Elfrida

By Berit Gullberg

Det är svårt att tro att det ska bli något av Elfrida. Den späda lilla flickan med det toviga håret och de blanka ögonen. När hennes nya fosterföräldrar, torparsmeden Herman och hans fru Karna, för första gången ser henne, kan hon varken stå på benen eller äta själv. Dessutom är hon folkskygg och alldeles stum. Hur i hela världen ska de lyckas hålla detta barn vid liv? I socknen tisslas och tasslas det om den underliga flickan hos smeden. Den lilla oäktingen som inget kan. Kommer hon någonsin bli som hon ska? "Elfrida" är en hjärtevärmande berättelse om de underverk som en trygg och kärleksfull familj kan göra för ett barn. Det är också en berättelse om att få en andra chans i livet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726896541

Book preview

I den sista långa uppförsbacken får Ingrid Nilsson plötsligt näsblod. Hon sätter skyndsamt ner sin resväska i den dammiga dikesrenen och kupar den ena handen kring näsa och mun. Med den andra öppnar hon fumligt väskans lås och trevar efter en näsduk mellan de omsorgsfullt nedpackade barnkläderna. Men hon hinner inte hejda det varma blodflödet som sipprar mellan fingrarna och redan fläckat kjolen med roströda stänk. Hon pressar linnekluten mot näsan och lutar sig bakåt mot en pilstam.

Hettan skälver tung och flimrande över landskapet. Trädens lövverk står orörliga, inte en vindfläkt känns. Hon ser med klibbande ögonlock ner mot byn, där molnmassorna står stilla över trappgavelkyrkans bländvita torn. Hon drar med tungspetsen över sina torra läppar och betraktar kjolfåll och kängor som blivit gråvita av vägdammet. Svetten har färgat blusens ärmhålor svarta.

Sedan tidigt i gryningen denna heta dag har hon varit på väg, stötts mellan hårda ryggar på det sotiga ångbåtsdäcket över sundet, suttit inklämd på skakande träbänkar i den kväljande varma tågkupén. Hon har släpat väskan längs dammrykande vägar påpassad av gårdshundarnas skall. Glanande ögon bakom gardinerna i byhusens fönster, samtal som avstannat när hon passerat. Nyfikenheten som sög efter den främmande kvinnans trötta steg och slutna ansikte.

Ingrid lyfter prövande sin blodiga näsduk och märker till sin grämelse att hon tagit miste och använt ett av barnets linnen. Det hade legat överst bland de fint hopvikta plaggen: Livstyckena, byxorna, jackan… Tösen måste ha vuxit ur det gamla för länge sedan, tänker hon plötsligt. Ja Herregud, som tiden gått.

Det blir trångt och hopsnört i strupen igen vid tanken på det förestående mötet.

Ännu kan hon inte se gården som ligger därborta bakom vägkrönet, bara vårdträdet skjuter upp sitt grönkullriga huvud vid horisontlinjen. Från de mörkgröna betesfälten runtomkring stiger den fräna doften av jord och ruttnande blast. Bortåt åkrarna rör sig slåtterfolket långsamt med liar och räfsor, några småbarn far som prickar mellan vuxenfolk och skrindor, är väl svåra att hålla vid arbete så här framåt dagen.

Sensommar med åskkänning, stackmolnen backar på varandra som jättelika bolster, ligger dovblå och hotande och ruvar på oväder.

Det är den fjärde augusti år 1900. Ingrid Nilsson kommer att för första gången på tre år få återse sitt barn sedan det utackorderats till ett fosterhem i norra Skåne. Mötet skärrar henne, har hållit henne sömnlös och frånvarande i tankarna den senaste tiden.

Ja Gud vet, hur detta kunde ha hänt Ingrid! Hon som hela sin ungdom hållit sig undan karlfolk, nästan skytt dem, hon som suttit lutad över sin bibel i pigkammaren om kvällarna, drömt ut genom fönstret i skymningen om ett redigt äktenskap någon gång i framtiden. Hur kunde detta ha hänt? Hon förbannade sig själv och den korta stund av galenskap som fråntagit henne både hennes oskuld och den ringa möjlighet hon haft att någorlunda påverka och förfoga över sitt eget liv. Bara dessa få timmar en ljus sommarnatt, då den man hon aldrig ens vågat tänka på, viskat förnuftet ur hennes öron och smekt hennes knän till uppgivenhet och glömska.

Fadern till det väntade barnet var son på gården där Ingrid tjänade piga och få var möjligheterna till upprättelse. Det hade inte hjälpt att han tillstått att han var barnafadern. Han fick inte ens sitt namn inskrivet i kyrkboken. Ingrid blev ombedd att snarast ge sig av från gården och se sig om efter en ny plats; hon skulle bort snarast med skammen och den växande magen. Hon hade gått där förgråten och våndats, slagit bort de andra pigornas tissel om huskurer och hjälp med strumpstickor, inte vetat sig någon råd.

Men genom sonens påtryckningar lyckades bondfolket skaffa både en plats till Ingrid i Danmark och ett fosterhem till det väntade barnet.

Nu har Ingrid sedan tre år tillbaka tjänat hos ett herrskap på Jylland, ett tystlåtet äldre par som aldrig hört sig för om hennes förflutna, än mindre brytt sig om hennes nuvarande sinnestillstånd. Hon är tacksam över deras tystnad och likgiltighet.

Ingrid torkar av sina blodiga fingrar, spottar på linnet och gnider sig kring näsan. Sedan griper hon väskan och fortsätter med bestämda steg den sista sträckan fram till gården.

Där dyker huset fram kalkvitt i solljuset med slitet halmtak och svartnat korsvirke. Ett hundskall hugger sönder tystnaden, far ekande runt den ödsliga gårdsplanen. Vid kortsidan av huset står gräset högt och oslaget, tovor ruggar mellan gårdsstenarna, bruna pölar av gödselvatten stinker i solgasset. Vid stallängan är dörren uppvräkt till vagnslidret, några gäss med långsträckta halsar vaggar obestämt ut från mörkret därinne. Tistlarna i rabatten snor sig vresigt mellan brunbrända rosenblad.

Ingrid tvekar med stegen. Nu upptäcker hon den avfallna väggrappningen, sophinken på trappstenen. Fönstren glor svarta och misstänksamma mot henne.

Hon stannar på gårdsplanen och sätter ner väskan, ser sig rådvill omkring.

– Hallå, ropar hon. Är någon hemma?

Hundkopplet rasslar, morrningen är dov och ovälkomnande.

Hon går fram till dörren och bankar några korta slag.

– Hallå, är någon hemma?

Tystnad.

– Hallå, är någon där?

Hon bankar igen. Inget svar. Inte ett ljud. Men de hade ju ändå kommit överens… de visste ju.

Hon trycker upp den knirkande dörren och stannar i den svarta farstun. En doft av bränd potatis slår emot henne. Efter en stund avtecknar sig konturerna av ytterkläder och trätofflor mot väggen. I det kvalmiga köket surrar flugorna slött kring taklampan, väsnas i fönstret. På den överlastade spisen lutar en odiskad kastrullhög, fasttorkade matrester på skevande fat, vattnet kallnat i zinkbaljan. Entonigt knäpper golvuret vid stugdörren, delar in tystnaden.

– Hallå, törs Ingrid igen. Är det någon hemma?

Flugornas kör ökar i ljudstyrka.

Ett plötsligt ljud får Ingrid att fara runt. I en gungstol vid spiselvrån skönjer hon i halvdunklet en kurande hög av schalar och kjolar. Illvilliga är ögonblänken. Där sitter hon den gamla kärringen med stickande blick i det hoptorkade anletet. Munnen är infallen som ett spargrisestreck, hakan gisten, vitskäggig, ögonbrynen som tofsar, näsan liten och sneböjd som en hönsnäbb.

Ingrid går fram till den gamla, söker fånga hennes blick. Hon föser undan den lortiga schalen, trevar efter kontakt med hennes skinntorra händer. Livlösa ligger de i gumknät, fågelklor till naglar. Ingrid ruskar dem.

– Är tant ensam? ropar hon med gäll röst. Det är Ingrid Nilsson. Det hade bestämts att jag skulle komma idag. Var är barnet… var är Elfrida? Rösten knyter sig.

Gummans pupiller irrar, står stilla, slocknar igen. Läpparna spänner över gommen.

– Hör tant inte? Var är tösen? Var är Elfrida?

Fågelpupillerna döda, ansiktet stumt. Ingrid släpper den hoptorkade handen och ser sig förtvivlat runt.

Därborta står dörren till salen på glänt, det är svalt och dunkelt därinne med fördragna gardiner. Ett svagt ljud väcker Ingrids uppmärksamhet, hon springer fram till salsdörren och far med blicken efter golvet.

Till hälften dold av en stol sitter en unge och glor på henne med uttryckslös blick. Saliven rinner ur hennes halvöppna läppar, ansiktet är tunt och fnasigt, hon har röda fläckar kring munnen, håret hänger halvlångt och tovigt efter den krumma ryggen. Barfota är ungen, håller en söndertuggad grytlapp mellan mun och tumme. När Ingrid hastigt böjer sig framåt, ryggar barnet tillbaka, flackar med blicken, vänder sig bort och suckar.

Med tunga ben faller Ingrid på knä bredvid barnet.

– Herregud, som är i himmelen, viskar hon högt. Skall detta vara mitt barn? Skall detta vara Elfrida?

Hon stryker tösen försiktigt över huvudet. Får ingen reaktion. Hon lyfter den lätta kroppen och försöker fånga hennes blick. En frän doft av urin tränger genom kolten. Händerna är låsta i kramp, likt kycklingklor. På överläppen ligger en snorsträng genomskinlig som spindelväv.

Ingrid lutar huvudet mot barnets axel, hon drar djupt efter andan. Gode Gud, var det inte svårt nog ändå? Skulle också barnet få lida för hennes skuld? Hon har svårt att hålla gråten tillbaka, andas kvidande mot tösens torra hår.

– Herre Gud, som var i himmelen. Hennes Elfrida…

Då står plötsligt gumskrället i dörren, uppdykt som ur tomma intet. Hon klipper med vattniga ögon, händerna plockar över förklät. Ingrid sätter hastigt ner barnet på golvet igen. Hon tränger sig förbi gumman och rusar ut ur huset. Ut, ut till ljus och luft!

Med skakande ben står hon åter på gårdsplanen, blicken desperat efter mänskligt liv. Inte en själ… Bara gårdshunden följer henne med blicken, morrningen raspar ur strupen.

Folket är tydligen ute på fälten. Hon måste dit. Måste få tala med någon. Kängorna smäller mot stenläggningen, stegen skallar mot de solheta väggarna. Hon tar en obestämd kurs nermot åkrarna, rusar andfådd med dunkande bröst.

Hästen ångar svett efter sidorna, vänder huvudet och klipper med öronen mot Ingrid som kommer snubblande i stubbåkern med stråhatt och långkjol. Barnen stannar upp i sina lekar, pekar och ropar åt de vuxna. En kvinna reser sig upp och ser bort mot henne, skuggar med handen över ögonen. Ingrid stannar flämtande med knogen mot bluslivet.

En grovvuxen karl ställer långsamt från sig lien, stryker sig dröjande över munnen, går sakta fram mot Ingrid, där hon står med ängslan i blicken. Han spottar i backen, drar skjortärmen över pannsvetten. Ett moln av surrande flugor står kring hans rygg.

– Vad var det om? ropar han skrovligt.

– Det är Ingrid Nilsson, Elfridas moder. Hennes röst har svårt att bära.

En av kvinnorna, glosögd, bentorr, slänger undan kärven och reser sig mödosamt, linkar efter mannen. Skördefolket passar på att ta en kort paus. Karlarna lägger in prillor, kvinnorna drar sig åt ryggen, glor hungrigt efter mötet mellan husbondfolket och den främmande.

– Så hon kom redan idag? Bonden harsklar och spottar i backen igen. Kvinnan synar Ingrid ingående, nerifrån och upp, nitar blicken åt blodfläckarna på kjolen. Hon torkar händerna över förklät och kastar med huvudet.

– En visste inte bestämt när hon skulle komma, säger hon kort. Vi får väl gå hem en stund. Hon vänder sig om och vränger blicken mot slåtterfolket.

De tre slår tigande följe mot gården.

– Är tösen frisk? framkastar Ingrid till sist. Bondfolket med blickarna sänkta. Tiger surmulet. Ingrid skyndar på stegen men blir inte följd.

Efter en stund slänger bonden en blick på hustrun.

– Det går ingen nöd på ungen, säger han, liksom för sig själv. Men… Hon är väl slö liksom, vill inte mycket. Sitter mest för seg själv och suckar. Hon är sen, såna kan ju glyttar vara.

Bondhustrun knörper med munnen.

Inget mer blir sagt dem emellan.

De går tigande in i huset. Gumman har slagit sig ner vid köksbordet. Hon sitter och ältar segt kött i sin tandlösa gom. Hennes tomma malande kryper genom tystnaden, hon smackar och suger, flinar dumt med blicken. I knät har hon hasat upp Elfrida. Ungen sitter med slappa armar och ben, ögonen halvsovande. Gumman kröker in handen i sin mun, plockar ut den slemmiga massan med fågelhanden, ser stryktäckt på de inkommande, gommen glappar. Hon försöker krafsa upp barnets mun och tvinga henne att svälja, pressar fingrarna över hennes läppar. Fladdrar med blicken åt Ingrid.

Elfrida skyddar ansiktet med händerna, gnyr och kränger. Vänder sig sedan stumt mot de tre vuxna och ser på dem med hjälplösa ögon.

Ingrids händer tunga över bröstet. Hon rusar fram och sliter barnet ur gummans krampgrepp. Håller barnkroppen till sig, hennes andhämtning kommer stötvis.

Bonden tar en skopa vatten, dricker och rapar. Hustruns ögon svartnar, hon håller armarna hårt i kors över magen.

– Gammelmor gör så gott hon kan, säger hon anklagande. Ungen är hopplös.

Bondfolket sida vid sida, gumman flinar och kratsar över sin skäggiga haka. Tystnaden. Flugornas summanden. Köksklockans tickande.

Efter detta besök beslöt sig Ingrid att ändra på barnets levnad. Hon lyckades flytta Elfrida till ett nytt fosterhem. De nya föräldrarna var avlägsna släktingar till fadern och bodde några mil neråt landet.

Det är ett höglänt och ljusöppet landskap. Ängar och hagar är kantade av mödans stengärdsgårdar. I den svala bokskogen lyser lövmattorna röda i solstrimmorna. Från krön och höjder skymtar sjöns blå täcke genomskuret av lummiga holmar. I skogsbrynet växer gökärten om våren och majnycklarna vaggar sina gula klockor. Vid kärret blossar ängsörtens vita knippen i kvällsskymningen.

På vägen upp mot torpet genom den täta granskogen försvinner ljuset. Smal och krokig stryker den under de svartnande granarna. Här förmår inte solen lysa genom, det är vildvuxet och ogenomträngligt. Och nog lyfter det i benen på barnen, då de springer förbi. De tänker på luffare och annat löst folk, som brukar ta sin nattliga tillflykt under de rävröda risruskorna.

På det hemskaste stället står det vålbundna trädet med det stora egendomliga hålet i stammen. Dess grenar knyter sig som i kramp, de sträcker sig mot himlen högt däruppe, som de stannat i en plågsam rörelse. Barnen på flygande fötter, känner Busemannen flåsa i nacken. De blundar och snubblar och mumlar Gud som haver… tills de äntligen är räddade borta vid den ljusa väggläntan och den stora stenen.

Den röda torplängan ligger en bit in från landsvägen. En tredjedel är bostad, resten ladugård, uthus och smedja. Det är lågt i tak med vitkalkade bjälkar i de två rummen. Den stora sättugnen i köket får ge värme även åt kammaren. I taket löper en stång där man hängt hålkakor och grovflätade spånkorgar. Vid järnspisen står vattensån, på väggen hänger hyllan med de handmålade fintallrikarna. Fönstret är litet, vetter åt gårdsplanen. Döda vinterflugor har fastnat i vaddstoppningen. Värmen är viktigare än ljuset.

Här bor dragonen och torparsmeden Herman Lundberg och hans hustru Karna Persdotter. Sex barn har hon satt till världen. Endast två av dem finns kvar i föräldrahemmet. De tre äldsta sönerna har utvandrat till Nordamerika, där de försörjer sig som filare och smeder; två av dem har bildat familj däröver och skriver regelbundet hem till jul och påsk. Deras brev förvarar Karna i byrån i kammaren, tar av och till fram dem för begrundande omläsning.

Men Alfred, den yngste sonen, har icke givit ett livstecken från sig de senaste åren. Inte en hälsning har nått familjen hemma i Sverige. Nu talar de sällan om honom. Kvar i hemmet går August som bistår fadern i smedjan som vagnmakare samt dottern Emma. Hon försörjer sig hjälpligt som hemsömmerska. År 1896 förlorade Herman och Karna sin tioåriga dotter Anna i difteri. Från att ha varit åtta personer består familjen nu endast av fyra.

Några år senare kommer de i kontakt med Ingrid Nilsson och beslutar sig för att ta emot Elfrida som fosterbarn. De får sjuttiofem kronor om året för vårdnaden av henne från fadern.

Smeden och hans hustru är ett par storvuxna och tystlåtna människor. Karna ser nästan manhaftig ut med sina breda axlar, den tunga kroppen och det korpsvarta håret i nitisk mittbena. Herman är huvudet högre, grov över nacken, brunsvart och dröjande i blicken. Hans väldiga svarta skägg både imponerar och skrämmer. Händerna stora och ådrade, härdade och styva av arbetet i smedjan.

De talar inte ofta till varandra, brukar bara vardagens nödvändiga ord. Sorgen över Alfred, den försvunna sonen, och deras döda Anna lever stillsamt i deras vardagsslit, viskar i trädkronorna, följer fågelsträcken söderut.

Så kommer det nya barnet till torpet. Liten, hjälplös som en fågelunge kastad ur boet, sitter hon på golvet, orörlig, kutryggig, flackar med blicken, hukar för tilltal och stora rörelser. De kan inte nå henne. Hennes ben och armar är låsta, hon knäar och faller till golvet om de försöker resa henne. Hon kan fortfarande inte äta själv. Karna är nödd att skära smörgås i bittesmå bitar och truga i henne. Elfrida blir sittande i tuggandet till brödet faller ur hennes mun.

Karna hukar över henne, tung och vanmäktig, gruvar sig över det oanade ansvar de har tagit med detta främmande barn. Herman möter stumt hennes blickar, har inget att råda. I försiktiga cirklar går Emma på golvet kring fostersystern som hon varit en felplacerad möbel, drar sig sedan in till kammaren och de ändlösa sömmarna. Och August, han klår sig vilset över mullbänken, ställer sig i dörren och glor grunnande ut över gårdsplanen.

Med Ingrid står Karna i brevkontakt någon gång i månaden. Vill så gärna berätta om lust och aptit, om det långsamma uppvaknandet och livaktigheten. Men inte kan hon skriva om Elfridas våta lakan och tunna gråt, om hennes gömmor bakom bordsben och soffa. Hon håller sig till väder och skördar, berör Elfrida som frisk och kärkommen i det nya hemmet.

Det ensamma barnet får tystnaden i torpet att förstärkas. De känner sig alla stora, otympliga, högröstade. Rädda för att trampa på eller skrämma den lilla fågelungen.

En fick väl ha tålamod, fast det växte i bröstet.

Emma har föräldrarnas kraftiga kroppshydda. Hon bär håret i flätad krona över det päronformade ansiktet med de dallrande kinderna. Hon är foglig och inbunden med godmodiga ögon. Har stannat hos den krympande familjeskaran, aldrig dristat sig ha tankarna på eget hem och egna barn. Hon är bara till för familjen. Hemmadotterplatsen är hennes ovalda öde. Hon finner sig inte ens i det. Det är som det är bara.

Hon ser ofta skyggt efter Elfrida, kväver sin längtan efter hennes tillgivenhet. Vågar inte ens viska, rädd för att skrämma bort varje tillstymmelse till kontakt. Hon gör några knappa försök att tala med Karna om barnet, då de sysslar i lagård och på åkrar, men får bara en mörk panna till svar.

Så blir hon sittandes i kammaren, Emma, i sina egna tankar. Aldrig hade hon visat någon större läsbegåvning i skolan, slutade vid elva års ålder. Det betydde nu ingenting heller för en torpartös som ändå bara skulle kunna hushållsskötsel för att behöva trygga sin framtid. Dessutom var det sämre beställt med hennes ögon, vad gällde läsningen. Hon fick yrsel och rödsprängdhet om hon hängde för mycket över böckerna. Nu satt hon istället över sin sömnad i den skumma kammaren, knep över arbetet, gnolade på några psalmverser hon mindes från skoltiden. Var är den vän som överallt jag söker? och Tiden flyr. När vill du börja?

Till en början sydde hon mest till dem hemmavid, sedan kom granngårdskvinnorna, och nu hade hon blivit så rekommenderad att hon kunde försörja sig.

Ofta blir hon och Elfrida ensamma hemma. Hon hör ungens korta andhämtning därute i köket, hennes kvävda suckar. Inte vågar hon klunsa sig ut, hon lutar sig över tyget och håller inne med orden, plågad över stumheten. Som om Elfrida, den lilla kraken, skulle vara något som skrämdes.

Så ligger bomullsbitarna där och garnet och knapparna. Emma tvinnar dem, klipper eftertänksamt, leker med fingrarna, stoppar i vadd. Där kommer armar och ben, bruna knappögon, lingarnet till hår, kjolstruten. Några stygn av röda tråden blir till mun. Nog kan det duga till docka. Vind är den, oformlig i kroppen, men kär att hålla i. Skev i ögonen precis som den lilla ungkraken, men med armarna öppna.

Sakta går Emma ut i köket, letar efter Elfrida med blicken. Tösen sitter vid ugnen och trycker tummen i den rödflammiga munnen. Betraktar Emma med vakande ögon.

Hon knäar långsamt, sätter tygdockan på golvet och petar med fingret på det garnvickande huvudet.

– Goddagens, goddagens. En heter Evelina. Kan en få hälsa på?

Elfridas tumme faller ur munnen. Ögonen blanka. Följer vaksamt tygdockans knyckande huvud, händerna lyfts tvekande från knät, dreglet blänker över hakan.

– En heter Evelina, viskar Emma, spänner halsen. Får en komma och hälsa på Elfrida? Tygbenen spankulerar i luften, studsar på stumma fötter mot golvplankorna. Goddagens, goddagens. Evelina var namnet.

Det dröjer ett långsamt ljus i Elfridas ögon, munnen sväljer ett par gånger som på en liten fisk. Spritt, spratt knixar dockbenen. Viker sig i bomullsvecken. Garnhåret guppar. Emma håller andan, känner plötsligt tårar över blicken.

En tunn suck undslipper tösen, sedan lyfter hon hastigt handen och griper dockan, för den försiktigt mot ansiktet, stoppar tyghanden i munnen och hickar, kniper kring kjolen med självsvåldiga händer. Hon kastar en skygg blick på Emma och trycker dockan mot halsen.

Emma reser sig försiktigt, det skälver i knäna av den långa spänningen. Hon går långsamt baklänges och nickar mot ungen.

– Nu får Evelina bo hos Elfrida, säger hon mjukt. Elfrida får bli mor till Evelina. Nu ska jag gå in i kammaren och sy igen. Hon hasar sig långsamt in, sjunker ner på stolen och sluter ögonen.

Det är tyst utifrån köket. Efter en stund dristar hon sig att kika ut bortåt spisen. Elfrida håller dockan i knät, följer med fingret över näsa och ögon, hennes mun rör sig tyst. Sedan trycker hon åter dockan mot bröstet och gungar sakta av och an.

Emma lutar sig hastigt bakåt, sluter ögonen som hon sett något förbjudet. Hon knäpper händerna och drar en djup andhämtning.

Vintern vrenskas mot ljuset och vårvindarnas kast. Grovkorniga sjunker snöhögarna hop efter vägarna, ljusgult fjolårsgräs ligger slätkammat i den tinande leran, smältvattnet sörplar i dikena. Morgnarna tänjer på ljuset, solstråket börjar treva sig in genom köksfönstret. Om dagen knäpper värmen i torpväggen,