Shakespeares dramatiska arbeten : tragedier

By William Shakespeare

Shakespeares dramatiska arbeten: Tragedier, sjunde bandet, innehåller två av hans mest kända dramer.Konung Lear är en känsloladdad skildring av mänsklig galenskap och Shakespeares mest melankoliska och skarpsinniga tragedi. Dramat undersöker familjens natur genom Konung Lears relation till sina döttrar och innefattar både mörk humor, passion och poesi. Verket betraktas vara ett av Shakespeares stordåd.Othello är ett tidlöst och mångbottnat drama om kärlek, svek, svartsjuka och rasism. Handlingen kretsar främst kring den moriske generalen Othello, hans nyblivna hustru, Desdemona, hans fänrik, Jago, och hans underbefälhavare, Cassio. Denna vackra pjäs i vilken oskulden blir korrumperad och godheten förstörd, räknas till Shakespeares mogna tragedier.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728365496

William Shakespeare

William Shakespeare (1564–1616) is arguably the most famous playwright to ever live. Born in England, he attended grammar school but did not study at a university. In the 1590s, Shakespeare worked as partner and performer at the London-based acting company, the King’s Men. His earliest plays were Henry VI and Richard III, both based on the historical figures. During his career, Shakespeare produced nearly 40 plays that reached multiple countries and cultures. Some of his most notable titles include Hamlet, Romeo and Juliet and Julius Caesar. His acclaimed catalog earned him the title of the world’s greatest dramatist.

Book preview

William Shakespeare

Shakespeares dramatiska arbeten

Tragedier

Översatt av Carl August Hagberg

SAGA Egmont

Shakespeares dramatiska arbeten : tragedier

Översatt av Carl August Hagberg

Originaltitel: Othello, King Lear

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1908, 2022 William Shakespeare och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728365496

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

PERSONER:

Hertigen av Venedig.

Brabantio, en senator.

Två andra senatorer.

Gratiano, Lodovico, Brabantios släktingar.

Othello, en förnäm mor i den venetianska statens tjänst.

Cassio, hans underbefälhavare.

Jago, hans fänrik.

Rodrigo, en venetiansk ädling.

Montano, ståthållare på Cypern.

Narren, i tjänst hos Othello.

En härold.

Desdemona, Brabantios dotter, Othellos hustru.

Emilia, Jagos hustru.

Bianca, Cassios älskarinna.

Officerare, ädlingar, budbärare, musikanter, matroser m. fl.

Scenen: Venedig och en hamn på Cypern.

T ragiken i Othello når oss i viss mån mera omedelbart än i något annat Shakespearedrama. Där är ingen historisk miljö, som förmedlar — för Shakespeares samtida hade väl dramats handling närmast modern tidskaraktär — intet spel av det övernaturliga i form av vålnadsscener, ingen komisk bihandling. Utav alla Shakespeares stycken finnes intet, som står närmare det borgerliga dramat. Pjäsen har också kunnat bibehålla sin ursprungliga form på scenen och i allmänhet undsluppit de annars oundvikliga omstöpningarna, betingade av tidens smak — åtminstone gäller detta för dramats hemland.

Italienska noveller gåvo Shakespeare ofta ämnet till hans dramatiseringar. Historien om moren i Venedig stod att läsa i Hecatommithi (»de hundra sagorna»), en samling berättelser, som författats av Giraldi Cintio, en lärjunge till Boccaccio. Cintios arbete utkom 1565. Shakespeare följer novellen i dess grunddrag och har huvudpersonerna gemensamma med denna. Likväl är det knappast mer än stoffet han har hämtat från sin källa. Den belysning, han ger huvudpersonernas handlande från deras egna själars djup, lidelsens väldiga mått, finnes icke skymten av i den episka skildringen. Många forskare ha funnit det svårt att förlika sig med den tanken, att Cintios novell skulle varit Shakespeares enda källa. Någon annan har emellertid icke påträffats.

Om också händelserna, utvecklas i nog så spännande form i berättelsen, får Shakespearedramat både raskare fart och ger starkare intryck av liv tack vare ett fylligare persongalleri och färgrikare scenbilder. Den livfulla expositionen, det larmande nattliga uppträdet vid fackelsken, liksom det icke mindre verkningsfulla öppnandet av andra akten genom Othellos ankomst till Cypern i rykande storm, tillhör Shakespeares regikonst. Novellen började med en skildring av Othellos och Desdemonas stilla kärlekslycka, och ankomsten till Cypern skedde där efter en färd »över ett fullkomligt lugnt hav». — Brabantios och Rodrigos roller ha tillkommit. Cassios förlöpning (akt 2) tillhör redan den episka skildringen, men förutsättningen för densamma, dryckesgillet och ruset, finnes först i dramat. Tydligast framstår dock skillnaden mellan Shakespeare och hans källa vid dramats slut. Den sista scenen hos Shakespeare, hur skakande den än må verka, bäres dock av en tragisk höghet, som starkt kontrasterar med den avskyvärt råa sluteffekten i novellen, som helt enkelt är en kallblodigt skildrad mordscen, där de naturalistiska detaljerna äro de bärande elementen. Som vanligt hos Shakespeare ha bipersonerna stor vikt. Emilias roll, sådan den utvecklas i dramat, är Shakespeares skapelse med överlägsen konst infogad i handlingen. I novellen är hon blott sin man behjälplig. Men hos Shakespeare blir hon nästan symbolisk för den utveckling, som det tragiska diktstoffet undergår hos honom. Hon räddar inför åskådarnas ögon tron på det goda från undergång. I det ögonblick hon genomskådar skurkstrecket frambryter oemotståndligt hennes bättre natur besegrande inflytandet från hennes korrumperade omgivning.

Uppfattningen beträffande styckets huvudpersoner, Othello och Jago, har växlat mycket, och särskilt vad den senares svårtolkade roll beträffar, ligger ju fältet öppet för olika förklaringar. Någonstans emellan de båda ytterligheterna: att han blott är att anse som en traditionell teaterbov och uppfattningen att han är en ren symbol, ondskan för dess egen skull (Coleridges »motiveless malignity»), ligger väl det riktiga. Jago är ingen ondskans djävul, han är en människa, därom vittnar ju rätt gott hans försök att finna ursäktande motiv för sina hämndekänslor.

Othellofiguren har också blivit missförstådd. De finnas, som trott sig ha att göra med en rasskildring, med negern och dennes primitiva, vilda känsloutbrott. En sådan avsikt var säkerligen Shakespeare främmande. Figurens särart ligger åt en annan sida. Man må lägga märke till, att de mest poetiska utbrotten i dramat rymmas inom Othellos roll, t. ex. hans avsked till sin lycka och sitt krigarliv: »Farväl mitt sinneslugn …» (akt 3, sc. 3) eller den utförda liknelsen om ’Ponti hav’ i samma scen. Det är ett ’romantiskt’ kynne, som tecknar hans väsen, visar den engelske kritikern Bradley övertygande. Othello är ett av Shakespeares mest spelade stycken, särskilt i diktarens eget hemland. De »klassiska» smakdomarna, som annars svårt ondgjort sig över Shakespearedramats form, ha inför Othello nästan låtit kritiken falla. — Samuel Johnson påpekade, att om blott Shakespeare hela tiden haft handlingen förlagd till Cypern, så hade fordran på de tre enheterna, tidens, rummets och handlingens, så gott som uppfyllts. — I Sverige har pjäsen haft växlande öden på scenen. Första gången dramat uppfördes här, var år 1802. En fransk teatertrupp, som gästade Sverige detta år, hade nämligen Ducis’ synnerligen fria bearbetning av stycket på spellistan. 1826 kom Nicanders helt versifierade, odramatiska bearbetning av Shakespeares tragedi, och följande år fick man se stycket på Stockholmsscenen. Det utsattes för en bister kritik och nedlades snart nog. Den omarbetning, som kom till användning vid detta tillfälle, var ett lappverk, som sömmats om så många gånger, att det icke höll ihop.

Kring Nicanders översättning och det sceniska framförandet uppstod en långvarig strid i de litterära tidskrifterna under åren 1826—1828, vilken ljuder som ett eko från Frankrike av den hetsiga litterära fejd, som där vid denna tid utkämpades kring Shakespeares namn med anledning av uppförandet av Alfred de Vignys Othelloöversättning. 1857 spelades Othello för första gången med begagnade av Hagbergs översättning. Vid detta tillfälle förekom ett märkligt gästspel, i det att den ryktbare negern Ira Aldridge spelade Othello. Det var framför allt en sensationell prestation genom Aldridges naturalistiska återgivande av morens roll. Den verkligt betydande svenska Othellopremiären kom först 1879 på Kungl. teatern, där Hillbergs Jago blev den stora rollen.

OTHELLO.

MOREN I VENEDIG.

FÖRSTA AKTEN.

SCEN I. — Venedig. En gata.

(Rodrigo och Jago uppträda).

Rodrigo. Säg aldrig det; jag tar det mycket illa,

Att du, som fick min börs begagna, Jago,

Som om det varit din, blir så behandlad.

Jago. Guds död! Ni vill ju icke höra på mig; —

Om någonsin jag drömt om något dylikt,

Så avsky mig!

Rodrigo. Du har ju sagt mig, att du hatar honom.

Jago. Förakta mig, om jag det icke gör.

Tre höga herrar krusade för honom

Rätt djupt och ödmjukt för att få mig nämnd

Till löjtnantsplatsen, — och på tro och heder,

Jag känner mig, den sysslan kan jag sköta.

Men han, förtjust i sina egna griller,

Snor undan dem med svulstigt prat och omsvep

Förfärligt sirat ut med krigartermer

Och, kort och gott, ger mina gynnare

Ett formligt avslag; ty »god’ herrar», sad’ han,

»Jag allaredan valt min officer.»

Och vem var det?

Å jo, en duktig räknemästare,

En Michel Cassio, florentinare,

En karl, pinkär uti ett fagert kvinnfolk,

Som aldrig fört på fältet en skvadron

Ej heller känner, hur en här ställts upp,

Mer än en symamsell; med undantag

Av vad han lärt av bokmalsteorier,

I vilka en senator svept i togan

Docera kan fullt ut så bra, som han.

Allt vad han vet om krig är lutter prat,

Praktiken saknas; men han blev dock nämnd,

Och jag, vars duglighet han själv har skådat

På Rhodus, Cypern och på mången annan

Kristen och hednisk mark, får stryka segel

För plus och minus, för en sifferkarl.

Han skall, kantänka, bli hans löjtnant nu,

Och jag hans Svarthets fänrik, gubevars.

Rodrigo. Vid Gud, jag bleve hellre då hans bödel!

Jago. Här finns ej hjälp; så går det till i tjänsten.

Befordran vinnes nu med kryp och smil,

Ej efter tur, då närmsta man får ärva

Sin förmans syssla. Döm nu själv, min herre,

Om jag på något sätt förbunden är

Att älska moren.

Rodrigo. Jag begärde avsked.

Jago. Var lugn, min vän; jag tjänar kvar och skall

Väl någon gång få kap på honom, jag.

Vi kunna icke vara herrar alla,

Ej heller alla herrar troget tjänas.

Väl ser man mången spak och knämjuk dräng,

Som, kär uti sin egen slavnatur,

Dras med sin värld — bra lik sin herres åsna —

För fodret blott och blir till slut kasserad. —

Tvi sådant ärligt kräk! Men andra finnas,

Som, prydda med en ödmjuk min och hållning,

Behålla sina hjärtan för sig själva,

Betjäna blott med skentjänst sina herrar,

Må väl hos dem och, när sin pung de späckat,

Sig själva hylla. Sådant folk har vett,

Och sådan en bekänner jag mig vara.

Ty vet, min vän,

Det är så visst som att ni är Rodrigo

Att, vore jag Othello, ville jag

Ej vara Jago. Då jag tjänar honom,

Jag tjänar blott mig själv; det vete Gud,

Ej utav kärlek och pliktskyldighet,

Men blott för syns skull, för min egen fördel.

Ty när som bäst mitt yttre skick förråder

Mitt hjärtas art och verkliga gestalt

I komplimanger, kan jag strax därefter

Mitt hjärta bära på min rockärm, utsatt

För kajors hugg. Jag är ej den jag är.

Rodrigo. Vad härlig lycka får ej denna tjockläpp,

Om han kan henne få.

Jago. Väck flickans far,

Sätt efter honom, giftbemäng hans njutning,

Skrik saken ut, uppreta hennes fränder,

Låt, om han också dväljs uti ett Eden,

Ej flugbett saknas. Är hans glädje glädje,

Gjut likväl så pass stor förtret däri,

Att den förlorar av sin färg en smula.

Rodrigo. Här bor den gamle; jag vill ropa högt.

Jago. Skrik med så ängslig ton och gräsligt tjut,

Som när helt oförmodat, nattetid,

Eldsvåda spörjs uti en folkrik stad.

Rodrigo. Hallå, Brabantio! Hej, signor Brabantio!

Jago. Vak upp, Brabantio! Tjuvar, tjuvar, tjuvar!

Se om ert hus, er dotter, edra kistor;

Hej, tjuvar, tjuvar!

(Brabantio visar sig ovanför i ett fönster).

Brabantio. Vem håller här ett så förfärligt väsen?

Vad är på färde?

Rodrigo. Är alla, som till huset höra, inne?

Jago. Och alla dörrar stängda?

Brabantio. Nå, än sedan?

Jago. För fan! Ni är bestulen. Fort, kläd på er!

Ert hjärta brast, er halva själ är borta.

Just nu, just nu, en gammal kolsvart bagge

Ert vita lamm betvingar. Fort, stig upp!

Väck stadens snarkare med klockoringning,

Ty annars gör hin onde er till morfar.

Upp, säger jag!

Brabantio. Vad! Har ni mist förståndet?

Rodrigo. Ni känner väl min stämma, stränge herre?

Brabantio. Å nej! — Vem är du?

Rodrigo. Jag Rodrigo heter.

Brabantio. Så mycket sämre. Jag har ju befallt dig

Att hålla dig på avstånd från min dörr;

Du har ju ärligt hört mig säga till,

Att du ej får min dotter; men i yrseln,

Då du är full av svalg och dryckenskap,

Du kommer hit med smädelse och trots

Och stör min nattro.

Rodrigo. Herre, herre, herre!

Brabantio. Men du kan vara viss på att mitt mod,

Förenat med min värdighet, förmår

Att näpsa dig för slikt.

Rodrigo. Var ej så het!

Brabantio. Vad pratar du om plundring? I Venedig

Vi äro ju; mitt hus är ej ett skogstorp.

Rodrigo. Min värdaste signor Brabantio,

Jag kommer hit i ren och ädel avsikt.

Jago. För tusan, herre, ni är en av dem, som icke vilja tjäna Gud, om djävulen ber dem därom. För det att vi komma för att göra er en tjänst, så tror ni, att vi äro skojare. Ni vill låta koppla ihop er dotter med en hingst från Berberiet; ni vill, att edra barnbarn skola gnägga emot er, ni vill ha springare till kusiner och travare till svågrar.

Brabantio. Vad är du för en näsvis skurk?

Jago. Jag är en som kommer för att berätta er, min herre, att er dotter och moren nu håller på med att leka »djuret med två ryggar».

Brabantio. Du är en skurk.

Jago. Och ni är en — senator.

Brabantio. Vi träffas väl; jag känner dig, Rodrigo.

Rodrigo. Jag träffas när som helst. Men, jag besvär er,

Om med ert bifall och ert goda minne —

Så ser det nästan ut — er sköna dotter

I denna dunkla midnattsstund förs bort —

Bevakad varken bättre eller sämre

Än av ett legohjon, en gondolier —

Till plumpa famntag av en lysten mor;

Om detta känt och gillat är av er,

Då hava vi er näsvist förolämpat.

Men vet ni ingenting om hela saken,

Då säger mig min fina takt, att vi.

Med orätt bannor fått. Tro aldrig nånsin,

Att, fjärran från all hövlighet, jag skulle

Så kunna narras med ers vördighet.

Ert barn — såframt hon ej fått lov av er —,

Det säger jag, har svårt förbrutit sig,

Då hon sin fägring, rikdom, tro och loven

Skänkt åt en utländsk äventyrare,

Som far än hit, än dit. Se efter själv;

Finns hon uppå sitt rum, finns hon i huset,

Släpp genast lös mot mig Venedigs lagar

För det jag narrat er.

Brabantio. Sla eld, slå eld!

Giv mig ett ljus! — Väck allt mitt husfolk upp! —

Det här är icke olikt vad. jag drömde,

Och tron därpå mig krossar allaredan. —

Ljus! Ljus!

Jago. Farväl, jag måste lämna er;

Det passar icke, är ej heller rådligt

För mig som tjänsteman att träda upp —.

Som jag blir tvungen till, om här jag stannar —

Emot Othello; ty jag vet, att staten —

Om också denna sak nedsätter honom —

Ej vågar släppa honom; kallad är han

Så högljutt till det örlig, som på Cypern

Nu är i gång, att, om det gällde livet,

Man icke har en annan fullt så skicklig

Att leda detta värv. Och fastän jag

Mer hatar honom än Tartarens plågor,

Så måste jag för livets nödtorfts skull

Dock hissa upp en trohetsflagg, en skylt,

Men också endast skylt. På »Gyllne skytten»

Ni kan med säkerhet ta rätt på honom;

Där finns jag i hans sällskap. Nu farväl! (Går).

(Brabantio uppträder med betjänter och facklor).

Brabantio. Ja, det är sant, tyvärr! Mitt barn är borta.

Vad övrigt är utav mitt usla liv

Blir idel bitterhet. — Nå säg, Rodrigo,

Var såg du henne? — Ack, du arma flicka! —

Hos moren, sad’ du? — Vem vill vara far? —

Vet du, att det var hon? Ack, oerhört

Du mig bedrar! — Vad sad’ hon? — Flera facklor!

Väck hela släkten! — Månn’ de äro gifta?

Rodrigo. Det tror jag visst de äro.

Brabantio. Milde himmel! —

Hur slapp hon ut? — Vad falskhet uti blodet! —

I fäder, tron ej edra döttrar mer

På grund av vad I sen dem göra. — Finns det

Ej någon trolldomskonst, som mäktig är

Att ungdomsoskuld dåra och förföra?

Har ni ej läst om sådant någonstädes?

Rodrigo. Det har jag visst, signor.

Brabantio. Väck upp min bror! — Ack, om ni henne fått! —

Den ena hit, den andra dit! — Säg, vet ni,

Var jag kan gripa moren och min dotter?

Rodrigo. Jag tror, jag kan dem hitta, om ni täckes

Bestå mig duktig vakt och följa mig.

Brabantio. Gå främst! Vid varje hus jag ropa vill;

Befalla kan jag också. Skaffa vapen

Och hämta hit från vakten en patrull. —

Gå då, Rodrigo; jag er möda lönar. (De gå).

SCEN II. — En annan gata.

(Othello, Jago och följe uppträda med facklor).

Jago. Fastän jag många mänskor dräpt i krig,

Så är det mig likväl en samvetssak

Att icke mörda folk. Jag borde vara

En smula mera elak understundom.

Väl tjugo gånger har jag tänkt uppå

Att pipa honom smått så här i sidan.

Othello. Det kan du låta bli.

Jago. Men han kom fram

Med så gemena skällsord, prat och ovett

Emot ers nåd,

Att knappt min smula fromhet räckte till

Att hålla mig i sty Men säg mig, herre,

Ni är väl riktigt gift? Ty, lita på,

Att vår magnifico är mycket älskad

Och har uti sitt kall en röst så verksam

Och stark som furstens; han er skiljer åt.

Ålägger er åtminstone den näpst,

Som han, med all sin makt, igenom lagen

Framtvinga kan.

Othello. Han må sitt värsta göra.

De tjänster, som jag har bevisat staten,

Hans klagan tysta ned. Än vet man ej —

Vad jag, när jag har sport att skryt ger heder,

Förkunna skall — att jag livsandan fått

Av kungligt blod; och mina bragder kunna,

Med hatten på. en lycka så förnäm,

Som den jag nått, tilltala. Jago, vet,

Om jag ej älskade min Desdemona,

Jag ville ej mitt fria ungkarlsliv

I band och bojor se för alla skatter

I havets djup. — Vad är det där för ljus?

Jago. Det är den vrede fadern och hans vänner; —

Gå undan, herre.

Othello. Nej, han bör mig finna.

Min rang, min goda sak, mitt fasta mod

Sig gärna kunna visa. Är det de?

Jago. Vid Janus, nej!

(Cassio och några betjänter komma med facklor).

Othello. Det är hans höghets tjänstfolk och min löjtnant. —

Må nattens goda makter hägna er!

Vad nytt, god’ vänner?

Cassio. Hertigen er hälsar

Och fordrar, att ni snabbt, ja blixtsnabbt, kommer

I detta nu.

Othello. Vad är på färde, tror ni?

Cassio. Något från Cypern, om jag gissar rätt.

Det tyckes vara hett och bråttom; flottan

Har sänt ett dussin ilbud ut i natt,

Det ena hack i häl uppå det andra.

Fler’ senatorer äro redan uppe

Och hos hans höghet. Hett ni efterfrågas

Och, då ni ej fanns hemma, har senaten

Åt tre särskilda håll sänt skaror ut

Att söka er.

Othello. Väl, att ni fann mig här.

Jag vill i detta hus ett ord blott säga

Och kommer strax. (Går).

Cassio. Vad gör han här, månntro?

Jago. Hå,

Han har i natt en lantgaleja äntrat;

Får han behålla den, så är han bärgad.

Cassio. Jag ej förstår er.

Jago. Han är gift.

Cassio. Med vem?

(Othello kommer tillbaka).

Jago. Å jo, med — kom, herr general, vi gå.

Othello. På ögonblicket.

Cassio. Se där en annan skara, som er söker.

(Brabantio,