Förlorade illusioner

By Honoré de Balzac

Lucien Chardon är en man med talang. Han har välsignats med ordets gåva och ett vackert utseende – och det vet han om. Men han kommer från en blygsam tillvaro. Fadern, med härstamning från den lägre medelklassen, finns inte längre i livet och modern har under sin livstid gått från aristokrati till fattigdom. Det finns ingen plats på den franska landsbygden för Luciens högtflygande drömmar om att bli författare. Därför tvekar han inte en sekund när möjligheten att resa till Paris dyker upp. I storstaden finns ära och rikedom och Lucien vill ha en del av kakan. Men bakom stadens rosenskimmer döljer sig en mörkare verklighet...Förlorade illusioner är Honoré de Balzacs realistiska trilogi om den högfärdige skribenten Lucien Chardon. Detta är den första delen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788728083154

Honoré de Balzac

Honoré de Balzac (1799-1850) was a French novelist, short story writer, and playwright. Regarded as one of the key figures of French and European literature, Balzac’s realist approach to writing would influence Charles Dickens, Émile Zola, Henry James, Gustave Flaubert, and Karl Marx. With a precocious attitude and fierce intellect, Balzac struggled first in school and then in business before dedicating himself to the pursuit of writing as both an art and a profession. His distinctly industrious work routine—he spent hours each day writing furiously by hand and made extensive edits during the publication process—led to a prodigious output of dozens of novels, stories, plays, and novellas. La Comédie humaine, Balzac’s most famous work, is a sequence of 91 finished and 46 unfinished stories, novels, and essays with which he attempted to realistically and exhaustively portray every aspect of French society during the early-nineteenth century.

Book preview

Första delen

De två poeterna

1

Vid den tidpunkt då denna berättelse börjar var Stanhopes press och färgcylindrarna ännu inte i bruk i de små landsortstryckerierna. Trots den specialitet som sätter Angoulême i förbindelse med den parisiska boktryckarkonsten, använde man i denna stad fortfarande träpressar; det är från dem som språket fått det numera meningslösa uttrycket låt pressen gnälla. De efterblivna tryckerierna där använde alltjämt med färg ingnidna tamponer av skinn, med vilka en av tryckarna fuktade typerna. Den rörliga platta på vilken den med text fyllda formen placeras, mot vilken sedan pappersarket anbringas, var ännu av sten och gjorde skäl för sitt namn, marmorn. De allt uppslukande mekaniska pressarna har nu bragt denna uppfinning, som trots sina ofullkomligheter skänkt oss en Elzeviers, en Plantins, en Aldes och en Didots vackra böcker, i så fullständig glömska att vi måste nämna de gamla verktyg, för vilka Jérôme-Nicolas Séchard hyste en vidskeplig tillgivenhet, ty de spelar en roll i denna långa lilla berättelse.

Denne Séchard var en före detta tryckare, en sådan man som de arbetare vilka har till uppgift att sätta tillsammans typerna på boktryckarslang kallar björn. Den rörelse fram och tillbaka, med vilken tryckarna förflyttar sig från färgbehållaren till pressen och från pressen till färgbehållaren, påminner ganska mycket om en i bur instängd björn, och det är väl därför de fått detta öknamn. I gengäld kallar björnarna sättarna apor med anledning av de oupphörliga rörelser dessa herrar måste göra för att hämta typerna ur de etthundrafemtiotvå små fack i vilka de ligger. Det olycksaliga året 1793 inträdde Séchard, som var i femtioårsåldern, i det äkta ståndet. Hans ålder och hans äktenskap räddade honom undan den stora utskrivning som drog nästan alla arbetare till krigsmakten. Den gamle tryckaren blev ensam kvar i tryckeriet, vars chef eller, som han kallades, gubben, nyss dött, efterlämnande en änka utan barn. Företaget föreföll gå mot en omedelbar undergång; den ensamma björnen var oförmögen att förvandla sig till apa, ty i sin egenskap av boktryckare hade han aldrig lärt sig läsa eller skriva. Utan att fästa sig vid dessa brister försåg en folkrepresentant, som var ivrig att sprida konventets dekret, tryckaren med mästarfullmakt och utfärdade rekvisition av tryckeriet. Efter att ha mottagit denna farliga fullmakt höll medborgaren Séchard sin herres änka skadeslös genom att till henne överlämna sin hustrus besparingar, med vilka han betalade tryckeriets inventarier till halva deras värde. Men därmed var inte mycket vunnet. Han måste felfritt och utan dröjsmål trycka de republikanska dekreten. I denna besvärliga situation hade Jérôme-Nicolas Séchard lyckan att träffa en adelsman från Marseille som inte ville emigrera för att inte förlora sina egendomar och inte ville visa sig för att inte förlora sitt huvud och som inte hade annat val än att förtjäna sitt uppehälle genom någon form av arbete. Greve de Maucombe iklädde sig således en landsortsfaktors blygsamma dräkt; han satte, korrekturläste och rättade själv de dekret som stadgade dödsstraff för medborgare, vilka dolde adelsmän; björnen, som blivit chef, tryckte dem och lät slå upp dem, och båda två kom helskinnade undan. År 1795, då skräckväldets stormvind gått över, var Nicolas Séchard tvungen att söka en ny hjälpreda som kunde vara sättare, korrekturläsare och faktor. En abbé, som blev biskop under restaurationen och då vägrade att avlägga eden, innehade greve de Maucombes plats ända tills förste konsuln återställde den katolska läran. Greven och biskopen träffades sedan på samma bänk i första kammaren. Även om Jérôme-Nicolas Séchard inte kunde läsa och skriva bättre 1802 än 1793 hade han dock kommit därhän att han nu hade medel att betala en faktor. Den forne tryckaren, som bekymrade sig så lite om sin framtid, hade blivit riktigt fruktansvärd för sina apor och björnar. Girigheten börjar där fattigdomen slutar. Den dag då boktryckaren skymtade möjligheten att förtjäna en förmögenhet alstrade egennyttan hos honom en materiell syn på hans yrke, men en hård, girig och misstänksam syn. I sin yrkesutövning satte han sig över teoretiska synpunkter. Han mätte med en blick upp priset för en sida eller ett ark med alla olika slags typer. Han bevisade för sina obildade kunder att de stora bokstäverna var dyrare att flytta än de små; var det fråga om de små sade han de var svårare att hantera. Eftersom sättningen var den del av boktryckarkonsten som han minst förstod sig på var han så rädd att missta sig att han alltid med sättarna gjorde upp om rena svältbeting. Om hans sättare arbetade per timme lämnade han dem inte ur sikte. Om han visste att en fabrikant befann sig i trångmål köpte han papper av honom till underpris och lade det på lager. Han ägde också vid denna tid redan det hus i vilket tryckeriet sedan urminnes tid var inhyst. Han hade turen med sig: han blev änkling och hade bara en son; han satte denne i stadens läroverk mindre för att ge honom utbildning än för att skaffa sig en efterträdare; han behandlade honom strängt för att förlänga tiden för sin faderliga makt, på lovdagarna lät han honom arbeta vid stilkasten och sade till honom att han måste lära sig förtjäna sitt uppehälle för att en gång kunna ersätta sin stackars far, som offrade allt han ägde på honom. Då abbén for sin väg valde Séchard till faktor den av sina fyra sättare som den blivande biskopen utpekade för honom som i lika mån ärlig och intelligent. Sålunda hade den gode mannen möjlighet att reda sig till den tidpunkt då hans son kunde övertaga företaget, som då skulle utvecklas under unga och skickliga händer. David Séchard utmärkte sig i läroverket i Angoulême på det mest lysande sätt. Trots att en björn som kommit sig upp utan både kunskaper och uppfostran naturligtvis föraktade vetenskapen sände dock pappa Séchard sin son till Paris för att där studera den ädla boktryckarkonsten; men den kraft varmed han rekommenderade honom att lägga undan en rejäl summa pengar i denna stad, som han kallade arbetarnas paradis, och inte räkna med sin fars börs tydde på att han i denna vistelse i vishetens land såg ett medel att nå sina syften. Alltmedan David lärde sig sitt yrke fullbordade han sin utbildning i Paris. Faktorn hos Didot blev en lärd. Mot slutet av 1819 lämnade David Séchard Paris utan att där ha kostat sin far en styver; denne kallade honom hem för att lämna ledningen av affärerna i hans händer. Nicolas Séchards tryckeri ägde då den enda tidning för legala annonser som fanns i departementet samt hade allt tryck för biskopsämbetet och prefekturen, tre åtaganden som borde inbringa en förmögenhet åt en energisk ung man.

Just vid denna tidpunkt inköpte bröderna Cointet, pappersfabrikanter, rättigheterna till det andra tryckeriet i Angoulême. Dittills hade gubben Séchard kunnat hålla det i fullständig overksamhet tack vare de militära kriser som under kejsardömet undertryckte all industriell rörelse. Av denna anledning hade han inte övertagit det, och hans sparsamhet orsakade ruin för det gamla boktryckeriet. Då gubben Séchard fick höra denna nyhet tänkte han med glädje på att den strid som nu måste uppstå mellan hans företag och bröderna Cointet skulle utkämpas av hans son och inte av honom själv.

Jag skulle ha dukat under, tänkte han, men en ung man som har gått i lära hos herrarna Didot ska nog reda sig.

Sjuttioåringen längtade efter det ögonblick då han skulle få leva i lugn och ro. Om han ägde föga kunskap om den högre typografin så ansågs han däremot synnerligen skicklig i en konst som arbetarna skämtsamt kallade supografin, en konst som skattades högt av Pantagruels gudomlige författare men vars utövning till följd av de s.k. måttlighetssällskapens förföljelser så småningom överges alltmer. Jérôme-Nicolas Séchard var, trogen det öde som hans namn förlänat honom, ¹ begåvad med en osläcklig törst. Hans hustru hade länge hållit denna smak för pressad druv inom passande gränser, en smak som är så naturlig för björnar att herr de Chateaubriand har iakttagit den hos de verkliga björnarna i Amerika; men filosoferna har observerat att ungdomens vanor återkommer med förnyad styrka i människans ålderdom. Séchard bestyrkte denna moraliska lag: ju äldre han blev desto mer tyckte han om att dricka. Hans passion lämnade i hans björnansikte spår som gjorde det originellt: hans näsa hade fått formen av ett mäktigt versalt A, hans blodsprängda kinder liknade sådana där vinblad som är fulla av violetta, purpurfärgade och ofta spräckliga knölar; man skulle ha kunnat likna honom vid en vidunderlig tryffel insvept i höstens vinrankor. Hans ögon, som doldes under tjocka ögonbryn, vilka liknade snötäckta busksnår, och glimmade av en lömsk girighet som dödade allt, till och med faderskänslan, inom honom, bevarade sin livlighet ännu under ruset. Hans skalliga huvud, vars kala hjässa omgavs av grånande hår, som ännu krusade sig, ledde tanken till gråmunkarna i La Fontaines sagor. Han var kort och tjock som sådana där gamla lampor som behöver mera olja än veke; ty all omåttlighet utvecklar kroppen i den riktning som karakteriserar den. Dryckenskapen, liksom studierna, gör den fete ännu fetare och den magre ännu magrare. Jérôme-Nicolas Séchard bar sedan trettio år den ryktbara trekantiga borgarhatten som man ännu i vissa landsdelar kan se på stadstrumslagarens huvud. Hans väst och hans byxor var av grönaktig sammet, och han hade en gammal brun redingot, brokiga bomullsstrumpor och skor med silverspännen. Denna dräkt, i vilken man ännu såg arbetaren såväl som borgaren, passade så bra för hans laster och hans vanor, den uttryckte så väl hans liv att den gode mannen föreföll skapad färdigklädd; man kunde lika lite tänka sig honom utan sina kläder som en lök utan skal. Även om den gamle boktryckaren inte redan länge lämnat prov på sin blinda girighet skulle hans sätt att överlåta rörelsen ha räckt för att illustrera hans karaktär. Trots de kunskaper som hans son måste ha förvärvat i herrarna Didots skola föresatte han sig att med honom göra den goda affär som han sedan en lång tid hade funderat på. Om fadern gjorde en god affär skulle sonen göra en dålig. Men för gubben Séchard fanns det varken far eller son i affärer. Hade han till en början i David sett sitt enda barn såg han längre fram i honom bara en vanlig köpare, vars intressen var motsatta hans egna. Han ville sälja dyrt, David ville naturligtvis köpa billigt; hans son blev således en fiende som måste besegras. Denna känslans övergång till egennytta, vilken hos väluppfostrat folk vanligen försiggår långsamt, på omvägar och under hyckleri, var hastig och direkt hos den gamla björnen, som vid detta tillfälle visade i hur hög grad listig supografi överträffar lärd typografi. Då hans son kom visade gubben honom den kommersiella ömhet som skickliga karlar alltid visar sina offer: han tog hand om honom på samma sätt som en älskare tar hand om sin älskarinna; han tog honom under armen och sade honom var han skulle sätta fötterna för att inte smutsa ner dem; han hade låtit värma hans säng, tända en brasa i hans rum och laga kvällsvard åt honom. Dagen därpå försökte Jérôme-Nicolas Séchard berusa sin son vid en riklig middag och sade därefter, själv ganska påstruken, ett nu till affärerna som kom så egendomligt mellan två hickningar att David bad honom uppskjuta affärerna till dagen därpå. Den gamla björnen förstod alltför väl att dra fördel av sin berusning för att överge en strid som var förberedd sedan så lång tid. Förresten, då han nu i femtio år släpat på sin börda ville han inte behålla den en timme längre. I morgon skulle hans son vara chef.

1 See , fem. sèche (fr.) = torr.

Här torde det vara nödvändigt att tala lite om företaget. Tryckeriet, som var beläget på det ställe där rue de Beaulieu mynnar ut på place du Mûrier, hade installerats i huset i slutet av Ludvig XIV:s regeringstid. Lokalerna hade således sedan länge varit inrättade för tryckerirörelse. Nedre botten utgjordes av en ofantlig sal som fick ljus från gatan genom flera gamla fönster och från gården genom en mängd smårutor i gemensam ram. Man kunde komma till chefens kontorsrum genom en portgång. Men i landsorten är boktryckarkonstens olika moment alltid föremål för så livlig nyfikenhet att kunderna brukade föredra att gå in genom en glasdörr mellan fönstren åt gatan, trots att man då måste stiga ner några trappsteg eftersom officinens golv låg lägre än gatans nivå. De nyfikna gav i sin häpenhet aldrig akt på de svårigheter som en vandring genom verkstadens trånga pass erbjöd. Om de betraktade de vaggor som bildades av pappersarken som var upphängda på i taket fästa rep stötte de emot raden av sättarkaster eller fick håret tillrufsat av järnstängerna som bar upp pressarna. Om de följde en sättares snabba rörelser då han tog upp typerna ur de hundrafemtiotvå facken i sin kast, läste sitt manuskript, läste om raden i sin vinkelhake och satte dit ett mellanslag stötte de emot ett ris fuktigt papper, belastat med sin stenplatta eller fick in låret i vinkeln på ett utläggningsbord; allt detta till björnarnas och apornas stora förnöjelse. Ingen hade någonsin utan olyckshändelse lyckats komma fram till två i slutet av denna grotta belägna stora burar vilka bildade två ynkliga små utsprång inåt gården; i den ena av dem tronade faktorn, i den andra chefen. På gården var väggarna behagligt dekorerade med vinrankor som med tanke på chefens rykte hade en tilldragande lokalfärg. I fonden stod ett från muren utbyggt, fallfärdigt skjul, i vilket papperet såväl fuktades som skars i olika format. Där fanns vasken, i vilken formarna sköljdes före och efter tryckningen. Då bildades en svart sörja som i förening med slaskvattnet ingav bönderna, som kom till staden på marknadsdagarna, föreställningen att djävulen tvättade sig i detta hus. Skjulet flankerades på ena sidan av köket, på den andra av en vedbod. Våningen en trappa upp – över den fanns endast två vindskupor – bestod av tre rum. Det första, som var lika långt som portgången, frånräknat det utrymme som upptogs av den gamla trätrappan, upplystes från gatan genom ett litet avlångt fönster och från gården genom en rund glugg; det tjänstgjorde på en gång som tambur och matsal. Tarvligt vitrappat som det var vittnade det om affärsgirighetens cyniska enkelhet; den smutsiga rutan hade aldrig tvättats; möblemanget bestod av tre usla stolar, ett runt bord och en skänk, placerad mellan två dörrar, vilka ledde in till en sängkammare och en salong; fönstren och dörren var bruna av smuts; obegagnat eller tryckt papper låg nästan alltid och skräpade där; ofta kunde man se buteljerna och tallrikarna från Jérôme-Nicolas Séchards middag utplacerade på pappershögarna. Sängkammaren, vars fönster bestod av små rutor i blyinfattning, vette mot gården och hade väggarna klädda med sådana där gamla tygtapeter som man på Kristi lekamens fest brukar se längs husväggarna på landet.

I rummet fanns en stor säng med stolpar och sängomhängen, överkast och fottäcke av röd serge, två maskätna fåtöljer, två stolar av valnöt med broderier, en gammal chiffonjé och en pendyl på cheminén. Detta rum, som andades en patriarkalisk och av bruna nyanser fylld gemytlighet, hade inretts av herr Rouzeau, Jérôme-Nicolas Séchards företrädare och lärare. Salongen, som moderniserats av den bortgångna fru Séchard, bjöd på ohyggliga paneler, målade i klarblått; väggarna var dekorerade med tapeter som framställde orientaliska scener målade i rostbrunt på vit botten; möblerna utgjordes av sex stolar, klädda med blått skinn och med ryggstöd i form av lyror. De två stora välvda fönstren, genom vilka man såg ut över place du Mûrier, saknade gardiner; cheminén hade varken ljusstakar, pendyl eller spegel. Fru Séchard hade dött mitt under sina försköningsplaner, och björnen, som inte insåg nyttan av förbättringar vilka inte inbragte någonting, hade övergett dessa planer. Det var till detta rum som Jérôme-Nicolas Séchard, pede titubante, förde sin son och på det runda bordet visade honom en förteckning över tryckeriets inventarier som under hans ledning uppsatts av faktorn.

– Läs detta, min gosse, sade Jérôme-Nicolas Séchard och lät sina rusiga ögon rulla från papperet till sin son och från sin son till papperet. Du ska få se vilken klenod till tryckeri jag ger dig.

– Tre träpressar med järnstöd och gjutna fundament…

– En förbättring som jag har gjort, avbröt gubben Séchard sin son.

– … med alla tillbehör, färgbehållare, tamponer och utläggsbord etc., sextonhundra francs! Men, käre far, sade David Séchard och släppte inventarieförteckningen, era pressar är ju klunsar som inte är värda två styver och som man likaväl kunde bränna upp.

– Klunsar! utropade gubben Séchard. Klunsar?… Ta inventariet så går vi ner! Du ska få se om era usla nymodigheter arbetar som mina gamla goda, beprövade pressar. Sen kommer du inte att ha hjärta att skymfa hederliga pressar som rullar som postvagnar och som kan gå hela ditt liv utan att behöva repareras. Klunsar! Jo, jo, det är klunsar som kommer att skaffa dig ditt uppehälle! Klunsar som din far skött under tjugo år och som satt honom i stånd att göra dig till vad du är.

Gubben klättrade nedför den knaggliga, nötta, skrangliga trappan utan att ramla omkull; han öppnade dörren till portgången, från vilken man kom in i verkstaden, störtade fram till den närmaste av sina pressar, vilka alla var lömskt oljade och skurade; han pekade på de starka ekbommarna som gnidits blanka av lärpojken.

– Är inte detta en klenod till press? sade han.

Där låg just ett bröllopskort. Den gamla björnen fällde ned remmikan mot däckeln och däckeln mot fundamentet, som han rullade in under pressen; han drog till bängeln, rullade så åter ut fundamentet samt lyfte upp däckeln och remmikan med samma ledighet som en ung björn. Den sålunda hanterade pressen gav ifrån sig ett så förtjusande litet gnäll att man skulle ha kunnat tro att det var en fågel som stötte emot en glasruta och så flög sin väg.

– Finns det en enda engelsk press som går på det sättet? sade fadern till sin häpne son.

Gubben Séchard sprang därefter till den andra och så till den tredje pressen och utförde på dem alla samma manöver med lika stor ledighet och vighet. På den sista upptäckte hans av vin dimmiga öga en fläck som lärgossen försummat; den berusade björnen lät höra några kraftiga eder och började gnida den med en flik av sin rock, som en hästhandlare ryktar en häst som ska säljas.

– Med de här tre pressarna kan du utan faktor förtjäna dina niotusen francs om året, David. Som din blivande kompanjon sätter jag mig emot att du ersätter dem med sådana där fördömda järnpressar som nöter typerna. Ni ropade på underverk i Paris då ni fick se den där fördömda engelsmannens uppfinning – en fiende till Frankrike som velat göra gjutarna rika. Ni ville ha Stanhopepressar förstås! Men jag betackar mig för era Stanhopepressar som kostar tvåtusenfemhundra francs stycket, nästan två gånger så mycket som mina tre juveler tillsammans, och som förresten förstör typerna genom sin brist på elasticitet. Jag är inte lärd som du, men kom ihåg en sak: Stanhopepressarnas liv är bokstavens död. De här tre pressarna tål att slita på, trycket blir snyggt och bra, och det är allt vad man begär här i Angoulême. Tryck med järn eller trä, med guld eller silver, de betalar inte en styver mer för det.

– "Item, sade David, femtusen skålpund typer från herr Vaflards gjuteri…"

Vid detta namn kunde bröderna Didots lärjunge inte undertrycka ett småleende.

– Skratta du, skratta du! Efter tolv år är typerna fortfarande som nya. Det kallar jag en gjutare! Herr Vaflard är en hederlig karl som levererar hållbar vara; och för mig är den bästa gjutaren den som man går till minst ofta.

– … värderade till tiotusen francs, fortsatte David sin läsning. Tiotusen francs, det är ju fyrtio sous skålpundet, och herrarna Didot säljer sin cicero ny för bara trettiosex sous skålpundet. Era spikhuvuden har bara metallvärdet, tio sous skålpundet.

– Du kallar herr Gillés skrivstil, ronde och mittel för spikhuvuden – herr Gillé, som förut var kejserlig boktryckare. Spikhuvuden, typer som kostar sex francs skålpundet, mästerstycken av typsnitt som är köpta för fem år sedan och som ändå till stor del är som nya!

Gubben Séchard grep tag i några strutar med utsorterade typer och visade honom dem.

– Jag är inte lärd, jag kan varken läsa eller skriva, men jag vet i alla fall tillräckligt för att förstå att huset Gillés skrivstilar varit upphovet till dina herrar Didots anglaises. Här är en ronde, sade han och pekade på en kast i vilken han tog ett m, en ronde på ciceros kägel, som har varje detalj kvar ännu.

David märkte att det var omöjligt att resonera med fadern. Han måste gå med på allt eller intet, han hade att välja mellan ett nej och ett ja. Den gamla björnen hade i inventariet upptagit till och med repen i taket i officinen, minsta lilla affischram, bräden, skålar, vask och borstar, allt var numrerat med girigbukens omsorg. Totalsumman gick på trettiotusen francs, däri inbegripet boktryckarfullmakten och kundkretsen. David frågade sig om affären var möjlig eller inte. Då gubben Séchard såg att hans son tvekade i fråga om slutsiffran blev han orolig, ty han föredrog en våldsam debatt framför ett tyst antagande. Vid detta slags köp tyder diskussion på en duglig affärsman som försvarar sina intressen. Den som går med på allt, brukade gubben Séchard säga, betalar ingenting. Alltmedan han försökte gissa sin sons tankar räknade han upp de redskap som erfordras i ett landsortstryckeri; han förde först David till en satineringspress och så till en skärmaskin som användes för accidenstryck och lovordade deras solida beskaffenhet och utmärkta egenskaper.

– Gamla verktyg är alltid bäst, sade han. Man borde betala mer för dem än för nya i tryckerierna, liksom hos guldsmederna.

Ohyggliga vinjetter, föreställande Hymen eller Amor, döda som lyfte upp stenen över sina gravar i det de bildade ett V eller ett M, kolossala inramningar till teateraffischer blev genom Jérôme-Nicolas rusiga vältalighet till föremål av oerhört värde. Han sade till sin son att landsortsbornas vanor är så starkt inrotade att han förgäves skulle bjuda dem de allra vackraste saker. Han, Jérôme-Nicolas Séchard, hade försökt sälja bättre almanackor åt dem än den dubbla Liégeois som var tryckt på sockerpapper! Nåväl, de hade i alla fall föredragit den dubbla Liégeois framför de mest magnifika almanackor. David skulle snart inse betydelsen av sådant gammalt skräp då han kom att sälja det dyrare än de dyrbaraste nyheter.

– Ack, ack, min gosse, landsorten är landsorten och Paris är Paris. Om det kommer en karl från L’Houmeau och ber dig trycka bröllopskort åt honom och du trycker dem utan en Amor med girlander, så tror han inte att han är gift, och han lämnar korten tillbaka till dig om han bara ser ett M på dem, som hos dina herrar Didot, vilka är boktryckarkonstens stolthet fast deras uppfinningar inte på hundra år ännu kommer att få insteg i landsorten. Så nu vet du det.

Ädla karaktärer är dåliga affärsmän. David var en av dessa blyga och veka naturer som skräms av en ordväxling och ger vika så snart motståndaren ansätter dem en smula för hårt. Hans upphöjda tänkesätt och den makt som den gamla drinkaren behållit över honom gjorde honom ännu mer oförmögen att debattera en penningfråga med sin fader, i synnerhet som han trodde att denne hade de bästa avsikter; ty han tillskrev den gamle tryckarens giriga egennytta främst den tillgivenhet han hyste för sina gamla redskap. Eftersom emellertid Jérôme-Nicolas Séchard hade fått alltsammans av Rouzeaus änka för tiotusen francs i statspapper och trettiotusen under dåvarande förhållanden var ett orimligt pris utropade sonen:

– Ni gör mig utfattig, min far!

– Jag som har skänkt dig livet? sade den gamle fyllbulten och lyfte handen mot torkstrecken i taket. Vad värderar du då fullmakten till, David? Vet du vad Annonsbladet är värt med sina annonser för tio sous raden, ett privilegium som bara det inbragte femhundra francs förra månaden? Slå upp böckerna, min pojke, och se efter hur mycket prefekturens affischer och register inbringar, för att inte tala om allt tryck för rådhuset och biskopsämbetet? Du är en odåga som inte vill göra sig en förmögenhet. Du prutar på hästen som ska föra dig till någon vacker egendom sådan som min i Marsac.

Till inventarieförteckningen var fogat ett bolagskontrakt mellan far och son. Den gode fadern hyrde ut sitt hus åt bolaget för en summa av tolvhundra francs trots att han inte betalt mer än sextusen livres för det, och han förbehöll sig ett av de två rummen på vinden. Ända tills David Séchard hade betalt sina trettiotusen francs skulle vinsten delas jämnt mellan de två bolagsmännen; den dag då han inbetalt denna summa till sin fader skulle han bli den ende och uteslutande ägaren till tryckeriet. David värderade fullmakten, kundkretsen och Annonsbladet utan att räkna med inventarierna; han trodde sig kunna gå i land med köpet och gick med på villkoren. Fadern, som var van vid böndernas klipskhet och inte kände till parisarnas mindre småaktiga beräkningar, blev förvånad över det så hastiga beslutet.

Har min son månne blivit rik? tänkte han. Eller funderar han på något sätt att slippa ifrån betalningen?

I detta syfte började han göra honom frågor för att få veta om han hade pengar med sig och i så fall ta dem ifrån honom som avbetalning. Faderns nyfikenhet väckte sonens misstänksamhet. David förblev ytterst förbehållsam. Dagen därpå lät gubben Séchard lärgossen flytta upp möblerna i rummet två trappor upp för att sedermera låta föra ut dem till lantgården med grönsakskärrorna som for tomma tillbaka. Han överlämnade de tre rummen i första våningen till sin son alldeles tomma liksom han lät honom överta tryckeriet utan att ge honom en styver att betala arbetarna med. Då David bad sin far att i egenskap av kompanjon bidra till det nödiga rörelsekapitalet, simulerade den gamle tryckaren fullkomlig okunnighet. Han hade inte förbundit sig, sade han, att lämna pengar då han lämnade sitt tryckeri; hans andel var redan inbetald. Pressad av sin sons logik svarade han att då han köpt tryckeriet av Rouzeaus änka hade han dragit sig ur spelet utan en sou. Om han, som var en simpel arbetare utan kunskaper, hade lyckats skulle det gå ännu bättre för en lärjunge till herrarna Didot. David hade förtjänat pengar till följd av den uppfostran hans far i sitt anletes svett bekostat honom, och han kunde gärna använda dessa pengar nu.

– Vad har du gjort med din avlöning? frågade han och ansatte honom ånyo i avsikt att lösa det problem som hans sons tystnad dagen förut lämnat outrett.

– Jag har väl måst leva? Och böcker kostar väl också pengar? svarade David harmset.

– Jaså du köpte böcker? Du kommer att göra dåliga affärer. Folk som köper böcker lämpar sig inte för att trycka dem, svarade björnen.

David erfor den förfärligaste bland förödmjukelser, den som förorsakas av en faders förnedring; han måste uthärda hela störtfloden av de lumpna, futtiga, fega, giriga skäl på vilka den gamle snåljåpen stödde sin vägran. Han undertryckte smärtan i sin själ då han såg sig ensam utan stöd, då han fann en spekulant i sin far som han, av filosofisk vetgirighet, önskade lära känna i grunden. Han fäste faderns uppmärksamhet på att han aldrig avfordrat honom någon räkenskap för sitt morsarv. Om detta arv inte kunde ingå i betalningen för tryckeriet borde det åtminstone ingå i det gemensamma rörelsekapitalet.

– Ditt morsarv! sade gubben Séchard. Din mors förmögenhet utgjordes av hennes förstånd och hennes skönhet!

Vid detta svar hade David sin far fullständigt klar för sig och förstod att han, för att avpressa honom någon redovisning, skulle tvingas börja en ändlös, kostsam och vanhedrande process. Med sitt ädla hjärta mottog han den börda som skulle tynga honom, ty han visste hur svårt han skulle få att uppfylla de förbindelser han iklätt sig gentemot sin fader.

Jag ska arbeta, tänkte han. Får jag det svårt så har ju gubben, när allt kommer omkring, haft det svårt han också. För resten är det ju för mig själv jag arbetar.

– Jag lämnar dig en skatt, sade fadern, orolig över sin sons tystnad.

David frågade vad det var för en skatt.

– Marion, svarade hans far.

Marion var en tjock bondpiga som var oundgänglig för tryckerirörelsen. Hon fuktade och skar papperet, hon sprang ärenden och lagade maten, skötte tvätten, lastade av papperskärrorna, gick omkring och inkasserade pengar samt sköljde tamponerna. Om Marion hade kunnat läsa skulle gubben Séchard ha gjort henne till sättare.

Fadern gick till fots till sin lantgård. Fast han var mycket glad över sin under namn av bolagskontrakt verkställda försäljning var han orolig för hur betalningen skulle ske. Efter uppgörelsens kval kommer oron för bestämmelsernas uppfyllande. Alla passioner är till sitt väsen jesuitiska. Denne man, som ansåg lärdomen onyttig, ansträngde sig att tro på dess inflytande. Han betraktade de hedersbegrepp, som uppfostran måste ha utvecklat hos hans son, som en säkerhet för sina trettiotusen francs. Såsom en väluppfostrad ung man skulle David göra sitt yttersta för att infria sina förbindelser, hans kunskaper skulle hjälpa honom att finna utvägar, han hade visat sig full av ädla tänkesätt, han skulle säkert betala! Många fäder som handlar på detta sätt tror att de beter sig faderligt, och till denna övertygelse hade även gubben Séchard kommit just då han var framme vid sin vingård, belägen i Marsac, en liten by halvannan mil från Angoulême. Hans område, på vilket den förra ägaren byggt ett vackert boningshus, hade utökats år från år alltsedan 1809, då den gamla björnen hade köpt det. Han överflyttade där sina omsorger om tryckpressen på vinpressen, och han var, som han sade, alltför bekant med druvan för att inte förstå dess skötsel. Under sitt första år på landet visade gubben Séchard ett bekymrat anlete där han gick omkring bland sina störar, ty han höll alltid till i sin vingård, liksom han förr befann sig i verkstaden. De oförmodat vunna trettiotusen francsen berusade honom ännu mer än druvnektarn, han tummade dem i tankarna mellan sina fingrar. Ju mindre rättmätig hans fordran var, desto starkare var hans önskan att inkassera summan. Han for också ofta från Marsac in till Angoulême, driven av sin oro. Han klättrade uppför stigen som ledde upp på klippan, där staden är belägen, och gick in i verkstaden för att se, hur hans son redde sig. Pressarna var på sin plats. Lärgossen, som bar en pappersmössa på huvudet, var sysselsatt med att rengöra tamponerna. Den gamla björnen hörde en av pressarna gnissla över något bröllopskort, han kände igen sina gamla typer, han såg sin son och faktorn sitta var och en i sin bur, läsande en bok, som björnen antog vara i korrektur. Sedan han ätit middag med David återvände