Övernaturligt? Oförklarliga händelser

By Ann Ogden

Den femte december 1872 hittades ett spökskepp, vid namn Marie Celeste, som drev runt på havet utanför Azorerna i Atlanten. När fartyget bordades hittade man ingen besättning, fartyget var trots detta i gott skick. Den sista kaptensloggen som fanns antecknad var från tio dagar tidigare, och i denna gavs inga ledtrådar till vad som kunde ha hänt med besättningen. Ingen i den försvunna besättningen återfanns någonsin igen, och vad som hände med dem förblir ett mysterium."Har äntligen gjort underbar upptäckt – stop – en storslagen grav med orörda sigill – stop – har täckt över den samma till er ankomst – stop – gratulerar – slut" Detta telegram sändes från egyptologen Howard Carter till sin uppdragsgivare lord Carnarvon. Graven skulle visa sig tillhöra Tutankhamun, och innehålla en av de största gravskatter som hittats. Inom några år efter att gravens öppnats dog många av de inblandade i gravöppningen, den första att gå bort var initiativtagaren lord Carnarvon. Myten om faraons förbannelse började spridas, men vad är sanning och vad är vidskepelse?I denna fascinerande bok undersöker Ann Ogden olika historiska mysterier, och skiljer sanning från myt. Allt från den ryska tsarens dotter Anastasias försvinnande till snömannen, sjoödjur, Atlantis och mannen med järnmasken undersöks i denna bok.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2020
• ISBN: 9788711740644

Book preview

Egmont-koncernen

Faraos förbannelse

Det var 1922 som egyptologen Howard Carter gjorde sin enastående upptäckt. Man har kallat den århundradets största arkeologiska bragd. Och att det är berättigat är utom allt tvivel — om inte någon upptäcker till exempel Atlantis eller Inkaskatten innan århundradet tar slut.

Efter många års träget sökande i Konungarnas Dal i Egypten var det snarast genom en slump som Carter fann de sexton trappstegen till Farao Tutankhamons grav. Ingen trodde att det fanns mer att gräva ut i Konungarnas Dal och om det fanns, så hade säkert gravplundrare varit i farten för årtusenden sen.

Tutankhamon var enligt våra begrepp bara en pojkspoling då han dog. En adertonårig kung som lämnade efter sig en femtonårig drottning. Men barnäktenskap var vanliga i Egypten för tretusenfemhundra år sedan och nioåriga Anches-Amon gifte sig med kusinen Tut-anch-Amon då han var tolv år. Och de hann få sju barn. Två dog redan i moderlivet, respektive fem och sju månaders foster, men fem flickor föddes. Efter Tutankhamons död blev den unga änkan förtvivlad. Sedan hon lagt en sista rörande krans av blåklint på hans innersta kista av rent guld, tillslöts hans övriga två kistor och så murades kammaren igen med alla sina dyrbarheter. Den unga änkedrottningen var ett politiskt begärligt offer eftersom hon måste föda en tronarvinge. Den som ämnade äkta henne var en nittiosexårig politiker, hennes egen morfar, översteprästen Eje som på detta sätt ville komma det åt det mäktiga Egyptens rikedomar. Anches-Amon skrev ett förtvivlat brev till hettiterkonungen som hade tretton söner, berömda för sina krigiska sinnen och resliga gestalter. Hon skrev rakt på sak: Jag har ingen gemål. Skicka mig en av dina söner. Jag är rädd för att jag annars måste gifta mig med en av mina underlydande …

Hettiternas konung sände en av sina söner. Det rika Egypten var inte fy skam och att två så mäktiga länder skulle förenas var god politik. Men översteprästen Eje lät lönnmörda kungasonen och hela hans följe, gifte sig med den unga änkan och blev under fyra år Farao. Naja, om han hade någon glädje av det vet man inte. Barn fick de inte och hettiterkungen var förgrymmad och förklarade i sinom tid Egypten krig och tillfogade dem svåra nederlag.

Tutankhamon hade noga sörjt för att inga gravskändare skulle nå honom i hans guldkista där han låg väl balsamerad, omgiven av skatter av omätligt värde. De flesta faraoner försökte utestänga gravskändare. Dels blev de arbetare, som murat in de allra hemligaste rummen och utplånat alla spår av ingången, förda ut i öknen och halshuggna för att de inte skulle prata bredvid mun. Dels så skulle enligt sägen Faraos egen förbannelse drabba envar som störde hans frid.

När Carter steg för steg och under iakttagande av största pietet tog sig in i den artonårige faraons grav, så fanns det spår av gravplundrare i de yttre kamrarna. Men av någon anledning hade dessa ljusskygga individer blivit halvt ihjälskrämda, slängt ifrån sig en del tjuvgods och rusat ut. Och därefter hade graven på nytt förseglats och förblivit orörd. Många andra faraoners gravar hade plundrats in till själva mumiekistan, men om förbannelsen drabbade rövarna vet man ingenting om — det hände för tusentals år sedan.

Howard Carter var en rättskaffens man som kämpade hårt för att Egypten skulle få behålla den sagoskatt han funnit. Hans uppdragsgivare som betalade hela utgrävningen, lord Carnarvon, ville däremot att England skulle förvara såväl faraon som skatterna. Carter vann den segdragna kampen och kanhända var det därför som farao Tutankhamons förbannelse dröjde så pass många år innan den drabbade honom.

För den som var egyptolog och kunnig i hieroglyfer var det ingen svårighet att läsa varningarna överallt när de rum för rum trängde sig fram bland skatterna: Döden kommer att med sin vinge slå ned var och en som stör den döde Farao.

Det första offret blev lord Carnarvon själv. Det var logiskt — om det nu existerade en förbannelse — för han var intresserad av att få ränta på sina pengar och såg inte på skatterna med forskarens lidelse. Han avled bara några veckor efter det man trängt in i graven. Lord Carnarvon hade kommit till Egypten så fort han fått veta om fyndet och man sparade själva öppnandet av graven för honom. Det var ändå han som stod för kostnaderna. Hans bråda död förklarades med att en moskit