Den lilla lanthandeln i Vidsunda

By Annika Brandt

Anne-Marie har precis flyttat in i sin pappas gamla torp när hon får en förfrågan om att ta över byns nedlagda lanthandel. Efter viss övertalning tar hon sig an utmaningen. Hon får slita hårt, men med hjälp av sina vänner får hon allting på plats till nyöppningen som tycks vara ett välkommet inslag för de flesta i byn.Men allting är inte en dans på rosor. Anne-Marie oroas över att det fattas pengar i kassan och en akut ekonomisk situation hotar hennes verksamhet. Varför är vissa bybor så misstänksamma, och vem är det som stryker omkring i mörkret utanför hennes torp? I den nygamla hemvisten finner hon sig själv även i nostalgiska reflektioner kring sin barndom, sin mamma och den tid som varit. En oavsiktlig romans agerar dock välkommen distraktion i det ständiga livspusslet och vid behov för ytterligare vägledning finner Anne-Marie styrka genom sina änglakort. Den lilla lanthandeln i Vidsunda är en mysig feelgoodroman om vänskap, kärlek och en strävsam småföretagares kamp för att få allting att gå ihop. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728537923

Book preview

Annika Brandt

Den lilla lanthandeln i Vidsunda

SAGA Egmont

Den lilla lanthandeln i Vidsunda

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 Annika Brandt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728537923

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Tre meningar. Det var allt som krävdes för att förändra Anne-Marie Bromans liv i grunden. Hon hade ju vetat att det skulle komma, men ändå inte varit beredd.

Anne-Marie såg sig om i lägenheten som varit hennes hem de senaste tre åren. Den var trivsam nu, när hon hade målat om, satt upp fondtapeter, till och med nya kakelplattor över handfatet i badrummet. Att det var ett ombyggnadskontrakt var uppenbart när hon flyttade in i den slitna lägenheten, men hyran var billig och läget var bra.

En blick på brevet lämnade ingen plats för tvivel, flytten skulle bli nödvändig. Om sex veckor skulle hela huset lyxrenoveras och det fanns inte skuggan av en chans att hon skulle ha råd att bo kvar.

Hon kom på sig själv med att hålla krampaktigt om kortleken. Den var väl tummad nu, det var sju år sedan hon köpt sina första änglakort och det var fortfarande hennes favoritkortlek. Det låg fem andra i lådan, hon hade inte vant sig vid dem riktigt. Hon log vid minnet av när hon köpt den. Det var en regnig sommardag som hon besökt Uddevalla. För att slippa undan regnet smet hon i en liten butik som visade sig ha alla möjliga varianter av tillbehör som hon då betraktat med skepsis. New Age brukade väl sådant kallas? Astrologi, tarotkort, pendlar, kristaller och rökelse fanns i mängder. En ung expedit med långt spikrakt blont hår hade betraktat henne med ett sött leende och huvudet på sned. Hon bjöd på kaffe vid ett rangligt bord i ett hörn av butiken där ett grönt sammetsdraperi hängde som en malplacerad gardin och till hälften dolde en enorm jordglob i antikt utförande.

Ska jag lägga några änglakort för dig?

Flickans öppna blå blick gav ett lugn som sköljde bort den obekväma känsla Anne-Marie haft då hon först kom in i butiken.

Vad är änglakort? undrade hon nyfiket.

Oj, har du aldrig använt dem? Hon spärrade upp de stora ögonen i uppriktig förvåning. Då är det på tiden.

Hon lade ut tre kort framför dem på bordet. Sedan vände hon upp det första som visade en vacker figur, som visade sig vara en bild av en ängel.

Du verkar ha upplevt något svårt ganska nyligen? san hon och såg på henne med sorg i blicken. Detta kort visar något som hänt den senaste tiden, eller längre tillbaka.

Anne-Marie hade känt sig träffad då hennes mor nyligen gått bort. Det var inte sorgen efter modern som hade varit svårast, det var snarare det faktum att hon inte hade lyckats komma henne nära innan hon gick bort. De hade haft en del otalt som förblev olöst. Hade hon ens försökt, helt ärligt?

Nästa kort visade en annan ängel med ett budskap om nuläget och det visade sig stämma väldigt bra det också. Enligt det kortet tänkte hon för lite på sig själv och det var dags för en time-out. Det var verklige så att hon känt sig näst intill utbränd den där sommaren. Det tredje kortet gällde framtiden och hade förutsagt att hon skulle ha framgång i ett nytt projekt, vilket visade sig stämma då hon den hösten fick ett nytt översättningsuppdrag som innebar goda inkomster en längre tid Efter påtår och ett trevligt samtal med den söta expediten gick hon därifrån med sin första änglakortlek.

Hon såg på de slitna korten i sin hand. Vart skulle hon ta vägen? Lägenheter växer inte på träd, tänkte hon, inte ens i en småstad. Kunde korten ge en vink eller bara en smula lugn var hon mer än tacksam. Efter ett djupt andetag, ett försök att fokusera, lade hon ut tre kort i rad på bordet. Vid det här laget var hon van att hantera dem, hon hade för länge sedan lärt sig olika konstellationer, nu valde hon samma som flickan gjort, den som bara krävde tre kort. Alla kort låg med baksidan upp så hon vände upp det första.

Det visade Ärkeängeln Uriel.

Hans budskap var:

Dina känslor blir helade, vilket tillåter dig att öppna upp för mer kärlek. Jag hjälper dig att släppa taget om ilska och oförmågan att förlåta från ditt hjärta och sinne.

En bild av föräldrarna som båda gått bort framträdde genast. Mamman fick cancer och dog för åtta år sedan. Det hade gått så fort, de fick aldrig en chans att tala ut. Anne-Marie kände ett styng av sorg och ilska över att mamman varit så svår. Hon hade hellre vänt sig till pappan, som också han var borta. För tre år sedan tog en hjärnblödning hans liv, 83 år gammal. Hon log vid minnet av honom. Han var enkel och jordnära och hade alltid tid om hon ville prata. Anne-Marie drog efter andan och försökte skjuta bort de sorgliga minnena. Kortets budskap var svårt att ta in, det fanns fortfarande så mycket ilska och frågor utan svar, åtminstone när det gällde mamma. Hon önskade att känslan av svek skulle lägga sig någon gång men tvivlade på att det var möjligt. Hon samlade sig och såg på kortleken igen.

Hon vände på det andra kortet som skulle ge vägledning om det som hände här och nu. det visade ängeln Isaiah.

Det är en bra tid för att skapa nya idéer och situationer i ditt liv. Jag vakar över dig, vägleder dig och skyddar dig under dessa förändringar.

Skönt. Så bra att någon vakar över mig, tänkte hon. Men oron skavde ändå. Det var inte så lätt att bara skapa nya situationer och varifrån skulle idéerna komma? Den som är ensam har ingen att fråga till råds. Efter ytterligare en djup suck såg hon på det tredje kortet. Vad kunde finnas där, det var ju hennes framtid som var osäker. På det fanns en bild av ängeln Celeste.

En lyckad flytt till ett nytt hem eller arbetsplats är på gång. Denna flytt kommer att föra in ny positiv energi.

Hon rynkade pannan och höjde blicken mot fönstret. Just nu syntes inte ett spår av någon lösning, definitivt inte en ny bostad. Totalt urlakad sträckte hon på sig och gäspade stort. Positiv energi vore välkommet. Kanske bäst att sova på saken.

När morgonen kom sken solen in genom fönstret. En tunn stråle letade sig in mellan persiennen och fönsterkarmen. Anne-Maries blick följde ljuset som föll på bordet där änglakorten låg kvar. Ett kort blänkte till i ljuset. Nyfiken kastade hon av sig täcket för att vända på det. Det visade ängeln Astara.

Du förtjänar det bästa! Sträck dig efter stjärnorna med dina drömmar och önskningar, och kompromissa inte.

Orden gav en flashback, hon såg sig själv som tonåring tillsammans med sin pappa ute på torpet. De hade huggit ved hela dagen och nu satt de på bänken utanför stugknuten i vårsolen. Han hade köpt nybakade kanelbullar i bageriet. Det ångade ur hans kaffemugg och hon kunde minnas smaken av kanel, ljudet av fågelkvitter, den solvarma träväggen och den hemtrevliga blandningen av dofter från kaffe och färskt trä. Pappa hade vänt sig mot henne med ett leende. Hans arm låg varm runt hennes axlar när han drog henne intill sig och lade kinden mot hennes hår.

Du förtjänar det allra bästa, Ammi, bara det bästa.

Plötsligt stod allt klart.

Så klart. Där ska jag bo! Torpet, det kära gamla Tuppatorpet. Tack universum.

Hon dansade ut i köket, satte på kaffet och lyfte telefonen. Dags att ringa Camilla och berätta att Vidsunda skulle få en ny innevånare.

Kapitel 2

I Karins lägenhet var ordningen exemplarisk. På alla bord och bänkar låg nystrukna broderade dukar. Stod det inte en ljusstake mitt på duken så stod där en vas. Eller en porslinsfigur. Eller möjligen en krukväxt, förutsatt att möbeln stod tillräckligt nära fönstret. I vardagsrummet fanns ett runt bord i teak med en tjock bordsskiva och en tillika kraftig fot. Stolarna var givetvis också av teak. Dem hade Karin polerat med Garbinol möbelpolish dagen innan. Hon hade kommit på tanken att flaskan säkert var mer än trettio år gammal, men polishen fungerade alltjämt. Hon tog ett steg bakåt och granskade sitt verk. På bordet låg en oklanderligt manglad damastduk.

Det var dukat för tre med Karins finporslin kongelig dansk. Kaffeskedarna låg prydligt under örat på koppen, servetterna var vikta till trekanter och låg instoppade mellan kaffefatet och assietten. Bredvid kopparna stod sherryglas med ingraverade stjärnor. En silverkandelaber stod exakt i mitten på bordet och ljusmanschetter var placerade runt de fem stearinljusen. De hade små blad som lingonris och bär som liknade lingon, som märkligt nog var lilafärgade.

Karin tyckte själv att det var konstigt, men det blev vackert tillsammans med de lila servetterna. Snart skulle hon sätta fram kakfatet som hade två våningar, fullastade med kakor. Inte sju sorter, men i alla fall fyra. Två av dem hade hon bakat själv. De andra två var inköpta på ortens lilla bageri.

Det ringde på dörren. Karin öppnade och log välkomnande mot Ingegerd och Anna. Ingegerd hade en nätt liten virkad mössa över håret. Anna hade som alltid en färgglad sjal runt halsen.

Välkomna, kära vänner, sa hon.

Gästerna tackade så mycket, ställde skorna på skohyllan och lade märke till värdinnans blå hatt som hängde på en egen specialkrok bredvid dörren. Karin gick aldrig ut utan den blå hatten. När de satt sig vid Karins vackra bord och de två gästerna hade berömt porslinet, sherryglasen, servetterna, kandelabern och hemmet i övrigt njöt de av kaffet och de goda kakorna.

Så varmt du har här inne, pustade Ingegerd. I min lägenhet är det alltid så kallt, jag förstår inte varför de inte eldar ordentligt.

Eldar? Karin fnyste. Det är ju elvärme i din lägenhet. De snålar, ska jag säga dig. Hon hötte med pekfingret. Du får betala hög hyra, men de släpper inte till tillräckligt med el. Här har jag alltid varmt och gott, min hyresvärd är ingen snåljåp.

Karins blick drogs till Ingegerds huvud.

Men ta av dig mössan, vetja. Varför har du den på dig inne?

"Jaa, varför har du det?" undrade Anna medan hon sög kaffet ur en doppad mördegskaka.

Det blev tyst kring bordet, både Karin och Anna såg intresserat på Ingegerd. Skammens rodnad växte på hennes kinder.

Hur är det? Mår du illa?

Karins ögonbryn drogs ihop till en bekymrad ravin över näsroten.

Nejdå. Jag mår bra, men ser ni, jag vet inte om jag vågar visa mitt hår. Jag var hos frissan i förrgår, hon lovade att håret skulle få en friskare grå ton, men … hon slog ner blicken. Jag blev inte nöjd, klämde hon fram, med dubbelhakan fastkilad mot nyckelbenen.

Äsch, det är man ju aldrig när man just kommit från frisören, sa Karin uppmuntrande.

"Nej aldrig", upprepade Anna och bet i en mandelskorpa.

Hennes rosablommiga sjal var virad tre varv runt den korta halsen. Hon var ändå inte varm, eftersom hon enligt egen utsago var en ovanligt frusen person.

Ska jag ta av mössan alltså?

Ingegerds blick avslöjade en viss skräck, blandad med glädje över att vara i centrum.

Klart du ska.

Javisst ska du det, sa Anna dröjande med blicken i fjärran, medan hon sörplade i sig kaffet. Ingegerd gjorde som de sa. Det kunde antagligen ha gått bra, om hon inte hade varit så teatralisk. Hon gjorde en liten snärt med mössan, tänkte sig en intressant effekt, men istället drog den ner kaffekoppen i hennes knä. En stor fläck bredde ut sig på den vita, fina, manglade damastduken. Ingegerd och Anna drog efter andan samtidigt. De stirrade först på kaffefläcken på bordet, sen höjde Anna blicken mot Ingegerds hår samtidigt som Karin utbrast:

"Herregud! Du har ju lila hår!"

Ingegerd hoppade upp från stolen, mest för att kaffet brände henne på låren men också på grund av Karins utrop.

Ja, visst är det hemskt?

Vänsterhanden for upp mot tinningen medan höger hand drog i de vida jerseybyxor som hon valt dagen till ära. Hon ojade sig både för håret och för att det brände på låret. Orolig mötte hon Karins förskräckta min och i nästa stund vände hon sig mot Anna.

Anna satt som förstenad och såg på väninnan. Hon lutade huvudet lite på sned, med en något frånvarande blick, vilket ju inte var ovanligt i hennes fall. Både Karin och Ingegerd anade att hon hade något särskilt på hjärtat.

Så fantastiskt, sa Anna till slut med em-fas. Jag har bara ett ord. Snyggt!

Hon suckade djupt och blicken blev dimmig. De andra tappade målföret, stirrade på väninnan, som efter tre sekunder tappade intresset för det lila håret och i stället zoomade in kakfatet. Hon nöp en muffins, varpå hon vände ansiktet mot sina väninnor och undrande utbrast:

Varför står ni upp?

Kapitel 3

På Tuppatorpet skruvade Anne-Marie åt locket på den sista marmeladburken. Paraffinet hade stelnat och burken var inte längre så varm. Hon räknade eftertänksamt alla de nätta små burkarna med det annorlunda innehållet. Arton stycken.

Det var inte illa, Semlan.

Hon tittade kärleksfullt på den gråvita katten som mest påminde om ett nystan där den låg på trasmattan och kikade på henne. Kattan jamade till svar och hoppade strax därefter upp på bänken bland alla burkar. En nyskriven etikett fastnade i den yviga svansen vilket irriterande katten som envist försökte bita loss det klibbiga pappret utan att lyckas. Anne-Marie skrattade, drog bort etiketten och klappade Semlan på huvudet.

Din lilla stygging, nu får jag skriva en ny etikett. Du ska inte trampa runt bland mina burkar har jag ju sagt.

Tonen lät förstå att hon inte alls var arg på katten, hon smekte den långa pälsen med mjuk hand innan hon lyfte ner henne. Så tog hon fram en ny etikett och skrev med snirkliga bokstäver:

Slånbärsmarmelad med pepparmynta och dragon.

Hon tog ett steg bakåt och satte händerna i sidorna, betraktade nöjt raden av burkar. En ilning av lycka genomfor henne när hon kände hur pappas gamla torp välkomnade hennes husliga bestyr. Marmeladen var dock inte tänkt till eget bruk. Snart var det dags för vårmarknad, och hon hade byggt upp ett ordentligt lager. Hon hade tre veckor på sig och även om det kändes som det var gott om tid var det ändå snart dags att sätta igång och baka surdegsknäcke. Sen fick det bli bakning natt och dag före marknaden så hon fick med färskt surdegsbröd till de fina korgarna. Anne-Marie drog sig till minnes att en rejäl städning krävdes i bakstugan innan det var möjligt att baka, några möss hade lyckats smita in där trots Semlans existens.

Hon avbröts i sina funderingar av att telefonen ringde.

Ammi?

Ja, hej. Det är Lenny, ordförande i Byalaget. Vad gör du för roligt idag? Något spännande hoppas jag?

Anne-Marie log. Charmören Lenny hade en förmåga att låta som att den han just pratade med var den enda människa på jorden han ville prata med, i alla fall för ögonblicket. Hon blev alltid glad av att höra hans röst. Vikingarnas dans-musik spelade i bakgrunden.

Jag klappar katten och skruvar lock på alla mina burkar, svarade hon glatt. Vad gör du själv?

Jo, jag har en fråga. Det här är ett förslag som vi har diskuterat i byalaget, och … ja. Lyssna noga nu.

Ja, jag lyssnar. Vad är det frågan om, du skräms ju nästan?

Hon satt i den gamla vilstolen med fårskinn som hade stått där sedan pappan bodde i torpet. Bredvid stod det runda telefonbordet. Där borde det ha stått en röd kobratelefon, men eftersom de aldrig dragit in telekabel i torpet stod där en krukväxt i stället. Hon stack ner pekfingret i jorden. Oj vad torrt, måste vattna …

Jo, du vet ju att lanthandeln slog igen strax före jul när Olle gick i pension. Det är ju som att byn har dött efter det. Det finns inte en människa i centrum och bara det faktum att butiken ligger där, övergiven och mörk, får trakten att se öde ut. Vi borde verkligen ha lite liv och rörelse i centrum tycker du inte det?

Jo, det är helt rätt det du säger. Men Olle vill väl inte dra igång igen? Eller vad tänkte du?

Ja, alltså, vi har ju lyft det här i byalaget på nästan varje möte sedan i somras, när vi fick veta att Olle tänkte stänga och vi är överens om att vi måste göra något. Det är faktiskt så illa att ungarna i byn måste ge sig iväg nästan två mil på cykel om de ska få en glass i sommarvärmen. Så kan vi väl inte ha det, eller hur?

Anne-Marie teg och funderade. Hon var inte dummare än att hon begrep att Lenny var ute efter något. Att de bett byns charmör ringa tydde på att detta något krävde stor övertalningsförmåga. Det var fortfarande tyst i luren.

Hallå, Ammi? Är du kvar?

Jodå. Kom till saken nu, Lenny. Vad är det du vill. I klarspråk?

Hon kunde höra hur han drog efter andan innan han svarade.

Vi i byalaget tycker att du, som är en så rasande snygg och trevlig person och kunnig i så mycket, är som klippt och skuren att göra en omstart av lanthandeln. Vore inte det något för en entreprenör som du? Så kunde du sälja dina marmelader och ditt goda bröd lite mer centralt och slippa kajka runt på en massa marknader.

Ann-Marie fick inte fram ett ljud. Hon blev fullständigt överraskad. Och svarslös.

Hallå, Ammi? Är du kvar? kom det igen. Lenny, du kan inte mena allvar. Olle stängde ju för att det inte lönade sig. Även om det inte varit dags för pension för honom så hade han inte fortsatt, sa han. Det är nya tider nu, minns jag att han svarade journalisten. Nu är det stormarknader som gäller. Lanthandlarnas tid är förbi.

Ja, fast nu har folk i byn verkligen fått känna på vad det innebär att inte ha en egen butik. Du vet, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Sen var väl inte Olle någon eldsjäl direkt. Det måste du hålla med om.

Samtalet hade fortsatt i den stilen och Lenny sparade inte på superlativer. Hur han tyckte att hon verkligen vore rätt person för att driva en liten trevlig butik på landet hon var ju byns största eldsjäl. Du har ju till och med eld i håret, hade han tillagt lite skämtsamt.

Vanligtvis var inte Anne-Marie lättledd. Hon brukade få höra att hon hade huvudet på skaft. Visst var hon beläst i både språk och ekonomi, men hon var inte svag för smicker. Lenny hade ändå råkat trampa på en öm tå, hennes hemliga dröm. En butik där hon sålde närproducerade produkter med ett litet mysigt café i anslutning. När hon tänkte på det slog hjärtat lite extra snabbt. Samtidigt kom den gamla sorgen tillbaka när hon tänkte på att hon faktiskt hade drivit en sådan en gång tillsammans med sin ungdomskärlek Karsten. Men det var så länge sedan, de var bara 20 år då. Minnet av Karsten gjorde alltid ont. Karsten var verkligen som en virvelvind. Han stal hennes hjärta och krossade det. Hon hade aldrig träffat någon som kunde jämföras med honom. Nog hade hon försökt, men hur fånigt det än lät med den enda rätta så var det kanske så i hennes fall.

Hon drog djupt efter andan och försökte bli kvitt nedstämdheten. Det var längesen hon hade tänkt tillbaka på tiden i lilla Råå. Den fina lokalen de hittat, målat om och pyntat i. Hur de renoverat de gamla cafémöblerna, planerat och funderat över sitt lilla café. Hon gick på universitetet då och de hade tänkt ha caféet öppet på kvällar och helger. Han gick restaurangskola och drömde om att öppna en egen krog. De hade haft så roligt och de var upp över öronen förälskade. De hann bara driva stället några veckor innan Karsten försvann. Han skulle hälsa på sina föräldrar i Köpenhamn över helgen. Sa han. Sen hörde hon aldrig något mer från honom.

Tre månadshyror var hon tvungen att betala. Egentligen skulle hon ha betalat för nio månader, så sa lagen, men ägaren hittade en ny hyresgäst och lät henne slippa undan med tre. Det var tufft nog för en fattig student. Hon hade fått låna pengar av sin mamma. Mamma som aldrig gillat Karsten. Hon fick höra många vad-var-det-jag-sa? och där-ser-man-hur-det-går. Det sved men hon bet ihop och slavade som ett djur med studierna för att slippa känna sorgen och bitterheten efter Karstens svek. Senare hade hon betalat tillbaka vartenda öre till sin mamma.

Anne-Marie reste på sig. Semlan var på benen direkt och jamade uppfordrande. Hon gav katten mat ute i tvättstugan, passade på att gå på toa och råkade få syn på sig själv i spegeln. Detta förbannade hår, fräste hon åt sig själv. När det var fuktigt, som idag när det regnat konstant, fick de röda hårstråna fnatt. De dansade can-can på huvudet. Hon drog borsten genom den yviga kalufsen, samlade ihop allt i en svans i nacken, vred den ett varv och satte en klämma över alltihop. Jösses, tänkte hon sedan, redan 56 år. Lika