Kommissarie Marquanteur och de två farliga: fransk kriminalroman

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker


Ett nytt fall för kommissarie Marquanteur och hans kollegor från den sydfranska hamnstaden Marseille.

"Säg nej till ett liv i synd!" är credot för en religiös sekt där mord inträffar upprepade gånger. Detektiverna Marquanteur och Leroc från FoPoCri letar efter gärningsmän som dödar som straff för ett liv i synd. De får stöd av en profilerare som dock har en helt annan åsikt än de två kriminalarna.


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, kriminalthrillers och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit ett stort antal romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Jack Raymond, Robert Gruber, Neal Chadwick, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Feb 2, 2024
• ISBN: 9783757204693

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från

Alfred Bekker

© Roman by Author

© denna utgåva 2024 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med skönlitteratur att göra!

1

Det var sen eftermiddag på fängelset Les Baumettes, som ligger i den förtrollande sydfranska hamnstaden Marseille. Fängelset sträckte sig längs vägen till Calanque de Morgiou och erbjöd en hisnande utsikt över de pittoreska omgivningarna. Mannen med ett framträdande ärr på hakan stod vid sitt gallerförsedda fönster och lät blicken vandra ut över landskapet. Solen sken starkt från himlen och badade staden i sin karakteristiska medelhavskänsla.

Medan han stod där flödade tankar fulla av ilska och bitterhet genom hans huvud. En dag skulle han komma ut ur det här fängelset - det var han säker på. Och när den dagen äntligen kom, skulle hans hämnd följa! Kommissarie Marquanteur, den förbannade utredaren, hade satt honom bakom galler i många år av hans liv och han skulle få betala för det!

Pierre Marquanteur - detta namn ekade som ett dystert eko i mannens sinne. Han kunde inte glömma eller förlåta vad denna utredare hade gjort mot honom. För varje dag han satt fängslad växte hans önskan om vedergällning.

Livet för mannen med det iögonfallande ärret kretsade nu bara kring en enda tanke: att hämnas på den som så grymt hade beseglat hans öde. Varje andetag åtföljdes av detta hat - ett hat lika starkt som en ostoppbar naturkraft.

När han fortsatte att titta ut genom fönstret kunde han se staden i all sin prakt framför sig. Men för honom var den inget annat än en symbol för orättvisa och svek. De varma solstrålarna som föll på hans hud var som ett hån mot hans inre smärta.

Mannen med ärret på hakan visste mycket väl att hans väg till frihet skulle bli stenig. Men han var beredd att kämpa för den - kosta vad det kosta ville. Hans beslutsamhet blev starkare för varje dag och drev honom att utforska alla möjligheter att fly eller genomföra sina hämndplaner.

Mitt i denna dystra atmosfär i Les Baumettes-fängelset svor han för sig själv: En dag måste kommissarie Marquanteur inse att hans eget slut har kommit. Straffets ögonblick närmar sig - obevekligt rullande som en lavin.

Hej, drömmer du om att hämnas på den här inspektören igen? frågade hans cellkamrat provocerande. Mannen med det iögonfallande ärret i ansiktet vände sig långsamt om och fixerade sin medfånge med en genomträngande blick. Hans ögon avslöjade en blandning av förakt och beslutsamhet.

Du har inga drömmar, eller hur? svarade han skarpt. Hans cellkamrats ord hade träffat en öm punkt - frågan om hans egna ambitioner hade rört upp honom inombords. Men nu var det dags för mannen med ärret att avslöja sina tankar.

Jag undrar, började hans cellkamrat nyfiket, varför du bara vill hämnas på denne kommissarie Marquanteur? Varför inte hans kollega Monsieur Leroc också?

Mannen med ärret tycktes stanna upp ett ögonblick och tänka efter. Det var uppenbart att han hade funderat intensivt - inte bara på vendettan mot Marquanteur, utan också mot Leroc. Efter att ha tillbringat otaliga timmar i sin fängelsecell och berättat sin historia om och om igen, kände hans medfånge till varje detalj om den vid det här laget.

De två poliserna tillhörde en högt specialiserad arbetsgrupp för bekämpning av organiserad brottslighet, terrorism och seriebrott. De var kända för att lyckas gripa farliga brottslingar och hade redan löst många fall som skulle ha ställt andra utredare inför nästan olösliga utmaningar.

Men det spelade ingen roll för mannen med ärret. Han var inte imponerad av hennes rykte eller hennes till synes oöverstigliga styrka. Hans törst efter hämnd vägde tyngre än alla andra tankar i hans huvud.

Vem säger att jag inte kommer att döda den här Leroc också? svarade han slutligen med en järnhård beslutsamhet i rösten. Orden ekade hotfullt genom den kvava luften i fängelsecellen och sände en rysning längs ryggraden på hans cellkamrater.

Det hade blivit tydligt - den här mannen skulle vända på varje sten för att tillfredsställa sin önskan om hämnd. Varken Marquanteur eller Leroc skulle gå säkra från hans otyglade hat och planen som var fast förankrad i hans sinne.

Bonjour, Pierre!

Jag vände mig om.

Åh, det är du, François.

Vem mer?

Förföljer du mig redan på din lediga dag?

Jag har också en ledig dag.

Jag vet.

Jag satt i hamnen, nära kajmuren, och fiskade. Det gör jag ibland när jag vill rensa huvudet lite. De stora containerfartygen som tar sig från Medelhavet till Marseilles hamn är alltid en imponerande syn.

Jag har aldrig fångat mycket. Men det är inte det som är poängen.

Jag kan tyvärr inte erbjuda dig en sittplats, François, sa jag.

Det spelar ingen roll.

Varför?

Jag har vidtagit åtgärder.

Tillhandahålls för?

Jag har tagit med en hopfällbar stol.

Jag hade inte sett den direkt. François hade burit den på den sida som vette bort från mig. Han ställde ner den och satte sig. Jag hoppas att du inte har något emot det, Pierre?

Visst.

Jag är Pierre Marquanteur, kommissarie i Marseille. Och François Leroc är min kollega. Vi tillhör en specialenhet som heter Force spéciale de la police criminelle , förkortat FoPoCri, och vi tar hand om de stora fiskarna, som man säger. Organiserad brottslighet, till exempel - eller seriebrottslingar. Vi har inte mycket fritid, och i själva verket gör vi ständigt en enorm mängd övertid som vi egentligen borde arbeta bort.

Det kommer ändå aldrig att fungera.

Men nu hade vi tagit en ledig dag.

Varför är du här? frågade jag François.

Varför inte?

Det är inget svar.

Inte?

Så, varför är du här?

Den ärliga versionen?

Det är alltid bäst.

Jag var uttråkad.

Jag förstår.

Och sedan sa jag till mig själv: låt oss se vad Pierre gör. Och eftersom vad Pierre gör är ganska förutsägbart i det här fallet, dök jag upp här.

Och nu?

Jag kan titta på när du fiskar. Det är inte tråkigare än TV-programmet.

Tyvärr har jag inget andra fiskespö. Jag visste inte att du skulle dyka upp.

Det är bättre så här. Det räcker att titta på.

Du kunde ha tagit med dig något att äta.

Vi kan äta en fiskmacka senare.

Du kan inte klara dig utan arbete, eller hur?

François nickade. Men du känner på samma sätt.

Jag har i alla fall en hobby.

Nej, Pierre, du beter dig som om du har en hobby. Det är något annat.

Två män gick längs kajmuren. Båda i läder och med massor av kedjor. Och förmodligen lika gay som Village People .

De två vinkade till oss.

François vinkade tillbaka.

Jag var tvungen att hålla i fiskespöet.

De tror att vi är ett par nu, Pierre, sa François. De kan inte veta att vi är stock-hetero.

Det är så människor är. De antar alltid saker om andra. Och bortsett från det tillbringar vi förmodligen mer tid tillsammans yrkesmässigt än de flesta människor som verkligen är ett par.

François skrattade. Du sa det!

Det finns par som ingen skulle misstänka är ett par. Till exempel vår kontorsarbetare Maxime, som egentligen är gift men som fortfarande har en affär med vår chefs sekreterare! De två låtsas som om ingenting är fel.

Alla känner till det!

Det stämmer.

Och det finns par som till exempel ser ut som ett par för de homosexuella killarna framför, precis som vi, men som egentligen inte är ett par!

Exakt.

Jag var tvungen att tänka på mina egna ord när vi behandlade vårt nästa fall.

Det finns inte bara par som gömmer sig och par som misstas för att vara par eller låtsas vara det.

Det finns också mordiska par som begår brott tillsammans.

Då trodde jag att jag inte hade något annat val - men nu vet jag att det var mord.

Regine Andrés håller glaset stadigt i handen och för det långsamt till munnen. Cocktailen i glaset skimrade förföriskt, som om den vore en färsk fruktjuice som bara väntade på att få avnjutas av henne. Hon hällde i sig drinken med en målmedveten rörelse och kände genast alkoholens stickande effekt.

En lätt gungning gick genom hennes kropp, men Regine behöll lugnet och lät det inte synas. Hon blundar en