Krogen

By Emile Zola

I denna originalöversättning av L'Assomoir – en av Émile Zolas mest omtyckta romaner – får vi följa med till 1800-talets Paris och träffa tvätterskan Gervaise Macquart. När Gervaises make lämnar henne och deras två unga söner beslutar hon sig för att avsvära sig män helt och hållet. Det blir helt enkelt bäst så. Men tiden går och så småningom ger hon sig ändå in i ett nytt äktenskap. Hennes drömmar går dessutom i uppfyllelse när hon får chansen att starta sitt eget tvätteri. För första gången på länge är hon lycklig. Men Gervaises glada dagar får ett abrupt slut när en livsomvälvande olycka drabbar familjen. Med ens befinner de sig i en nedåtgående spiral, fylld med alkohol, våld och skulder. Och när en oväntad gäst plötsligt står på tröskeln, faller allting samman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788728083710

Emile Zola

Émile Zola was a French writer who is recognized as an exemplar of literary naturalism and for his contributions to the development of theatrical naturalism. Zola’s best-known literary works include the twenty-volume Les Rougon-Macquart, an epic work that examined the influences of violence, alcohol and prostitution on French society through the experiences of two families, the Rougons and the Macquarts. Other remarkable works by Zola include Contes à Ninon, Les Mystères de Marseille, and Thérèse Raquin. In addition to his literary contributions, Zola played a key role in the Dreyfus Affair of the late nineteenth and early twentieth century. His newspaper article J’Accuse accused the highest levels of the French military and government of obstruction of justice and anti-semitism, for which he was convicted of libel in 1898. After a brief period of exile in England, Zola returned to France where he died in 1902. Émile Zola is buried in the Panthéon alongside other esteemed literary figures Victor Hugo and Alexandre Dumas.

Book preview

I.

Ända till klockan två på morgonen hade Gervais väntat på Lantier. Utfrusen af att i blotta nattröjan stått i draget vid det öppna fönstret, hade hon kastat sig på sängen och feberhet och förgråten fallit i en dvala. Under hela veckan hade han, så snart de kommit ut från Kalfven med två hufvuden, där de åto, skickat hem henne för att gå till hvila med barnen, men själf inte kommit förrän sent på natten under foregifvande att han gått omkring och sökt arbete. Medan hon denna afton afvaktade hans återkomst, trodde hon sig emellertid ha sett honom gå in på Grand Balcons ballokal, hvars tio upplysta fönster liksom återskenet från en vådeld spredo sitt ljus öfver de yttre bulevardernas mörka gata; och strax efter honom hade hon märkt lilla Adèle, en polererska, som åt sin middag på deras restaurant och som nu kom en fem, sex steg efter honom, svängande med händerna som om hon nyss lämnat hans arm för att de icke båda tillsammans skulle gå in, belysta af det skarpa skenet från ljuset öfver ingången.

Då Gervaise, med styfva och värkande lemmar vaknade vid femtiden, brast hon ut i snyftningar. Lantier var ännu icke hemkommen. Det var första gången, som han tillbragte hela natten hemifrån. Hon förblef sittande på sängkanten under den urblekta katunssänggardinen, som hängde ned från en med segelgarn i taket fäst pil. Med tårfyllda ögon såg hon sig långsamt omkring i det usla rummet, hvars möblering bestod af en valnötsbyrå, i hvilken en låda saknades, tre stolar med halmsitsar och ett litet flottigt bord, hvarpå en spräckt vattenkanna skräpade. För barnens räkning hade man ytterligare satt in en järnsäng, som spärrade byrån och upptog två tredjedelar af rummet. Gervaises och Lantiers koffert stod vidöppen i ett hörn och visade sina tomma sidor, en gammal manshatt på bottnen, begrafven under smutsiga skjortor och strumpor, medan på väggen och stolskarmarna hängde en trasig schal, ett par af smuts sönderfrätta byxor, de sista persedlar, som klädmäklaren icke ville köpa. Midt på spiselkransen låg mellan två afskafda zinkstakar en hög rosenfärgade pantkvitton. Detta var hotellets vackraste rum, rummet en trappa upp, med utsikt åt bulevarden.

Bredvid hvarandra sofvo emellertid de båda barnen på samma kudde. Claude, som var åtta år, höll sina små händer på täcket och sof med lugna och långsamma andetag, medan den blott fyra år gamla Etienne smålog i sömnen och hade lagt sin arm kring broderns hals. Då moderns tårdränkta blick stannade på dem, utbröto hennes snyftningar på nytt, och hon höll en näsduk till munnen för att kväfva de lätta skrik, som undsluppo henne. Utan att tänka på att sätta på sig sina nedkippade tofflor, som hon tappat, gick hon åter barfota fram till fönstret och återtog sin nattliga väntan, spejande utefter trottoarerna så långt hennes blick nådde.

Hotellet var beläget vid boulevard de la Chapelle till vänster om barrière Poissonnière. Det var en förfallen byggnad i två våningar, upptill andra våningen rödmålad i en färg liknande vindrägg, med af regnet upprötta spjälluckor. Ofvanför en lykta med stjärnprydda glas kunde man mellan de båda fönstren läsa: Hotel Boncoeur, hålles af Marsoullier, i stora, gula bokstäfver, som bitvis bortfallit till följd af murfukten. Som lyktan skymde Gervaise, sträckte hon sig med näsduken för munnen. Hon såg till höger, åt boulevard de Rochechouart, där grupper af slaktardrängar med blodiga förkläden stodo utanför slakterierna; och rycktals medförde den kalla blåsten en stank, en fadd lukt af dödade kreatur. Hon såg till vänster, där blicken följde liksom ett långt band den breda gata, som nästan midt för henne slutade med det vid denna tid under byggnad varande Hôpital de Lariboisières hvita massa. Långsamt följde hennes ögon från synrandens ena ända till dess andra stadstullens mur, bakom hvilken hon om nätterna stundom hörde skrik från mördade personer, och hon genomsökte de aflägsna hörnen, de mörka vrårna, svarta af fukt och smuts, befarande att i något af dessa upptäcka Lantiers af knifstyng genomborrade lik. Då hon såg upp öfver den grå och väldiga mur, som omgaf staden med en ökenremsa, varseblef hon ett starkt sken, ett soldis, som redan fylldes af Paris’ morgonbuller. Hennes blick återkom emellertid alltjämt till barrière Poissonnière, och då hon sträckte halsen, kände hon sig helt yr i hufvudet af den oafbrutna ström af människor, kreatur och kärror, som mellan stadstullens båda klumpiga paviljonger, utgöt sig från Montmartres och la Chapelles höjder. Det var som trampandet af en hel hjords fötter, en hop, som plötsliga afbrott tvungo att utbreda sig som vattenpussar på chaussén, ett oändligt tåg af arbetare, som begåfvo sig till arbetet med verktygen på ryggen och sitt bröd under armen; och strömmen uppslukades alltjämt af Paris, där den försvann. Då Gervaise i hela denna röra trodde sig igenkänna Lantier, lutade hon sig ut ändå mera med fara att falla; därefter tryckte hon hårdt sin näsduk mot munnen liksom för att kväfva sin smärta.

En ung och glad röst förmådde henne lämna fönstret.

— Jaså, patron är inte hemma, fru Lantier?

— Nej, herr Coupeau — svarade hon och sökte småle.

Det var en plåtslageriarbetare, som högst upp i hotellet bebodde ett rum för tio francs i månaden. Han bar sin verktygspåse öfver axeln. Som han funnit nyckeln i dörren, hade han som god vän och granne gått in.

Ni vet — fortsatte han — att jag nu arbetar vid sjukhuset… Nå! En så vacker maj! Det kännes friskt denna morgon.

Han betraktade Gervaises rödgråtna ansikte. Då han såg, att sängen stod orörd, skakade han sakta på hufvudet; därpå gick han fram till den lilla säng, i hvilken barnen med sina rosenfärgade kerubimkinder ännu sofvo, och sade i det han sänkte rösten:

— Jaja, patron är visst inte ordentlig?… Tag inte så illa vid er, fru Lantier. Han sysslar mycket med politiken; då man härom dagen röstade på Eugene Sue… en god, som det tycktes… var han alldeles galen. Kanske han tillbragt natten tillsammans med några vänner med att tala illa om den där liderlige Bonaparte.

— Nej, nej — mumlade hon med ansträngning — det tror jag inte. Jag vet nog hvar Lantier är… Vi ha våra sorger vi som alla andra, herre Gud!

Coupeau blinkade för att visa, att han icke lät lura sig af denna osanning. Han gick emellertid, sedan han erbjudit sig att hämta mjölken åt henne, om hon inte själf ville gå; hon var en vacker och duktig kvinna, hon kunde lita på honom, om hon en dag råkade i svårigheter. Så snart han aflägsnat sig, satte Gervaise sig åter till fönstret.

Vid barriären fortgick trampet i morgonkylan. Man igenkände smederna på deras blå vidbyxor, murarna på deras hvita jackor, målarna på deras ytterrockar. under hvilka långa blusar framstucko. På långt håll hade denna hop ett suddigt, degigt utseende, en obestämd färgton, hvari blekblått och smutsgrått förhärskade. Tid efter annan stannade en arbetare och tände sin pipa, medan de öfriga fortsatte sin väg utan ett skratt, utan ett ord till en kamrat, med glåmiga kinder och ansiktet vändt mot Paris, som genom Faubourg-Poissonnières gapande gata uppslukade den ena efter den andra. Vid hörnen till rue des Poissonniers saktade emellertid karlarna sina steg vid ingången till två vinhandlare, som just togo bort luckorna. Innan de inträdde, stannade de på trottoaren och kastade förstulna blickar mot Paris, med slappa armar, redan vunna för att slå dank en dag. Framför disken bjödo grupper hvarandra i tur på en omgång på stående fot, glömde sig kvar, fyllde salarna, spottande och harklande och klarade strupen med små glas brännvin.

Gervaise iakttog till vänster på gatan gubben Colombes sal, där hon trodde sig ha sett Lantier, då en fet, barhufvad kvinna, i förkläde ropade till henne från gatan.

— Ser man på, fru Lantier, hvad ni är tidigt uppe!

Gervaise lutade sig framåt.

— Kors! är det ni, fru Boche!… Ja, jag har en hel hop uträttningar i dag!

— Ja, har man inte? Sannerligen någonting går af sig själf.

Samtalet fortgick från fönstret till trottoaren. Fru Boche var portvakterska i huset, hvari restauranten Kalfven med två hufvuden upptog bottenvåningen. Gervaise hade flera gånger väntat på Lantier i hennes skrubb för att icke ensam behöfva sätta sig till bords med alla karlar, som åto bredvid dem. Portvakterskan omtalade, att hon måste skynda sig till rue de la Charbonniére för att ta en tjänsteman på sängen, som hennes man icke kunde förmå betala för lagningen af en ytterrock. Därefter talade hon om en af sina hyresgäster, som föregående kväll kommit hem med en kvinnsperson och ända till klockan tre på morgonen hindrat hela huset sofva. Men allt under sitt pratande betraktade hon den unga kvinnan med ett uttryck af skarp nyfikenhet; hon tycktes enkom ha kommit och ställt sig under fönstret för att få veta något.

— Herr Lantier ligger således ännu? frågade hon plötsligt.

— Ja, han sofver — svarade Gervaise, som icke kunde afhålla sig att rodna.

Fru Boche såg, hur tårarna kommo i hennes ögon; och utan tvifvel nöjd aflägsnade hon sig, med den förklaring, att karlarna voro ena förbannade lättingar, då hon återkom och ropade:

— Ni ska gå ju till tvättinrättningen i dag?… Jag ska också tvätta upp litet och ska hålla en plats åt er bredvid mig, så få vi språka.

Därpå tillade hon liksom gripen af en hastig medömkan:

— Stackars liten, ni gjorde bäst i att inte stå där, ni kan förkyla er. Ni är ju alldeles blåfrusen.

Gervaise stannade emellertid envist kvar vid fönstret två dödande långa timmar ända till klockan åtta. Bodarna hade öppnats. Strömmen af blusmän, som kommo ned från höjderna, hade upphört, och endast några, som fördröjt sig, skyndade med stora steg förbi tullen. Hos vinhandlarna fortsatte samma karlar som förut på stående fot att dricka, harkla och spotta. Efter arbetarne hade arbeterskorna kommit, polererskor, modister, flörister, som i sina tunna kläder trängde sig intill hvarandra och troppade af längs de yttre bulevarderna i små grupper på två eller tre, under lifligt samspråk och lätta skratt, medan de kastade glänsande blickar omkring sig. Då och då följde en alldeles ensam, mager, blek och allvarsam arbeterska tullmuren, undvikande smutspölarna. Litet senare hade tjänstemän och anställda gått förbi, blåsande i fingrarna och på vägen ätande sitt bröd för en sou; unga utmagrade karlar med urväxta kläder, matta ögon, ur hvilka sömnen ännu icke vikit; små gamlingar med hasande steg, bleka ansikten, utnötta af de långa arbetstimmarne på byrån, hvilka sågo på sina klockor för att reglera deras gång på några sekunder när. Och bulevarderna hade återtagit sin morgonstillhet; grannskapets räntetagare promenerade i solskenet; barhufvade mödrar i smutsiga kjolar vaggade i sina armar späda barn, hvilkas lindor de ömsade på bänkarna; en hel skara osnutna, afklädda barn knuffades och krälade på marken under gnäll, skratt och tårar. Då tyckte Gervaise, att hon ville kväfvas och greps af en svindel af ångest att allt hopp var ute; det föreföll henne som om allt var slut och att Lantier aldrig mera skulle återkomma. Hennes blickar irrade från de gamla, af blod och stank smutsade slakterierna till det nya, matthvita sjukhuset, som med ännu gapande hål visade sina fönsterrader och de nakna salar, i hvilka döden skulle göra sin skörd. Midt emot henne, bakom tullmuren, bländade henne den klara himlen och den uppgående solen, som blef allt större öfver det ofantliga, uppvaknande Paris.

Den unga kvinnan satt på en stol med händerna i knä utan att gråta mer, då Lantier helt lugnt inträdde.

— Det är du! det är du! — ropade hon och ville kasta sig kring hans hals.

— Ja, det är jag, än se’n? — svarade han. — Du tänker kanske börja dina dumheter!

Han sköt undan henne. Med en åtbörd af dåligt lynne kastade han sin svarta filthatt på byrån. Det var en ung man på tjugusex år, liten, mycket mörklagd, med ett vackert ansikte, med tunna mustascher, som han alltid vred helt maskinmässigt. Han bar en arbetsblus, en gammal nedfläckad lifrock, som han drog till om lifvet, och talade med ett utprägladt provensaliskt tonfall.

Gervaise, som åter sjönk ned på stolen, beklagade sig mildt i korta ordalag.

— Jag har inte fått en blund i mina Ögon… Jag trodde, att man gjort dig illa… Hvar har du varit? Hvar har du tillbragt natten? O min Gud! gör inte om det här, ty då blir jag tokig… Säg, Auguste, hvar har du varit?

— Där jag haft något att göra, för tusan! — sade han med en axelryckning. Klockan åtta var jag vid la Glaciére hos en vän, som tänker sätta upp en hattfabrik. Jag kom att fördröja mig. Då föredrog jag att ligga borta… Du vet för öfrigt, att jag inte tycker om spionering. Låt mig för den skull vara i fred!

Den unga kvinnan började åter snyfta. De högljudda rösterna och Lantiers häftiga rörelser, som slog omkull stolarna, väckte barnen. De satte sig upp i bädden, halfnakna och redde ut sitt hår med sina små händer. Då de hörde sin mor gråta, började de skrika fruktansvärdt och jämväl gråta, fast de knappast fått upp ögonen.

— Just en skön musik! — ropade Lantier ursinnig. — Det säger jag er, att jag går min väg igen! Och då kommer jag inte tillbaka… Vill ni tiga? Farväl! Jag återvänder dit, därifrån jag kommit.

Han hade redan tagit sin hatt på byrån, men Gervaise skyndade fram stammande:

— Nej, nej!

Hon kväfde de smås tårar med sina smekningar. Hon kysste deras hår och fick dem att åter lägga sig med kärleksfulla ord. De små lugnade sig genast och skrattande på örngottskudden roade de sig med att nypa hvarandra. Deras far hade emellertid, utan att ens draga af sig stöflarna, kastat sig på sängen, med trött uppsyn och ett af en genomvakad natt spräckligt ansikte. Han somnade likväl icke, utan låg med öppna ögon och såg sig omkring i rummet.

— Här är just snyggt! — mumlade han.

Sedan han ett ögonblick betraktat Gervaise, tillade han elakt:

— Du snyggar alltså inte upp dig mera?

Gervaise var endast tjugutvå år. Hon var storväxt, men litet magerlagd, hade fina drag, som likväl redan påverkats af hennes hårda lif. Okammad, i nedkippade tofflor och huttrande af köld i sin hvita nattröja, på hvilken möblerna lämnat sitt damm och sitt flott, tycktes hon ha åldrats tio år under de timmar af ångest och gråt, som hon nyss tillbragt. Lantiers ord förmådde henne afstå från sin rädda och undergifna hållning.

— Du är inte rättvis — sade hon och blef allt ifrigare. — Du vet mycket väl, att jag gör allt hvad jag kan. Det är inte mitt fel, att vi hamnat här… Jag skulle vilja se dig med två barn i ett rum, där det inte ens finns en kamin att värma litet vatten på… Då vi kommo till Paris, borde vi, i stället för att förstöra dina pengar, genast ha bosatt oss, som du lofvade.

— Hvad nu då! — utbrast han — du har slösat bort slantarna likaväl som jag, det anstår dig just, att nu spotta på läckerbitarna!

Hon tycktes emellertid icke höra honom, utan fortfor:

— Nå väl, med mod kan man ännu komma sig upp igen… Jag talade i går afton med fru Fauconnier, tvätterskan vid rue Neuve; hon tar mig i sin tjänst om måndag. Om du går till din vän vid la Glacière, ska vi innan sex månader gått, åter vara öfver vattnet, se’n vi fått tid på oss att klä upp oss och hyra ett hål någonstans, där vi kunna vara hemma hos oss… Å, vi måste arbeta, arbeta…

Lantier vände sig mot väggen med uttråkad uppsyn. Men då blef Gervaise ond.

— Ja, så är det, man vet nog, att du inte kväfves af kärlek till arbete. Du är färdig att spricka af högfärd; du skulle vilja gå klädd som en fin herre och promenera med slinkor i sidenkjolar. Är det inte så? Du tycker, att jag inte är tillräckligt bra längre, se’n du förmått mig pantsätta alla mina klänningar… Ser du, Auguste! Jag ville inte tala med dig om det här, jag skulle ha dröjt ännu, men jag vet, hvar du hållit till i natt; jag såg, när du gick in på Grand-Balcon med den där slynan Adèle, Å, du väljer väl! Hon är just den rätta, den där! hon har visst skäl att lägga sig till med prinsessminer… Hon, som legat hos hela restauranten.

Med ett skutt kastade sig Lautier ur sängen. Hans ögon hade blifvit svarta som bläck i hans bleka ansikte. I den lilla karlen blåste vreden upp en storm.

— Ja, just hos hela restauranten — upprepade den unga kvinnan. — Fru Boche ska ge dem afsked, henne och hennes stora krake till syster. Därför att de alltid ha en lång rad karlar efter sig i trappan.

Lantier höjde båda knytnäfvarna; han motstod emellertid sin lust att slå henne, tog henne i stället i armarna och ruskade henne våldsamt, hvarpå han skuffade till henne, så att hon föll ned på bädden hos barnen, hvilka åter började gråta. Han lade sig igen och stammade med den vilda minen hos en person, som fattat ett beslut, inför hvilket han nyss förut tvekat:

— Du vet inte hvad du gjort, Gervaise… du har gjort dumt, du ska få se.

Barnen snyftade en stund, medan deras moder, som satt kvar hopsjunken på sängkanten, höll dem i sin famn och minst tjugu gånger med entonig stämma upprepade:

— Ack! om ni inte funnes till, mina stackars små!… Om ni inte funnes till!… Om ni inte funnes till!…

Lantier hade helt lugnt sträckt ut sig på sängen så lång han var och fäste ögonen på det urblekta kattunsomhänget, medan han fördjupade sig i en tanke. På detta sätt tillbragte han nära på en hel timme utan att ge vika för sömnen, ehuru tröttheten tyngde ned hans ögonlock. Då han vände sig om och stödde sig på armbågen med ett hårdt och beslutsamt ansiktsuttryck, höll Gervaise just på att städa i rummet. Hon bäddade upp barnens säng, sedan hon låtit dem stiga upp och klädt på dem. Han såg henne sopa golfvet och damma möblerna, men rummet förblef i alla fall lika svart och dystert med sitt nedrökta tak, sina af fukten lossnade tapeter, sina tre stolar och sin trasiga byrå, där smutsen envist kvarstannade trots torkhandduken. Medan hon därefter tvättade sig, sedan hon satt upp håret framför den lilla runda, vid fönsterregeln fästa spegel, som tjänade honom till rakspegel, tycktes han granska hennes vackra armar, bara hals och alla de nakna delar hon visade, liksom om han i tankarna gjorde jämförelser. Och han gjorde en sur min. Gervaise haltade på högra benet, ehuru detta knappt märktes oftare än då hon var trött och icke förmådde rycka upp sig och dölja det. Utmattad af nattvaket släpade hon denna morgon benet och stödde sig mot väggarna.

Tystnad rådde i rummet; de hade icke växlat ett ord mera. Han tycktes vänta. Hon gnagdes af sin smärta, men sökte likväl visa sig likgiltig och påskyndade sina göromål. Då hon byltade ihop smutsigt linne, som låg kastadt i en vrå bakom kofferten, öppnade han slutligen munnen och frågade:

— Hvad tänker du göra?… Hvart går du?

Hon svarade icke genast. Då han emellertid ursinnig upprepade sin fråga, beslöt hon sig för att svara honom.

— Det måste du väl se… Jag skall gå och tvätta allt det där… Barnen kunna inte lefva i smuts och lort.

Han lät henne plocka ihop ett par, tre näsdukar. Efter en stunds ny tystnad återtog han:

— Har du några pengar?

Hon reste sig genast upp och såg honom i ansiktet utan att släppa barnens smutsiga skjortor, som hon höll i handen.

— Pengar! Hvar vill du att jag skulle ha stulit dem?… Du vet ju, att jag i förgår fick låna tre francs på min svarta kjol. För det ha vi frukosterat tre gånger, och i matvaruhandeln förslår det inte långt… Nej, jag har inga pengar. Jag har fyra sous till tvättinrättningen… Jag förtjänar inte jag som vissa kvinnor.

Han fäste sig icke vid denna hänsyftning. Han hade stigit upp från sängen och mönstrade de få paltor, som hängde omkring i rummet. Slutligen tog han ned byxorna och schalen, öppnade byrån och bifogade en nattröja och två fruntimmerslinnen, hvarpå han kastade alltihop till Gervaise med orden:

— Se där, stampa på det där.

— Vill du inte, att jag ska bära dit barnen också? — frågade hon. — Tänk! om man lånade på barnen, det skulle vara en något till präktig lättnad!

Hon begaf sig emellertid till pantlånekontoret. Då hon en half timme senare återkom, lade hon ett femfrancsstycke på spiselkransen och ökade högen af pantkvitton mellan ljustakarna med ytterligare ett.

— Detta är allt hvad jag fick, — sade hon. — Jag ville ha sex francs, men det var omöjligt. Nå, de ska sannerligen inte ruinera sig och där är alltid fullt med folk!

Lantier tog icke genast femfrancsstycket. Han hade velat, att hon skaffade pengar för att lämna honom en del. Men han beslöt sig omsider för att stoppa slanten i sin västficka, då han på byrån såg litet skinka och en brödbit.

— Jag har inte varit på mjölkmagasinet, därför att vi äro skyldiga för åtta dagar — förklarade Gervaise. — Men jag ska snart vara tillbaka; du kan gå ned och köpa bröd och kotletter, medan jag är borta, och se’n ska vi frukostera… köp också en liter vin.

Han gjorde ingen invändning. Freden tycktes vara återställd. Den unga kvinnan gjorde i ordning sitt bylte med smutsadt linne. Men då hon ville ta Lantiers skjortor och strumpor ur kofferten, skrek han åt henne att låta bli.

— Låt bli mitt linne, hör du! Jag vill inte!

— Hvad är det du inte vill? — frågade hon och reste sig upp. — Du tänker väl aldrig åter ta på dig den där smutsen? De behöfva sannerligen tvättas.

Hon betraktade honom med oro och återfann i den vackra gossens ansikte samma hårda uttryck, som om hädanefter ingenting skulle kunna beveka honom. Han blef ond, ryckte ifrån henne linnet och kastade det tillbaka i kofferten.

— Det var väl f-n! Så lyd mig då! Då jag säger att jag inte vill!

— Men hvarför? — återtog hon och bleknade, gripen af en förfärlig misstanke. — Du behöfver inte dina skjortor, du ska ju inte resa… Hvad gör det dig, om jag tar dem med mig?

Han tvekade ett ögonblick, besvärad af de brinnande blickar hon fäste på honom.

— Hvarför? hvarför? — stammade han… För tusan! du ska öfverallt påstå, att du underhåller mig, att du tvättar, syr och lagar. Nåväl! det tycker jag inte om, ser du! Sköt du dina angelägenheter, jag ska nog sköta mina… Tvätterskorna arbeta inte för hundarna.

Hon bönföll honom och bestred, att hon någonsin beklagat sig; men han tillslöt brutalt kofferten och satte sig på locket, i det han röt ett »nej» till henne. Han var herre öfver hvad som tillhörde honom! För att undgå de blickar, med hvilka hon förföljde honom, lade han sig därpå åter på sängen, i det han förklarade sig vara sömnig, och att hon icke skulle plåga honom längre. Denna gång tycktes han verkligen somna.

Gervaise stod en stund obeslutsam. Hon kände sig frestad att sparka undan linnebyltet, och i stället sätta sig och sy. Lantiers regelbundna andetag lugnade henne emellertid. Hon tog blåkulan och en tvålbit, som hon ännu hade kvar sedan sin senaste tvätt, gick fram till barnen, hvilka vid fönstret lekte med gamla korkar, kysste dem och sade sakta:

— Var nu mycket snälla och väsnas inte. Pappa sofver.

Då hon lämnade rummet, hördes endast Claudes och Etiennes låga skratt i den djupa tystnad, som härskade under det svarta taket. Klockan var tio. En solstråle inträngde genom det halföppna fönstret.

Utkommen på bulevarden vände sig Gervaise åt vänster och följde rue Neuve de la Goutte-d’Or. Då hon gick förbi fru Fauconniers butik, hälsade hon med en liten böjning på hufvudet. Tvättinrättningen låg vid gatans midt, där denna började stiga, öfver en låg byggning visade tre ofantliga vattenbehållare, starkt förbultade zinkcylindrar, sina grå rundlar, medan bakom dem torkvinden höjde sig i en andra, mycket hög våning, på alla sidor omgifven af luckor med mycket smala spjälor, mellan hvilka friska luften spelade och man kunde se på mässingstrådar till torkning upphängdt linne. Till höger om vattenbehållaren utkastade ångmaskinens smala skorsten med hårda och regelbundna pustar hvita ångmoln. Utan att fästa upp sina kjolar inträdde Gervaise som en med vattenpussarna förtrogen kvinna i portgången, som fylldes af damejeaner med klorvatten. Hon kände redan tvättinrättningens föreståndarinna, en liten spenslig kvinna med sjuka ögon, hvilken satt i ett glasskåp med anteckningsboken framför sig och tvålaskar på hyllorna, blåkulor i glasburkar och halfkilovis afvägd pottaska i påsar. Då hon gick förbi, bad hon om sitt klappträ och sin borste, som hon lämnat i förvar från sin senaste tvätt. Sedan hon fått sitt nummer, gick hon in.

Lokalen utgjordes af ett ofantligt skjul med platt, af gjutjärnspelare uppburet tak, i hvilket bjälkarna syntes, och kringstängdt af stora klara fönster. Den fulla bleka dagern trängde obehindradt in i den som en mjölkhvit dimma sväfvande, heta ångan. Från somliga hörn uppstego rökmoln, hvilka utbredde sig och dränkte bakgrunden i en blåaktig slöja. En tung, af den fadda såplukten mättad fuktighet spred sig öfverallt samt gjorde allting däfvet, och tidtals förhärskade starkare ångor af klorvatten. Längs klappbrädena på båda sidor om hufvudingången funnos långa rader af kvinnor, med till axlarna nakna armar, bar hals och uppfästa kjolar, som visade färgade strumpor och grofva snörskor. De klappade ursinnigt tvätten, skrattade, lutade sig bakut för att ropa ett ord i larmet, lutade sig öfver sina baljor, plumpa, brutala, slankiga och genomblöta som af ett hällregn, röda och blossande. Rundt omkring och under dem strömmade varmt vatten från de kringburna och i ett tag tömda ämbaren; de öppnade kallvattenkranarnas skvalande, stänk från klappträn, skvättar efter skölj dt linne och vattenpussar, i hvilka de traskade omkring, runno bort i små bäckar på det sluttande stengolfvet. Och midt ibland skrik, klapptränas taktfasta slag, vattnets forsande buller, och allt detta oväsen, som kväfdes under det våta taket, flämtade och stönade utan uppehåll till höger den af en fin dagg alldeles hvita ångmaskinen med den dansande skakningen från sitt svänghjul, som tycktes reglera det ohyggliga larmet.

Gervaise gick emellertid med små steg uppför hufvudgången, blickande till höger och vänster. Under armen bar hon sitt tvättbylte, som hon stödde mot höften, och haltade starkare än vanligt i trängseln bland tvätterskorna, hvilka knuffade henne.

— Hör hit, här är det, lilla vän! — hördes fru Boches gr of va stämma.

Så snart den unga kvinnan kommit fram till henne längst bort till vänster, började portvaktarhustrun, som ursinnigt gnodde ett par strumpor, prata, utan att afbryta sitt göromål.

— Lägg er där, jag har tingat er plats… Å, jag ska snart ha slutat. Boche smutsar nästan inte alls ned sitt linne…. Och ni själf? det dröjer nog inte länge för er heller, hvasa? Ert bylte är ju helt litet. Det där äro vi nog färdiga med till klockan tolf, och då kan vi få frukost… Jag lämnade mitt linne till en tvätterska vid rue Poulet, men hon förstörde det alldeles med sin klor och sina borstar. Då tog jag mig till att tvätta själf. Det är en verklig besparing. Det kostar ju bara såpan… Se bara, de där skjortorna borde ni byka. Ja, de där ungarna, min sann, är det inte sot bakpå.

Gervaise öppnade sitt bylte och utbredde barnens skjortor; och då fru Boche rådde henne att ta ett ämbar med lut, svarade hon:

— Å nej, varmt vatten förslår… Jag känner till det här.

Hon hade sorterat linnet och lagt undan några färgade plagg. Sedan hon därefter fyllt sin bunke med fyra ämbar kallt vatten, som togos från kranen bakom henne, lade hon i detta ned allt det hvita linnet, lyfte upp kjortlarna och drog dem mellan låren samt steg in i en tvättho, som stod rakt upp och nådde henne till magen.

— Ni förstår er minsann på det där? — upprepade fru Boche. — Ni har ju varit tvätterska i er hemort, är det inte så, lilla vän?

Gervaise, som kaflat upp ärmarna och visade sina ännu ungdomliga, vid armbågen knappt rosenfärgade armar, började tvätta sitt linne. Hon hade just utbredt en skjorta på det smala, af vattnet nötta och affärgade klappbrädet och gned den med tvål, vände den och gned den på andra sidan. Innan hon svarade, tog hon sitt klappträ, och började, medan hon skrek hvad hon sade till takten af klappträets kraftiga slag.

— Ja, ja, tvätterska… vid nio års ålder… Det är tolf år se’n dess… vi gingo till floden… Det luktade värre än här… Man måste akta sig; det fanns ett hörn under träden… med klart, rinnande vatten… ni vet, i Plassans… Ni känner inte till Plassans?… i närheten af Marseille?

— Det var mig en baddare! — utbrast madame Boche, förtjust öfver de kraftiga slagen med klappträet. — En riktig grobian, hon skulle rent af platta till en med strykjärnet med sina små frökenarmar!

Samtalet fortgick mycket högröstadt. Portvaktarhustrun måste stundom luta sig fram för att höra bättre.

Allt det hvita linnet klappades, och så duktigt se’n! Gervaise blötte det på nytt i tvättbunken, tog därpå åter upp det, stycke för stycke, och gned det för andra gången med tvål, hvarpå hon började borsta det. Med ena handen höll hon fast plaggen vid klappbrädan, med andra handen, som höll den korta rotborsten, utkramade hon ur linnet ett smutsigt lödder, som föll ned i långa tanor. Och nu, då borsten inte gjorde mycket buller, närmade de sig hvarandra och pratade mera förtroligt.

— Nej, vi äro inte gifta — återtog Gervaise. — Jag söker inte dölja det. Lantier är sannerligen inte så god, att man har lust att bli hans hustru. Om barnen bara inte funnes ändå!… Jag var fjorton och han aderton år, då vi fingo vårt första. Det andra kom fyra år därefter… Det gick som det alltid går, ser ni. Jag var inte lycklig hemma; gubben Macquart sparkade mig för hvarje småsak, ett ja eller ett nej. Då tänker man minnsan på att roa sig utomhus… Man skulle ha gift oss, men jag vet inte mer, hvarför det inte skedde, våra föräldrar ville väl inte.

Hon skakade sina händer, som voro alldeles röda under det hvita tvållöddret.

— Vattnet är allt bra hårdt här i Paris — sade hon.

Fru Boche tvättade inte längre med någon ifver. Hon gjorde uppehåll, dröjde med tvättningen för att kunna stanna kvar och få veta den historia, som under fjorton dagar satt hennes nyfikenhet på ett hårdt prof. Hennes mun stod halföppen i hennes feta ansikte, och de utstående ögonen glänste. Hon tänkte med tillfredsställelse, att hon gissat rätt.

— Det är så, den lilla pratar för mycket. De ha grälat.

Därpå tillade hon högt:

— Han är således inte snäll?

— Ack, tala inte om’et! — svarade Gervaise.— Han var ganska god mot mig, där nere, men se’n vi kommit till Paris, kommer jag inte till rätta med honom… Jag måste säga er, att hans mor dog förlidet år och lämnade honom omkring en sjuttonhundra francs. Han ville resa till Paris. Som gubben Macquart ständigt örfilade mig, samtyckte jag att följa honom; vi reste med båda barnen. Han skulle hjälpa mig att inrätta mig som tvätterska och själf arbeta i sitt yrke som hattmakare. Vi skulle ha varit mycket lyckliga… Men, ser ni, Lantier är högfärdig och slösaktig, en människa, som endast tänker på sina nöjen. Han duger inte mycket till, med ett ord… Vi togo in på hotel Montmartre, rue Montmartre. Och så blef där middagar, vagnar, teaterbiljetter, han köpte sig klocka och gaf mig en sidenklänning; ty han har godt hjärta, då han har pengar. Ni förstår, hela tutten, och efter två månader voro vi renskrapade. Det var då vi flyttade till hôtel Boncoeur och det här förbannade lifvet började.

Hon teg, i det hon kände en plötslig stockning i halsen och sväljde sina tårar. Hon hade slutat borsta sitt linne.

— Jag måste hämta varmt vatten — mumlade hon.

Men fru Boche, som kände sig mycket besviken af detta afbrott i förtroendena, ropade på tvättinrättningens vaktmästare, som gick förbi.

— Lilla Charles, ni skulle vara bra snäll, om ni hämtade en balja varmt vatten åt frun, som har brådtom.

Vaktmästaren tog baljan och kom tillbaka med den fylld. Gervaise betalade; det kostade en sou baljan. Hon hällde det heta vattnet i träbunken och intvålade första gången linnet med händerna, samt böjde sig slutligen öfver klappbrädan midt i en ånga, som hängde upp nät af grå rök i hennes ljusa hår.

— Se här, använd kristallerna, jag har här — sade portvaktarhustrun förbindligt.

Med dessa ord tömde hon i Gervaises bunke en påse pottaska, som hon anskaffat. Hon erbjöd henne också klorvatten, men den unga kvinnan undanbad sig; det kunde vara bra för fett- och vinfläckar.

— Jag tror, att han är en smula vidlyftig af sig — återtog fru Boche och återkom till Lantier utan att nämna honom vid namn.

Gervaise, som stod dubbelviken med händerna fördjupade i linnet, nöjde sig med att skaka på hufvudet.

— Ja, ja, — fortsatte den andra, jag har lagt märke till flera småsaker…

Men hon tog genast sina ord tillbaka, då hon såg den häftighet, hvarmed Gervaise, som blifvit alldeles blek, lyfte upp hufvudet och stirrade på henne.

— Å, nej, jag vet ingenting!… Han tycker om att skämta, tror jag, det är allt… Så är det med de där båda flickorna, som bo hos oss, Adèle och Virginie, som ni känner. Nå väl! han pratar och skrattar med dem, men längre går det inte, därpå är jag säker.

Den unga kvinnan stod alldeles rak framför henne, med svettigt ansikte och vattnet rinnande från armarna, och såg oafvändt på henne med en stadig djup blick. Då blef portvaktarhustrun förargad, slog sig för bröstet och bedyrade vid sitt hedersord. Hon ropade:

— Jag vet ingenting, hör ni, när jag säger det så!

Därpå lugnade hon sig och tillade med sötsur röst, såsom man talar till en person, för hvilken sanningen inte betyder något:

— Ja, jag tycker att han har så ärliga ögon… Han skall gifta sig med er, lilla vän, det lofvar jag, det!

Gervaise torkade sig i pannan med sin våta hand. Därpå tog hon upp ur vattnet ett annat linneplagg och skakade åter på hufvudet. Ett ögonblick tego båda. Omkring dem hade det blifvit stilla i tvättinrättningen. Klockan slog elfva. Hälften af tvätterskorna sutto med ena benet på kanten af sina baljor med en uppslagen butelj vin vid fötterna och åto korf mellan ituskurna brödskifvor, Endast husmödrarna, som kommit för att tvätta upp sina små bylten, påskyndade sina göromål, i det de sågo på klockan, som hängde öfver kassan. Några slag af klappträna hördes ännu här och där under halfhöga skratt och samtal, men förlorade sig i de tugggade käkarnas smackande; medan ångmaskinen utan rast eller ro gick sin gång och tycktes höja rösten, dallrande, pustande och fyllande den ofantliga salen. Men ingen af kvinnorna hörde den; det var som själfva tvättinrättningens andhämtning, en brinnande andedräkt, som under takets bjälkar samlade den ständiga ångan, som sväfvade orörlig. Värmen blef outhärdlig; till vänster inträngde solstrålarna genom de höga fönstren och lyste upp de rykande ångmolnen med gråröda och fina gråblå skiftningar. Och då klagomål öfver hettan hördes, gick vaktmästaren Charles från det ena fönstret till det andra och drog för gardiner af grof väf, hvarpå han gick till andra sidan och i dess skugga öppnade dragluckor. Man uttryckte sin belåtenhet och klappade händerna; en yster glädtighet förspordes. Snart tystnade äfven det sista klappträet. Tvätterskorna som hade munnen full, tecknade endast åt hvarandra med knifvarna, som de hade i handen. Tystnaden blef så djup, att man längst bort regelbundet hörde skrapningen af eldarens skyffel, då han skoflade upp kol från golfvet och skyfflade in det i maskinens ugn.

Gervaise tvättade emellertid sitt färgade linne i varmt vatten, som var tjockt af den såpa, hon bevarat. Då hon slutat, gick hon till en träställning, öfver hvilken hon hängde upp alla plaggen, som på golfvet åstadkommo blåaktiga vattpussar. Nu började hon skölja. Bakom rann kallt vatten från kranen ned i en stor så, som stod fastgjord vid golfvet och i hvilken funnos två träslåar till att bära linnet. Ofvanpå sån funnos i luften två andra slåar, på hvilka linnet slutligen fick afdrypa.

— Seså där ja, nu är det slut, det var inte så dumt — sade fru Boche. — Jag skall stanna och hjälpa er vrida ur allt det där.

— Å, det behöfves inte, jag tackar er så mycket — svarade den unga kvinnan, som med knytnäfvarna knådade och tvättade de färgade plaggen i rent vatten. Om det vore lakan, skulle jag inte säga nej.

Hon måste emellertid ta emot portvaktarhustruns hjälp. Båda hjälptes åt att vrida, en i hvardera ändan, en kjol, ett litet, brunt, illa färgadt ylleplagg, ur hvilket ett gulaktigt vatten utkramades, då fru Boche utropade:

— Ser man på! Långa Virginie!… Hvad ska hon tvätta här, med sina fyra trasor i en näsduk?

Gervaise hade häftigt sett upp. Virginie var en flicka af hennes egen ålder, längre än hon, mörk, vacker trots sitt något långa ansikte. Hon bar en gammal svart klädning med volanger, ett rödt band om halsen och hade kammat sig med mycken omsorg med hårkorgen i ett blått sniljnät Midt på stora gången knep hon ett ögonblick ihop ögonlocken liksom hon sökte någon, och då hon fick se Gervaise, gick hon förbi henne, stel och fräck, vaggande på höfterna och valde sin plats i samma rad på fem bunkars afstånd.

— Nå, det var också ett infall! — fortsatte fru Boche med lägre röst. — Hon har aldrig tvättat upp så mycket som ett par manschetter åt sig… just en riktig latmaja, det vet jag det! En sömmerska, som inte kan laga sina tygkängor! Hon är som systern, polererskan, den där slynan Adèle, som af tre dagar är borta två från verkstaden! Hvarken deras far eller deras mor är känd; Gud vet hvad de lefva af, och om man ville tala bara… Hvad är det då hon gnuggar? Kors en kjol? den är riktig vämjelig, den måste ha sett snygga saker, den där kjolen!

Fru Boche ville tydligen behaga Gervaise. För att säga sanningen drack hon ofta kaffe med Adèle och Virginie, då flickorna hade pengar. Gervaise svarade icke, utan skyndade sig feberaktigt. Hon hade gjort i ordning sitt blå i en liten tvättbunke på tre fötter. Nufneddoppade hon i den sitt hvita linne, skvalpade det ett tag i det färgade vattnet, som gaf en svartaktig återglans, och sedan hon lätt vridit ur linnet, hängde hon upp det på träslåarna ofvanför. Under hela detta bestyr vände hon ryggen åt Virginie. Men hon hörde hennes hånskratt och kände hennes sneda blickar. Virginie tycktes ha kommit endast för att utmana henne. Då Gervaise ett ögonblick vände sig om, sågo båda skarpt på hvarandra.

— Låt henne vara — mumlade fru Boche. — Ni tänka väl inte komma i lufven på hvarandra… Då jag säger er, att det inte är något! Det är inte hon, hör ni!

I detsamma, just som den unga kvinnan hängde upp sitt sista linneplagg, hördes skratt från ingången till tvättstugan.

— Det är två pojkar, som fråga efter mamma! — ropade Charles.

Alla kvinnorna lutade sig framåt. Gervaise igenkände Claude och Etienne. Så snart de blefvo henne varse, skyndade de till henne midt igenom vattenpussarna med klackarna på sina uppsnörda kängor smällande mot stengolfvet. Claude, som var äldst, höll sin lilla bror i handen. På deras väg hördes från tvätterskorna små deltagande utrop af ömhet, då de sågo dem en smula förskräckta, men ändå leende. Nu stannade de framför sin moder utan att släppa hvarandra och lyfte upp sina ljuslockiga hufvuden.

— Har pappa skickat er? — frågade Gervaise.

Men då hon böjde sig ned för att knyta Etiennes skoremmar såg hon på Claudes finger nyckeln till rummet med dess numrerade mässingsplåt.

— Kors! har du med dig nyckeln! — sade hon, helt öfverraskad. — Hvarför det?

Då barnet fick se nyckeln, som det glömt på sitt finger, tycktes det påminna sig och ropade med klar röst:

— Pappa har gått bort.

— Han har gått ut för att köpa frukost och sagt åt er att komma hit och hämta mig?

Claude såg tvekande på sin bror och visste icke hvad han skulle säga; därpå upprepade han:

— Pappa har gått bort… Han hoppade ur sängen, lade sina saker i kofferten och bar ned den på en vagn… han har gått bort.

Gervaise, som hukat sig ned, reste sig långsamt med blekt ansikte och förde händerna till sina kinder och sina tinningar, som om hon tyckte, att hennes hufvud ville sprängas. Hon kunde finna endast ett ord, som hon upprepade tjugu gånger i samma ton:

— Ack! min Gud!… Ack! min Gud!… Ack! min Gud!…

Alldeles förtjust att få del af denna historia, förhörde fru Boche i sin ordning barnet.

— Se så, min gosse lilla, du måste tala om, hur det förhåller sig… Han stängde dörren och tillsade er att bära hit nyckeln, är det inte så?

Därmed sänkte hon rösten och hviskade i Claudes öra:

— Fanns inte ett fruntimmer i vagnen?

Barnet blef åter förvirradt, men började därpå om sin historia med triumferande min:

Han hoppade ur sängen, han lade alla sina saker i kofferten, han har gått bort…

Då fru Boche lät honom gå, drog han sin bror med sig till kranen, där de båda bröderna roade sig med att låta vattnet rinna.

Gervaise kunde icke gråta. Med händerna för ansiktet och stödd mot tvättbunken, var hon på väg att kväfvas. Hon skakades af korta frossbrytningar. Härunder drog hon en djup suck, medan hon ändå hårdare tryckte händerna mot sina ögon, liksom för att tillintetgöra sig i sitt öfvergifna mörker. Hon tyckte sig störta ned i en svart afgrund.

— Sansa er då, för tusan, lilla vän! — mumlade fru Boche.

— Om ni visste! om ni visste! — sade hon slutligen helt sakta. — Han skickade mig i morse till pantlånekontoret med min schal och mina lintyg för att han skulle kunna betala vagnen…

Nu grät hon. Minnet af hennes vandring till pantlånekontoret, hvilket skarpt framhöll morgonens tilldragelse, af tvang henne de snyftningar, som snörde ihop hennes strupe.

Denna vandring var en skändlighet, den stora smärtan i hennes förtviflan. Tårarna runno ned på hennes haka, som redan fuktats af hennes händer, utan att hon ens tänkte på att begagna sin näsduk.

— Var förnuftig, tyst, man betraktar er — upprepade fru Boche, som sökte trösta henne. — Är det möjligt att ta så illa vid sig för en karl!… Ni älskar honom således fortfarande, hvasa? stackars liten. Nyss var ni riktigt duktigt ond på honom. Och nu, nu gråter ni, så hjärtat kan spricka… Herre Gud, hvad vi ä dumma!

Därpå återtog hon moderligt:

— En vacker liten kvinna som ni! Om det är tillåtet att säga det!… Nu kan man berätta er allt, eller hur? Nå väl, ni kommer kanske ihåg, att då jag gick förbi ert fönster, betviflade jag…. Tänk er, att då Adèle kom hem i natt, hörde jag karlsteg jämte hennes. Jag ville veta hvem det var och tittade ut i trappan. Han hade redan hunnit upp i andra våningen, men jag kände mycket väl igen herr Lantiers lifrock. Boche, som i morse stod på vakt, såg honom helt lugnt komma ned… Han var med Adèle, förstår ni. Virginie har för närvarande en herre, som hon går till två gånger i veckan. Det är väl emellertid till det minsta knappt riktigt, ty de ha bara ett rum och en alkov, och jag vet inte, hvar Virginie skulle kunnat ligga.

Hon afbröt sig ett ögonblick och vände sig om, hvarpå hon återtog med sin grofva kväfda röst:

— Hon skrattar åt att se er gråta, den där hjärtlösa människan där borta. Jag skulle vilja lägga handen i elden på, att hennes tvätt bara är en förevändning… Hon har kört i väg de båda andra och kommit hit för att berätta dem, hvad min ni skulle göra.

Gervaise tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring. Då hon midt emot sig varseblef Virginie, som midt bland tre eller fyra kvinnor talade sakta och betraktade henne, greps hon af en vanvettig vrede. Med utsträckta armar, sökande på golfvet och vändande sig rundt omkring, under det hela hennes kropp skälfde, gick hon några steg, stötte mot en balja full med vatten, grep den med båda händerna och tömde den med ett tag.

— Hvad nu, din kamel! — ropade långa Virginie.

Hon hade tagit ett skutt baklänges, och endast hennes kängor hade blifvit våta. Hela tvättstugan, som den unga kvinnans tårar bragt i uppror, knuffades och trängdes emellertid för att åse striden. Tvätterskorna, som slutat äta, stego upp på tvättbunkarna. Andra tillskyndade med händerna fulla af såplödder. Man bildade en krets.

— Ah! den kamelen! — upprepade långa Virginie. — Hvad går åt henne, den galningen!

Gervaise stod stilla med förvridet ansikte och svarade ingenting; hon hade ännu icke förvärfvat parisisk slagfärdighet. Den andra fortsatte:

— Kan tänka! Hon har tröttnat på att stryka omkring i provinsen; hon var inte tolf år ens, då hon redan tjänade till bolster åt soldaterna; sitt ena ben har hon lämnat kvar i sin hemort… Hennes ben har ruttnat bort…

Skratt hördes, och uppmuntrad af sin framgång gick Virginie ett par steg närmare, rätade upp sig i hela sin längd och skrek ännu hårdare:

— Hör hit bara! Kom litet närmare, så får du se, att jag ska hjälpa dig! Ser du, det är inte värdt att komma hit och ställa till spektakel… Kanske jag inte känner till lädret! Hade hon träffat mig… skulle jag helt vackert dragit upp kjolarna på henne, och då skulle ni fått se. Må hon bara tala om hvad jag gjort henne… Säg, ditt skrof, hvad har man gjort dig?

— Prata inte så mycket — stammade Gervaise. — Ni vet väl… Man har sett min man i går afton… Och tig, ty eljest stryper jag er bestämdt.

— Hennes man! Jo, den där är god hon!… Fruns man! Liksom om en så’n där bondlolla hade man!… Det är inte mitt fel, att han öfvergifvit dig. Har jag kanske stulit honom från dig. Man kan visitera mig… Vill du, att jag ska säga dig det, du fördärfvade den där karlen! Han är alltför god åt dig… Han hade väl sitt halsband på sig? Hvem har hittat fruns man?… belöning utlofvas…

Skrattet började på nytt. Gervaise nöjde sig med att nästan tyst mumla:

— Ni vet väl, ni vet väl… Det är er syster, jag ska strypa henne, er syster…

— Ja, vänd dig till min syster — återtog Virginie hånskrattande. — Ah! det är min syster! Det är väl möjligt; min syster har en annan stil på sig än du… Men hvad rör det mig! Kan man inte få tvätta sitt linne i fred! Låt mig vara i fred, hör du, nu kan det vara nog!

Men hon själf började om igen, sedan hon gjort en fem eller sex slag med klappträet, och berusad af okvädingsorden, hetsade hon upp sig. Hon teg och började sålunda om tre gånger:

— Nå väl! ja, det är min syster. Är du nöjd nu?… De tillbe hvarandra. Man skulle se dem snablas! Och han har