Eddie och Johanna

By Viveca Lärn

Eddie tillbringar sommaren med sin faster Soffan vid havet i Lysekil. Men först måste han ta bussen till henne helt ensam. I själva verket skulle han hellre ha stannat hemma och lekt vid sin lilla bäck, för i havet finns stora maneter, som han fasar för mer än för hajar eller ubåtar. Men Eddies pappa har bestämt att Eddie behöver havsluft för sin astma. I Lysekil träffar han Johanna. Johanna är sju och ett halvt år, hon har tandglugg, stora bruna ögon och bor i ett blått hus. Dessutom kan hon redan simma och verkar inte vara rädd för någonting.Böckerna handlar om Eddie som börjar skolan. I Viveca Lärns böcker om Mimmi, är det Eddie som är lillebror till Mimmis kompis Anders. SVT:s julkalender 1994, Håll huvet kallt, baserar sig på berättelserna om Eddie.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 4, 2020
• ISBN: 9788711504918

Book preview

www.egmont.com"

Kapitel 1

Jag är en äkta bussresenär. Ingen kan kasta av mig.

Eddie kände efter i jackfickan. Där låg magnetkortet ordentligt på plats. Och magnetkortet var beviset på att han var en äkta bussresenär. Det var bara en liten stund sedan Anders vinkat av Eddie på Nils Erikssonsplatsen i Göteborg. När de kom dit stod där fullt med bussar, kanske trettiofyra, men på den smutsigaste bussen stod det Lysekils-Expressen. Den var tuffast och det var den Eddie skulle åka med. På skylten stod det 840.

Eddie såg sig försiktigt omkring. Vart hade de andra 839 bussarna tagit vägen, det kunde man undra. Hoppas inte de kört i havet.

Anders gav Eddie en liten papperspåse av mjukt vitt papper, inte för att kräkas i eller något annat dumt. Nej, den var nästan fylld med färskt lösgodis: röda Ferrari, lila nappar, gröna grodor, bruna skosnören och svart djungelvrål. Och det var inte Eddies enda packning. Han hade sin ryggsäck med sig. I den fanns två T-shirts, lite underkläder, en ficklampa, en tom snusdosa, ventolinsprayen mot astman, en halv Kalle Anka-tidning från 1993 och glasburken med vattensköldpaddan Maxon Jonsson. Eddie hade borrat hål i locket för att Maxon Jonsson skulle kunna andas under resan.

Anders fixade och donade åt Eddie på bussen. Han gick runt och tittade kritiskt på alla platserna i den tomma bussen. Han inspekterade först platserna precis bakom förarhytten, men föreföll inte riktigt nöjd.

Bra ventilation! I och för sig bra för allergiker, sa han, men för stökigt. Och det kan faktiskt bli riktigt farligt! Tänk om en massa tanter kommer inrusande genom framdörren och börjar bråka med första bästa passagerare. Och det är du! Kanske har de rödrutiga shoppingvagnar att slåss med! Och det kan hända ännu värre saker! Om chauffören skulle tuppa av och ramla ihop över ratten fullständigt avsvimmad – då är det du som får hoppa in och köra, Eddie! Va va va! sa Eddie och hans underläpp började darra. Jag kan inte köra buss. Jag är ju bara sju år.

Just därför skall du inte sitta där. Det ordnade jag, sa Anders belåtet. Nu hade du tur!

De banade sig fram genom den nästan kusligt tomma och tysta bussen. Det var inte ens riktigt ljust därinne, nej, skumt var det och gammal banan luktade det.

När de kom till första platsen efter mittdörren sken Anders upp.

Här blir bra, sa han. Här har du extra plats för benen så du slipper veckla ihop dig som ett dragspel.

Eddie tittade ner på sina små ben. Jeansen var nästan rena.

Det blir bra, Handers, sa han förtjust. Här sitter jag så jag får plats med benen. Jag slipper veckla ihop dem som ett dragspel.

Anders heter jag, sa Anders, men han lät inte arg.

Just det, svarade Eddie. Anders, det kommer jag ihåg nu.

Han tittade beundrande på sin storebror. Anders runda glasögon var alldeles nyputsade och blanka. Det var de oftast. Det var för att Anders inte ville missa något. Han visste faktiskt det mesta fastän han bara var tio år. Till exempel fattade han centrallås. Eddie önskade mycket att Anders skulle åkt med samma buss som han till Lysekil, men det vågade han inte säga högt. Det hade inte Anders tyckt om.

Och så pratar du inte med främmande personer, förmanade Anders med strängare röst. Främmande personer vill bara lura i dig kokain.

Usch. I så fall tar jag bara en liten bit. Vad är det förresten? frågade Eddie. Han tyckte det lät rätt gott. Coca-Cola tyckte han mycket om. Av kokain fick man antagligen ännu mer bubbel i näsan.

Anders suckade. Det är knark! Vet du ingenting om livet?

Anders grep tag i Eddies handled där hans egen swatchklocka med leopardbandet av plast satt ordentligt fast. Han ångrade plötsligt att han lånat ut den.

Kan du klockan nu då, Eddie?

O ja, sa Eddie. Tio över nio.

Det var den när vi åkte hemifrån, ja, sa Anders irriterat. Det är ingen idé att du får låna min fina klocka om du inte kan klockan, fattar du väl. Då är det bättre jag har den själv.

Men jag kan klockan, Anders, sa Eddie ivrigt. Fråga mig vad den är.

Jag gjorde just det och du sa tio över nio, din klantapa. Det var den ju för en timme sen.

Jag glömde att det blivit vintertid nu, sa Eddie listigt och båda började skratta. Eddie drog ner jackärmarna över händerna för att Anders skulle glömma sin klocka.

Just då kom chauffören. Han tittade inte ens på pojkarna, utan krängde av sig sin jacka som han hängde upp på en krok i förarhytten. Det såg hemtrevligt ut. Sen öppnade han sin biljettväska och tog upp ett magnetkort som han stämplade i den gröna apparaten.

Såg du? sa Anders. Stackars chaufför, han måste också betala fastän det är han som kör bussen.

Chauffören hade oljigt hår och allvarliga blå ögon. Han tittade i backspegeln, satte på radion och så startade han motorn.

Hjälp, viskade Eddie. Nu kör han. Du måste gå av nu, Handers, gör inte det!

Anders pressade ihop läpparna. Han önskade att de haft en mindre buss till Lysekil. Eddie såg så liten ut i den här.

Glasögonen blev alldeles immiga. Han knuffade till Eddie på axeln så han ramlade ner i stolen med en duns.

Tjabba Eddie! sa han.

Eddie blinkade och svalde.

Tjabba Anders! viskade han.

Anders hoppade ut genom mittdörren och ställde sig på hållplatsen med händerna i fickorna. När bussen svängde ut gjorde han ett litet kast bakåt med huvudet åt Eddie och log snällt med sina nya stora, sneda tänder. Han böjde upp skärmen på sin keps.

Eddie försökte le lite också. Han hade glugg i stället för framtänder och ingen keps. Han vinkade till Anders med båda händerna och kände konstig kramp i magen, som om han ätit tusen nedfallna plommon.

Bussen körde ut på leden och passerade gasklockan. Eddie pressade ansiktet mot rutan som var alldeles kall. Han kunde titta ner i bilarna. I en bakruta såg han en lurvig hund med långa öron. Eddie suckade lite. Han tålde inte hundar. Inte en enda hund.

Det var lite därför han skulle skickas till Lysekil och vistas där några höstdagar. Hans pappa hade fått för sig att havsluft skulle vara bra för Eddie. Själv skulle han åka till ett annat hem i tjugoåtta dagar för att lära sig sluta dricka sprit. Och Anders då? Jo, han skulle till tandläkaren och få tandställning just idag. Senare skulle han komma efter till Lysekil med en annan buss. Det var så dags...

Vilken röra. Eddie suckade igen. Hade han själv fått bestämma hade han stannat hemma vid sin egen lilla bäck där han visste hur allting var. Och på nätterna skulle han legat i sin egen säng och tittat på ljusskenet som vandrade över taket varje gång en bil passerade nere på landsvägen. Det var trygghet det. Inte en främmande hemsk stad vid det stora, kalla, djupa havet.

Ni får det tryggt och bra hos syrran, sa Lennart belåtet. Passa på att andas nu när du är vid havet, Eddie. Det är bra för dig.

Eddie dinglade med benen. Han undrade hur gammal man skulle vara för att nå ner med fötterna till ett bussgolv. Tänk om inte hans faster mötte honom när han kom fram. Det vore typiskt henne med sin gnälliga röst och arga panna.

Jaså Eddie, skulle jag möta honom? Hur skall jag komma ihåg det – jag som har så mycket att göra. Det är vittvätten och kulörtvätten och putsa diskbänken och det ena med det andra. Vem är Eddie förresten?

Lennarts äldre syster Soffan var inte alls lik sin lillebror. När Lennart var nykter och hade rutig skjorta såg han nästan ut som Elvis Presley. Soffan såg mera ut som en japansk brottare eller kanske en bambatant. Och så hade hon fyra jättestora vuxna barn med ring i örat. Men de hade flyttat hemifrån allihop som tur var. Eddie blev nästan arg när han tänkte på att Soffan glömt att möta honom när han kom fram. Stod väl hemma och stekte fisk eller satt och lade ett jättestort pussel, ett sånt där tråkigt som föreställde hundrasexton svanar som simmar bland isflak. Eller också läste hon postorderkataloger från Ellos med färska damunderkläder och spräckliga herrtröjor.

Bussen körde över Göta Älv-bron och Eddie tittade ut mot inloppet till Göteborgs hamn. Det var klar kall höstluft nu, så han kunde se nästan hur långt som helst. Varför kunde han inte vara här i Göteborg i stället? Här fanns väl havsluft så det räckte? Han såg till och med en mås. Fast maneter fanns det säkert i Göteborg precis som i Lysekil. Av allt farligt