Rättvisa?

By Sture Torngren

En charmig och humoristisk deckare av Sture Torngren!
Detta är den femte och fristående delen i serien om den excentriske småföretagaren Axel Månsson. I denna bok drar Månssons empati in honom i en serie våldsamma händelser där han tillsammans med sin fru Anna försöker reda ut ett mystiskt dödsfall.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 24, 2024
• ISBN: 9788727135762

Book preview

Sture Torngren

Rättvisa?

SAGA Egmont

Rättvisa?

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2017, 2024 Sture Torngren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135762

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

– Tjena Åke! Läget?

– Hej Månsson! Kul att träffa en vettig människa! Läget är åt helvete!

– Men vad har hänt?

Åke Läckan Jonsson, rörmokare till yrket som driver egen firma i Väsby, står framför Axel Månsson i den lokala Ica affären. Han ser lite sliten ut i blåkläderna, skäggstubben och de ledsna ögonen.

– Det börja med en fortkörning. Det kom en böteslapp hem till mig. Jag blev lite förvånad för man har ju lite koll var kamerorna står. Se’n när jag kolla datumet såg jag att det var när jag var på mässan i Tyskland. Så jag kollade lite noggrannare på den där bilden. Och vad tror du jag såg?

– Jaha, men då var det inte du på bilden?

– Knappast! Det är nog min bil. Bettan sitter bredvid och en främmande karl med glasögon kör. Jag langade fram kortet på köksbordet och bad att hon skulle förklara sig. Då började hon tjuta. Se’n kom det ju fram ett och annat. Så jag slängde ut henne.

– Va! Var inte det lite hårt. Jag menar att du tyckte ju om henne, vad jag förstår.

– Nja, slängde ut är kanske inte rätt ord. Hon flyttade frivilligt– ganska frivilligt i alla fall. Nå’n djäkla ordning får det väl ändå vara.

De småpratade en stund och när Axel Månsson kom hem berättade han om det inträffade för sin fru Anna som jobbat som polis.

– Det allseende ögat. Storebror har spräckt Läckans förlovning, menar Axel.

– Nja, den uppslagna förlovningen fixade hon nog själv. Menar du att det hade varit bättre om han inget fått veta?

– Nej, det menar jag nog ändå inte. Men omständigheterna är lite nya för mig.

– När jag jobba som polis var vi väldigt glada i dom där övervakningskamerorna. Det är bra bevismateriel. Ibland kan man nästan veta att en person är skyldig till brott men vi har inga bindande bevis så vi måste släppa dom. Det är heller inte så bra.

– Men när någon stackars styvfarsa försökt uppfostra flickvännens tonåring och hon kontrar med att han förgripit sig på henne, då när ord står mot ord, då har ni burat in män utan bevis.

– Det har nog hänt. Ja, även jag har ibland svårt att förstå mig på domstolarna. Jag minns att när jag var ganska ny som polis fick vi ett sånt fall på Norrort. Det gick till rättegång men mannen blev friad, antagligen för att även mamman tvivlade på flickans påståenden. Men såna saker sprider sig bland andra föräldrar i klassen och liknande så han, som blivit oskyldigförklarad, fick flytta vilket varken mamman eller han ville. Jag tror dessutom att mamman blev ganska osams med dottern så det känns som om de bara blev förlorare allihop.

– Du menar att det hade varit bättre med kameror i alla rum? För att skingra tvivel?

– Dummer!

– Fast jag undrar vart samhället är på väg. Den där Orwell känns inte så långt borta. Fast jag brukar tänka att om man har rent mjöl i påsen så behöver man inte oroa sig. Men nu har jag sett vad det här med Åke kan trigga igång och det känns lite skrämmande. Jag vill inte ha några fortkörningsböter, Anna!

Han får en grimas och ett leende till svar. Diskussionen ebbade ut men den skulle ligga och skava i Axel Månssons undermedvetna en lång tid framöver.

2

Det är en grå novemberdag. Axel Månsson åker från verkstan för att äta lunch hemma. Då brukar han få en stund för sig själv och hinner oftast ögna igenom tidningen vid köksbordet. Så han sitter bakom ratten i sin Buick Roadmaster med tankarna kvar på jobbet. En kortare bit av vägen löper parallellt med järnvägen och en rörelse från banan fångar plötsligt Axels uppmärksamhet. I ögonvrån hinner han uppfatta en svart man som hukar på spåret. Hans undermedvetna processade intrycket några tiondels sekunder. Något kändes fel. Alldeles fel!

– För tusan, skrek han högt i bilen och bromsade omedelbart. En bakomvarande bil tutar och girar ut i körbanan. Axel får stopp, trycker på varningsblinkersen samtidigt som han slänger sig ur bilen och springer bakåt mot spåret. Så får han syn på mannen och de får ögonkontakt. Axel ropar till honom och tecknar åt honom att komma. Han ser rädd ut och skakar på huvudet. Banvallen ligger högre än vägen där Axel nu har saktat in och ett gunnebostängsel skiljer dem åt.

– Come here! ropar Axel nu på engelska och nu ser han en tvekan hos mannen. Han ser sig om och tar några tvekande steg mot Axel. Han är ganska lång och billigt klädd, orakad och ser ut att vara någonstans i trettioårsåldern. Så går han sakta nedför banvallen mot Axel och till slut är det bara staketet som skiljer dem åt. Axel vill fråga vad han gör på spåret men förstår samtidigt att det nog är fel fråga.

– I can help you, säger han. I samma ögonblick förnimmer de en vibration från rälsen. De tittar upp och ett tåg kommer ut ur tunneln och kör tutande emot dem. Damm och skräp virvlar upp och Axel vänder bort ansiktet när tryckvågen blåser förbi. Ett par sekunder senare har det passerat och Axel ser in i mannens ögon. De är mörka, lite plågade tycker han och Axel hör honom säga;

– How?

– Do you have a job?

Axel får en långsam huvudskakning som svar.

– Climb over here! I can buy you lunch, if you are hungry. Don’t stand here! Come on! It’s dangerous up there.

Mannen ser forskande på Axel, sätter sedan foten i staketet och hoppar ganska smidigt över till Axels sida. Axel håller fram handen;

– Axel.

– My name is John.

De står där ett ögonblick och mäter varandra med blicken. Mannen framför Axel ser ångestfull ut. De tog varandra i hand när de hälsade och Axel kände att han darrade. Det började rycka i hans ansikte och snart skakade han i hela kroppen. Han vände bort ansiktet och tog stöd mot en stängselstolpe som om benen knappt orkade bära honom. Han gråter, förstod Axel och tänker att han nog haft rätt ändå i sina misstankar om vad mannen, John, tänkt göra på spåret. Situationen kändes overklig. Här står Axel Månsson, på väg hem till lunchen, med en gråtande svart man i dikeskanten mellan väg och järnväg. Jo, det hade varit enklare att bara åka förbi men man åker inte förbi en människa i nöd. I alla fall gör inte Axel Månsson det. Han vill kunna se sig i spegeln i morgon också även om han nu tar på sig ett bekymmer till.

– Man får inte vara bekväm, hör han som ett eko sin hustru Annas röst. Han suckar och inser att han inte haft något val.

– Come on, I am hungry, säger han till John som fortfarande står med ryggen mot Axel.

– I’m sorry, säger han urskuldande och torkar sig i ögonen med högra handen.

Axel gör en huvudrörelse åt Buicken som står och blinkar drygt hundra meter bort. John följer ett halvt steg efter och de går mot den amerikanska stationsvagnen. Den är en udda fågel i bilparken och Axel undrar om kanske John nu tror att han träffat en miljonär bara för att han kör denna stora jänkare. Hur som helst, de hoppar in båda två och Axel styr iväg. Det finns en McDonalds i närheten och det är dit han tänker åka. De småpratar under resan. Egentligen är det Axel som ställer frågor och John som lite trumpet och motvilligt ger korta svar. Engelskan flöt lätt för både Axel och John och vad ingen av dem visste var att de skulle fortsätta att prata engelska med varandra. Axel kunde tänka på svenska men det han yppade var inte svenska.

– Vilket land kommer du från?

– Nigeria.

– Har du något pass?

John skakar på huvudet och läpparna formar ett ljudlöst no.

– Har du någonstans att bo?

– Egentligen inte.

– Så du var redo att ge upp?

Frågan var rak och inte särskilt finkänslig.

– Jag har inte ätit på flera dagar och dom jagar mig.

– Dom, vilka dom?

– Elaka människor. Jag kan inte säga mer.

– Har du några pengar?

John svarade inte och Axel kunde gissa svaret. Det var så illa det kunde bli. Inga papper, sannolikt illegal invandrare, inga pengar, ingenstans att bo.

– Men du lever, säger Axel till sin passagerare och försöker prestera ett uppmuntrande leende mitt i allt elände.

Axel visste inte om det var något han hört eller läst. Men någonstans i bakhuvudet fanns en röst som påminde honom om att om man räddat någon till livet, djur eller människa, så har man en skyldighet att vaka över dennes fortsatta väl och ve. Det är väl logiskt på något sätt. Men det blir ett ställningstagande för lång tid framöver. En spontan, reflexmässig inbromsning får långtgående konsekvenser, inser han.

Inne på restaurangen väljer John samma mat som Axel. Det tog några minuter innan John ätit färdigt och då hade Axel knappast kommit halvägs på sin hamburgare.

– Vill du ha något mer?

– Nej. Nej tack!

Axel misstänkte att han var fortsatt hungrig men att han inte ville fresta lyckan för mycket gentemot sin nye välgörare. Denna tanke värmde så Axel beställde två kaffe och två glassar utan att fråga John som sken upp inför åsynen av glassen och genast började äta.

– Varför bjuder du mig? frågar John mellan tuggorna.

– Jag är kristen. En annan gång kan det vara jag som är illa ute.

– Kan du hjälpa mig att få ett jobb?

– Har du något yrke? Vad har du jobbat med tidigare?

– Jag har varit med och byggt oljeledningar.

– Kan du svetsa?

– Nej, inte svetsa. Vi hade särskilt utbildade svetsare.

Jo, det stämmer nog, tänker Axel. Han talar nog sanning. Det är bara licencierade svetsare som får svetsa oljeledningar.

– Okej, säger Axel, vi gör så här; du följer med mig till jobbet och sedan följer du med mig hem och äter middag. Jag ska fixa så du far någonstans att sova.

Axel driver en mekanisk verkstad i ett industriområde i Väsby. Nog finns det lite uppgifter i verkstan som John kan hjälpa till med. Men på sikt kanske det inte fungerar. Han kan knappast programmera de numeriskt styrda maskinerna men någon ska sopa golvet och hålla lite snyggt.

På väg tillbaka till jobbet somnade John i framsätet. När de kom fram väckte Axel honom och sa att han skulle börja på sitt nya jobb. Axel samlade mannarna i verkstan, presenterade John och förklarade att han fick jobba med det han klarade av. Det blev förstås några höjda ögonbryn men de hade lärt sig att deras chef ibland kom med överraskningar.

Från jobbet ringer Axel till sin fru Anna som tagit time out från polisjobbet och istället bakar och serverar kaffe på kyrkans kondis.

– Jaha, säger hon, så nu vill min make att vi ska gömma illegala invandrare som du inte vet ett dugg om. Det ser inte så bra ut om mina gamla kollegor skulle få reda på saken.

– Äsch, bry dig inte om det! Vi måste hjälpa den här grabben.

När Axel berättat om allvaret i historien, hur de träffades, då veknar Anna. Nej, de hade inget val och Axel tyckte sig skönja mindre ovilja i Annas röst. Det här kändes meningsfullt och viktigt. Det förstod de båda två. Men det blir samtidigt ett åtagande men de har två egna barn som också kräver mycket tid.

Axel och Anna bor i en liten villa i Väsby och i arbetsrummet kunde de knöla in en tältsäng tills vidare.

– Jag ska höra om inte Jonny kan bo i Åkes husbil, säger Axel vid middagen. Vi kan ju ställa den utanför garaget så får han lite mer eget boende. Men just nu så tror jag det är bra om han inte är för mycket ensam. Ja, så han inte hittar på några nya dumheter.

Tonårsdottern Elin lägger sig i samtalet;

– Varför skulle han hitta på några dumheter. Vad menar du?

Så Axel berättar hur han träffade Jonny vid järnvägen och när innebörden av detta sjönk in hos henne förstod hon situationens allvar. Under tiden plockade Jonny ut disken i köket.

Dagarna går och Åke har lånat ut husbilen som nu står på Månssons gård. Eftersom Jonny inte haft någon väska fick de köpa allt från tandborste till lite kläder. När Axel frågade om Jonnys väska fick han bara en huvudskakning till svar. Sedan, när Axel pressade på lite, fick han en nöjaktig förklaring. Jo, han hade nog haft en väska med lite kläder. Men där han bott tidigare, i ett rum i Akalla tillsammans med fem andra invandrare, krävde de honom på pengar som han naturligtvis inte hade. Summan översteg flerfaldigt värdet på väskan så att åka och hämta den var inte att tänka på såvida han inte hade sextonhundra dollar.

– Sextonhundra? Hur kan de kräva så mycket? undrade Axel.

– Jo, de ville ha betalt för resan, förklarade Jonny. Jag förklarade att jag skulle betala när jag fått ett jobb. De hyrde ut mig till lite olika företag, byggen och trädgårdsjobb, men de pengarna gick till mat och hyra, sa dom. Sedan började de hota mig med stryk om jag inte betalade. Så jag stack. Det är ungefär en vecka sedan.

– Men hur kom du till Europa då?

– Jag har åkt buss, vandrat långa sträckor och till slut kommit till Tripolis. Där fick jag jobba i över ett år för att få en biljett till en båt. Sedan kördes vi till Lampedusa där jag träffade araberna som tog mig till Sverige och sökte asyl åt mig

– Fick du det då? Det är väl inte krig i Nigeria?

– Du ska veta att nästan alla säger att de kommer från en plats där det är oroligt. I norra Nigeria finns Boko Haram som rånar och mördar kristna byar. Så därifrån kommer jag. I Italien var det ingen som ifrågasatte det.

– Men egentligen är det inte riktigt sant?

– Jag har vandrat långa sträckor genom Sahara för att undvika gränskontroller, jag har jobbat som en slav i Libyen och överlevt en förskräcklig båtresa. Dom har internerat mig och efter mer än två år är jag här, utfattig! Vad spelar det då för roll vilken by jag kommer ifrån?

– Om vi ska hjälpa dig kräver jag att du är ärlig mot oss. Men berätta inte det här för någon! De kan skvallra till Migrationsverket och sedan kanske det blir tråkigheter. Alla i Sverige gillar inte invandrare ska du veta.

– Men för er är jag okej?

– För drygt hundra år sedan reste nästan en halv miljon svenskar till USA för att söka ett bättre liv. Jag gissar att det är vad du också gör. Det är okej för oss. Men vi måste ordna personnummer och du måste nog ha något papper på det där med att du har politisk asyl. Har du inte det i den där väskan? Fick du inte något sorts papper där i Italien?

– Människorna där jag bodde tog det som pant tills jag betalat. Är det så viktigt? Kan man inte få en kopia?

– Jag tror att det är jätteviktigt och jag tror det är jättesvårt att få fram en kopia. Kan jag inte hämta den där väskan?

– Om du har sextonhundra dollars.

– Vad är det för folk som du har hamnat hos?

– Dom är araber. Två bröder som säger att dom har en resebyrå. Dom skulle ordna jobb och resa hit till Sverige.

– Hur kom du till Sverige då?

– Med tåg.

– Så den biljetten vill dom ha sextonhundra dollar för?

– Egentligen skulle de ha mer men de säger att jag har jobbat av på skulden. Därför har jag inte fått någon lön.

– John, dom har lurat dig. Dom har utnyttjat dig och det är olagligt i Sverige. Har du adressen?

– Nej, men jag hittar dit. Men jag vill inte gå dit. Dom brände mig med cigaretter. Här, vill du se?

Jonny visar med tummen mot ryggen under skulderbladen. Hans ord väckte en ilska inom Axel. Elaka människor är något han verkligen avskyr och folk som torterar tänker han inte ge några sextonhundra dollar.

– Ja, jag vill se.

Jonny drar upp skjortan och Axel kan se två röda sår strax ovanför njurarna. Han vet egentligen inte hur sådana glödmärken brukar se ut men tyvärr är det nog som Jonny säger.

– Hoppa in i bilen! Vi ska hämta väskan.

3

Axel hittar till Åkalla och sedan kan Jonny peka ut vägen. V-8:an i Buicken mullrar lugnt och tryggt men ju närmre de kommer desto ängsligare tycks Jonny bli.

– Du kan stanna här. De bor där borta. I nummer åtta.

– Åtta! Bra, det är mitt turnummer, säger Axel och ler åt en förskrämd Jonny.

– Var försiktig!

Axel går mot portgången ungefär hundra meter bort. Han tar upp telefonen och ringer Anna.

– Hej, det är jag! Vi ska hämta Jonnys väska. Jag ville bara att du ska veta vart vi åkt. Ifall det blir något mackel, men det tror jag inte.

Han ger henne adressen och avslutar samtalet. Porten är låst. Han ställer sig att vänta och tar upp telefon för att se ut som om han pratar med någon. Efter ett per minuter kommer en muslimsk kvinna ut och naturligtvis passar Axel på att smita in innan dörren går igen. Tredje våningen, hade Jonny sagt, och en klisterlapp bredvid brevlådeinkastet med texten Paradise Travel. Jo, jo! Fastighetsskötarna tycktes föra en ojämn kamp mot graffitti, nedskräpning och allmänt slitage. Axel gick de tre trapporna upp. Han ville liksom få en känsla för huset, för miljön, innan han ringde på.

Allt ser ut som Jonny sagt. Han ringer på klockan hos Paradise Travel. Han hör hur den surrar inne i lägenheten och strax hör han svaga fotsteg. Ljudet av en säkerhetskedja rasslar och så gläntar en medelålders, mustaschprydd man på dörren.

– Ja, vad vill ni?

– Jag har kommit för att hämta en väska. Det står Turkish Airline på den och den är Jonnys. Dessutom vill jag ha hans asylkort som ni tagit ifrån honom.

– Han är skyldig pengar. Du betala och du får dom.

– Och hur mycket ska jag betala, menar du?

– Två tusen dollar. Två tusen dollar han vara skyldig.

Mannen har hela tiden haft dörren på glänt med handen på handtaget. Men den där sista lögnen blev för mycket för Axel. Han sliter upp dörren så dörrkedjan rycks av, vilket gör att mannen för ett ögonblick tappar balansen när dörrhandtaget slits ifrån honom. Axel tvingar sig in i lägenheten, tar mannen i skjortan och trycker ner honom i en stol.

– Vi måste prata! Jonny är inte skyldig dig någonting. Nu ger du mig hans saker genast!

– Du måste betala!

– Ge mig hans saker nu, annars åker du på stryk! Eller vill du hellre förklara för polisen vad er verksamhet går ut på?

– Om du bråka, jag måste döda dig.

Det blev för mycket för Axel. Han drar en högernäve i ansiktet på mannen och han faller bakåt in i hallen. Axel slår igen dörren och drar upp mannen, drar en näve i magen och han viker ihop sig och faller omkull på golvet. Axel är genast över honom igen och vrider upp högerarmen bakom ryggen. Mannen stönar och börjar kräkas på golvet samtidigt som det rinner blod från näsan.

– Nu gör du som jag säger annars bryter jag fingrarna av dig. Väskan och asylkortet nu!

För att visa att han menar allvar börjar han bryta i långfingret på den uppvridna armen.

– Du ska dö! hör han mannen stöna.

– Men du först, säger Axel och bryter hårdare i långfingret tills han hör att det knäcks.

När Axel tar tag i hans pekfinger säger mannen under honom;

– Min bror har nyckel till skåpet. Väskan finns i rummet men kortet är inlåst. Jag skulle ge dig men kan inte. Det är sant.

Jonny hade två brännmärken. Axel bröt pekfingret också. Mannen under honom darrade av smärta och rädsla och viskade sedan;

– Du ska få dom.

Mannen kröp fram till en bokhylla med skåp under. Han öppnar en lucka och gräver fram en nyckel och pekar sedan på ett annat träskåp i rummet. Axel öppnar träskåpet och innanför finns ett mindre kassaskåp på en hylla. Mannen reser sig mödosamt för att nå upp till skåpet. Han blöder om näsan och fumlar med vänsterhanden för att få i nyckeln. Men den går lätt i låset och med en slags nyfunnen energi slänger han fram högerhanden för att greppa en pistol som Axel hinner ana i skåpet. Han får handen om pistolen men när varken pek- eller långfinger fungerar kan han inte göra varken mantelrörelse eller fyra av. Så försöker han byta hand men Axel är över honom och pistolen och båda rasar i golvet. Axel sparkar undan vapnet, lyfter mannen en bit över golvet och skickar in en rejäl höger som tar på hakan. Ilskan gjorde att Axel la all kraft i slaget och huvudet roterade otäckt och mannen svimmade. Axel återvände till skåpet, hittade fem asylkort varav ett hade en bild av Jonny. Han tog alla i fickan, gick in i ett annat rum där det låg fem madrasser på golvet. I en garderob låg Jonnys Turkish Airline. Med ett leende tog Axel väskan och gick in i rummet där mannen fortfarande låg avsvimmad. Han knäböjde och tänkte känna efter pulsen när han såg bröstkorgen andas. Han reste sig började gå mot dörren när den plötsligt öppnas. En man, troligen brorsan, tänker Axel, kliver in i tamburen, möter Axels blick och ögonblickligen anar han fara. Hans blick tar in rummet och innan Axel hinner reagera rycker han fram en stilett som han snäpper upp. Axel greppar en stol som han håller som en sköld framför sig. Brorsan är storvuxen och säkerligen yngre. Axel gör ett utfall med stolen som brorsan parerade med vänsterarmen. Sedan ser Axel anfallet komma. Med dödsförakt kastar han sig mot Axel i tron att hans kroppsvikt ska bryta skölden. Men Axel gör tvärtom. Han drar undan stolen och glider åt sidan. Brorsan fortsätter framåt utan balans, far en fot i spyorna på golvet och halkar omkull.