Kommissarie Marquanteur och Clochard: Frankrike Thriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



Gängmedlemmar från langarmiljön i Marseille mördas efter att ha fått ett hotbrev. En man gör sig påmind, en hemlös clochard på specialuppdrag. Ingenting hos honom är äkta, förutom den hämndlystnad som driver honom framåt.


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, thrillers och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit många romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Neal Chadwick, Jack Raymond, Jonas Herlin, Dave Branford, Chris Heller, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Sep 8, 2023
• ISBN: 9783745233001

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Special Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från

Alfred Bekker

© Roman by Author

TÄCKMANTEL A.PANADERO

© för denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och inte avsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya publikationer och bakgrunder!

https://cassiopeia.press

Allt om skönlitteratur!

1

Ta en kopp kaffe av det här, sa min kollega François Leroc. Han gav den hemlöse Clochard en lapp. Ganska generöst, tänkte jag. Det var mer än bara en kopp kaffe.

Tack! sade mannen. Du är en bra människa!

Snälla!

Tack så mycket! Tack så mycket!

Ja, snälla!

Jag trodde inte att det fanns några bra människor kvar!

Det var så lite!

Mannen tryckte sig mot François ett ögonblick.

Vi måste fortsätta, sa jag.

Mitt namn är Pierre Marquanteur. Jag är kommissarie i en specialavdelning mot organiserad brottslighet. Någon i toppen har kommit på den lysande idén att ge oss ett namn som nästan inte går att uttala: Force spéciale de la police criminelle , eller kort och gott FoPoCri. Skrattarna säger att det är för kamouflage. Men skämt åsido. Vi gör vårt jobb och gör det så bra som möjligt.

Vi trängde oss fram genom folkmassan.

Den hemlöse mannen hade försvunnit för länge sedan.

Min kollega tog sig plötsligt för bröstet. Sedan sökte han igenom hans fickor.

Vad är det för fel?, frågade jag.

Min plånbok!

Vad är det med den?

Den är borta.

Åh!

Det var den där killen!

Den som du gav biljetten till?

Ja, visst! Vem mer?

Jag såg mig omkring.

Killen hade för länge sedan försvunnit i folkmassan.

Vi kommer inte att få tag på honom längre, sa jag.

Vilken skitstövel!

Ja, och framför allt ganska otacksam, François!

Nu kan jag se till att spärra mitt kreditkort så fort som möjligt!

Absolut.

François Leroc skakade på huvudet. Att något sådant här skulle hända mig av alla människor...

Det kunde ha varit värre, François.

Värre?

Tänk om han hade stulit ditt tjänstevapen! Då skulle det bli riktiga problem nu.

Du ser alltid det halvfulla glaset, Pierre - inte det halvtomma.

Jag skulle rekommendera att du gör detsamma, sa jag till min kollega.

Vi letade runt igen. Men mannen var fortfarande försvunnen.

Merde!, skällde François igen.

Min mobiltelefon gjorde sig hörd. Det var Monsieur Jean-Claude Marteau, Commissaire général de police, chef för vår avdelning.

Tydligen fanns det arbete åt oss som behövde utföras snarast.

*

Fan, snuten! De har omringat hela kvarteret!

Skrik inte, Fabien! Akustiken i den här jävla lagerlokalen är som i en kyrka!

De två unga männen lyssnar en kort stund på megafonrösten som ska få dem att ge upp. Panik lyste i Fabien Renoirs ögon. Svettpärlor stod på hans panna. I vänster hand håller han en oansenlig plastpåse. I den fanns två kilo av det renaste kokainet. Hans medbrottsling var ett helt huvud längre. Han gestikulerade med automaten i vänster hand mot ett kluster av metalltunnor.

Det är där vi lämnar knarket!

Jonas!

Utan snön kan de inte göra något mot oss!

Fabien var osäker. Jonas ryckte väskan ur handen på honom. Han sprang mot tunnorna. Det fanns flera hundra av dem. Några rostiga, några omkullvälta och uppenbarligen tomma. Skull and crossbones tecken indikerade att innehållet måste ha varit giftigt. Jonas försökte öppna locket på den första tunnan. Det satt fast. Så han gick vidare till nästa. Locket föll skramlande till golvet. Jonas tittade in. Och bleknade. Herregud , det flög genom honom. Mänskliga ben!

2

Polisens sirener tjöt. Megafonrösten hörs igen. Man kunde få intrycket att ett hundratal poliser var på väg att storma Husmane Chimie SARL:s förfallna lokaler vid stranden av Canal de Marseille.

De väntade på oss, trodde Fabien. Det finns inget annat sätt att förklara all denna skit.

Fabien, Jonas och några andra medlemmar av JEUNES CANNIBALES hade träffat medlemmar av den ryska maffian i en lokal för att ta över den veckovisa kokainleveransen. Sedan hade poliserna slagit till.

JEUNES CANNIBALES dominerade crackhandeln inom ett område på några få gator. Och från ett kilo kokain var det lätt att koka upp hundra gånger så mycket crack med mycket bakpulver eller mjöl.

Fabien kom ikapp sin medbrottsling och flämtade samtidigt som han gjorde det. Han var inte den atletiska typen, och han använde ofta sina egna grejer. Men bara ren snö, aldrig crack.

Vad är det som händer? Ska vi slå rot här?

Jonas öppnade munnen till hälften. Han var oförmögen att åstadkomma ett enda ljud.

En sekund senare såg Fabien också benen.

Fan, vad är det där?

Det var en pervers person på jobbet!

En knappt uthärdlig stickande lukt steg upp i Fabiens näsa. Han skruvade upp ansiktet.

Stick härifrån, Jonas!

Jonas vände sig om och tittade på sin medbrottsling med ansiktet fruset till en mask.

De dödar oss, Fabien! Fan, i slutet av dagen har vi fortfarande dessa ben på våra ben! Vi kommer att hamna i fängelse på livstid!

Skitsnacka inte!

Ja, det är precis vad som kommer att hända! De ... lurar ... oss.

Fabien kippade efter andan. Hans slemhinnor i näsan var svullna. De var extremt känsliga på grund av den regelbundna kokainkonsumtionen. Något frätande ångade ut ur tunnan med benen.

Jag kommer att bli sjuk, mumlade Fabien.

Jonas känslolöshet försvann.

De rusade vidare.

De gömde grejerna i en hög med gamla bildäck i slutet av lagerlokalen. Sedan gick de till en av de där utgångarna som bara var avsedda för personalen. De skulle inte ha kunnat öppna de stora portarna. Allt hade rostat sönder i åratal och grindarna kunde inte flyttas en tum.

Men det gör den här dörren.

En kraftfull spark från Jonas räckte och hon hoppade upp på utsidan. Fabien rusade fram och slet fram en automatkarbin under sin dubbade läderjacka.

Jonas var bakom honom.

De två tittade på ett asfalterat område. Där stod rostiga containrar. Inskriptionen HUSMANE CHIMIE med stora röda bokstäver hade redan lossnat. Några lastbilstraktorer hade också hittat sin autograf här. Kannibaliserade ner till skelettet.

Däck, fönster, klädsel - inte ens karosserna var fortfarande kompletta.

Bortom asfalten låg fler lagerlokaler och en femvåningskub som en gång i tiden hade inrymt kontor och laboratorier. Nu fanns det knappt en hel fönsterruta kvar på de nedre våningarna.

I bakgrunden hördes fortfarande polisens sirener. Megafonrösten hade tystnat. Uppenbarligen ansåg polisstyrkorna nu att tillräckligt hade sagts.

Fan, jag undrar vad som hände med ryssarna, kommenterade Fabien.

Grisarna kommer att svärta ner våra namn när polisen har tagit dem. Det kan du sätta ditt liv på!

Jag antar att du har rätt!

De fortsatte på sin väg med vapnen i högsta hugg.

De jävla snutarna kan omöjligt vända upp och ner på hela kvarteret. Om vi har tur hittar de aldrig våra grejer, muttrade Jonas.

Har du någon aning!

Fabien, tro mig, jag...

Håll käften!

De tog skydd bakom en av containrarna. Slutligen rusade de vidare och höll sig i riktning mot kontors- och laboratoriebyggnaden. HUSMANE CHIMIE:s lokaler omgavs på tre sidor av breda gator. Endast i nordlig riktning gränsade det direkt till ett grannområde, där de tomma lagerlokalerna från ett import- och exportföretag höll på att ruttna bort. Om det fanns en chans att fly så var det i den riktningen.

Plötsligt skrek Jonas.

Fabien snurrade runt och såg att Jonas högra ben hade blivit alldeles rött. Ett fruktansvärt sår gapade vid låret.

Det var något som tog mig! skrek Jonas.

Inget ljud av skottlossning