Skärvor

By Henny Lindgren

Efter sju år i Amerika väljer Gerda Elisabet att återvända hem till Sverige. Livet i det nya landet blev inte som hon tänkt sig och hon väljer att återigen resa över Atlanten mot ett okänt öde. Hon hamnar till sist i ett nybyggarsamhälle i Lappland där hon snabbt finner en make och blir gravid. Tiden går snabbt och snart har hon en välskapt dotter, men trots att allt utåt sett är bra kan hon inte låta bli att undra. Är det här allt livet har att erbjuda Gerda och hennes dotter? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2021
• ISBN: 9788726595079

Book preview

känna

1.

Först förstår hon inte var hon befinner sig. Omgivningen är på något sätt välbekant även om möblerna och tapeterna inte tillhör inackorderingsrummet på Gowern Street. Det tar en stund innan Gerda inser att hon vaknat upp i sitt gamla föräldrahem. Det har gått många långa år sedan hon sov här sist och mycket har hänt under den tiden.

Resan hem över Atlanten minns hon bara delar av. Rädslan för de tyska ubåtarna och sjögången hade gjort henne våldsamt illamående. Maten hade hon inte kunnat äta och lukten ombord hade varit vidrig. När hon äntligen kunde gå iland i Göteborg var hon totalt utmattad. Moderns glädjetårar över att ha henne hemma igen hade blandats med tårar av ängslan över hur mager, trött och eländig dottern såg ut. Det hade nog Gerda väntat sig. Men inte att hennes mor skulle ha blivit så gammal och grå.

Kanske berodde det på att det var sena kvällen innan de sågs? Allt ska nog visa sig vara bättre i dagsljus och sedan de båda sovit ordentligt en hel natt, tänker Gerda hoppfullt.

Hon klär på sig och går in i köket där hennes mor sitter vid köksbordet. Modern håller på att klippa isär små olikfärgade kuponger. Gerda tycker de ser ut som frimärken.

– Det här är ransoneringskort, förklarar hennes mor. Vi får bara köpa en viss mängd av allt och ibland finns det ändå inte så att det räcker åt alla. Så är det väl inte i Amerikat?

Gerda förklarar att det inte råder någon brist på mat där borta, men att hon antar att kriget påverkar livet här på ett helt annat sätt. Sverige är ett litet land och har blivit isolerat av kriget. Det har förstås gjort det svårt att få tag i mat och andra förnödenheter.

– Om inte min bror kunnat hjälpa oss med lite ved, en hink potatis och en höna då och då skulle vi inte klara oss, säger modern med trött stämma.

Gerda tycker hon ser tunn och sliten ut. Livet har farit hårt fram med henne. Maken är död sedan flera år. De tre äldsta barnen har utvandrat för gott till Amerika och dem lär hon knappast få återse. Två söner har dött redan som spädbarn, men de fyra barn som är kvar i Sverige har hon försökt hjälpa så gott hon har kunnat. Nu ser det ut som om hon inte skulle orka mycket mer och Gerda känner att det kommer an på henne att se till att modern får det lättare.

– Jag tänker höra mig för om det finns arbete på någon syateljé, förklarar hon hurtigt.

– Jag är utbildad sömmerska så det borde inte vara så svårt. Nu när jag är hemma igen ska du inte behöva oroa dig.

Men modern skakar bekymrat på huvudet. Hon reser sig upp och hämtar en kastrull från spisen.

– Du förstår nog inte riktigt hur vi har det. Folk har inte råd att låta sy upp kläder längre, säger hon. Och det är svårt att få tag i bra tyger.

– Men sätt dig nu ner och ta en tallrik gröt. Du måste få mer hull på kroppen flicka lilla!

Gerda måste skratta. Även om hon fyllt trettiotvå är hon fortfarande ett barn när hon kommer hem till mor. Att hon bott utomlands i flera år och klarat sig själv räknas liksom inte längre.

2.

– Det blir 2 öre, tack. Gerda småler mot mannen som allt oftare börjat komma till det café i Trollhättan där hon fått en tillfällig anställning. Ibland är han tillsammans med arbetarna från kraftverksbygget och då tittar han knappt på henne. Inte för att hon är mycket att se på, liten och mager, med dåliga tänder och blek hy. Dessutom utstrålar hon en livserfarenhet som karlarna inte riktigt vet hur de ska hantera. Men när han kommer ensam, som idag, vågar han ta ögonkontakt.

– Ni är inte härifrån? frågar hon vänligt.

– Nä, jag är från Pite, svarar mannen på sävlig norrländska.

Gerda ser på mannen framför sig. Han är senig och väderbiten. Håret är tjockt och svart och ögonen bruna. Inte är han särskilt vacker trots sin stiliga mustasch, men han ser snäll ut. Han har antagligen fru och barn någonstans uppåt landet hinner hon tänka.

– Jag heter Ernst Bäckström. Vågar jag fråga vad ni heter mer än fröken Lundskog?

Gerda rycker till. Han har tagit reda på vad hon heter. Kanske har han hört chefen ropa på henne. Vad är han ute efter egentligen? Visserligen är ingen av dem någon ungdom längre men hon tänker absolut inte inlåta sig i någon tillfällig förbindelse med en gift man. Därför svarar hon lite motvilligt, om än inte ovänligt.

En ny kund avbryter deras samtal och Ernst sätter sig vid ett bord med sitt surrogatkaffe. Han blir sittande länge utan att få fler tillfällen att prata med henne.

Men den första isen är bruten och allt eftersom månaderna går byggs ett förtroende upp mellan den fåordige norrlänningen och den nya servitrisen på Café Lyktan. Gerda har berättat om sin tid i Amerika och hur svårt det var att komma tillbaka. Alla hennes tidigare kamrater i Trollhättan har bildat familj, några har flyttat och med dem som är kvar har hon inte så mycket gemensamt längre. Som enda hemmaboende dotter måste hon också hjälpa sin gamla mor i stor utsträckning som med kriget så nära inpå, köer och ransoneringskort har blivit så ängslig och rädd för allt.

Ernst har i sin tur talat om att han är ungkarl. Han har berättat om det hårda livet som ung dräng, kusk och timmerhuggare i Norrbotten. Hur han varit med om att bygga ett stort vattenkraftverk i Porjus, mitt ute i den lappländska vildmarken, och hur han där kunnat utbilda sig till bergsprängare. Tack vare det hade han fått arbete i Trollhättan.

3.

I november kommer äntligen det efterlängtade krigsstilleståndet. Det världsomfattande kriget ser ut att vara över. Man bildar ett Nationernas Förbund som ska se till att ett liknande storkrig aldrig ska upprepas. Även för svenskarna, som aldrig varit direkt inblandade i kriget, betyder det att restriktioner och osäkerhet lättar och att det känns meningsfullt att börja planera för framtiden igen.

Under en cykelutflykt som Gerda gör tillsammans med sin arbetskamrat Maria och Ernst och hans bror Emil börjar man diskutera framtiden.

Arbetet vid kraftstationen i Trollhättan är snart avklarat och karlarna måste se sig om efter något annat. I snart fyra år har Ernst och brodern haft sin utkomst här, men nu längtar åtminstone Ernst hem till en riktig vinter. Sina föräldrar och sin syster har han inte heller träffat under den här tiden.

Det ryktas om att det fortfarande behövs folk till kraftverksbygget i Porjus. Man planerar att bygga en damm vid Suorva och ytterligare ett kraftverk vid Harsprånget en mil nedströms Lule älv. Några av mannarna i arbetslaget är beredda att ge sig av dit.

– Där kommer det att finnas arbete för flera år framåt, säger Ernst.

– Och duktiga bergsprängare är efterfrågade, tillägger han och ger Gerda en lång blick.

Hon känner hur det hugger till i hjärtat. Även om hon hela tiden har vetat att vattenrallarna en dag ger sig av inser hon plötsligt hur tomt det ska bli när de åker. För att dölja hur sorgsen hon blir börjar hon packa ihop deras matsäck och viker omsorgsfullt ihop filten de suttit på. Hon ser inte på de övriga som fortsätter att småprata och skämta. Själv har hon en klump i halsen som hon förtvivlat försöker svälja. Snart är det alltså slut med trevliga cykelturer och promenader. För att inte tala om deras pratstunder som betytt så mycket för hennes självkänsla. Den sköna vårdagen känns med ens kylig och framtiden dyster. Medan de bär packningen till cyklarna försöker hon skaka av sig missmodet för att inte förstöra dagen för de övriga.

4.

Emil och Maria ger sig ut på en promenad längst kanalen, men Ernst och Gerda stannar kvar i den lilla skogsgläntan som de har använt som rastplats. Här är stilla och rofyllt. Solen silar genom bokarnas nyutspruckna lövverk. Det enda ljud som hörs är fåglarnas kvitter och älvens avlägsna brus. Plötsligt tar Ernst tag i Gerdas hand. Hon ser undrande på honom.

– Skulle du kunna tänka dig att flytta med mig till Porjus? Jag menar.. Skulle inte vi två kunna gifta oss? frågar han hastigt.

Gerda slår ner blicken. Gifta sig! Få en egen familj! Kanske barn! Hon fyller visserligen snart trettiotre, men än är det inte för sent! Hon känner hur hon blir alldeles varm i hela kroppen.

Ernst missförstår hennes tystnad och rodnande kinder. Kanske kom förslaget alltför burdust. Visserligen har de umgåtts en del, men då oftast i sällskap med andra. Ingen av dem har pratat om kärlek. De har trivts med varandra och det har räckt med det.

– Jag är ju ingen fin och förmögen herre som du vet, men jag kan försörja en familj, säger han vädjande och fortsätter:

– Vi skulle nog få det bra tillsammans, tror du inte?

När Gerda fortfarande inte svarar släpper han hennes hand. Hon snyftar till. Stora tårar rullar nerför hennes kinder. Ernst blir alldeles förskräckt.

– Förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen, säger han och lägger armen om henne. Då kryper hon tätt intill honom.

– Jag är inte ledsen, bara omtumlad, förklarar hon med ansiktet mot hans sträva kavaj. Den luktar kärvt av svett och snus. Hon darrar i hela kroppen och känner sig matt och yr. Huvudet är fullt av förvirrade tankar.

– Man och barn! En ny start!

– Känner jag honom tillräckligt väl för att ta ett sådant steg? Hur ska det gå för mor om jag reser iväg?

Gerda drar efter andan och gör sig fri från omfamningen när hon hör de övriga närma sig. Hon måste få tid att tänka efter vad ett giftermål skulle innebära och vad hon egentligen känner. Ernst plockar fram en blårutig näsduk ur fickan och räcker henne den. Hon snyter sig och säger med darrande röst:

– Du vill väl inte ha ett besked idag?

Ernst tittar på henne och skakar på huvudet.

– Det räcker nog om du lämnar besked nästa söndag, säger han och de ler mot varandra i samförstånd.

5.

Den natten sover hon inte mycket. Hela hennes framtid hänger på det beslut hon nu måste ta. Stannar hon kvar i Trollhättan förblir hon antagligen ogift. Syskonen har sina familjer att ta hand om så hennes lott blir att ta hand om deras mor. Här finns tryggheten och det invanda. Kanske kunde hon försörja sig som sömmerska hos de finare familjerna, men är det vad hon vill göra resten av sitt liv?

Tanken på ett eget hem känns lockande. Bäst vore det naturligtvis om Ernst kunde få ett arbete i Trollhättan eller någonstans i närheten. Lappland låter så avlägset och främmande. Så annorlunda. Men samtidigt vet hon att Ernst vill tillbaka till Norrland. Han har haft svårt att stå ut med de råkalla och fuktiga vintrarna vid västkusten.

Hon antar att han kommer att åka, oavsett om hon följer med eller ej. Hon måste bestämma sig och tiden är knapp. Men hur ska hon veta om det är kärlek hon känner? Är det bara en längtan efter gemenskap? Visst tycker hon bra om Ernst, men några himlastormande känslosvall upplever hon inte vid tanken på honom.

– Beror det på att jag inte hunnit vänja mig vid att vi två skulle bli fästmansfolk? undrar hon för sig själv. Jag anade väl aldrig att Ernst hade sådana funderingar.

– Förstår han att jag inte är så ung och stark längre.

Att jag gärna vill gifta mig, men att det är ett stort steg att ta.

Hon blundar och försöker se sig själv klädd som brud framme vid altaret, men det är stunden i skogsgläntan som återkommer gång på gång. Marias och Emils undrande blickar när de förstått att hon har gråtit och deras glädje när Ernst berättar att han bett Gerda gifta sig med honom. Hon minns Marias omfamning och lyckönskningar och Emils hjärtliga leende och kraftiga handslag.

– Jag är glad och smickrad över att han har friat och jag är inte rädd för att ge mig i kast med det okända, tänker hon. Men vet Ernst vad han gör?

– Undrar om jag kan göra honom lycklig, jag har ju ingen större erfarenhet av manfolk. Det jag vet är sånt som mina systrar och arbetskamrater har pratat om, och det handlade oftast om hur besvärliga karlarna var.

Hon vrider och vänder på alla argument för och emot ett giftermål och när hon äntligen somnar fram emot morgonen har hon bestämt sig. Hon ska ärligt förklara för Ernst hur hon känner och vill han ändå att de ska ta ut lysning och gifta sig så får det bli så.

6.

Nu följer en tid av intensiva förberedelser. Ernst har fått arbete åt Vattenfall i Porjus och ska infinna sig där redan i början på augusti. Gerda måste planera för bröllop och flyttning på samma gång. Många är de bekanta och släktingar som försöker avråda henne från att sätta planerna i verket.

– Hur tror du dina luftrör ska klara av vintrarna där uppe? undrar hennes syster Charlotta bekymrat.

– Du kommer att behöva yllebyxor året runt, tjatar deras mor som vet hur lätt Gerda har för att få urinvägsinfektioner.

– Du vet inte vad du gör! Du kommer att frysa ihjäl, sanna mina ord, kraxar andra olyckskorpar.

Folk hon