Överilat beslut

By Roland Axelsson

Tiden på året är åter kommen när Bergs byalag sluter upp till kräftfest. Det är uppsluppen stämning trots att kräftpesten härjar och namnet på den årliga traditionen just i år är direkt missvisande. Under festligheternas gladlynta yta har ett impulsbeslut tagits som genast skulle ändra tonläget: den sliskiga Alf Rosenspira har beslutat sig för att den framgångsrika företagaren Erik ska dö. Alfs planer är ett sällsynt effektivt sätt att döda stämningen. På menyn saknas det kräftor, men innan kvällen är slut kanske ett sannerligen häpnadsväckande tillägg adderas: mord.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726982862

Book preview

1

Det var när Alf åter såg Erika, för första gången på kanske tio år, som han fattade sitt beslut. Erik måste dö!

Det var en sällsynt vacker augustikväll. En sådan som de med dåligt minne säger att de inte upplevt på flera år. Trots att det fanns sådana vackra kvällar förra året, förrförra året och så vidare, men detta saknar ju egentligen betydelse.

Sant var emellertid att Bergs byalag knappast kunde valt en lämpligare tidpunkt för sin kräftfest.

Kräftfesten var en årlig tradition då både de boende i byn, hemvändare och andra inbjudna samlades under trevliga och angenäma former. För att umgås och för att äta och dricka gott. Namnet kräftfest hade egentligen inte någon verklig innebörd numera för det var inte alls säkert att kräftor förekom på menyn. Det var bara så att sammankomsten från första början varit en kräftfest. Men efter fest kom det pest och numera fanns inga kräftor i ån som delade Bergs by i en nordlig och en sydlig del. Men den här augustiträffen hade gamla anor och sin begynnelse i att folket i Berg gemensamt fiskade sina kräftor och sedan vid kommande helg samlades för att äta dem. Men namnet hängde ännu med.

Men trots att kräftorna dött ut hade sammankomsten utvecklats väsentligt under de kommande åren. Från början hade deltagarna samlats hemma hos någon och förutom kräftorna hade var och en haft med sig sin egen mat. Det enda som varit gemensamt förutom kräftorna hade varit snapsarna som byalaget inhandlat.

Men numera föregick det inte under samma enkla och primitiva former. Ett av missionsförsamlingens sommarhem hade för ett antal år sedan hotats av rivning, sedan medlemmarna här liksom på många andra platser i vårt land fallit för åldersstrecket och församlingen hotat att dö ut. Bergs byalag hade då gjorts sin hittills enda investering och köpt lokalerna för en spottstyver, för att kunna använda dem för sina egna sammankomster. Från början med den fromma förhoppningen att alla skulle hjälpa till att efter bästa förmåga underhålla lokalerna. De första tio åren hade detta också fungerat någorlunda väl men som så ofta är fallet hade det till slut endast blivit en liten klick som visat något större intresse.

Men lokalerna hade inte förfallit för det fanns välvilliga donatorer med tjocka plånböcker som bidrog till att de stod bi.

Från början hade också lokalen använts flitigt med flera sammankomster om året men intresset hade så sakta ebbat ut och numera var det i princip endast den så kallade kräftfesten som riktigt förmådde att engagera.

Vanligtvis brukade deltagareantalet uppgå till drygt trettio men i år var det flera, uppemot fyrtio.

Där fanns Erik, den störste donatorn till byalaget. Erik var en äldre gentleman med skarpa drag. Han verkade längre än vad han var, delvis beroende på att han fortfarande var lika mager som förr om åren trots att han nu närmade sig sjuttiofemårsstrecket.

Erik var en av bygdens mest framgångsrika företagare, med ett verkstadsföretag som vuxit betydligt genom åren och som nu hade över trehundra anställda.

För nära femtio år sedan hade Erik tillsammans med en bror startat en blygsam tillverkning av metalldetaljer i ett inhyrt garage. Men som den driftige man han var hade under åren fortlöpande tillkommit nya affärskontakter och Erik kunde nu med rätta se tillbaka på en framgångsrik bana.

Som brodern snart tröttnat efter de första kämpiga åren var expansionen helt Eriks förtjänst. Numera hade han överlåtit rörelsen till två av sina barn och hade själv inga ekonomiska intressen i firman. Men visst hände det nästan dagligen att han gjorde sina besök där.

Erik var född och uppväxt i Berg men bodde numera i tätorten Gnoved, några kilometer därifrån, där också fabriken fanns. Men barndomshemmet fanns i Berg och han tillbringade större delen av våren och sommaren i det från början enkla hus där han växt upp. Numera var det ju en ganska flott villa och även om Erik numera var änkeman vill han gärna vara därute, nära naturen, under den varma årstiden. Erik var alltid en självklar deltagare när byalaget ordnade något.

Vidare fanns där Alf (den som beslutat att Erik skulle dö). Alf hade ingen egentlig anknytning till Berg men hade goda vänner där och arrenderade jaktmarker. Det var främst i egenskap som en i jaktlaget som han också fanns med.

Alf var en något lönnfet man i medelåldern. Somliga skulle nog säga att han såg bra ut medan andra mest tyckte att han var något sliskig. Alf var liksom många i Gnoved en uppkomling och att han var en sådan stjärna som han emellanåt ville påskina fanns det de som tvivlade på. Sant var ändå att han ägde och drev tre restauranger, en i Gnoved och de andra i närliggande orter samt dessutom några pizzerior och ett gatukök. Utåt sett var han framgångsrik men egentligen var allt en fasad och hela rörelsen var konkursfärdig. Vissa belackare spådde att konkursen snart stod för dörren.

Det fanns också de som påstod att Alf sysslat med diverse skumraskaffärer genom åren men vari dessa bestod hade man lite svårt att precisera. Någon talade om knarkförsäljning, andra om spritlangning och olovlig spelverksamhet men det var väl å andra sidan sådana rykten som en företagare i hans bransch fick stå ut med. Alf var god vän till Göran, den ende kvarvarande aktive lantbrukaren i Berg. Ett något omaka par tyckte många men kanske hade de vissa gemensamma intressen. De var visserligen med i samma jaktlag men Alf syntes till hemma hos Göran också vid andra tillfällen.

Göran uppvisade inte många likheter med den bekväme, något vräkige Alf. Tvärtom var han en hårt arbetande bonde som hela tiden sökte utöka sin verksamhet. Ja, hade hans jordbruk varit förr om åren hade det betraktats som stort med cirka 30 mjölkkor och ett stort antal ungdjur och stutar. Men efter dagens mått var det att betrakta som litet och han oroade sig ofta över hur länge någon var villig att transportera mjölken. Samtidigt sökte han nya vägar och med jämna mellanrum prövade han nya former. Den senaste idén var att föda upp bison som han hört skulle ge en bra avkastning.

Han hade ännu inte fyllt femtio och kunde inte tänka sig att göra något annat och samtidigt insåg han att han inte var attraktiv på arbetsmarknaden heller.

Göran var en stor och kraftig man med ansenliga kroppskrafter och ville också gärna demonstrera dessa när tillfällen gavs. Samtidigt var han en bildad man och kunde vara underhållande. Kanske det ensamma livet på fälten och i ladugården behövde kompenseras?

Hans arbetsdagar kunde tidvis bli långa och den jämngamla frun Birgit började bli alltmer missnöjd över hans frånvaro. Hon menade att han skulle lägga ner jordbruket, som ju ändå inte gav någon vidare vinst, och istället koncentrera sig på sitt skogsinnehav, drygt 300 hektar. Kanske tyckte hon också att de stora investeringar maken gjorde på allehanda maskiner blev väl stora. Birgit själv var distriktssköterska och tog ingen del i jordbruksarbetet.

Men hennes största bekymmer denna kväll var som vanligt osäkerheten över hur full Göran skulle bli. Inte så att han drack och festade till vardags men just vid tillfällen som dessa kunde man aldrig riktigt veta. Det hade hänt vid något tillfälle tidigare att de fått bära honom hem.

Görans gård låg centralt i Berg och det var inte många meter till samlingslokalen.

Vidare fanns där skogsägaren Ulf Freed, tillsynes en liten blygsam man som sålt sitt vinstgivande företag för att istället satsa på skogsinnehav. När det gällde skogsarealerna var Ulf dock inte blygsam. Han hade köpt upp i stort sett varenda skogsfastighet som blivit till salu i Berg med omnejd. Numera var han ägare till ett par tusen hektar och var nog den störste private markägaren i hela kommunen. Rik som ett troll sades det och han bodde ensam i en nybyggd flott villa på en av sina större jordegendomar. Hans fru, som liksom han var i femtioårsåldern, tycktes dock inte varit imponerad av makens stora jordinnehav utan hade flyttat till en annan man i en närliggande stad. Men fortfarande var de gifta.

Ingen visste riktigt vad man hade Ulf. Alltid utåt sett vänlig men stenhård i affårer, en sådan där som hellre lyssnade än pratade bredvid mun. Skulle nog ta någon snaps ikväll, men inte mera än att han kände att han hade kontroll.

Bland damerna fanns bland annat Maria, en parant kvinna runt de fyrtio som påstods vänsterprassla med Ulf, vilket dock hennes make Thord konsekvent vägrade att tro. Båda makarna var kommuntjänstemän och huruvida det låg någon sanning i ryktena visste väl egentligen ingen, utom då Ulf och Maria förstås.

Bergs by var inte enbart landsbygd, utan där fanns också ett litet villaområde om åtta hus. Ett resultat av kommunens tidigare planer att skapa ett annorlunda villakvarter en liten bit från den egentliga tätorten. Husen hade uppförts för ett tiotal år sedan men visat sig