Kommando 2010

By Kjell E. Genberg

Sverige är skakat. Utanför Oskarhamn har ett förkolnat lik hittats och det mesta tyder på att det är kvarlevorna av den sedan en tid försvunna näringsministern Björnsson. Enhetens chef Johanna Stjerne sätts på fallet. Men det är inte det enda fallet på Enhetens bord. De har snappat upp signaler som potentiellt är katastrofala för rikets säkerhet. GAF, Gröna Armé Fraktionen, sägs ha lierat sig med ett ungt, amerikansk bombsnille för att tillverka en atombomb som ska användas mot svenskt mål. Lyckas man hitta amerikanen innan det är för sent?"Kommando 2010" är den sjätte av sju delar i thrillerserien om den superhemliga organisationen Enheten.Serien följer bl.a. agenten Johanna Stjerne och chefen Ian DelCours äventyr inom den superhemliga organisationen Enheten

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710809

Book preview

Kapitel ett

Näringsminister Björnsson betraktade rosen på skrivbordet. Den hade anlänt med internposten och eftersom han trodde sig veta varifrån den kom visade sig ett lite snett leende i det rödlätta ansiktet.

Det var säkert den nya tjejen på internposten som sett till att han fått blomman. Björnsson hade försökt låta bli att titta tillbaka när hon gav honom blickar i matsalen. Han hade som vanligt suttit nära fönstret i det ljusa nyrenoverade rummet som fått undertaket borttaget. Nu syntes åter stuckaturen, de ursprungliga dörrarna och väggpanelerna. Arkitekterna som arbetat med det här hade varit mycket trogna mot Ferdinand Bobergs originalritningar.

Det fanns gardiner vid fönstret där han brukade sitta på luncherna. De täckte inte hela rutorna. Längst upp fanns ett valv där solen kunde skina in när det var sådana dagar som brukade beskrivas uppmuntrande av meteorologerna i TV.

Kvinnan hade sett på honom på det där sättet som han verkligen gillade, blickar som tydde på beundran och underkastelse. Eftersom det satt alltför många bekanta personer och åt tillsammans med honom svarade han lite förstrött på deras frågor och stirrade mest på den vita väggen med de lodräta dekorationsbräder som var ditsatta för att förstärka lokalens rymd och skönhet.

Han tummade lite på rosen och tänkte på att det verkligen kunde bli något utan att han behövde använda kreditkortet. En gång hade han gjort det på ett etablissemang som ansågs opassande och då hade det blivit ett helvetes liv i pressen.

Men jag är som en gås – i positiv mening – tänkte näringsministern. De kan hälla hur mycket stinkande vatten de vill på mig, det rinner bara av. Jag klarar mig alltid eftersom jag vet mycket om de personer som står över mig.

Björnsson reste sig från skrivbordet och gick till fönstret. Här liksom i matsalen var rutorna av skottsäkert glas. Det hade de varit redan 1986 men efter mordet på Sveavägen blev de förstärkta.

Mordet på dåvarande statsministern hade gjort människorna i regeringskanslierna skärrade och uppskrämda. Men det höll inte i sig. Tiden gick, år togs över av nya år. Det blev ett nytt årtusende och människors minne är förödande kort. Björnsson kunde inte tänka sig att det numera fanns någon som ville regeringen illa. Opinionsundersökningarna talade om nya rekord i befolkningens uppskattning av det samhällsbärande parti som han tillhörde.

Han såg ut över vattnet, skymtade riksdagshuset som var den enda stötestenen i sammanhanget eftersom det inte var fyllt av enbart meningsmedlöpare. Det var en solig och vindstilla sen eftermiddag, knappt en krusning rörde vattenytan. Men det var många bilar som rörde sig på Strömbron och ännu fler på Centralbron. Folk tycktes komma till sina jobb allt senare och åka hem allt tidigare.

Sämre var det förr, på den tiden när Rosenbad uppfördes, och det inte satt några kloka beslutsfattare där. Det hade visst varit ganska komplicerat att bygga huset i slutet av förrförra seklet. Men då var det lite livligare än nu. Kvarteret innehöll en restaurang med kafé, olika slags butiker och kontor förutom de exklusiva privatvåningar som borgerskapet bodde i.

Huset var poetiskt utsmyckat med toureller och en arkad, mjukt utformade ornament i huggen sten. Mot strömmen fanns loggior. Det var meningen att folk skulle associera till Venedig när man såg huset. Det kunde man förresten göra nu också.

På taket fanns fortfarande genombrutna tornkrön av den sort arkitekten Boberg älskade att rita.

Hela huset gav ett intryck av makt.

Näringsministern hade inget att invända. Han älskade makt. Både politisk makt och makt över kvinnor. Björnsson ställde sig framför spegeln och tog hårborsten. Det var länge sedan han slutade använda kam till det lätt glesnande håret. När han var nöjd återvände han till skrivbordet och satte sig nonchalant i den ergometriskt riktiga stolen, sträckte ut armen och tog telefonen. På listan stod kortnumret till internpostkontoret.

Efter tre signaler fick han svar.

Det kom en blomma till mig, sa Björnsson till flickan som svarade. En ros. Ingen avsändare. Finns det nån hos er som vet varifrån den kommer?

Det var faktiskt jag som bar upp den. Tillsammans med breven. Det blev en paus. Sedan följde ett lågt fnitter. Tycker du om den?

Mycket. Tack ska du ha …

Hon fattade tystnaden som följde.

Åh, jag heter Marika. Och … ingen orsak.

Det är långfredag i morgon. De flesta tycks ha gått. Varför är du kvar?

Förbereder för första arbetsdagen efter påsk.

Det är likadant för mig´, suckade näringsminister Björnsson. Jag sitter här ett tag till. Men jag går klockan åtta. Prick.

Trevlig påsk!

Björnsson noterade att hon inte sa glad påsk. Marika ville att den skulle bli trevlig. Det var definitivt ett förslag. Hon kommenterade inte att han skulle lämna huset klockan tjugo.

Ses vi? frågade han för att försäkra sig.

Absolut. Jag har inte fått sparken.

Hon var försiktig, riktigt listig, tänkte han. Det här måste tas som ett löfte.

Bra, sa näringsministern innan han lade på.

Det hade fallit skymning över Stockholm. Björnsson såg på armbandsuret från Cartier. Kvart över sju. Då tog han telefonen och slog numret hem till Rönninge – en plats där han egentligen inte trivdes. Men adressen var proletärt bra, gav arbetarimage. Det var telefonsvararen som tog samtalet och han suckade medan han väntade på pipet. Så blev det dags att lämna meddelandet.

Hej. Jag blir sen i kväll. Måste på ett sammanträde, sa han. Jag vet inte hur lång tid det tar, så sitt inte uppe och vänta på mig.

Ministern log, uppfylld av förväntan, när han lade på. Blotta tanken på hur kvällen skulle sluta gjorde att han hade svårt att koncentrera sig på innehållet i handlingarna han pliktläste. Men han signerade dem med sina initialer i marginalen och lade dem i korgen för utgående.

Tre minuter i åtta tog han på ytterrocken och lämnade Rosenbad.

Marika syntes inte till när han kom ut. En man i hörnet av Rödbodsgatan och Fredsgatan tycktes också vänta på någon. Han såg sig om åt alla håll och tände en cigarrett.

Näringsministern gick ut på planen framför entrén, betraktade dörren han nyss lämnat – över den fanns ett fyrkantigt tak med sex infällda små lampor och taket var avsett att skydda mot vädrets makter för den som valde att inte stiga ut på den stensatta planen utanför. Han kände sig lätt irriterad och kastade en sned blick mot uteliggaren som rotade i papperskorgarna nere vid vattnet.

Som en hög maktens man borde han inte behöva utsättas för nesan att tvingas vänta på någon. Han läste ordet Rosenbad som stod med ganska vackra versaler ovanför dörren som satt i ett tredelat skikt av fönster. Ovanför det lilla taket fanns också ett tredelat välvt fönster omgivet av den fastmurade naturstenen. Han undrade om arkitekten möjligen inspirerats av fönstren i kung Sigismunds tronsal.

Lampan därinne, den som han tänt på vägen ut, slocknade automatiskt. Var tusan kunde hon vara? Han korsade Fredsgatan och betraktade regeringskansliets fasad från den sidan. Det lyste i tre fönster. Inget av dem hörde till internposten.

Fyra fem meter längre fram stod en svart Audi av den större modellen. En man klev ur baksätet och i samma ögonblick kände minister Björnsson någonting hårt och runt mot ryggen. Mannen vid Audin stod kvar vid sin öppna bakdörr. Ministern kastade en blick över axeln. Karlen i den gräsgröna överrocken strax bakom honom hade alldeles nyss stått i gathörnet och tänt en cigarrett.

Gå till bilen och kliv in i baksätet, sa mannen lågt. Lugnt, stilla och utan bråk. Det jag håller mot din rygg är en magnummodell från Smith & Wesson. Den gör stora hål.

Ministerns i vanliga fall så rödlätta ansikte blev likblekt. Han försökte säga något men tungan hade växt sig alldeles för stor. Det var svårt att andas. Det var med en magnumrevolver av märke Smith & Wesson som statsminister Palme dödats. Är det min tur nu? tänkte han.

Kanske inte ändå.

Om avsikten varit att mörda honom borde de ha gjort det redan.

Han snubblade fram de få stegen till bilens öppna bakdörr och steg in. Dörren stängdes med en tysk duns. Mannen med revolvern satte sig bredvid honom. Ministern stirrade mot personen som satte sig i passagerarsätet fram.

Föraren lade in en växel och bilen började sakta rulla. Sedan kände Björnsson en häftig och brännande tung smärta i huvudet och allt blev svart.

De gick nerför otaliga trappor där de få lamporna gav väldigt lite ljus. Längst ner fanns ett litet rum med en ståldörr. Victor Kyrklund tryckte in sin kod i den fyrkantiga dosan vid sidan om dörren och sedan kunde han öppna.

Kliv på, sa han.

Tack, svarade Johanna Stjerne och steg in i den väldiga lokalen som belystes av ett stort antal lysrör i taket. Oj! När jag var här för ett år sedan såg det helt annorlunda ut.

En ung man kom fram bakom en hylla. Han såg skärrad ut, men lugnade sig när han kände igen Kyrklund.

Inspektion? frågade han.

Ja, men det här är redan godkänt. Du kan gå in i din glasbur igen.

Ynglingen försvann.

Ny kille? frågade Johanna.

Ja, han tror att han jobbar åt försvaret, svarade Victor lågt. Det finns ingen anledning att ta honom ur den villfarelsen.

Johanna Stjerne tog några steg in i den närmaste öppningen mellan de stora hyllorna. När hon förra gången var i den understa våningen i Enhetens hus på Östermalm i Stockholm var det inte samma ordning som nu. Då fanns knappt några hyllor och golvet var belamrat med ett sammelsurium av lådor. Ingen visste var någonting fanns.

Den som tidigare skötte den här lokalen var Iwan Hedin, en man som inte klarat Enhetens krav och i synnerhet förre chefen Ian DelCours regemente. Han söp ihjäl sig och nu var också DelCour död – mördad under ett uppdrag i Gdansk. I Ians testamente utsågs Johanna Stjerne till ny chef för den synnerligen hemliga organisation som bildats strax efter mordet på Olof Palme. Den gången hade politikerna och deras medlöpare tänkt sig att Enheten skulle bli ett skydd för dem, men tiden gick och den nya organisationen började leva ett eget liv och var nu så stark att den inte tog några order eller uppgifter utifrån. Det var medan mordet på DelCour utreddes som man kom i kontakt med Victor Kyrklund, en frilansande privatdetektiv med internationella kontakter. Han var en sådan kraft att han kunde bli användbar för Enheten och efter en del påtryckningar gick han med på att börja.

Det var egentligen bara ett fel på honom – åtminstone om man mätte efter DelCours måttstock. Kyrklund hade ännu inga upphittade skelett i garderoben; man kunde inte binda honom med hot om utpressning.

Alla andra som arbetade åt organisationen – och visste att de gjorde det – satt fast. De fick bra betalt för sitt jobb, men de flesta upplevde sin situation som ett gyllene slaveri.

Johanna Stjerne räknade ändå Kyrklund som sin närmaste man. Mannen som egentligen var det – den gamle knarklangaren och kassaskåpssprängaren Allan Hjort – fanns inte längre i Sverige. I utredningen av förre chefens död hade han passat på att hämnas gamla oförrätter. Han dödade två polismän, ingen av dem Guds bästa barn visserligen, men sådant går inte an. När medlemmar av den utövande maktens brödraskap mördas blir det inte så lätt glömt. Myndigheten går igenom alla tänkbara ledtrådar, metodiskt, utan tanke på kostnader. Eftersom det fanns en möjlighet att spåren till sist ledde rätt hade Johanna sett till att Allan Hjort fick långsemester i Jamaica. Hittills hade Johanna Stjerne förlängt hans ledighet tre gånger. När han påstod att han behövde pengar fick han det också, längs vägar som var nästan omöjliga att begripa sig på.

Hon betraktade hyllorna. På dem fanns skjutvapen av alla tänkbara slag. Så många att det skulle räcka till ett mindre krig. På väggarna satt gröna håltavlor där det hängde handeldvapen i krokar.

Jag hade ingen aning om att Enheten var så välförsedd, sa hon.

Inte jag heller, i alla fall inte i början, svarade Kyrklund. Nu har jag gått igenom allt, sett till att det blivit katalogiserat, och tagit reda på det mesta om arsenalen. Vill du höra?

Bör jag det?

Det är du som är chefen och har det slutgiltiga ansvaret. Du ska nog helst vara informerad.

Då så.

Han nickade och tog henne med ganska långt in i lokalen.

Jag skulle tro att det här är de vapen som DelCour skaffade i början av Enhetens existens. Han var en förutseende man och begrep att gruppen behövde beväpnas väl inför oförutsedda uppgifter. Han pekade mot en lång hylla som nästan bågnade. Det här är lite mer än ett dussin brittiska automatgevär – proffsen kallar dem AG medan militären använder beteckningen L1A1. Folk tror ofta fel om den här sortens vapen. Ett automatgevär avlossar bara ett skott i taget, men tomhylsan kastas ut automatiskt och ersätts med en ny patron. Nu har det kommit nyare vapen. De här användes mest fram till slutet av 1970-talet, men de fungerar fortfarande förvånansvärt bra

Lite kan jag själv, sa Johanna men han var så inne i sitt docerande resonemang att han inte uppfattade det.

Här i mitten finns prickskyttegeväret Lee Enfield L42A1 som är en repeterstudsare. På golvet står en brittisk standardkulspruta och här är en kpist av typ Sterling. Den andra kpistmodellen kommer från Heckler & Koch och kallas MP5K. De är väldigt kraftfulla och finns i kaliber 7,62 eller 9 millimeter. Numera anser man att det är lite väl mycket. Amerikanerna tog fram AR-16 … Han pekade igen. … som tar 5,56 millimeters ammunition. Den går också att använda till den här modellen som heter M-16 och är väldigt lätt. Väger bara knappt tre kilo utan rem och magasin. De nya de nya automatkarbinerna skjuter dessutom helautomatiskt eld med den lättare patronen. En verklig fördel i strid. Och på väggen hänger tre pistoler av modellen Browning Hi-Power.

Föredraget fortsatte. Han talade om typbeteckningar som Johanna inte hade den minsta lust att lära sig. Det måste vara en pojke som blir så fascinerad av skjutvapen, tänkte hon men följde honom troget som en tik på rundvandringen. Där fanns pistoler som hon kände igen, bland annat Sig Sauers vapen från fabriken i Schweiz.

Jag anser att automatpistoler är bättre än revolvrar eftersom de skjuter mycket fortare och kan laddas om väldigt snabbt.

Han visade henne vanliga spränggranater och sådana som briserade i luften, spränggranater som varken gav ifrån sig rök eller blixt. Här fanns olika sorters fallskärmsljus och övningsgranater. Och apparatur som kastade iväg dessa dödliga tingestar kilometervis.

Vad ska vi med allt det här? frågade hon.

Det vet inte jag, svarade Victor. Antagligen har någon trott att det skulle behövas en dag.

Det hoppas jag verkligen vi slipper. Sånt här dödar inte bara fiender, man kan få hörselskador av det också. Och då kan du inte längre lyssna på Chopin.

Han log.

Jag tycker också att det ska vara fred på jorden, men det blir det ju aldrig. Han följde efter henne när hon började gå mot utgången. Tar du ledigt i påskhelgen eller måste du kolla in landets fiender?

Säpo och Must får hålla efter dem. Jag ska ta det lugnt och kanske äta ett och annat ägg. Du ska förstås träffa Natasja Starkin.

Han skakade på huvudet och såg för ett ögonblick ut som en ledsen hund.

Det är slut.

Skötte du dig inte?

Jo, men vi hade för många andra intressen. Han höll upp dörren åt Johanna. Åtminstone jag. Hon kunde inte tänka på annat än sin klädkedja. Och jag hade ju min byrå.

Välkommen i gänget, sa Johanna Stjerne och fyrade av ett mycket falskt leende.

Det var mörkt i bilen. Björnsson hade ingen aning om hur länge de varit på väg. När han vaknade efter smällen i huvudet hade de gett honom en spruta som gjorde att han slocknade igen. Vid ett tillfälle hade han åter kommit till medvetande och hann se att de stannat på en bensinstation. Men synen varade bara i några sekunder. Sedan kände han åter ett stick i låret.

Nästa gång Björnsson kom till liv berodde det på att han skakades våldsamt. Då låg han på rygg i kall mossa i en grandunge. Högt över sig kunde han se stjärnor.

Han har vaknat, sa en röst som tycktes svagt bryta på tyska. Då sätter vi igång.

Fyra händer grep Björnsson ganska omilt och ryckte upp honom på fötter. Samtidigt tändes en strålkastare en bit bort. Han kunde se ett bord och tre stolar mellan några yviga granar. Det hårda halogenljuset bländade honom när han fördes framåt. Björnsson försökte kämpa emot, men det var lönlöst. Männen var kraftiga och själv kände han sig fortfarande darrig i hela kroppen av sprutorna och efter att ha legat i en obekväm ställning. Hur länge visste han inte.

Sedan såg han det.

Näringsminister Björnsson fylldes av en obetvinglig skräck när de släpade honom fram till ett kors av plankor. Det stod nergrävt i marken och var ungefär lika högt som han själv. Det stod en liten trälåda på marken och den måste han kliva upp på. Hans armar tvingades ut och fästes med gaffatejp på tvärslån. Sedan tejpade de samman hans ben, tog av honom skorna och sparkade undan trälådan.

Varför gör ni så här? vrålade han.

Det kom inget svar. En av dem flyttade strålkastaren så att den hamnade bakom bordet med de tre stolarna. Från korset var det kanske tre meter till bordet. Det lyste rätt in i ögonen på ministern. Kroppen kändes tung där den hängde. Han började redan få svårt att andas. De tre männen syntes i silhuett när två av dem slog sig ner på stolarna. Mannen i mitten förblev stående. Trots att de inte var maskerade kunde inte Björnsson se hur de såg ut. Det skarpa strålkastarljuset plågade hans ögon.

Rättegången kan börja, sa den stående mannen kallt och återigen tyckte ministern att han hörde en tysk accent. Är ni Jan Martin Björnsson?

Vet ni skitstövlar inte ens vem jag är fast ni kidnappat mig och fört mig hit … var fan jag nu är nånstans?

Svara! Annars vidtar vi åtgärder.

Näringsministern knep ihop munnen.

Mannen längst till höger reste sig och kom fram till honom. Björnsson kunde se ett blont rufsigt hår på ett ganska fyrkantigt ansikte. När karlen vred huvudet så att ögonen träffades av strålkastarljuset sken de som på ett kattdjur. Han höll en hammare i ena handen och en sjutumsspik i den andra.

Neeej!

Men protesten hade ingen verkan. Det gjorde ohyggligt ont när spiken drevs in i hans handflata. Ögonen tårades och omgivningen förvandlades till ett dis. Genom dimman tyckte han sig se ett leende i den blondes ansikte när han skar bort tejpen på den sidan av tvärslån.

Är ni Jan Martin Björnsson? sa den stående mannen vid bordet.

Rösten var klar och tydlig, stadig och opåverkad av de plågor som tydligt skymtade i näringsministerns ansikte.

Ja. Ordet klämdes fram som ett stönande.

Har ni i er befattning gjort en överenskommelse om kärnkraftens avvecklig?

Björnsson kraftsamlade sig, försökte bli kall och inte känna hur ont det gjorde i handen med spiken.

Vilka är ni? Med vad rätt gör ni detta mot mig? flåsade han.

De tre huvudena vid bordet såg ut att smälta samman till ett när de konfererade. Efter en halv minut nickade mannen i mitten.

Ni har rätt, ministern, sa han. Man bör veta vad man blir dömd av för instans. Vi är representanter för en ganska nybildad internationell organisation som heter Gröna Armé Fraktionen, förkortat GAF. Vår grupp kallas Kommando 2010. I den övergripande organisationens stadgar står att vi ska göra allt för att förhindra nukleär energiproduktion, hindra motorvägs- och brobyggen av stort format och att motarbeta pälsdjursuppförning.

Står det i stadgarna att ni har rätt att spika fast en svensk minister på ett kors?

Vi har ingen strafflag antagen, sa mannen. Vi anser det vara vårt privilegium att välja det straff som är passande för de svåra brottslingar vi griper. Han såg på klockan. Det har hunnit bli långfredag. Alltså är korsfästelse mycket symboliskt och bra. Jag återkommer till min fråga: har ni gjort en överenskommelse om avveckling av kärnkraften i Sverige?

Ja. Ministern lät gråtfärdig.

Har den överenskommelsen gjorts mellan regeringen, vänsterpartiet och centerpartiet?

Ja.

Jag har här en tidningsartikel. I den står det att det för er handlar om trettio till fyrtio år innan kärnkraften fasats ut helt. Är det vad som kommer att ske?

Gud! Det är ett resonemang. En hypotes?

Vad talar emot den hypotesen?

Björnsson gav upp. Han orkade inte med politiska resonemang i den här situationen.

Inte mycket, erkände han.

Alltså är regeringens löfte om att kärnkraften i Sverige ska vara avskaffad år 2010 en bluff, sa mannen.

Vi stängde Barsebäck.

Men den nya överenskommelsen lämnar en möjlighet att starta reaktorn igen.

Det vet jag inget om.

Förhörsledaren nickade. Mannen till höger reste sig igen. Han hade hammaren i handen när han kom fram till korset. Ministern stålsatte sig, men det hjälpte inte. Han vrålade ut smärtan när benen och den andra handen spikades fast. Och det onda blev än värre när tejpen togs bort och hela hans kroppstyngd vilade på tre sjutumsspikar.

Två av männen från GAF gick till bilen som skymtade mellan träden och öppnade bagageluckan.

Den tredje, mannen som tydligen var deras ledare, kom fram till korset.

"Vi finner att ni, näringsminister Jan Martin Björnsson, tillsammans med resten av den svenska regeringen, vänsterpartiets och centerpartiets ledningar, är skyldig till brott mot mänskligheten nu