Älskade dronning

By Anna Sparre

En fantastisk berättelse från Kalmarunionens tidevarv av oslagbara Anna Sparre!Året är 1406. Den tolvåriga prinsessan Filippa av England, dotter till Henrik IV, lämnar sitt hemland då hon är förmäld med Erik av Pommern, unionskung över Sverige, Norge och Danmark. Hennes titel blir Drottning av trenne riken, trots att hon aldrig sett sin blivande make eller satt sin fot i något av de tre rikena. Livet i hennes nya hemland blir inte så enkelt för den unga drottningen, men efter hand vinner hon allt fler hjärtan. Att vara besläktad med Englands främsta fältherrar visar sig dessutom snart komma väl till användning ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 12, 2018
• ISBN: 9788711782866

Book preview

Anna Sparre

Älskade dronning

Saga

Älskade droning

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1988, 2018 Anna Sparre och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711782866

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Till min syster Eva Helena

1

Hon stod på däck som en docka insvept i pälsverk. Mössan av bäver fodrad med hermelin slöt tätt om öronen. Det var Nanny, den gamla barnsköterskan, som genomdrivit fodrade mössor av alla slag för sitt skötebarn prinsessan Filippa av England med tanke på hennes benägenhet för örsprång och det kalla land dit hon skulle bege sig för att stanna resten av sitt liv. Den tolvåriga flickan var sedan länge bortlovad till Erik av Pommern, kung över de tre nordiska rikena, och nu i augusti 1406 lämnade hon för alltid sitt fädernesland. Kläderna gav henne en viss värdighet och tyngd men Nanny, som nu höll sig långt i bakgrunden, visste hur barnslig och outvecklad den lilla flickan egentligen var. Hovskräddaren John Dun hade fått fria händer att skapa hennes garderob och hade slösat med tyger från Cypern och Italien och rekvirerat pärlor, inte styckevis, utan efter vikt.

Det var inte en liten engelsk prinsessas kläder han skapat, nej, han hade hela tiden en drottning för ögonen, Filippa, drottning av trenne riken: Sverige, Norge och Danmark. Så var redan hennes titel fastän hon ännu inte sett sin gemål, ännu inte satt sin fot i hans rike.

Men hon var vigd i Westminster Abbey vid en ställföreträdare, den svenske riddaren och riksrådet Ture Bengtsson Bielke. Medan hon upprepade den förestavade bröllopseden, försökte hon intala sig, att det var hennes blivande äkta man som stod där vid hennes sida så förfinad och manlig. Säkert såg hennes kung ut just så, lång, ståtlig, med vänliga ögon och bestämd mun. Hon sneglade på honom, han log uppmuntrande, hon kände sig trygg. Hjärtat slutade dunka i bröstet. Det var inte så farligt som hon trott. De senaste åren hade hon haft detta för ögonen, detta att giftas bort med en okänd man och bli utropad och krönt till de tre rikenas drottning.

Och nu stod hon under en praktfull baldakin på skeppet The Holy Ghost och lyfte handen till avsked. En flotta på tio stora och fyra mindre skepp skulle följa henne över Nordsjön med ett hov och en tjänarstab på tvåhundrafyra personer. Och ändå kände hon sig mycket ensam och mycket liten där hon stod. Värst av allt var det att lämna bröderna Henrik, Thomas och Humphrey. Henrik, hennes älskade storebror, det var honom hon nu vilade ögonen på. Hela tiden var det bara honom hon såg på medan handen rörde sig mekaniskt. Hon fick inte gråta, det hade hon fått lära sedan hon var ett litet barn. Aldrig gråta offentligt, aldrig visa känslor. Det var skilsmässan från familjen som gjorde ont, inte detta att föras bort till främmande land och okänd kung, den tanken var hon bekant med sedan länge, det var lika naturligt som att rida en ny häst eller flytta till ett slott där man inte varit förut och där man inte hittade. Hennes äldre syster Blanche hade för några år sedan gifts bort med kurprins Ludvig av Pfalz, son till kung Ruprecht. Hon hade varit yngre än Filippa och det hade hänt att de båda systrarna gråtit bakom sängomhängena för att de skulle skiljas och kanske aldrig mer i livet få återse varandra.

Filippa vågade inte se på sin far, kung Henrik IV, hon hade en stark känsla av att han snart skulle dö, den hade kommit över henne för en stund sedan då han tagit avsked av henne i enrum. Han hade slutit henne i sin famn, hållit henne hårt intill sig, smekt henne över håret och med grumlig röst talat om hennes mor Mary Bohun, som dött då hon givit livet åt Filippa. Nu ville han ge henne moderns bönbok att ta med som minne av hemlandet och allt som var henne kärt. Och när han räckte henne det röda skinnbandet med guldtryck såg hon tårar i hans ögon. Det var då hon kände att han skulle dö. Tårar i faderns ögon, tårar i kungens ögon! Hon visste inte förut att en man kunde gråta. Hon trodde det var något som var förbehållet små barn och odisciplinerade kvinnor. Men inte kunde väl en riddare, känd för sitt mod och sin styrka fälla tårar! När han grät måste det betyda en svaghet så stor att den lände till en snar död.

Det blåste upp till storm, det smällde i tackel och tåg, det ven och pep, det mullrade och tjöt. Molnen jagade över himlen. Men den unga drottningen stod stilla och låtsades om intet. Hon drog den pälsfodrade kappan tätare om sig, den var av grönt kläde liksom klänningen, också den pälsbrämad.

Genast var någon där och hjälpte henne. Det var Ture Bengtsson Bielkes hustru Margareta Arvidsdotter Sparre.

— Får jag hjälpa min dronning, sa hon. Får jag hålla boken?

— Ogärna, du vet vad den betyder för mig, men tag den, så får jag armarna fria, tack. Vädret! Ska vi ängsla oss?

— Det tror jag inte, vi lättar ankar om en stund. Jag finns hela tiden i närheten och Nanny står därborta.

— Det är skönt att veta. Filippa log och sträckte upp båda armarna mot det jublande folket på kajen.

Fru Margareta var en rundnätt dam, moderlig och ömhjärtad. För snart två år sedan hade hon kommit till London med sin man, en av medlemmarna av den nordiska ambassad som upprättats i England för att förhandla om det tilltänkta bröllopet mellan Erik och Filippa. Hon hade officiellt fått hälsa på den blivande drottningen, då en liten spinkig flickunge på knappt tio år. Fru Margareta var en sund och naturlig kvinna som reagerade mänskligt mot den grymma seden att använda ett försvarslöst barn som en bricka i ett politiskt spel.

Hon fick återse den lilla flickan mera privat och en tillfällighet gjorde att de två kom varandra nära, ja, blev vänner trots den stora åldersskillnaden.

Det var boken som hade fört dem samman, den gyllene bönboken som hon nyss befriat drottningen ifrån. Den boken var inte bara en skatt för Filippa, den var ett utsökt konstverk och fru Margareta gladdes åt tanken att den skulle följa med till norden och bli en tröst och en glädje för den lilla drottningen nu och framledes. Men hon kunde inte ana hur mycket den skulle komma att betyda, att den skulle bli en tillflykt i sorgen, en uppmuntran i tider av tvivel, ett sällskap i ensamheten, en ledstjärna från den dag hon fick den i sin hand som en avskedsgåva av sin far.

Fru Margareta var den första som vände bladen och tydde Marialegenderna och försökte berätta om dem så att en liten flicka förstod och ville höra mera.

Hon hade följt sin man Ture Bielke till slottet Kenilworth, dit kungen kallat den svenska beskickningen för att än en gång dryfta den lilla Filippas tilltänkta äktenskap med Erik av Pommern och även diskutera ett planerat giftermål mellan den engelske tronföljaren Henrik, Filippas bror, och Eriks syster Catharina, som nu i väntan på beslut bodde i Vadstena kloster.

Bakom denna särskilda inbjudan till fru Margareta låg tanken att hon skulle lära känna den blivande drottningen av de trenne rikena, eller kanske snarare att barnet skulle lära känna någon från det hov som en dag skulle bli hennes.

Barnens guvernant, miss Mary Hervey hade denna kalla januaridag år 1405 fört den svenska gästen genom iskalla gångar och trappor.

— Prinsessan är dessvärre sjuk, sa hon. Hon har påssjuka, vilket ju inte förhöjer hennes utseende. Hon är riktigt illa däran men kungen tyckte ändå att hon borde få träffa den svenska damen.

— Stackars barn, svarade fru Margareta, då kan hon varken tala eller skratta. Vad ska jag kunna berätta om våra länder som inte skrämmer henne?

— Kungen har tänkt på det, fortsatte miss Mary och saktade stegen. Han har sänt över en bönbok som hon inte får bläddra i själv, men som den svenska ladyn kanske vill visa henne. Den har tillhört prinsessans mor som dog när barnet föddes.

— Stackars lilla barn, upprepade fru Margareta och tänkte att en bönbok näppeligen var den rätta underhållningen för ett sjukt barn.

— Nu är vi framme, sa miss Mary och öppnade en tung silverbeslagen ekdörr.

Det var så mörkt därinne att fru Margareta först inte såg annat än den flammande brasan och snön som föll tätt utanför det lilla fönstret i djupet av metertjocka murar.

När hon vant sig vid dunklet såg hon den stora sängen med de tunga mörka omhängena och därinne, halvsittande mot kuddarna, en liten förskrämd varelse med huvudet inlindat i en stickad schal.

Fru Margareta gick ända fram till sängen, där stannade hon och neg. Hon böjde sig ned över barnet, det luktade fränt av svett, lök och fårtalg. Hon förstod att sjuklingens fötter och bröstkorg smorts med det härskna fettet och att hackad lök lagts på svullnaderna under öronen.

Gärna hade fru Margareta lyft upp barnet ur sängen och bäddat med rent, svalt linne och tagit bort den tjocka schalen men helt naturligt stannade det vid tanken. Kvinnorna bakom henne visste nog bäst hur deras skyddsling skulle skötas och de följde noga den främmande damens rörelser.

Hon böjde sig djupare över den sjuka och talade lågt som om det hon hade att säga var hemligt för de övriga i rummet.

— I dag skulle vem som helst vilja ligga i sängen vid brasans värme och lyssna till någon rolig saga. Får jag sätta mig, frågade hon och satte sig på sängkanten utan att invänta svar. Flickan log utan orsak, kanske åt språket, som hon hade svårt att förstå.

— Vad talar du för språk? frågade hon.

— Jag försöker tala prinsessans språk, jag rådbråkar engelskan så gott det går.

— Kanske latin vore lättare, sa flickan och då måste de båda skratta och det var illa för det gjorde ont i öronen och slutade med tårar.

— Tala inte mer, gråt inte lilla barn, jag sitter en stund om prinsessan tillåter. Filippa nickade.

— Jag har själv barn, en enda gosse, han är stor nu. Jag har alltid önskat mig en dotter, just en liten flicka som prinsessan med blåa ögon och lockigt hår. Jag ser en gyllene lock som sticker fram ur schalen. Du är söt, lilla barn, jag tycker mycket om dig.

Miss Mary kom fram och med henne en bastant kvinna med runda rosiga kinder och vänligt leende.

— Detta är prinsessans Nanny, sa hon. Hon skötte redan Filippas mor, vår avhållna Mary Bohun. Hon ska följa den lilla prinsessan till hennes nya land, vilket det än blir. Det är vi alla lyckliga att veta. Och här är boken, sa hon och lade det röda skinnbandet i fru Margaretas händer.

Varsamt vände hon upp första bladet och höll den helt nära prinsessans ögon.

— Se så vackert. Självlysande, alldeles självlysande. Och se på kvinnan i blå klänning och med stor guldkrona på huvudet. Det är jungfru Maria själv.

— Nej, det är min mamma, tror jag, viskade flickan liksom för sig själv. Det måste vara min mamma. Och hon böjde sig över boken och kysste bilden av Den heliga jungfrun.

Det var början. Ett och ett halvt år hade förflutit sen den dagen. Prinsessan hade vuxit, blivit lång och gänglig och tolv år fyllda. Vigd med pompa och ståt i Westminster Abbey vid en ställföreträdare, fru Margaretas man Ture Bielke.

Och nu skulle skeppet strax lätta ankar och segla mot öster med Helsingborg som mål.

Stormen bröt lös.

Den vådliga färden över Nordsjön skulle gå till historien som en fasansfull bröllopsfärd. Det var ett under att brudföljet levande nådde hamn efter veckors seglats.

Biskopar, prinsar, hovmän och riddare vred sig i kval i sina kojer. Deras fruar, hovdamer och kammarjungfrur låg alla vanmäktiga i väntan på en säker död i vågorna.

Läkaren på huvudskeppet släpade sig pliktskyldigast till den lilla drottningens hytt. Nanny krälade på golvet och bad honom och Gud om hjälp för sitt skötebarn, den arma bruden.

Det var hett och instängt i hytten. Man hörde stönanden och kräkningar från alla håll när skeppet höjde sig och sjönk, stampade fram, hävde sig, rullade och krängde.

— Jag tror hon är död, kved Nanny, hon rör sig inte längre, hon är vit som ett lakan. Gud Fader i himmelen hjälp oss!

— Lugna dig, hon lever, men sover djupt, nästan medvetslöst.

Han drog fram en flaska ur sin långrock.

— Det här är mycket, mycket starkt men hennes unga hjärta bör tåla det. Jag har inget val, det må bära eller brista, hennes puls är svag, så hjälpe mig Gud.

Han talade för sig själv men Nanny uppfattade varje ord och tog tag i hans kåpa.

— Vad är det för drog, säg mig vad är det?

— Min hemlighet! Varken du eller jag skulle tåla mer än några droppar och dem ska vi ta när vi hjälpt den lilla.

Han nöp Filippa i näsan och höll flaskan intill hennes mun. Hon drog upp benen som i kramp och suckade djupt. Det gick en darrning genom hennes kropp. Läkaren tog pulsen och nickade belåtet.

— Den ökar i styrka och vinden stillnar. Tacka din Gud, Nanny. Sträck ut tungan ska du få en droppe, annars orkar du inte med strapatserna vid framkomsten.

Nanny blundade och räckte ut tungan. Läkaren hällde försiktigt en droppe på den. Sen gjorde han detsamma på sig själv.

— Det bränner som eld genom hela kroppen, sa hon och grinade illa.

— Jag känner det också, en livgivande eld upp genom halsen ut till fingerspetsarna. Detta måste förbli vår hemlighet, Nanny.

Han kände på hennes puls, sedan på sin egen och sist på drottningens. Han nickade förnöjt.

— Hon kunde ha dött, tror jag. Då hade jag hoppat rakt i sjön. Men nu ska vi sova lugnt och djupt i tolv timmar. Sen ska vi äta. Vi kanske är framme om en vecka.

Han hade raglat in, nu gick han rakryggad ut genom dörren. Nanny föll tungt ner på golvet, hon snarkade redan innan han stängt dörren efter sig.

Filippa hade varit alltför sjuk på färden över Nordsjön och alltför drogad av läkarens helvetesdryck för att känna oro eller tänka en redig tanke. Hon hade helst velat dö, hon var beredd, hon längtade efter att få sjunka genom vågorna ner i Nannys famn. Bara sjunka, sjunka utan kval för att sedan lyftas upp till ett solglittrande och stilla paradis. Men var gång hon nådde lustgårdens port föll hon tillbaka ner i kojen och då såg hon för sig en bild i bönboken. Marialegenden om fadern som säljer sin dotter till en riddare, som ädelmodigt återlämnar henne.