Framåt i natten: Särskilda Operationsgruppen 5

By Roger Skagerlund

Daesh är besegrat, men segern har kommit till ett skyhögt pris. Flera operatörer är döda eller skadade och Särskilda operationsgruppen är upplöst. Samtidigt har en ansiktslös fiende obemärkt tagit makten över landet och fram ur skuggorna träder nu Vladimir Orlov.
Trigger, Charles och övriga medlemmar av SOG och KSI tvingas till reträtt och flyr till Challenge's bas ute på en ombyggd oljeborrplattform i Norska havet. Där samlar SAS-veteranen Odin styrkorna för att slutligen slå tillbaka mot dem som genom mord och svek har tagit makten i Sverige.
Fienden är dem ständigt hack i häl. Genom hemliga, läckta dokument har kuppmakarna kommit över uppgifter om var Triggers bror och föräldrar finns och nu riktas våldet mot dessa för att straffa mannen som fick slut på Tredagarskriget.
Det blir en kraftmätning mellan styrka och intelligens som når sitt crescendo en mörk natt ute i skärgården

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 17, 2020
• ISBN: 9789180071727

Roger Skagerlund

"I den här genren leder Skagerlund med hästlängder framför motsvarande författare." Roger har alltid skapat berättelser, men romandebuterade 2016 med serien Mare Balticum som även finns att tillgå som ljudbok. Berättandet är ett behov och en konstform som ständigt utvecklas. Att skriva mardrömslika thrillers om en värld där det vi tar för självklart inte längre är så säkert är drivkraften.

Book preview

förtvivlan.

Kapitel 1

Någonstans i Norska havet

Challenge’s huvudbas

19:e maj 2019

De vita gässen som krönte Norska havets vågtoppar rullade stadigt in mot den före detta oljeborrplattformens fyra stödben, femtio meter under riggens huvuddäck.

Trigger stod tankfullt lutad mot en kran och tittade ut över det ständigt rörliga havet som bredde ut sig runt omkring honom. Över hans huvud välvde en blå himmel ut sig, här och var uppbruten av ett varierat molntäcke som just denna dag inte lyckades hindra solen från att lysa ner på denna mänskligt konstruerade ön av stål och betong.

Med en teatralisk suck spottade han ut ett gammalt smaklöst tuggummi över riggens säkerhetsstaket och såg det försvinna ner i havet, bara för att sekunden senare stoppa in ett nytt i dess ställe. Tankarna jagade som hungriga vargar genom hans huvud. De återkom ständigt till händelsen fem veckor tidigare som så när hade kunnat sätta stopp för hela det här äventyret.

Det hade satt stopp på äventyret för flera av deras kamrater.

Hades, SOG: s verkställande chef under Metal Heart’s frånvaro, var död liksom ytterligare tre operatörer som hade dött i kraschen. Själv hade han slagits medvetslös vid explosionen och mindes ingenting efter det att missilen träffat dem. Det han visste byggde på vad andra hade berättat.

Aggressivt hade fienden ryckt fram mot dem genom terrängen. Numerären hade helt klart varit till motståndarens favör, men tack och lov hade ett flertal stridsfordon, tillhörande 2. Brigadspaningskompaniet, fortfarande funnits tillgängliga. Tre av fyra hade kommit till undsättning, medan den fjärde vagnen hade träffats av eld från B-styrkans fjärrskydd och dessvärre slagits ut. De flesta av motståndarna hade dödats under striden och när skjutandet till slut hade upphört och tystnaden åter lägrade sig över skogen hade två nya helikoptrar rekvirerats – en till de överlevande och en till de döda.

De svårast skadade hade förts tillbaka till sjukhuset som de nyss lämnat. Överste Ekroth hade än en gång opererats medan Särskilda operationsgruppens operatörer noga hade sett till att skydda honom under tiden.

Trigger, som bedömdes ha fått en allvarlig hjärnskakning, hade fått följa med helikoptern till Trondheim där han vårdats tre dagar på sjukhus innan han flögs ut till Challenge’s huvudbas. En vecka senare hade även Ekroth förflyttats till Trondheim tillsammans med ytterligare operatörer som inte längre kunde verka inom den nya Försvarsmakten efter det att ÖB hade upplöst styrkan och utfärdat arresteringsorder på alla som deltagit i skyddet av Ekroth.

De operatörer som fortfarande varit aktiva i operationen på Gotland hade avväpnats och fått omedelbart avsked medan de ersattes av andra soldater som uppenbarligen hade handplockats av amiral Torvald Ståhl, den nya Överbefälhavaren som tillsatts efter morden på Krimla och Stefan Tysk.

De tre första veckorna hade Trigger tvingats att ta det lugnt. Den automatkarbin som med stor kraft hade träffat honom i bakhuvudet under kraschen, skapade en spricka i kraniet. Sprickan i sig var inte stor, men smällen hade fått hjärnan att slå i insidan av skallbenet med sådan kraft att den norska läkare som undersökt honom hade kategoriserat det som en tredje gradens hjärnskakning och därför strängeligen förbjudit honom att göra något annat än att vila.

Vanliga komplikationer, förutom blödningar, var hjärntrötthet på grund av överväldigande visuella intryck. Följaktligen hade det varit ett fyra veckor långt förbud mot allt från möten till skärmtid och han hade tvingats till något som påminde om isolering på plattformens sjukavdelning. För en vecka sedan hade man till slut bedömt att han kunde återgå till något de kallade för mjuk tjänstgöring, vilket mest bestod i att han fick ta igen förlorad information, samt träffa Jaden igen.

Vad tänker du på din stora drummel? Du brukar ju vara tystlåten även i normala fall, men nu når du tidigare oanade höjder i tystnad. Har havet hypnotiserat dig eller påverkade hjärnskakningen dig värre än vi trodde?

Han flinade och vände sig mot kvinnan i rullstolen som stod bredvid honom. Jaden hade krävt att få lämna sängen så fort det bara var möjligt. När läkningen av benbrotten – de multipla benbrotten, som läkaren ständigt påminde henne om – hade gått så långt att hon faktiskt inte längre behövde ligga fixerad, hade man ordnat fram en rullstol till henne som gav en viss frihet, även om någon var tvungen att skjutsa henne dit hon ville.

Jag tänker på vilken tur vi ändå har haft. Några av oss fick sätta livet till, andra skadades mer eller mindre allvarligt, men vi kan fortfarande slåss och så länge som vi kan det ska vi slå tillbaka mot de som kuppade sig in i landets ledning.

Självklart ska vi slå tillbaka mot dem. Så fort jag får lämna den här förbaskade stolen och kan börja träna igen så ska de få sina fiskar varma. Det lovar jag dig.

Han tittade henne djupt i ögonen.

Jane Wilson. Du är en fantastisk kvinna och en dag kommer dina skador att vara läkta, men vi kan inte vänta tills dess. Vi måste slå tillbaka så fort som möjligt. Vi måste lära oss vilka fienderna är, hitta deras svaga punkt och krossa dem via den. I annat fall är det ute med Sverige.

Vet du, sa hon syrligt och slängde en blick ut över havet innan hon åter mötte hans blick. Ibland låter det som att du har samma talskrivare som Hans Majestät Konungen. Din bror Klas och du, har ni verkligen samma biologiska föräldrar?

Klas brås absolut mer på mamma och jag på farsan. Trigger skrattade. De hade haft den här diskussionen förr, men Jaden kom ständigt tillbaka till de utmärkande olikheterna, snarare än likheterna, mellan de två bröderna Klas och Stefan, mer känd som Trigger. Jag fick musklerna efter pappa och Klas fick käften efter mamma.

Och jag gillar ju muskler, så helt klart valde jag rätt bror, men du behöver inte vara så styltig och uppblåst när du ska försöka säga något.

Istället för att svara böjde han sig fram och kysste henne, väl medveten om att hon inte skulle kunna vare sig knuffa undan honom eller ge honom en örfil.

Sådant där tal gillar jag däremot. Jaden slickade sig om läpparna och tittade lystet på honom. Hur länge sedan var det nu?

Det var ett tag sedan, men du är nog inte riktigt i form för sängkammarvalsen ännu.

Jävla skit. Hon muttrade, spelat ilsket, innan hon tittade upp på honom. Kan man åtminstone få en saftig sådan där till?

Kapitel 2

Haninge Kommun

Söder om Stockholm

3:e juni 2019

Dörrklockans ilskna plingande fick Klas Manner att se upp från boken som han låg och läste. Signalen hade avbrutit honom mitt i en intensiv biljakt genom Istanbuls gator och först tänkte han ignorera den, men suckade sedan, slog igen boken och la den ifrån sig innan han reste sig upp.

Ljudet från duschen i badrummet påminde honom att Zara, hans flickvän, inte skulle kunna öppna och det skulle inte gå att ignorera dörrklockan hur länge som helst eftersom ljudet den släppte ifrån sig sannolikt skulle kunna väcka de döda på den yttersta dagen. Ute i hallen plingade det en andra gång.

Ja, ja. Jag kommer. Ta det bara lugnt. Tystare, så att ingen annan hörde det, muttrade han. Så jävla bråttom kan det väl ändå inte vara.

Sovrummet låg längst bort från ytterdörren och mitt emot honom, när han kom ut i den långa, smala hallen, fanns vardagsrummet. Klas vände ryggen mot toaletten där ljudet från det strilande vattnet ännu inte hade upphört. På höger hand passerade han juniorsovrummet, sedan det på tok för lilla köket innan han var framme vid dörren.

Sin vana trogen kontrollerade han genom spionögat vem som stod utanför. Det han såg var en man iförd en keps med UPS orangesvarta logga, helskägg och solglasögon. Klas klev bort från dörren och funderade. Så vitt han visste hade han inte beställt något som skulle levereras med UPS. Samtidigt kunde han inte veta om Stefan skickat något till honom. De hade inte haft någon kontakt alls sedan flykten i april och han visste att det berodde på att Stefan inte ville att man skulle kunna spåra något tillbaka till honom.

Klas Manner hade skyddad identitet och namnet på dörren var Andersson, som i Zara Andersson. Det fanns inga officiella arkiv där kopplingen mellan de två stridande bröderna kunde göras, men samtidigt visste man dessvärre inte hur mycket som hade läckt under den så kallade Transport-gate när klantig myndighetsutövning hade placerat hela det skyddade arkivet i knät på ej säkerhetsklassad, utländsk personal.

Det fanns alltså all anledning till försiktighet och därför hade Klas installerat ett säkerhetsskåp i hallen där han förvarade en Glock 19 tillsammans med tre fulladdade magasin. Eftersom varje magasin i denna mer kompakta version av den större Glock 17 rymde femton patroner med nio millimeters parabellumammunition, hade han alltså en total kapacitet på sextio skott. Om han skulle behöva så mycket var han troligtvis ändå död innan den sextionde kulan passerat genom pipans lopp.

Samtidigt som ett tredje plingande nästan gjorde honom döv på ena örat slog han in den fyrsiffriga koden som öppnade låset och hans hand grep tag om pistolens kolv. Därefter låste han upp sjutillhållarlåset i säkerhetsdörren som trots sin vikt lätt svängde upp på välsmorda gångjärn.

Mannen utanför hade backat ett steg. I händerna höll han ett paket. Klas noterade att han bara såg den ena handen medan den andra doldes bakom försändelsen.

Jag har varor till Klas Manner, sa mannen och studerade hans ansikte.

Alla säkerhetsklockor började ringa. Ingenstans fanns hans namn och om Stefan skulle ha skickat något till honom hade han gjort det i namnet Klas Andersson.

Då har du kommit fel, kompis. Namnet är Andersson.

Det tror jag inte.

Ljudet från det dämpade vapnet lät inte som ett pistolskott, men väl högre än vad ljudeffekterna i Hollywood ville göra gällande. Kulan gick genom Klas löst hängande skjorta och svedde huden på vänster sida av bröstkorgen. Utan att ge skytten en chans till ett andra skott tog han fram sin högerhand som fram tills nu varit dold bakom dörrposten.

Hans tilltänkta mördare hade haft vapnet gömt i kartongen där ett hål i kortsidan hade tillåtit honom att trä in handen. Arrangemanget hade hindrat Klas från att se vapnet, men även hindrat skyttens sikte. Det bekymret hade inte Klas när han slet fram sin Glock och på mindre än en meters avstånd satte två kulor rakt i bröstet på den andra mannen som med uppspärrade ögon vacklade baklänges och krockade med granndörren där han sjönk ihop.

Klas noterade avsaknaden av blod och utgick från att mannen bar en skyddsväst under den bylsiga UPS-jackan. Han satte därför en tredje kula i mannens panna, samtidigt som han hörde ljudet av kängor som ekade mellan trapphusets kala väggar.

Mördaren hade back up som nu var på väg för att avsluta jobbet.

Snabbt backade han tillbaka in i lägenheten, slängde igen dörren och låste. Ståldörren skulle stå emot skott från vanliga handeldvapen, men hade de sprängmedel med sig, den typ som specialförbanden använde för att forcera stängda dörrar, skulle han och Zara inte ha en chans.

Utan att tänka mer på deras möjligheter grävde han fram mobiltelefonen ur fickan och öppnade en speciell app som egentligen bara hade en stor röd knapp i sin funktionsmeny. När han klickade på den knappen gick ett panikmeddelande in till Berga och hans chefer. Samtidigt startade en GPS som sände hans position till en speciell programvara på basen. En programvara som utan problem skulle tala om för responsteamet var han befann sig.

När detta var gjort skyndade han ner genom hallen.

Duschen strilade fortfarande och han förundrades över att Zara inte hade reagerat ens på hans tre, odämpade, skott.

Det lilla hålet i toalettdörren sände rysningar längs ryggraden. När han slet upp dörren kunde han inte hålla tillbaka skriket.

Kulan, som med en hårsmån hade missat honom, hade fortsatt genom hallen, genom toalettdörren och vidare in på toaletten. Där hade den träffat Zara rakt i bröstet och förmodligen dödat henne omedelbart.

Hennes kropp hade först träffat väggen bakom badkaret där en röd rand markerade hur den sedan hade segnat ner. När kroppen träffat badkarskanten hade hon fallit framåt och rivit ner duschförhänget som fallit över henne där hon nu hängde över fronten på badkaret.

Hon var bortom räddning.

Han hade inte tid att sörja just nu om han inte ville göra henne sällskap i döden, för ute i trapphuset hade mördarna insett att dörren inte skulle ge efter för vanliga forceringsförsök.

Klas strök Zara ömt över kinden:

Jag är så ledsen, älskling. Förlåt mig.

Med de orden lämnade han motvilligt badrummet och skyndade ut i vardagsrummet med siktet inställt på balkongen. Lägenheten låg högst upp i ett hyreshus byggt på femtiotalet. Vid en modernisering några år tidigare hade de mikroskopiska och fallfärdiga balkongerna ersatts med betydligt större, säkrare och luftigare motsvarigheter. På väggen fanns en stege som tillät en sotare eller annan yrkesman att ta sig upp till en lucka i det utskjutande balkongtaket. Från den luckan kunde man sedan komma vidare upp på husets yttertak och det var dit som Klas nu styrde sina steg.

En blick över balkongräcket var nog för att övertyga honom att han behövde ta sig upp, snarare än ner då det på gatan under balkongen stod två män som utan tvekan tillhörde samma gäng som just nu försökte ta sig in genom lägenhetsdörren.

Männen såg honom sticka fram huvudet och började gripa efter de vapen som tvivelsutan gömde sig under jackorna. Klas vände sig mot den väggfasta stegen och började klättra mot luckan.

Den skulle normalt vara låst, men han hade redan för länge sedan dyrkat upp låset med en avancerad dyrkpistol, olagligt införskaffad i Tyskland och insmugglad till Sverige. Utan problem slog luckan upp. Han krängde sig igenom öppningen och försvann utom synhåll för männen där nere, män som just började skjuta efter honom med små, fula kpistar som han gissade var av modellen Heckler & Koch MP7.

Inifrån lägenheten hördes tydligt en dämpad explosion när dörren slutligen forcerades med någon typ av sprängladdning med riktad verkan, men Klas brydde sig inte. Han var redan på väg upp på taket med hjälp av nästa stege. Väl där uppe fanns det en gallerspång i stål som löpte längs hela taknocken och som skulle tillåta honom att röra sig någorlunda säkert så länge som han inte snubblade eller på annat sätt förlorade balansen.

Tyvärr stod husen inte så pass tätt att han skulle kunna hoppa över till nästa tak, så för att komma vidare måste han snart ta sig ner igen genom en annan lucka. Bakåt skulle han inte kunna gå för där skulle fienden inom kort vara framme vid balkongen och sedan skulle de nere på gatan kunna dirigera dem till att följa honom och så var han fångad i en fälla. Det gällde med andra ord att responsteamet på Berga var snabba på att ta sig fram till hans signal.

Kapitel 3

Haninge Garnison

Amf 1, Berga

3:e juni 2019

För Gustaf Mjällby hade dagen börjat som de flesta andra dagar med revelj klockan 06.30 och därefter frukost i matsalen klockan 07.00 innan förberedelser för dagen inleddes med ordergenomgång 07.45.

Nu satt han i kupan som var den plats där man dag som natt övervakade basens och dess anställdas säkerhet. Den hade återuppbyggts upp och genomgått en mycket omfattande modernisering direkt efter Tredagarskriget 2017. Förutom den rent digitala övervakningen av basens ytterområden genom sensorer och ett flertal kameror, höll man i kupan även reda på samtlig personals privata nödlarm.

Hittills hade allt varit lugnt och Gustaf började känna att det drog ihop sig för lunch. Han skulle just begära tillfällig avlösning för att gå på toaletten när en röd lampa på hans huvudskärm började blinka. I samma stund kom text upp på en av monitorerna som berättade vilket larm det var som gått igång, detta ackompanjerat av en GPS-position på monitor nummer två.

Snabbt slog han på den aktuella telefonens mikrofon för att se om det gick att höra vilken typ av hot som tjänstgöringsnummer 961001-M hade larmat om. Det han hörde var ett kort skrik, följt av någon som helt tydligt snyftade och sedan sa:

Jag är så ledsen, älskling. Förlåt mig.

Därefter springande steg och en dörr som slogs upp. Kort därpå hördes det karakteristiska ljudet av skottlossning, följt av en dämpad explosion.

Det rådde ingen tvekan. 961001-M befann sig i en brydsam situation och tycktes vara under attack från flera håll samtidigt. Gustaf slog till larmet och kallade sedan på sin chef, löjtnant Bengt Fager, som med några snabba steg tog sig fram till honom.

Löjtnant. 961001-M slog just till paniklarmet. Jag har kunnat höra skottlossning samt en dämpad explosion. Han är just nu i rörelse och enligt GPS-sändaren befinner han sig på sin hemadress.

Vilka är larmade?

Gustaf slängde en blick på en av sina monitorer innan han svarade:

282. hemvärnsinsatskompaniet är närmast, De skickar två Pb08 med totalt åtta man till adressen. Beräknad ankoms om femton minuter.

Det är försent för 96. Några andra resurser? Hur kan han röra sig rakt igenom hyreshuset?

Han är förmodligen på taket, löjtnant. 96 bor högst upp och har möjlighet att ta sig upp på taket via balkongen.

Larma då den Hkp 15 som står på Berga just nu. Den är visserligen obeväpnad, men om vi skickar med två skarpskyttar kan vi nog jämna ut oddsen. De kan nå fram till 96 bra mycket tidigare än hemvärnsinsatskompaniet.

Uppfattat, löjtnant. Jag larmar dem nu.

Gott. Se till att de är medvetna om att det är en tungt beväpnad fiende som de kommer att möta.

Gustaf nickade. Hungern och toalettbehovet hade han glömt. Nu gällde det att rädda en svensk soldats liv. Han slog till mikrofonen i sitt headset och anropade piloten direkt.

***

Bashir Haddad hoppade in i helikoptern och skrek för att överrösta dånet från motorn:

Sista man inne.

Med dessa ord lättade helikoptern från plattan och steg brant innan den påbörjade flygning mot adressen som angivits. När Bashir fått på sig headsetet kunde han höra pilotens trygga röst säga:

ETA målet – fyra minuter.

Uppfattat. Fyra minuter.

Bashir kontrollerade sitt prickskyttegevär och slängde sedan en snabb blick över axeln på sin kollega Samuel Fröjd som bemannade den andra sidodörren. De hade båda haft jour när larmet kom om kollega i nöd. Utan att tveka hade de, efter en kort ordergivning, skyndat ut till helikoptern där piloterna just startat motorn.

Bashir visste mycket väl vem som bodde på adressen som var deras mål. Han hade ofta varit inbjuden till Klas och Zara och hade samma känslor för dem som han skulle ha haft för en bror och en syster. Att de båda nu var utsatta för ett misstänkt mordförsök fick känslorna att svalla, men han tvingade sig att behålla lugnet. I annat fall skulle han kunna missa skottet i ett avgörande ögonblick, något som skulle kunna få Klas och Zara dödade.

Under helikoptern dök nu den yttre bebyggelsen i Jordbro upp och med drygt tvåhundranittio kilometer i timmen flöt husen ihop där de jagade fram på strax under hundra meters höjd.

ETA fyrtiofem sekunder.

Bashir osäkrade vapnet och såg till att föra fram en patron i kammaren. Repetergeväret, som byggde på den brittiska modellen L96A1, hade modifierats för svenska förhållanden och kallades internationellt för L96A1 AW, där AW stod för arctic warfare. Inom den svenska Försvarsmakten gick geväret under namnet Psg 90, allmänt sett som ett av världens bästa prickskyttevapen.

Kapitel 4

Haninge Kommun

Söder om Stockholm

3:e juni 2019

Polisbil 1311 svarade på anropet om skottlossning och närmade sig adressen med blåljusen på, men utan sirener. Vare sig Kurt Walther eller Sofia Strömmer ville förvarna om att polisiära resurser var på väg mot dem och därmed ge förövarna chans att möta dem i en direkt konfrontation innan de ens hunnit ur bilen.

Kurt satt bakom ratten, medan Sofia ockuperade passagerarsätet där hon kontrollerade magasinet till sin Heckler & Koch MP5. Den skottsäkra västen skavde en smula när hon satt ner, men hellre det än att exponera de livsviktiga organ som västen skyddade.

När de närmade sig målet hissade Sofia ner rutan och kunde tydligt höra automateld från minst ett, troligen två, automatvapen. Det lät inte riktigt som hackandet från en automatkarbin, så hon gissade på att fienden använde sig av kulsprutepistoler.

Under tre sekunder slöt hon ögonen och tog ett par djupa andetag. Två år tidigare hade hon varit inblandad i en konfrontation med den ryska invasionsarmén. Två kulor hade träffat hennes väst medan en tredje kula hade genomborrat hennes högra lår, vilket hade skadat lårartären.

Sofia hade varit mycket nära att dö den dagen, men klarade sig tack vare en armésjukvårdare som inte tillåtit henne att somna in. Mannen hade snört av artären, stoppat blödningen och sedan lagt ett hastigt fältförband innan hon hade transporterats bakåt för mer kvalificerad vård.

Totalt hade hon tillbringar sex veckor på sjukhus i Norge innan hon kunnat återvända hem till Sverige. Då var kriget sedan länge över och ryssarna höll på att under ordnade former återvända samma väg som de kommit, övervakade av både svenska arméförband och fredsbevarande trupp från FN som med sina blåa hjälmar hade varit en vanlig syn i flera månader. Ända tills alla ryssar hade återvänt hem och den svenska regeringen åter börjat fungera hjälpligt.

Kpistar, sa hon till sin äldre kollega.

Kurt nickade bistert, men sa inget mer innan han ställde sig på bromsen och fick stopp på polisbilen ett halvt kvarter från målet. Framför dem på gatan stod två beväpnade män som tittade uppåt längs husfasaden. De små kpistarna kunde Sofia identifiera även på avstånd.

Helvetes satan. De har MP7: or. 4,6 millimeters ammunition i härdat stål. På nära håll slår de där små djävlarna igenom våra skyddsvästar lika lätt som en slangbella penetrerar kartong.

En av männen där borta vände på huvudet, tittade direkt mot polisbilen och höjde sitt vapen.

Det ser ut som vi kommer att få stifta närmare bekantskap med den ammunitionen. Skydd för helvete, skrek Kurt samtidigt som han dök ner under instrumentbrädan.

***

Den första skottsalvan slog upp gnistor runt fötterna på Klas, men missade honom märkligt nog. Däremot var han ganska säker på att det inte skulle upprepas när väl mannen bakom honom kommit i ett bättre läge, varför han tog sats och slängde sig av gallerspången och mot en uppstickande ventilationstrumma.

Kroppen gled lätt över plåten och träffade trumman med lite för hög fart för att det skulle kännas helt bra i revbenen. Han lyckades vrida sig runt och sköt tre snabba skott mot siluetten som just visade sig på knocken femton meter bort.

Klas var ganska säker på att han hade missat, men mannen hukade i alla fall och visade inte längre tecken på att vilja gå till omedelbart anfall. Revbenen smärtade, men han kunde åtminstone ta sig upp till knästående med stöd av trumman.

Desperat såg sig Klas omkring på taket. Det fanns tre takluckor med vars hjälp man kunde ta sig in på vinden och sedan vidare ner i trappuppgång B, men ingen av luckorna fanns i hans omedelbara närhet. Att försöka kravla över plåttaket för att nå den närmaste luckan skulle i onödan exponera honom för fienden, men också medföra stor risk för att han skulle glida längs den hala takplåten för att sedan falla mot sin död tre våningar ner. I annat fall, om han lyckades få stopp på fallet med hjälp av hängrännan, skulle skyttarna nere på gatan inte ha några problem att skjuta ihjäl honom. Alltså var det bäst att stanna där han var och hoppas på att responsteamet nådde fram så fort som möjligt.

En utdragen skottsalva fick honom att huka, men tydligen hade man inte skjutit på honom denna gång. Ljudet lät som om det kom nedifrån gatan. Kanske hade hjälpen anlänt bara för att råka i strid med den väntande fienden?

Siluetten av ett huvud stack upp över taket. Klas kramade av två skott, men siktade för lågt och såg kulorna rikoschettera av från plåten innan mannen öppnade eld mot honom. Något slog in i hans vänstra axel och bedövade genast armen innan en skärande smärta strålade ut från såret. Klas sköt och fortsatte krama avtryckaren tills slagstiftet slog emot en tom kammare. Allt mer kraftlös tryckte han ut det tomma magasinet och kände i fickan efter ett nytt.

Fickan var tom.

Han måste ha tappat magasinen när han gled över taket ner mot ventilationstrumman. Desperat såg han sig omkring i hopp om att något av magasinen skulle ha fastnat i hans närhet, men den turen hade bara hjältarna på film. Nu stod han obeväpnad inför en övermäktig fiende och var dessutom sårad.

Blodet sprutade inte ur såret, men det rann tillräckligt för att han skulle inse att minst ett större blodkärl hade skadats. Den tillfälliga bedövningen höll på att släppa och värken strålade ut i armen som hängde kraftlös längs sidan.

Klas tittade upp mot taknocken där skytten nu hade insett att det inte kom någon mer svarseld från målet. Mannen flinade och reste sig, samtidigt som han riktade vapnet mot Klas som bara kunde svara med att se döden i vitögat.

Knappt femton meter skilde dem båda åt och det var tillräckligt nära för att till och med en medioker skytt skulle kunna träffa när han fick tid på sig att sikta.

***

Pansarbrytande ammunition slog igenom polisbilens kylare och såg till att motorn aldrig mer skulle fungera efter detta.

Vindrutan splittrades och miljoner små fragmenterade glasbitar regnade ner över dem där de krupit ihop under instrumentbrädan. Sofia höll andan, livrädd för att en av de där små ilskna stålkulorna skulle missa motorn och slå in igenom den tunna plåt som skilda kupén från motorrummet. Vid sin sida hörde hon Kurt flämta till:

Helvete. Jag är träffad.

Hon vred runt huvudet och lyckades få ögonkontakt.

Var?

Benet. Kände hur den jäveln gick rakt igenom. Blöder som en gris. Måste ha klippt artären.

Kan du snöra av skadan?

Kurt ruskade på huvudet och såg henne i ögonen. I hans blick kunde Sofia avläsa vissheten om att han var på väg att dö.

Hälsa min familj, viskade han. Hälsa dem att mina sista tankar gick till dem.

Du får inte dö.

Sofia skrek rakt ut och sträckte sig sedan efter dörröppnaren, hittade den och drog i spaken. Dörren gled upp och hon mer rullade än klev ur bilen. När hon låg på asfalten kunde hon se de båda männen. Bägge tycktes ladda om och hade inte sett hur hon tagit sig ur bilen. I en klumpig rörelse tog hon sig upp på knä, fick upp kpisten till axeln och sköt.

Den första mannen ryckte till och föll ihop på gatan. Hans kumpan såg ut att ha blivit träffad i benet och försökte haltande att ta sig i skydd, men nu hade Sofia helt gått upp i striden. Hon avsåg inte att arrestera någon. Nej, hon avsåg att döda hotet där borta och började därför röra sig framåt samtidigt som hon tryckte ut det förbrukade magasinet för att sedan klicka in ett nytt i dess ställe. På fem meters avstånd tog hon sikte och sköt mannen innan hon sprang fram och sparkade undan vapnen från de två kropparna. Därefter återvände hon till polisbilen.

***

Mannen tog sikte på honom.

Klas tog ett djupt andetag och funderade kort på om han skulle kasta sig bort från trumman, glida ner längs taket och sedan göra en fridykning tre våningar rakt ner i asfalten. Han bestämde sig för att låta bli. Döden genom skjutning var nog ändå att föredra framför att slå ihjäl sig. Med lite otur skulle han överleva fallet, men vara så svårt skadad att de utan problem kunde ställa sig över honom och avsluta jobbet.

Från andra sidan huset hördes skottlossning. Först smattret från kpistar och sedan de rappare smällarna från ett repetergevär och innan han hunnit reagera steg en liten grönmålad helikopter upp över hustaket. Mannen som just gjort sig redo att avsluta Klas liv snodde runt i samma ögonblick som en plym av blod sprutade ut från hans bakhuvud när skytten i helikopterns sidodörr avlossade sitt vapen på nytt.

Kroppen föll, kanade längs det sluttande taket och försvann sedan ur synhåll när den störtade över kanten.

Ett rep slängdes ut från helikoptern och en man tog sig ner, landade på nocken och började sedan försiktigt ta sig fram till Klas.

När han kom närmare kunde Klas se Bashir Haddads välbekanta ansikte. Skarpskytten undersökte snabbt hans skada och drog sedan fram sitt första förband ur benfickan innan han la ett snabbt tryckförband.

Vi måste få upp dig i helikoptern, skrek Bashir. Jag knyter repet om midjan på dig så får piloten lyfta upp dig på taket innan vi gör en touch down på nocken så att du kan klättra upp i fågeln. Fixar du det?

Klas nickade. Hade han klarat sig så här långt skulle han nog fixa den sista biten också. Med ett plågat leende gjorde han tummen upp innan Bashir slog repet om hans midja.

Kapitel 5

Riksdagshuset

Helgeandsholmen, Stockholm

3:e juni 2019

Alf Henriksson var på väg mot riksdagens plenisal när han hanns upp av en andfådd Pär Freed.

Säpoagenten drog diskret inrikesministern i ärmen och fick honom att sakta in stegen, samtidigt som han blängde irriterat på honom.

Vad fan håller du på med?

Det är extremt viktigt, svarade