra något för henne. Han var nu barnens enda möjlighet att få ett nytt liv i ett främmande land.

Krypande trevade Hermann sig så långt fram han kunde komma i mittgången. Handen över ansiktet skakade och han kämpade mot reflexen att rycka undan den från hettan som brände i handryggen.

Samtidigt som han drog in ett djupt andetag av den stinkande luften vid durken reste han sig hastigt upp. Värmen fick honom att backa men envist trevade han sökande över de stoppade flygfåtöljerna han passerade.

– Jag måste hitta portföljen, upprepade han lågt, gång efter gång, för sig själv. Röken lättade lite och Hermann förstod att han närmade sig den enda möjligheten han hade för att överleva.

Med en suck hoppade han baklänges ut genom dörröppningen och föll handlöst ner på marken. Fallet var mycket kortare än han förväntat sig och han rullade undan för att så snabbt som möjligt komma bort från hettan.

Utan dokument visste han att de hade förlorat allt. Befolkningen i landet, och speciellt här i södern, var inte välvilligt inställda till diktatorn i huvudstaden. Att kunna bevisa vilka de var, och att de var inbjudna av landets ledare att bo och leva här, var nödvändigt för att inte bli dödade på platsen av en uppretad mobb.

Brutalt slets han upp ur sina destruktiva tankar av ett omilt ryck i rocken.

– Hermann sluta, skrek en yngre man medan hans hustru försökte bromsa honom.

– Jag förstår vad du letar efter, sa han lite lugnare med en irriterad blick på sin hustru.

Hermanns upprördhet över mannens familjära ton dämpades snabbt när han skymtade sin slitna portfölj i den yngre kvinnans famn.

Hon sträckte fram den mot honom. Han tog snabbt emot den och slet upp låset. Efter en hastig kontroll av innehållet andades han häftigt några gånger.

– Det här kunde du väl ha hävt ur dig lite tidigare, sa han irriterat i riktning mot den yngre mannen, samtidigt som han i ögonvrån noterat att gruppen av okända män nu nästan var framme.

De hade placerat sig i en halvcirkel, på tryggt avstånd från det brinnande flygplanet. Hermann ryckte till när han kände igen ljudet av två hysteriskt skrikande barn. Han vred huvudet i ljudets riktning och såg hur en kraftigt byggd man triumferande ryckte upp hans barn ur ett dike. Hermann tyckte att de sprattlade i hans händer som två nyfångade kaniner.

Mannens tandlösa leende fick Hermann att omedvetet treva efter sitt tjänstevapen. Han besinnade sig, anlade en befallande min, och med några dokument från portföljens inre närmade han sig den nu retirerande gruppen av