Kommissarie Marquanteur och den döde mannen i vattnet: fransk kriminalthriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



Ett nytt fall för kommissarie Marquenteur och hans kollegor från Marseille.

En polis under täckmantel mördas och misstankarna faller genast på familjen Assiente, där han hade infiltrerat. Kommissarie Pierre Marquanteur och hans kollega François Leroc avslöjar en historia som är mer än sjuttio år gammal. Kommer detta att hjälpa FoPoCri att lösa fallet, eller är allt fortfarande väldigt annorlunda? Ledtrådarna stämmer inte.


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, kriminalthrillers och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit ett stort antal romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Jack Raymond, Robert Gruber, Neal Chadwick, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Nov 14, 2023
• ISBN: 9783745234954

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från

Alfred Bekker

© Roman by Author

© denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med skönlitteratur att göra!

1

Har du någonsin funderat på hur det är att vara gammal? frågade min kollega François Leroc mig när vi stannade till på en kinesisk restaurang under vår korta lunchrast. Den bästa kinesiska restaurangen i Marseille, sa de. I vilket fall som helst var maten kryddstark. Och just nu var det precis vad jag var hungrig efter.

Nu kanske några invänder: Hur kan en fransman äta på en kinesisk restaurang? Det finns ju inget bättre i världen än det franska köket! Det är världsberömt. Men ibland är man bara hungrig efter något annorlunda. Något som man inte äter varje dag. Och att döma av antalet kinesiska restauranger i Frankrike är jag inte den enda som tycker det. De skulle inte kunna leva enbart på kineserna i landet. Då och då måste några fransmän också ta sig dit. Som jag i det ögonblicket. Ärligt talat kan jag inte se något patriotiskt helgerån i det.

Jag tycker att alla ska äta så mycket de vill.

Och det är en sak för mig i dag och en helt annan i morgon.

Det viktigaste är att det smakar bra och att du inte har ont i boken efteråt.

Mitt namn är förresten Pierre Marquanteur. Jag är kommissarie vid den så kallade Force spéciale de la police criminelle , förkortat FoPoCri. Vi sysslar med allt som har att göra med organiserad brottslighet, terrorism eller seriebrottslingar. Vår avdelning är baserad här i Marseille.

Jag tittade på min kollega François Leroc med rynkad panna.

Vad är det som händer? frågade han.

Vad är det som händer?

Smakar det inte gott?

Varför?

Du ser ut så där.

Nej, det smakar gott.

För kryddigt?

Nej, det är inte för kryddigt.

Varför ser du då ut så där, Pierre?

På grund av det du frågade. Om att vara gammal. Vad får dig att tro det nu?

Bara så där. Min gammelfaster har nu flyttat till ett äldreboende. Hon glömmer hela tiden vad hon skulle göra. Ibland glömmer hon vem jag är när jag besöker henne. Det är fruktansvärt. En personlighet upplöses praktiskt taget och till slut finns det ingen kvar hemma där uppe i ditt huvud.

Det är så det ligger till, François.

Ja, men måste du alltid ge naturen fria tyglar?

Vad är det du försöker säga? Vill du skjuta din gammelfaster?

Nej, naturligtvis inte. För övrigt gör hon ett ganska glatt intryck. Trots sitt tillstånd.

Jaha, där ser man. Det är vad det handlar om.

Om vad då?

Om någon är lycklig. Och om din moster är nöjd med sitt liv, så är det bra.

Jag är ute efter något annat, Pierre.

På vad?

Skulle jag vara nöjd med det? Skulle jag vilja att det hände mig?

Hur ska du kunna stoppa det? Jag menar, du kan göra ditt bästa för att hålla dig i någorlunda form. Men i slutändan kan man inte skydda sig mot något som demens. Om det drabbar dig har du bara otur.

Ja, men jag tror inte att jag skulle låta det gå så långt, jag skulle sätta stopp för det själv först.

Det finns ett problem, François.

François Leroc höjde på ögonbrynen.

Och vilken? Jag kan skjuta. Och det skulle också vara en kort räckvidd. Jag kanske hellre använder gift. Jag vet inte.

Problemet är att du kanske inte ens kommer ihåg vem du egentligen ville skjuta när det är dags, kontrade jag. Har du någonsin tänkt på det?

François såg fundersam ut.

Till slut skakade han kraftigt på huvudet.

Nej, om jag ska vara ärlig har jag ingen lösning på det heller, medgav han. Förutom att man inte ska vänta för länge om man planerar något sådant här.

För tillfället är vi inte i den åldern att vi behöver oroa oss för det, sa jag. Under tiden har vi fortfarande några brottsfall att lösa.

Man kan aldrig börja tillräckligt tidigt för att tänka på vad som kommer att hända i framtiden.

Jag ryckte på axlarna.

Maten är verkligen god här.

I det ögonblicket ringde François Lerocs mobiltelefon.

Han tog samtalet. Två gånger i snabb följd sade han orden: Okej.

Jag visste vem han pratade med bara genom hans tonfall.

Det måste vara Monsieur Jean-Claude Marteau, Commissaire général de police, vår närmaste chef.

François avslutade samtalet. Vi borde äta lite snabbare, Pierre.

Låt mig gissa: Vår typ krävs?

Det är precis så det är.

Jag suckade. Det hade varit för trevligt att kunna äta ostört, sa jag.

Men vårt arbete var viktigt.

Och eftersom det var så otroligt viktigt kom det alltid först.

Verkligen alltid.

I vårt jobb upplever vi ibland mycket märkliga saker.

Det fanns till exempel en kvinna. Förmodligen en prostituerad, men det skulle hon inte ha erkänt. Hur som helst var hon ett viktigt vittne eftersom hon visste vad som pågick på den klubb där vi senast hade gjort en razzia. Där pågick narkotikahandel. Det var tydligt för oss. Men att veta något och att kunna vidta rättsliga åtgärder mot det är två olika saker. Det ena är bara indirekt relaterat till det andra.

Vet du, jag tycker att du ställer konstiga frågor, sa hon.

Jag ställer de frågor som är nödvändiga.

Du har ingen aning, eller hur?

Vad tror du att jag inte har en aning om?

Om vad som egentligen pågår!

Jag vet inte riktigt vad du pratar om.

Där ser du! Det är precis det jag menar. Du vet inte vad som egentligen pågår bakom kulisserna?

Madame, jag...

Inser du inte att vi alla är omgivna av änglar?

Nej, madam, det har jag inte märkt än.

De finns överallt. Och man kan prata med dem.

Frun, jag behöver prata med er just nu. Bland annat behöver jag veta var du befann dig den 19:e den här månaden och...

Det spelar ingen roll var ni är, herr Marquanteur. Inte för dig och inte för mig heller. Vi är alla sammankopplade, och rumsligt avstånd är lika mycket en illusion som tid.

Jag är rädd att jag inte kan fråga er om filosofiska ämnen, madam.

Varje år deltar jag i ett seminarium om hur man får kontakt med änglarna omkring oss. Och låt mig säga dig, det är väldigt enkelt. Du måste bara känna till knepen.

Ah, ja.

I slutet av samtalet kunde jag några knep, som hon kallade dem. Tricks med vilka man kunde träna sitt sinne så att man kunde se alla de änglar som hon sa att vi hade fått. Du kunde till och med låta dem hjälpa dig och be dem om råd. Och enligt uppgift gjorde hon detta i mycket stor utsträckning. Under tiden verkade det som om hon knappast var inblandad i något annat.

Hans namn var Alphonse.

Han var mycket gammal. Så gammal att han medvetet hade levt under nittonhundratrettiotalet.

Han hade blivit mer pratsam när han blev äldre. Och därför pratade han också om saker som han en gång hade svurit att hålla tyst om.

Men det är så det är när man blir mycket gammal.

Vissa saker glömmer man.

Och vissa saker minns man desto tydligare.

Alphonse hade glömt att han skulle hålla tyst.

Han mindes ännu tydligare vad han borde ha hållit tyst om.

Nu pratade han hela tiden om saker som han inte borde ha pratat om.

Det tragiska var att nu, efter alla dessa år, var det ändå ingen som trodde på honom.

Folk tyckte att han var en knäppgök. En gammal man som berättade konstiga historier.

Det var alltid samma sak med Alphonse.

Berättelsen om skatten i sjön - och om männen med kulsprutepistoler.

Alphonse, säg inte alltid sådana saker, fick han då höra. Du skrämmer barnen.

Men det är ju sant!

Ja, visst!

"Jag såg dem bära skatten till vattnet.