Den osynlige mördaren

By Christian Holmqvist

Johannes Andersson och Elias Frontman hinner tänka att de borde vända om, tillbaka till stan. Vägarna längs skogen är tysta och öde, inte ett uns av spänning konstaterar de två uttråkade poliserna. Plötsligt får de in ett anrop om ett inbrott hos skogsägaren Björn Karlsson. Bara minuter senare påträffar de Björn död, sittandes på en stol med en yxa i huvudet. Två år senare har Anton Karlsson, Björns halvbror, dömts för mordet. Han hävdar dock sin oskuld och kontaktar journalisten Oskar Hjalmarsson som går med på att undersöka fallet på nytt. Är Anton oskyldig? Vem är i så fall den riktige mördaren? Och hur nära inpå kan mördaren komma innan Oskar förstår vad som verkligen hänt? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 12, 2022
• ISBN: 9788728396896

Book preview

Christian Holmqvist

Den osynlige mördaren

SAGA Egmont

Den osynlige mördaren

Omslagsfoto: Shutterstock, Unsplash & Pexels

Copyright © 2022 Christian Holmqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728396896

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den osyNlige mördAren

Kapitel 1

Kompakt tystnad låg över Värmlands öde skogar. Ett ihärdigt regn hade just upphört. Luften var fuktig och rå. Två skuggor rörde sig sakta fram vid skogsbrynet längs med den ensliga landsvägen. Ett avlägset vinande ljud närmade sig och från ett krön dök ett starkt bländade ljus upp från ett par strålkastare. De två skuggorna stelnade till och deras ögon blev till lysande reflexer.

Stanna! Älgar! utbrast Elias Frontman som satt på passagerarsidan. Jag vänjer mig aldrig. De är som spöken och de dyker alltid upp från ingenstans.

Polisbilen saktade ner och svängde in på en intilliggande rastplats. Älgarna blev snabbt till skuggor igen då de lunkade tillbaka in i skogen.

Behöver ändå sträcka på benen, sa Johannes Andersson samtidigt som han trummade med fingrarna på ratten. Andersson var en storväxt man med utpräglad mustasch. Mörkt hår och tätsittande ögon. Han lutade tillbaka huvudet mot nackstödet och suckade.

Jag saknar fotbollsderbyna i Stockholm.

Frontman tittade länge mot skogsbrynet där älgarna hade gått in.

Du är väl inte intresserad av fotboll?

Nej inte det minsta. Det jag saknar är att jaga iväg huliganer. Inte älgar.

Frontman skrattade till.

Det vore bättre om älgarna höll sig i skogen, det gäller även huliganerna.

Det jag menar är att det händer ju ingenting. Jag vill ha lite action. Jaga bus i segregerade områden och hålla ordning på kravaller vid politiska möten. Jag vill göra lite nytta och inte sitta i en bil på en öde landsväg.

Klaga inte. Vi har det ganska bra, eller hur? Frontman la upp ena foten på instrumentbrädan och satte händerna bakom nacken.

Bra och bra. Det är inte det jag menar. Andersson suckade. Jag minns hur dagarna gick rasande snabbt. Behövde inte fundera, bara jobba och ha kul.

Jag saknar då inte praktiktiden i Stockholm. Men du, visst förekommer det action här med, fast kanske inte i samma utsträckning.

Andersson gäspade länge.

Inbrott, fylla och slagsmål är inte samma sak. Jag måste göra något annat innan jag blir galen.

Visserligen, men du borde skaffa familj, då kommer du se livet med andra ögon. Sedan jag och Sigrid fick lilla Elton så vill vi inget annat än att bo här. Här är det lugnt och fint, inga skjutningar som i storstäderna. Här kan lillgrabben växa upp i en trygg miljö.

Jämfört med sin kollega Andersson var Frontman gängligt byggd. Trots det var han stark och uthållig. Många år av längdskidåkning på elitnivå var orsaken. Han hade haft blont hår fast efter att han börjat bli tunnhårig valde han att raka av allt. Det var både praktiskt och skönt.

De båda polismännen klev ur bilen och sträckte på sig. Andersson tittade på klockan och gick sedan mot närmaste buske. Frontman gäspade, lutade sig mot bilen och blickade längs med vägen åt båda hållen. Lite längre bort körde en bil ut från en avfart. Bilens röda lampor försvann bort i mörkret.

Ingen större trafik idag. Ska vi dra oss tillbaka till stan?

Andersson drog ner gylfen och ropade tillbaka:

Ja, lika bra det. Här händer det inte mycket. Inga fyllkörningar trots att det är lönehelg.

Det är 10-års jubileum på Costas pub ikväll. Kanske är alla där?

Något jag missat, men om vi hänger utanför puben kan vi säkert ta in några innan passet är slut. Andersson drog upp gylfen och gick upp på vägen.

Älgarna verkar ha dragit sig tillbaka. Han sträckte på sig och gäspade igen.

Du verkar trött. Frontman log. Vill du jag ska köra?

Nej då somnar jag. Fast du har rätt. Jag har varit tröttare än på länge, vet inte vad det beror på.

Hösten som kommer? Frontman satte sig och stängde dörren.

Mörkret och tristessen. Det kanske är det som är felet. Andersson slog igen dörren och startade motorn. Vid den här tiden varje år, blir jag så jävla låg. Jag avundas de som bor vid medelhavet och som slipper den här undergången som sker varje år. Jag tror fan att det är mörkret som kommer knäcka mig en vacker dag.

Undergången? Nu tar du väl allt i.

Det jag menar är att på sommaren är det så underbart med ljusa kvällar. Redan i augusti börjar kvällarna bli mörka och så blir det bara mörkare och mörkare. Det är det jag menar med undergången.

Tänk så här istället. Varje vår kommer livet tillbaka.

Lägg av med det där snacket. Det är bara floskler.

Du får söka till någon utlandstjänstgöring istället för att klaga.

Bra idé. Det ska jag tamejfan göra. Andersson körde ut på landsvägen och tryckte gasen i botten. En bil for hastigt ut på landsvägen från en avfart. Andersson ställde sig på bromsen.

Vad fan! Jävla idiot! Där har vi förmodligen vår första fyllekörning för idag, sa Frontman.

De körde upp strax bakom bilen och knappade in registreringsnumret i datorn. Efter ett par sekunder fick de svar.

Vem tillhör bilen? undrade Andersson.

Fan också! sa Frontman med en efterföljande suck.

Vadå?

Den tillhör oss.

Är det en civilare?

Ja. Den är registrerad i Karlstad. Vad tycker du, ska vi stoppa den?

Vete fan. Det kan bli pinsamt.

Det är vår plikt att kolla. Vi vet inte ens vem det är som kör.

Nej, det är sant. Det kan bli dumt om det är en höjdare. Andersson slog ena handen mot ratten och suckade. Bromsade kraftigt och svängde in mot vägrenen.

Vad gör du? frågade Frontman.

Jag tror vi har fått punktering. Andersson klev snabbt ur bilen och sparkade mot det vänstra framdäcket. Gick sedan ett varv runt bilen och sparkade på varje däck. Bilen de nyss följt syntes inte längre till och han satte sig framför ratten igen.

Frontman tittade länge på sin kollega innan han sa:

Varför gjorde du så där?

Jag vill inte försämra mina chanser till att bli befordrad.

Det har ju ingen betydelse.

Tro mig. Om det finns något yrke där det har en betydelse, så är det inom polisen. Nåja, medan du var ute och sparkade på alla däck kom det in ett trettio hemma hos Björn Karlsson.

Jo jag hörde anropet. Jag undrar vem det var?

Björn Karlsson. Traktens största skogsägare.

Jag menar, vem det är som har anmält inbrottet.

Anonymt samtal. Kan vara en granne eller kanske till och med de som gjort inbrottet. Frontman skrattade till. Eller varför inte den som körde civilbilen.

Lägg av. Det är säkert bara tillfälligheter att vem det nu var, körde på samma väg där Björn bor. Det bor ju minst ett tjugotal åt det hållet.

Kom igen nu. Vi måste åka. Har vi tur möter vi förövarna.

Andersson gjorde en U-sväng och körde fram och sedan in på avfarten.

Håll utkik åt höger så kollar jag åt vänster. Det kan ju vara så att de trycker i skogen och väntar på att vi ska köra förbi. Det är inte första gången sådant har hänt i så fall.

Efter fem minuter kom de fram till Björns gård. Ett flertal mindre byggnader varaven stor lada och så det pampiga stora boningshuset.

Man kan förstå om man gör inbrott här. Björn måste vara stenrik. Andersson körde fram till dörren och stängde av motorn.

Ja. Stenrik och snål. Han har ärvt allt efter sin far som var en av de största skogsägarna i Värmland. Frontman böjde sig fram och pekade mot dörren. Ser du vad jag ser?

Ja, dörren är öppen. Andersson klev ur bilen och drog fram sitt tjänstevapen. Frontman följde efter och gjorde samma sak. De gick fram till dörren, drog försiktigt upp den och lyssnade.

Hör du något? viskade Andersson.

Frontman skakade på huvudet och tog ett kliv in i hallen.

Hallå! ropade han. Polisen! Någon här?

Andersson klev förbi Frontman med ett stadigt grepp med båda händerna om pistolen. Ett lätt vinddrag drog förbi. Han stannade tvärt när ett knastrande ljud hördes från ett intilliggande rum. Andersson höjde pistol mot rummet och nickade mot Frontman att täcka ryggen på honom. Andersson tryckte sig sedan mot väggen. Klev snabbt fram i dörröppningen med pistolen riktad mot en brasa som brann friskt i eldstaden. På andra sidan rummet stod en altandörr stod på glänt. Han gick fram till altandörren och tittade ut. Vände sig sedan mot Frontman, skakade på huvudet och höjde på ögonbrynen.

Inga där.

Tror du de är kvar i huset? viskade Frontman.

Nej de har säkert gått ut bakvägen. Men det är oroväckande tyst. Var fan är Björn någonstans?

Vad ska vi göra? Frontman stoppade ner pistolen i hölstret och knäppte för spännet.

Vänta med det där till vi säkrat huset. Jag vill komma hem med livet i behåll. Frontman ryckte på axlarna och plockade fram pistolen igen.

De gick tillbaka samma väg de kom och stannade till i hallen. Andersson riktade blicken mot trappan och tog ett par steg upp för den. Frontman följde Andersson med blicken och backade. Han stötte till något med foten som gled in under en bänk. Han böjde sig ner och såg en röd keps.

Vad gör du? viskade Andersson.

Inget, jag råkade bara sparka till en keps.

Frontman frös till för en sekund, reste sig och spände blicken i Andersson.

Vad är det? Andersson tog ett par steg ner för trappan.

Jag tyckte mig höra något. Frontman pekade mot dörren.

Öppna den, sa Andersson som höjde pistolen och ställde sig en bit ifrån. Frontman tog tag i handtaget, räknade tyst till tre innan han ryckte upp dörren.

Andersson som var på väg framåt ryggade istället tillbaka och skrek till.

Vad i helvete!

Frontman kikade fram genom dörren, in i ett kök och spärrade upp ögonen. Satte handen för munnen och kvävde ett skrik. Han stapplade sedan ut genom ytterdörren, ställde sig bredbent och böjde sig fram. Andersson ropade från huset:

Håll ställningarna så kollar jag övervåningen.

Frontman drog några djupa andetag och tog sig för magen. När den värsta chocken lagt sig ställde han sig i dörröppningen och ropade:

Hur går det?

Andersson kom ner för trappan och skakade på huvudet:

Huset är tomt. Ser du något där ute?

Nej. De som gjort det här har förmodligen redan försvunnit.

Ja, säkerligen. Larmar du så går jag in och gör en första undersökningen av offret. Ja, eller tvärtom. Jag måste kunna klara av sådana saker jag också. Frontman gick förbi Andersson in i huset och ställde sig vid dörröppningen till köket. Han blundade och tog ett djupt andetag innan han långsamt slog upp ögonlocken.

En stol låg omkullvält och kroppen av det som förmodligen var Björn Karlsson, låg bakom. En yxa satt fast mitt i huvudet och blod hade runnit ut och bildat en stor mörkröd pöl. I fönstret stod det en liten radio med svag volym på. Frontman tog ett djupt andetag och vände tillbaka blicken mot den döde. De livlösa ögonen stirrade upp i taket och munnen var öppen som om han just skulle till att säga något. Anderson kom tillbaka in i huset och ställde sig bredvid Frontman.

Ingen snygg syn. Jag har slagit på stora trumman, larmat allt som går. Tekniker är redan på väg. Hur tror du det har gått till?

Frontman skakade på huvudet och sa:

Offret har suttit på stolen när någon har satt en yxa i huvudet på honom. Han har ramlat baklänges och döden måste ha varit omedelbar. Frontman gjorde en snabb överblick i rummet och konstaterade en flaska som var krossad på diskbänken. Blodstänk syntes på kökslådorna och på golvet.

Det verkar ha varit någon slags dispyt här.

Andersson fnyste till.

Det kan man lugnt säga. Vi går inte in längre än så här, utan låter teknikerna sköta resten.

Frontman nickade och tog sig för magen.

Det var en jävla avslutning på det här passet. Jag kommer inte kunna sova ikväll, den saken är säker.

Nej, och någonstans där ute finns mördaren. Var det inte du som nyss sa att här är det en trygg miljö att växa upp i?

Jag tar tillbaka allt jag sa. Det finns inga trygga platser.

Andersson knep ihop läpparna och nickade instämmande.

Jag ringer till stationen och säger att vår avlösning får komma hit. Frontman gick iväg en bit medan han ringde och sprang sedan tillbaka mot Andersson. Du kommer inte tro på vad de sa.

Vad menar du, sa Andersson.

Det kom just in ett tips till stationen om att gärningsmannen finns på Costas pub. Frontman och Andersson tittade länge på varandra.

Vad är det som händer?, sa Frontman. Hur i helvete kan någon redan veta vad som har hänt, när det nyss har hänt?

Vet i fan. Det är något skumt på gång, men vi drar dit.

Vi kan väl inte lämna mordplatsen?

Andersson gick ett par meter bort och tittade runt på den mörka omgivningen.

Det känns som om vi är iakttagna. Han vände sig sedan om mot sin kollega och skakade på huvudet.

Vad vi än gör, kommer vi göra fel.

Om vi stannar gör vi inte fel, eller?

Det är sant, men om vi kan gripa en mördare så måste det vara det rätta. Eller så gör vi rätt och fel på samma gång?

Andersson ryckte på axlarna och satte sig på förarsätet.

Vi har ett namn. Kom nu, vi åker dit och tar honom. Det där du sa om våren, att livet kommer tillbaka, det är bara en illusion. I det här fallet kommer livet inte tillbaka.

Kapitel 2

Två år senare klev Oskar Hjalmarsson in på anstalten i Norrtälje. Det var här man förvarade högriskfångar, mördare, sexförbrytare, där risken fanns att de kunde skada andra eller sig själva.

Efter ID-kontroll och kroppsvisitering blev han visad till ett väntrum. Han satte sig ner och tittade sig omkring i ett kalt rum. Färgen på väggarna var i gul nyans eller ett försök till att vara gult. Oskar fnyste till. Snarare var nyansen vit och som med åren hade gulnat. Slitna möbler och ett golv som var utnött. Det fanns ingen tavla eller någon utsmyckning för att göra det hemtrevligt. Det var inte mycket för världen men det hade han inte heller väntat sig. Det var ju inget hotell utan en förvaring av grovt kriminella. Kriminalvården hade heller inte pengar i överflöd för att göra mysigt för besökare och det fanns heller ingen anledning till det. Det var den ena sidan av myntet. Den andra var att man istället gjorde allt för att återställa ordningen. Få bukt medde som gjorde kriminella handlingar och att ge dem en trevligare miljö att vistas i för att de skulle bättra sig. Fast om brottet blev till en belöning så föll ju hela idén med straff och straff var ju i grunden till för att avskräcka folk till att begå brott.

I väntan drog han bort hårsnodden och drog med händerna genom det långa håret och satte omsorgsfullt tillbaka snodden. Rättade till slipsknuten men tog genast av den och la den i kavajfickan. Ville se prydlig ut men inte för prydlig. Drog med handen på hakan och undrade om han skulle rakat av sig skäggstubben.

På bussresan från Stockholm hade ångern krupit sig på. Vad hade han gett sig in på? Förra gången det begav sig hade han lyssnat på en morddömd intern som påstått sig vara oskyldig. Mannen var dömd för att ha mördat sin flickvän och enligt Oskar så var domen bara byggd på indicier. Mannen hade varit så trovärdig i sin berättelse så att Oskar hade gjort allt för att få honom frikänd. Men ju mer han grävde i fallet blev bevisen tydligare och tvivlen tynade bort. Mannens redogörelse var inget annat än ren lögn och hade gjort Oskar till åtlöje bland sina journalistkollegor och även av poliser och åklagare.

Aldrig mer skulle han lita så blint på en människa som han då hade gjort. Orsaken till sin blindhet var dyrkan till vad Hannes Råstam hade åstadkommit med fallet Tomas Quick. Att få avslöja en rättsskandal var inte bara en personlig triumf, det var i nationens intresse. Dessutom sålde sådana böcker som smör i solsken och skulle göra ens namn respekterat för alla. Istället fick Oskar lämna scenen med svansen mellan benen och en bästsäljare uteblev.

Nu var han tillbaka på ett fängelse för att återigen lyssna på en morddömd medborgare som påstod sig vara oskyldig. Varför? Oskar begravde ansiktet i sina händer och stönade till.

Var det för att han blint alltid trodde på den oskyldiga människan? Eller ville han bara få en revansch och peka finger åt de som tvivlade på honom? Det var inte läge att visa sin ånger nu. Han rätade på sig, klappade kinderna med händerna och skulle nu koncentrera sig på sin uppgift.

Det var något visst med att gå in i på en anstalt. Bakom murarna fanns en annan värld, andra regler och en annan rättvisa. Här var våldsmän respekterade. De som rånat banker eller mördat konkurrenter i syfte att vinna status stod högt i kurs. De som mördat kvinnor, barn eller var sexualbrottslingar stod lägst i kurs och riskerade sina liv varje dag. Mannen han skulle besöka var dömd för mord. Han hette Anton Karlsson och var dömd för att ha mördat skogsägaren Björn Karlsson och som dessutom var hans halvbror. Var i hierarkin han hade hamnat fanns det delade meningar om. Än så länge hade han överlevt den korta tid han tillbringat i fängelset.

Oskar blev visad till ett annat rum och slog sig ner bakom ett bord för att vänta. Han tog upp en pappersservett och torkade pannan och gned sedan händerna tills pappret gick sönder. Den här gången skulle han inte låta sig luras utan han skulle ställa de rätta frågorna och inte lova något som kunde ge Anton hopp. Han var en dömd mördare och så fick det bli tills vidare.

Oskar plockade upp ett anteckningsblock och en penna som noga blivit kontrollerad av vakterna. Han la den bredvid blocket och drog ett djup andetag. Sekunden efter kom Anton in i sällskap med en vakt. Anton som var iklädd en brun overall slog sig ner framför Oskar och nickade. Vakten gick ut och stängde dörren efter sig. Oskar gjorde en snabb analys av den man som hade kallat på honom.

Anton som var i fyrtioårsåldern hade rufsigt grått hår, var orakad och såg allmänt härjad ut. Det såg inte ut som om han hade några blåmärken och kanske var han en respekterad intern av de andra. Efter en lång stund av tystnad sa Anton:

Tack för att du ville komma och lyssna på vad jag har att säga.

Oskar höjde på ögonbrynen och flackade med ögonen.

Jag vet inte om jag är rätt man för dig och ärligt talat vet jag inte vad jag gör här över huvud taget.

Nåja, du är ju här nu, eller hur?

Okej. Du ville att jag skulle lyssna på vad du har att säga. Men först vill jag veta varför du vill prata med just mig?

Anton la armarna i kors och nickade.

För några år sedan läste jag om ett fall i tidningen. Det handlade om en man som var dömd för ett mord på sin flickvän. Jag mindes hur han överklagade fallet med hjälp av en journalist men att han inte blev frikänd, för att han var den person som gjorde det. Dödade sin flickvän menar jag.

Oskar suckade och reste sig upp.

Vill du prata om det så tackar jag för mig.

Nej vänta. Det jag vill säga är att jag beundrade ditt engagemang och när jag läste om fallet så trodde jag verkligen att han var oskyldig. Ditt arbete var inte heller ogjort. Vad menar du?

Jo, innan du grävde i fallet fanns det starka tvivel på att han verkligen var skyldig. Efteråt så var det klargjort att det verkligen var han som var mördaren.

Vad vill du få sagt med det?

Att du gjorde ett jäkligt bra jobb.

Och att jag blev till åtlöje. Jag hade påbörjat en bok om fallet och var nästan klar när sanningen uppdagades. Jag hade fått ett förskott av ett förlag och allt arbete jag lagt ner var förgäves. Min stora dröm att få ge ut en bok gick i stöpet. Det var dessutom jävligt pinsamt att ringa förlaget och säga som det var.

Det kan jag förstå. Fast jag skulle istället säga att utan ditt gedigna arbete så hade tvivlen funnits kvar, men jag beklagar att din dröm inte gick i uppfyllelse.

Oskar vände ner blicken mot bordet och skakade på huvudet.

Ska vi istället prata om varför jag är här?

Jag ska gå rakt på sak. Jag är oskyldig till mordet på min halvbror Björn Karlsson. Antons röst var lugn och sansad. Inga stamningar eller ett uns av osäkerhet.

Ta inte illa upp nu, men det vill du att jag ska tro på? Oskar tittade på Anton och log snett.

Det behöver du inte göra, fast om du gör det och lyckas bevisa min oskuld kommer du bli rik på den bok du kan skriva.

Eller bli till åtlöje igen. Oskar skrattade till. Det är en sak jag undrar. Varför ska jag tro på att du är oskyldig? Jag behöver något att gå på.

Har du läst om fallet?

Ja, två gånger. Det är inte mycket som tyder på att du är oskyldig. Det finns vittnen på att du befann dig på mordplatsen vid tidpunkten för mordet och ditt DNA fanns på mordvapnet och…

Anton höjde ett finger i luften.

Lyssna för fan. Anton drog en djup suck. Jag slog sönder en flaska och skar mig i handen. När jag viftade med den så försökte Björn ta den ifrån mig varav han skar sig på den. Det var för i helvete så det gick till. DNA kan ta sig i skrevet.

Jaha men det talar inte emot det andra som hände, eller?

Ja, jag vet att bevisen är starka men det finns också indicier som inte stämmer, något som inte kom fram i rättegången. Eller snarare så var det inget som tydligen blev av värde.

Du hade väl en försvarare?

Anton suckade och tittade ner i bordet.

Han gjorde så gott han kunde. Men den tekniska bevisningen och vittnet övervägde indicierna och hovrätten var enig i sitt beslut om att jag kallblodigt mördat min halvbror. Nu sitter jag här på livstid och har ingen chans till att överklaga till Högsta domstolen om inte någon hjälper mig. Anton vände upp blicken och log. Oskar undvek Antons blick och tittade upp i taket och sedan ner på sitt tomma anteckningsblock.

Ärligt talat så känns det här dödfött. Polisen har gjort ett grundligt jobb och åklagaren likaså. Vad jag förstår så har både tingsrätten och hovrätten gjort samma bedömning. Jag ser inte att jag skulle kunna tillföra något som så att du skulle kunna få till en resning. Jag är ledsen men det är fakta.

Anton nickade och log snett.

"Jag förstår dig men det finns en sak som