Förlorade illusioner

By Honoré de Balzac

Lucien Chardon har äntligen nått det mål han så länge sett framför sig. Han är numera en välkänd och respekterad journalist, bosatt i Paris, med den vackra skådespelerskan Coralie vid sin sida. Han har det gott ställt, i såväl hemmet som på arbetet. Det är då övermodet slår till. Lucien vill ha mer – mycket mer. Och när han så småningom börjar släppa på sina principer, dröjer det inte länge förrän både kollegor och vänner vänder honom ryggen. Om inte Lucien aktar sig, kommer det goda livet i Paris snart att vara över. Är han verkligen beredd att leva med konsekvenserna av sin egen girighet? Förlorade illusioner är Honoré de Balzacs realistiska trilogi om den högfärdige skribenten Lucien Chardon. Detta är den andra delen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728083147

Honoré de Balzac

Honoré de Balzac (1799-1850) was a French novelist, short story writer, and playwright. Regarded as one of the key figures of French and European literature, Balzac’s realist approach to writing would influence Charles Dickens, Émile Zola, Henry James, Gustave Flaubert, and Karl Marx. With a precocious attitude and fierce intellect, Balzac struggled first in school and then in business before dedicating himself to the pursuit of writing as both an art and a profession. His distinctly industrious work routine—he spent hours each day writing furiously by hand and made extensive edits during the publication process—led to a prodigious output of dozens of novels, stories, plays, and novellas. La Comédie humaine, Balzac’s most famous work, is a sequence of 91 finished and 46 unfinished stories, novels, and essays with which he attempted to realistically and exhaustively portray every aspect of French society during the early-nineteenth century.

Book preview

Honoré de Balzac

Förlorade illusioner

Översatt av Erik Staaff

SAGA Egmont

Förlorade illusioner

Översatt av Erik Staaff

Originaltitel: Illusions perdues

Originalspråk: franska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1927, 2022 Honoré de Balzac och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728083147

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Andra delen

En landsortsstorhet i Paris

(forts.)

10

Alla fyra gick nu ut tillsammans och fann två droskor framför aktörernas ingång, som låg åt rue des Fossésdu-Temple. Coralie lät Lucien stiga upp i den vagn i vilken Camusot och hans svärfar, herr Cardot, redan befann sig. Hon erbjöd också en plats åt du Bruel. Direktören for med Florine, Matifat och Lousteau.

– De här droskorna är förfärliga! sade Coralie.

– Varför har ni inte en egen vagn? svarade du Bruel.

– Varför? utropade hon misslynt. Det vill jag inte säga i närvaro av herr Cardot, som säkert har format sin måg till en kopia av sig själv. Kan ni tänka er att, liten och gammal som han är, ger herr Cardot bara femhundra francs i månaden åt Florentine, nätt och jämnt tillräckligt att betala hyra, mat och kläder? Den gamle markis de Rochegude, som har sexhundratusen livres i räntor, har nu i två månader erbjudit mig häst och vagn. Men jag är en artist och inte någon slinka.

– Ni ska få er vagn i övermorgon, min fröken, sade Camusot artigt, men ni har aldrig bett mig om någon.

– Ska man behöva be om det? Då man älskar en kvinna låter man henne väl inte vada i smuts och riskera att bryta benen av sig genom att gå till fots! Det är bara bodknoddar som tycker om att se smuts på kanten av en klänning.

Medan Coralie med en skärpa som krossade Camusots hjärta yttrade dessa ord fick hon tag i Luciens ben och tryckte det mellan sina, grep hans hand och kramade den. Så tystnade hon och tycktes försjunken i en av dessa oändliga njutningar som belönar dessa stackars varelser för alla deras flydda sorger och deras olyckor och som i deras själ utvecklar en poesi okänd för andra kvinnor vilka till sin lycka är obekanta med dessa våldsamma motsatser.

– Ni spelade på slutet lika bra som mademoiselle Mars, sade du Bruel till Coralie.

– Ja, sade Camusot, fröken Coralie hade något som oroade henne i början, men från mitten av andra akten var hon alldeles berusande. Hon har halva hedern av er succé.

– Och jag halva hedern av hennes, sade du Bruel.

– Ni tvistar om påvens skägg, sade hon med irriterad röst.

Skådespelerskan begagnade sig av ett ögonblicks mörker för att föra Luciens hand till sina läppar; hon kysste den och fuktade den med sina tårar. Lucien kände sig då skakad in i märgen. Den förälskade kurtisanens ödmjukhet äger storslagna drag som inte ens änglarna kan visa upp.

– Ni ska skriva om pjäsen, sade du Bruel och vände sig till Lucien. Ni kan gärna skriva ett berömmande stycke om vår kära Coralie.

Ja, gör oss den lilla tjänsten, sade Camusot med en röst som om han legat på knä för Lucien. Ni ska i mig vid alla tillfällen finna en man som önskar stå er till tjänst.

– Låt honom då behålla sitt oberoende, utropade aktrisen förbittrad, han ska skriva vad han vill. Köp vagnar åt mig, pappa Camusot, och inte beröm.

– Ni ska få berömmet mycket billigt, svarade Lucien artigt. Jag har aldrig skrivit i tidningar, jag känner inte till deras seder, ni kommer att få min pennas jungfrudom...

– Det blir lustigt, sade du Bruel.

– Nu är vi vid rue de Bondy, sade den lille herr Cardot, som hade blivit alldeles förkrossad av Coralies utfall.

– Om jag får din pennas första frukter så får du mitt hjärtas, sade Coralie under det korta ögonblick hon var ensam i vagnen med Lucien.

Coralie gick in till Florine i hennes sängkammare för att klä sig, ty hon hade skickat dit sin toalett. Lucien kände inte till vilken lyx rika affärsmän som ville njuta av livet utvecklade hos aktriser eller hos sina älskarinnor. Trots att Matifat, som inte var så förmögen som sin vän Camusot, knappast hade slagit på stort, överraskades Lucien av att finna en konstnärligt dekorerad matsal, tapetserad med grönt kläde, som hölls fast av spikar med förgyllda huvuden; den upplystes av vackra lampor och var försedd med stora skålar fulla av blommor. Hans beundran ökades ytterligare vid anblicken av en salong, tapetserad med siden i gult och brunt, dyrbart möblerad i modern stil och försedd med en takkrona av Thomire och en matta i persiskt mönster. Vägguret, kandelabrarna, eldstaden, allt var smakfullt. Matifat hade låtit Grindot, en ung arkitekt som just byggde ett hus åt honom, ordna allt, och denne, som kände till våningens bestämmelse, hade nedlagt en särskild omsorg på den. Matifat, som alltid var affärsman, vidrörde endast med försiktighet de minsta saker; han tycktes alltjämt ha i minnet beloppen på räkningarna och betraktade denna prakt som smycken vilka man oförsiktigt tagit fram ur deras skrin.

Jaså, det här är vad jag ska bli tvungen att göra för Florentine! var en tanke som man kunde läsa i gubben Cardots ögon.

Lucien förstod med ens att beskaffenheten av det rum där Lousteau bodde inte bekymrade journalisten-älskaren. Som hemlig kung vid dessa fester kunde Etienne njuta av all denna prakt. Han betedde sig också som herre i huset där han stod framför cheminén och samtalade med direktören som lyckönskade du Bruel.

– Manuskript! Manuskript! ropade Finot som just kom in. Det finns ingenting i tidningens låda. Sättarna har min artikel och är snart färdiga med den.

– Vi har just kommit, sade Etienne. Vi ska nog finna ett bord och en brasa i Florines budoar. Om herr Matifat vill skaffa oss papper och bläck ska vi klara tidningen medan Florine och Coralie klär sig.

Cardot, Camusot och Matifat försvann, ivriga att söka reda på pennor, knivar och allt vad de båda författarna behövde. I samma ögonblick kom Tullia, en av den tidens vackraste dansöser, in i salongen.

– Mitt kära barn, sade hon till Finot, de går med på att ta dina hundra exemplar, de kommer inte att kosta direktionen någonting, de är redan fördelade på sångarna, orkestern och balettkåren. Din tidning är så kvick att ingen kommer att beklaga sig. Du får dina loger. Här är betalningen för första kvartalet, sade hon och räckte honom två sedlar. Så låt nu bli att misshandla mig!

– Jag är förlorad! utropade Finot. Jag har ingen ledare för numret, för jag måste stryka min kritiska artikel...

– Vad du är vacker, gudomliga Laïs! utropade Blondet som följde med dansösen samt Nathan, Věrnou och Claude Vignon, som han tagit med sig. Du ska stanna kvar och supera med oss, min älskling, eller också låter jag krossa dig som en fjäril, för en fjäril är du. I din egenskap av dansös kan du inte väcka någon avundsjuka med din talang här. Vad skönheten beträffar är ni alla för kloka för att visa er avundsjuka i sällskap.

– Herregud, mina kära vänner du Bruel, Nathan och Blondet, rädda mig! utropade Finot. Jag behöver fem spalter.

– Jag skriver två om pjäsen, sade Lucien.

– Mitt ämne räcker för en, sade Lousteau.

– Nå, då får Nathan, Věrnou och du Bruel göra skämtbitarna för sista sidan. Vännen Blondet får vara snäll och åta sig de två små spalterna på första sidan. Det var då väl att du kom i vagn, Tullia.

– Ja, men hertigen är därnere med en tysk minister, sade hon.

– Vi bjuder hertigen och ministern att stanna kvar, sade Nathan.

– En tysk! Han kan dricka och höra på – vi ska säga så mycket vågade saker åt honom att han skriver hem till sitt hov om det, utropade Blondet.

– Vem av oss är tillräckligt allvarlig för att gå ner och tala med honom, sade Finot. Du, du Bruel, är ju byråkrat, gå och hämta hit hertig de Rhétoré och ministern och bjud armen åt Tullia. Herregud, vad Tullia är vacker i kväll!

– Vi blir tretton då! sade Matifat och bleknade.

– Nej, fjorton! utropade Florentine som just kom in. Jag ska övervaka mylord Cardot.

– För övrigt, sade Lousteau, har Blondet med sig Claude Vignon.

– Jag har tagit hit honom för att supa, svarade Blondet och tog ett bläckhorn. Var kvicka nu för de femtiosex buteljer vin vi ska dricka, sade han till Nathan och Věrnou. Håll framför allt efter du Bruel, han förstår sig på vaudeviller och kan nog sätta ihop några elakheter, försök få honom att vitsa.

Lucien skrev, eggad av begäret att avlägga sitt prov inför så märkliga personligheter, sin första artikel vid det runda bordet i Florines budoar i skenet av de skära ljus som Matifat tänt.

Panorama-Dramatique

Premiären på Den förbryllade alkalden, komedi i tre akter. – Fröken Florines debut. – Fröken Coralie. – Vignol.

Folk kommer och går, man pratar och promenerar, man söker något, men finner ingenting, allt är i uppror. Alkalden har förlorat sin dotter och återfinner sin mössa, men mössan passar honom inte, det måste vara en tjuvs mössa. Var är tjuven? Folk kommer och går, man pratar och promenerar, man söker ännu ivrigare. Alkalden finner slutligen en man utan dottern och dottern utan man, vilket är tillfredsställande för ämbetsmannen men inte för publiken. Lugnet återvänder, alkalden vill förhöra mannen. Den gamle alkalden sätter sig i en stor alkaldlänstol och ordnar sina alkaldärmar. Spanien är det enda land där det finns alkalder fästa vid stora ärmar och där man kring alkaldernas hals ser de kragar som på Paris teatrar utgör hälften av deras funktioner. Denne alkald som traskat omkring så länge andfådd och med små stultande gubbsteg är Vignol, Potiers efterträdare, en ung aktör som spelar gubbar så bra att han narrade de gubbaktigaste gubbar att skratta. Det finns hundratals framtida gubbar i denna skalliga hjässa, i denna darrande röst, i dessa stapplande pinnar under en åldrig kropp. Han är så gammal, denne unge aktör, att han skrämmer en, man är rädd att hans ålderdom ska utvecklas till en smittsam sjukdom. Och vilken beundransvärd alkald! Vilket utsökt ängsligt leende! Vilken dryg dumhet! Vilken enfaldig värdighet! Vilken betänksam tveksamhet! Hur väl vet inte denne man att allt kan bli omväxlande falskt och sant! Hur värdig är han inte att vara minister åt en konstitutionell kung! Vid vart och ett av alkaldens spörsmål gör den okände en fråga. Vignol svarar så att alkalden, tillfrågad med svaren, upplyser om allting genom sina frågor. Denna utomordentligt komiska scen, som har tydliga drag av Molière, försatte salongen i jubel. Alla på scenen syntes vara överens, men jag kan inte säga vad som är klart och vad som är dunkelt. Alkaldens dotter framställdes av en verklig andalusiska, en spanjorska med spanska ögon, spansk hy, spansk figur, spansk gång, en spanjorska från huvud till fot, med sin dolk i strumpebandet, sin kärlek i hjärtat, sitt kors i ett band på bröstet. Vid aktens slut frågade någon mig hur pjäsen var. Jag svarade: Hon har röda strumpor med gröna kilar, en fot så liten som så, lackerade skor och de vackraste benen i Andalusien! Ack, denna alkalddotter, det vattnas i munnen när man tänker på henne, hon väcker en förfärlig åtrå, man känner lust att hoppa in på scenen och erbjuda henne sin hydda och sitt hjärta eller trettiotusen livres i räntor och sin penna. Denna andalusiska är den vackraste aktrisen i Paris. Coralie – vi måste nämna henne vid namn – är i stånd att vara grevinna eller grisett. Man kan inte säga i vilken gestalt hon skulle vara mest förtjusande. Hon blir vad hon vill bli, hon är född att göra allt, är inte detta det bästa man kan säga om en aktris vid bulevardteatern?

I andra akten anländer en spanjorska från Paris med kaméansikte och mordiska ögon. Jag frågade i min tur varifrån hon kom. Man svarade att hon kom från kulisserna och hette fröken Florine, men jag kunde sannerligen inte tro på det, så mycket eld hade hon i sina rörelser och så mycket glöd i sin kärlek. Denna rival till alkaldens dotter är hustru till en förnäm herre, som företer stora likheter med den kände greve Almaviva. Om Florine varken hade röda strumpor med gröna kilar eller lackerade skor så hade hon i stället en mantilj som hon bar upp med stort behag, en förnäm dam som hon är! Hon visade beundransvärt hur tigrinnan kan bli katta. Jag förstod på den hetsiga ordväxlingen mellan de båda spanjorskorna att svartsjuka var med i spelet. När så allt var på väg att klaras upp rörde alkaldens dumhet åter till allting. Hela denna värld av facklor, av rikt folk, av tjänare, av barberare, av förnäma herrar, av alkalder, av flickor och kvinnor, började åter söka, gå, komma, vända sig. Intrigen gick åter i knut, och jag lät den gå i knut, ty dessa båda kvinnor, den svartsjuka Florine och Coralie, den lyckliga, lindade åter in mig i vecken på sin kjol och sin mantilj och stack sina små fötter i mina ögon.

Jag lyckades komma till tredje akten utan att råka i olycka, utan att ha nödvändiggjort poliskommissariens ingripande eller ha skandaliserat salongen, och jag tror hädanefter på den allmänna och religiösa moralens makt, med vilken man sysslar så mycket i deputeradekammaren att man skulle kunna tro att det inte längre finns någon moral i Frankrike. Jag kunde förstå att det är fråga om en man som älskar två kvinnor utan att älskas av dem, eller som älskas av dem utan att älska dem, som inte älskar alkalder eller som alkalderna inte älskar men som i alla händelser är en hygglig adelsman som älskar någon, sig själv eller om inte annat Gud, ty han blir munk. Vill ni veta mera, så skynda till Panorama-Dramatique. Ni är nu tillräckligt förberedd på att man måste gå dit en första gång för att vänja sig vid dessa segerrika röda strumpor med gröna kilar, vid denna löftesrika lilla fot, vid dessa ögon genom vilka en solstråle silar fram, vid allt det bedårande hos denna lilla till parisiska förklädda andalusiska och denna lilla andalusiska förklädd till parisiska, och så en gång till för att njuta av pjäsen, som i gubbgestalt narrar åskådaren att dö av skratt och kommer honom att gråta i gestalt av förälskad adelsman. Pjäsen lyckades ur båda dessa synpunkter. Författaren som, efter vad man säger, har till medarbetare en av våra stora skalder har siktat på framgång med en förälskad flicka i vardera handen; han var också nära att se sin upprörda parkett förgås av glädje. Dessa båda flickors ben tycktes ha mera kvickhet än författaren. Inte desto mindre fann man dialogen spirituell då de båda rivalerna gick ut, vilket otvivelaktigt bevisar pjäsens förträfflighet. Författarens namn tillkännagavs under applåder som ingav salongens arkitekt allvarliga farhågor, men författaren, som är van vid att det går livligt till under takkronan, darrade inte – det är herr de Cursy. Vad de båda aktriserna angår så dansade de den ryktbara Sevillaboleron, som förr fann nåd inför kyrkans fäder och vars uppförande censuren medgett trots dess oerhört eggande karaktär. Denna bolero är nog för att locka alla gubbar som inte vet vad de ska göra med sin återstod av kärlek, och jag är nog barmhärtig att erinra dem om vikten av att hålla glaset i kikaren mycket rent.

Medan Lucien skrev denna sida, som gjorde revolution i tidningsvärlden genom sitt nya och originella maner, skrev Lousteau en artikel, kallad sedeskildring, med rubriken Den före detta sprätten. Den började sålunda:

Kejsardömets sprätt är alltjämt en lång och mager, välbevarad herre som använder snörliv och bär Hederslegionens kors. Han heter något i stil med Potelet, och för att stå väl vid hovet nuförtiden har kejsardömets baron tilldelat sig ett du; han är du Potelet, med rätt att åter bli Potelet i händelse av revolution. Som en man med dubbla syften, liksom hans namn, kurtiserar han faubourg Saint-Germain efter att förut ha varit en ärorik, nyttig och behaglig släphållare åt en syster till den man som blygseln förbjuder en att nämna. Även om du Potelet förnekar sin tjänst hos den kejserliga högheten sjunger han ännu sin intima väninnas romanser...

Artikeln innehöll en mängd ganska dumma personliga angrepp, ett sätt att skriva som då var på modet och som särskilt Figaro utvecklade till fulländning. Lousteau drog mellan fru de Bargeton, för vilken Châtelet gjorde sin kur, och ett fiskben upp en löjlig parallell som roade utan att man behövde känna de båda personer som åsyftades. Châtelet liknades vid en häger. Denna hägers kärleksäventyr var utomordentligt skrattretande, särskilt passagen om hur han inte kunde svälja fiskbenet, som gick i tre bitar då han släppte det. Detta skämt, som återkom i flera artiklar, väckte som bekant ett oerhört uppseende i faubourg Saint-Germain och var en av de otaliga anledningarna till den stränga skärpningen i presslagstiftningen. Efter en timmes förlopp kom Blondet, Lousteau och Lucien tillbaka in i salongen, där gästerna satt och samtalade, hertigen, ministern och de fyra damerna, de tre köpmännen, teaterdirektören och Finot. En lärling med sin pappersmössa på huvudet hade redan kommit för att hämta manuskript till tidningen.

– Arbetarna går sin väg om jag inte har något med mig åt dem, sade han.

– Här är tio francs, så väntar de nog, svarade Finot.

– Om jag ger dem pengarna ställer de till med supografi, och adjöss med tidningen.

– Detta barns sunda förstånd skrämmer mig, sade Finot.

Ministern höll just på att förutspå pojken en lysande framtid då de tre författarna inträdde. Blondet läste upp en ytterst spirituell artikel mot romantikerna. Lousteaus artikel lockade till skratt. Hertig de Rhétoré tillrådde lite indirekt beröm åt fru d’Espard för att inte faubourg Saint-Germain skulle ta illa upp.

– Läs nu för oss vad ni har skrivit, sade Finot till Lucien.

Då Lucien, som darrade av rädsla, hade slutat genljöd salongen av applåder, aktriserna kysste nybörjaren, de tre köpmännen kramade honom så att han höll på att kvävas, du Bruel tog hans hand och fick en tår i ögat, direktören slutligen bjöd honom på middag.

– Det finns inte längre några barn, sade Blondet. Eftersom herr de Chateaubriand redan har präglat uttrycket sublimt barn för Victor Hugo är jag tvungen att helt enkelt säga er att ni är en man med huvud, hjärta och stil.

– Herr de Rubempré tillhör tidningen, sade Finot i det han tackade Etienne och kastade exploatörens sluga blick på honom.

– Vad har ni åstadkommit för kvickheter? sade Lousteau till Blondet och du Bruel.

– Här är du Bruels, sade Nathan:

* Då vicomte Démosthène i går såg hur mycket vicomte d’A... sysselsatte publiken yttrade han: – Då kanske de kommer att lämna mig i fred.

* En dam sade till en ultrarojalist som klandrade herr Pasquiers anförande eftersom han däri tillämpade Decazes system:– Ja, men han har monarkiska vader.

– Om det börjar så begär jag inte mera, allt är bra, sade Finot. Spring och lämna dem det här, sade han till lärlingen. Tidningen är en smula överlastad, men det är vårt bästa nummer, tillade han och vände sig till författarna som redan betraktade Lucien med en viss aggressivitet.

– Han är kvick, den där pojken, sade Blondet.

– Hans artikel är bra, sade Claude Vignon.

– Till bords! ropade Matifat.

Hertigen bjöd Florine armen, Coralie tog Luciens, och dansösen hade på ena sidan Blondet, på den andra den tyske ministern.

– Jag förstår inte varför ni angriper fru de Bargeton och baron du Châtelet som, efter vad det påstås, har blivit utnämnd till prefekt i Charente och står regeringen nära.

– Fru de Bargeton har visat Lucien på dörren som en tiggare, sade Lousteau.

– En så vacker ung man! sade ministern.

Supén, som serverades med nytt bordsilver, på Sèvresporslin och på damastduktyg, präglades av överdåd. Chevet hade lagat maten, vinerna var valda av den mest bekante köpmannen på quai Saint-Bernard, en vän till Camusot, Matifat och Cardot. Lucien, som för första gången upplevde parisisk lyx, gick sålunda från överraskning till överraskning och dolde sin förvåning som en man med huvud, hjärta och stil, för att använda Blondets ord.

Då Coralie passerade salongen viskade hon i Florines öra:

– Se till att Camusot dricker sig så full att han måste övernatta hos dig.

– Jaså, du har fått din journalist på gaffeln? sade Florine.

– Kära du, jag älskar honom! sadě Coralie med en förtjusande liten axelrörelse.

Dessa ord hade genljudit i Luciens öra, ditburna av den femte dödssynden. Coralie var synnerligen välklädd, och hennes toalett framhävde skickligt hennes särskilda företräden, ty varje kvinna har sina egna behag. Hennes klänning hade liksom Florines förtjänsten att vara sydd av ett förtjusande, i handeln ännu inte förekommande tyg kallat sidenmuslin, av vilket den första sändningen för några dagar tillhörde Camusot, en av de lyonesiska fabrikernas parisiska skyddsgudar i hans egenskap av chef för Guldkokongen. Sålunda förhöjde kärleken och toaletten, kvinnornas smink och parfym, den lyckliga Coralies behag. Ett oväntat nöje som inte flyr undan utövar en ofantlig tjusning på unga människor. Kanske är i deras ögon vissheten de dåliga ställenas hela lockelse, kanske är den hemligheten i den långvariga troheten? Den rena, uppriktiga kärleken, den första kärleken i förening med en sådan där fantastisk passion som drabbar dessa stackars varelser, och dessutom den beundran som Luciens stora skönhet väckte hos Coralie gav henne förmåga att uttrycka sig.

– Jag skulle älska dig även om du vore ful och sjuk! viskade hon till Lucien, då de satte sig till bords.

Vilka ord för en skald! Camusot försvann med ens, och Lucien märkte honom inte längre då han såg Coralie. Kunde väl en man vars hela natur var njutning och sensation, en man som var trött på landsortens enformighet och lockad av Paris avgrunder, utled på fattigdom, plågad av sin påtvungna återhållsamhet, led på sitt klosterliv vid rue de Cluny och på sitt resultatlösa arbete, kunde väl en sådan man dra sig tillbaka från denna lysande fest? Lucien hade ena foten i Coralies säng och den andra i journalismens dy, som han så länge sprungit efter utan att nå fram. Efter att förgäves så länge ha fattat posto på rue du Sentier fann han här tidningen till bords och drack friskt, glad och gemytlig. Han hade just hämnats alla sina sorger med en artikel som redan följande dag skulle genomborra två hjärtan i vilka han, fast förgäves, velat ge uttryck för all den lidelse och all den smärta som så grymt hemsökte honom. Då han såg på Lousteau tänkte han: Du är en vän! utan att ana att Lousteau redan fruktade honom som en farlig rival. Lucien hade begått missgreppet att visa hela sin espri; en matt artikel skulle ha gagnat honom mycket bra. Blondet rådde bot på den avund som förtärde Lousteau genom att säga till Finot att man måste kapitulera för talangen då den var av den här kalibern. Denna ståndpunkt dikterade Lousteaus handlingssätt; han beslöt att förbli vän med Lucien och att vara överens med Finot för att exploatera en så farlig nykomling genom att hålla honom kvar i beroende.

Detta beslut fattades hastigt och uppfattades i hela sin vidd av de båda männen med hjälp av viskningar.

– Han har talang.

– Han blir anspråksfull.

– Åh!

– Gott!

– Jag superar aldrig utan bävan med franska journalister, sade den tyske diplomaten med lugn och värdig godmodighet och såg på Blondet, som han träffat hos grevinnan de Montcornet. Det finns ett yttrande av Blücher som ni har till uppgift att besanna.

– Vilket yttrande? frågade Nathan.

– Då Blücher befann sig på Montmartres kullar med Saacken 1814 – förlåt mig, mina herrar, att jag påminner er om denna för er olycksdigra dag – sade Saacken som var ett råskinn: Vi ska således bränna Paris! – "Akta er väl för det, Frankrike dör bara av det där!" svarade Blücher och pekade på den stora pesthärd som de såg breda ut sig i Seinedalen framför deras fötter, glödande och rykande. Jag tackar Gud för att det inte finns några tidningar i mitt land, återtog ministern efter ett uppehåll. Jag har inte ännu hämtat mig, så rädd blev jag då jag såg den där lille herrn med pappersmössa som vid tio års ålder har en diplomats förstånd. Därför tycker jag mig i afton supera med. lejon och pantrar som gör mig äran att svepa in sina tassar i sammet.

– Det är klart, sade Blondet, att vi kan säga och bevisa för Europa att ers excellens har spytt ut en orm i kväll och att ers excellens varit nära att överföra giftet på Tullia, den vackraste av våra dansöser, och även att kommentera Eva, bibeln, den första och sista synden. Men var lugn, ni är vår gäst.

– Det skulle vara lustigt, sade Finot.

– Vi skulle behöva trycka vetenskapliga avhandlingar om alla ormar som har funnits i människans hjärta och kropp för att komma till diplomatiska kåren, sade Lousteau.

– Vi skulle kunna visa något slags orm i det här glaset med inlagda körsbär, sade Věrnou.

– Ni skulle slutligen tro det själv, sade Vignon till diplomaten.

– Mina herrar, väck inte upp era klor ur deras sömn! utropade hertig de Rhétoré.

– Tidningspressens inflytande och makt är ännu bara i sin morgongryning, sade Finot. Journalismen är i sin barndom, den ska växa. Om tio år ska allting vara underkastat publiciteten. Tanken ska upplysa allt, den...

– Den ska befläcka allt, sade Blondet och avbröt Finot.

– Det är en fras, sade Claude Vignon.

– Den ska bygga upp kungatroner, sade Lousteau.

– Den ska riva ner monarkier, sade diplomaten.

– Om pressen inte redan fanns skulle det inte finnas anledning att uppfinna den. Men den existerar, vi lever av den.

– Ni kommer att dö av den, sade diplomaten. Inser ni inte att massornas överlägsenhet –förutsatt att ni upplyser dem – gör individens storhet svårare och att ni, då ni lär de lägre klasserna att tänka logiskt, kommer att skörda uppror och själva bli de första offren? Vad slår man sönder i Paris då det är upplopp?

– Gatlyktorna, sade Nathan, men vi är för blygsamma för att hysa någon fruktan, vi kommer bara att bli tokiga.

– Ni är ett alltför spirituellt folk för att låta någon som helst regering utveckla sig, sade ministern. I annat fall skulle ni med er penna fullfölja den erövring av Europa som ert svärd inte har kunnat upprätthålla.

– Tidningar är ett ont, sade Vignon. Man skulle kunna dra nytta av detta onda, men regeringen föredrar att bekämpa det. En strid ska följa. Vem kommer att duka under? Det är frågan.

– Regeringen! sade Blondet. Jag skriker ut det allt vad jag orkar. I Frankrike är kvickheten det starkaste av allt, och tidningarna har utöver alla kvicka mäns kvickhet, Tartuffes hyckleri.

– Blondet, Blondet, sade Finot, du går för långt! Det finns prenumeranter här.

– Du är ägare till ett av dessa giftmagasin, du måste vara rädd; men jag ger tusan i alla era butiker fast jag lever av dem!

– Blondet har rätt, sade Claude Vignon. I stället för att vara ett heligt kall har pressen blivit ett medel för partierna; från att vara medel har den blivit affär och som alla affärer saknar den både heder och tro. Varje tidning är, som Blondet säger, en butik där man till publiken säljer ord av den kulör som önskas. Om det fanns en tidning för puckelryggar skulle den morgon och kväll bevisa puckelryggarnas skönhet, godhet och nödvändighet. En tidning har inte längre till uppgift att upplysa utan att smickra de olika åsikterna. På detta sätt blir så småningom alla tidningar fega, hycklande, infama, lögnaktiga, mordlystna; de dödar idéerna, systemen och människorna, och just därigenom blomstrar de. De har alla moraliska personers förmån: det onda ska kunna göras utan att någon är skyldig. Jag och du, Lousteau, och du, Blondet, och du, Finot, ska bli som en Aristeides, en Platon, en Cato, överlägsna män allihop; vi ska alla vara oskyldiga, vi kan två våra händer för varje skändlighet. Napoleon har angett skälet till detta moraliska eller, om ni så vill, omoraliska fenomen i ett sublimt yttrande som hans studier av konventet ingav honom: För kollektiva brott är ingen ansvarig. En tidning kan tillåta sig det skändligaste uppförande men ingen anser sig personligen smutskastad av den anledningen.

– Men regeringen kommer med repressiva lagar, sade du Bruel. Sådana är under förberedelse.

– Asch! sade Nathan. Vad kan lagen göra mot den franska esprin, det subtilaste av alla lösningsmedel?

– Idéerna kan endast neutraliseras av idéer, återtog Vignon. Endast skräckvälde och despotism kan kväva den franska anden, vars språk beundransvärt väl lämpar sig för allusioner och dubbelmeningar. Ju mer repressiv lagen blir, desto starkare blir esprin, liksom ångan får mera kraft i en maskin utan ventil. Anta till exempel att kungen är bra; om tidningen är emot honom blir det ministern som har gjort allting och tvärtom. Om tidningen uppfinner ett skamligt förtal har den hört det berättas. Gentemot den individ som klagar blir den kvitt genom att be om ursäkt för den stora frihet den tagit sig. Om den stäms inför domstol beklagar den sig över att man inte har kommit och bett om rättelse; men be om en sådan, och den vägrar skrattande och behandlar sin förbrytelse som en bagatell. Den hånar sitt offer då det segrar. Blir den straffad och får för höga böter att betala utpekar den käranden som en fiende till friheten, fosterlandet och upplysningen. Den säger att herr den och den är en tjuv genom att förklara att han är den hederligaste mannen i riket. Sålunda blir dess brott bagateller, dess angripare vidunder, och den kan så småningom få människor som läser den varje dag att tro vad den vill. Vidare blir ingenting av vad som misshagar den patriotiskt, och den har aldrig orätt. Den betjänar sig av religionen mot religionen, av regeringsformen mot kungen; den förhånar ämbetsmannakåren då ämbetsmannakåren misshagar den, och den berömmer den då den tjänat massans passioner. För att vinna prenumeranter uppfinner den de mest upprörande fabler och spelar gärna narr. Tidningen utsätter sin egen far för de grövsta kvickheter hellre än att inte intressera och roa sin publik. Den blir som aktören som lägger sin sons aska i en urna för att gråta naturligt, älskarinnan som offrar allt för sin vän.

– Den är med andra ord folket i folio, utropade Blondet och avbröt Vignon.

– Det hycklande folket saknar generositet, återtog Vignon. Det kommer att från sitt sköte bannlysa talangen liksom Aten bannlyste Aristeides. Vi ska få se tidningar som till en början letts av hederliga män så småningom falla i händerna på de veritabla medelmåttor som har det tålamod och den gummiartade, elastiska slapphet som ädla andar saknar eller också tillfalla kryddkrämare som har pengar att köpa fjädrar för. Sådant ser vi redan! Men om tio år kommer förste bäste pojke som har slutat skolan att tro sig vara en stor man, han kommer att med en tidnings hjälp örfila upp dem som är före honom och rycka dem i benen för att inta deras plats. Napoleon gjorde rätt som satte munlås på pressen. Jag skulle kunna slå vad om att oppositionsbladen under en regering som de själva hjälpt till makten skulle nedgöra denna av samma orsaker och med samma artiklar som nu skrivs mot kungens regering, så fort man vägrade dem något. Ju mera medgörlig man är gentemot journalisterna, desto mera fordrande blir tidningarna. De journalister som har kommit sig upp ersätts av hungriga och fattiga tidningsskrivare. Såret är obotligt, det kommer att bli alltmera elakartat, alltmera otäckt, och ju värre det onda blir desto lättare tolereras det, ända tills förvirring bemäktigar sig tidningarna till följd av deras antal, liksom i Babylon. Vi vet alla att tidningarna går längre än kungarna i otacksamhet, längre än de smutsigaste spekulationer och beräkningar, att de förtär vår intelligens genom att varje morgon sälja sin starksprit, men vi ska alla skriva i dem liksom sådana där människor som exploaterar en kvicksilvergruva fast de vet att de kommer att dö i den. Där, bredvid Coralie, sitter en ung man... Vad heter han? Lucien! Han är vacker, han är skald, och vad som är bättre för honom, en kvick karl. Nå, han kommer att arbeta i några av de tankens otuktsnästen som kallas tidningar; där kommer han att kasta ut sina vackraste idéer, där kommer han att förslöa sin hjärna och fördärva sin själ, han kommer att begå anonyma fegheter som i idéernas krig motsvarar krigslist, skövling, brand och förräderi i kondottiärernas. Då han, som tusen andra, har uttömt sitt sköna intellekt till aktieägarnas fördel kommer dessa gifthandlare att låta honom dö av hunger om han är törstig, och av törst om han är hungrig.

– Tack, sade Finot.

– Herregud, sade Claude Vignon, det där visste jag. Jag är ju själv en galärslav, och ankomsten av en ny stackare gläder mig. Blondet och jag är överlägsna herr den eller den som spekulerar i våra talanger, men vi kommer inte desto mindre alltid att exploateras av dem. Vi har hjärta trots vår intelligens, vi saknar exploatörens grymma egenskaper. Vi är lata, vi funderar, grubblar, bedömer; man ska dricka vår hjärna och anklaga oss för dåligt uppförande!

– Jag trodde att ni skulle vara skojigare än så, utropade Florine.

– Florine har rätt, sade Blondet. Låt oss lämna omsorgen om de offentliga sjukdomarna åt de där charlatanerna till statsmän. Som Charlet säger: Spotta på vinskörden? Aldrig!

– Vet ni vad jag tycker att Vignon påminner om? sade Lousteau och pekade på Lucien. Jo, om en sån där tjock kvinna vid rue du Pélican som säger åt en skolpojke: Min lille vän, du är för ung för att komma hit..:

Detta infall lockade till skratt, men det behagade inte Coralie. Köpmännen drack och åt medan de hörde på.

– Vilken nation detta är, där man påträffar så mycket gott och så mycket dåligt! sade ministern till hertig de Rhétoré. Mina herrar, ni är slösare som inte kan ruinera er.

Genom en lycklig slump saknade Lucien således ingen lärdom på branten av det bråddjup i vilket han skulle störta. D’Arthez hade fört in poeten på arbetets ädla väg genom att hos honom uppväcka den känsla inför vilken alla hinder faller undan. Lousteau själv hade försökt avlägsna honom till följd av en egoistisk tanke genom att för honom skildra tidningsväsendet och litteraturen i deras rätta dager. Lucien hade inte velat tro på så mycket dolt fördärv, men han hörde nu journalisterna själva skrika ut sitt onda, han såg dem i verksamhet, såg dem blotta tidningsväsendets ruttenhet för att förutsäga framtiden. Han hade under denna afton sett sakerna sådana de är. I stället för att gripas av fasa vid anblicken av själva kärnan i det parisiska fördärv som så väl karakteriserats av Blücher njöt han med rusig glädje av detta spirituella sällskap. Han fann dessa i sina lasters damaskerade rustning och sitt kalla analyserande förstånds lysande hjälm märkliga män överlägsna klubbens tungsinta och allvarliga medlemmar. Vidare insöp han rikedomens första tjusning, han stod under lyxens trollmakt och under den dyrbara välfägnadens välde; hans nyckfulla instinkter vaknade, han drack för första gången utsökta viner, han gjorde bekantskap med den högre kokkonstens finaste produkter; han såg en minister, en hertig och hans dansös tillsammans med journalister och beundrade deras förfärliga makt; han kände en fruktansvärd lockelse att behärska denna värld av kungar, han kände sig ha kraft att kuva den. Slutligen hade han vid festljusens sken genom röken från faten och rusets dimma granskat denna Coralie, som han nyss lyckliggjort med några fraser; hon hade synts honom sublim, kärleken gjorde henne så skön! Denna flicka var för övrigt Paris vackraste och mest förtjusande aktris. Till och med klubben, denna den ädla intelligensens himmel, måste duka under för en så fullkomlig frestelse. Den bland författare vanliga fåfängan hade hos Lucien blivit smekt av kännare, han hade fått beröm av sina blivande medtävlare. Hans artikels framgång och hans erövring av Coralie var triumfer som skulle ha kunnat förvrida ett mindre ungdomligt huvud än hans. Under denna diskussion hade alla ätit synnerligen gott och druckit utsökta viner. Lousteau, som satt bredvid Camusot, hade ett par gånger hällt kirsch i dennes vin utan att någon märkte det, och han stimulerade hans fåfänga för att få honom att dricka. Denna manöver sköttes så väl att köpmannen inte märkte den; han ansåg sig i sin genre lika illmarig som tidningsmännen. Det mera pepprade skämtet kom i gång samtidigt som dessertens läckerheter och vinerna började cirkulera. Som en klok man anstod gjorde diplomaten ett tecken åt hertigen och dansösen så snart han märkte att de kvicka männens konversation övergick till sådana där dumheter som hos dem förebådade de groteska scener med vilka orgier brukar sluta, och alla tre gick sin väg. Så snart Camusot tappat huvudet flydde Coralie och Lucien, vilka under hela supén uppfört sig som förälskade på femton år, nedför trappan och kastade sig i en droska. Eftersom Camusot låg under bordet trodde Matifat att han försvunnit tillsammans med aktrisen; han övergav sina rökande, drickande, skrattande och disputerande gäster och följde med Florine då hon gick och lade