Engelbrechtdivisionen

By Lars Fredrikson

Under en semester i München 1984 förändras en svensk mans liv för alltid när han stöter på en före detta tysk officer på ett krigsmuseum. Officeren, som var aktiv under andra världskriget, berättar om en otrolig händelse som utspelade sig i Sverige år 1944. Ett godståg med tyska flygplan påstås ha försvunnit och nu vill officeren att den svenska mannen ska undersöka händelsen. Han accepterar uppdraget men inser snart att det inte handlar om en händelse i det förflutna utan något högst aktuellt, med mycket farliga människor inblandade ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726748673

Book preview

postkontor

München

Synen var lika plötslig som oväntad. En Messerschmitt 109!

Först doldes jaktplanet delvis av en annan tysk, en Storch, men ögonblicket efteråt syntes den enkla, kraftfulla vingprofilen helt klart, en Messerschmitt Bf 109, en av de sista modellerna. Den var så nära att en sotig rand kunde anas i plåten bakom avgasrören. Öppningen för automatkanonen gapade som ett svart hål i min riktning. Jag hade fingret på knappen, men hur jag än försökte, kunde jag inte komma i rätt vinkel för att trycka av. Flera gånger hade jag den i sökaren, men ideligen kom någon av de andra turisterna i vägen. Nej, denna varma sommarsöndag var inte rätt tillfälle att besöka Deutsches Museum i München för den som ville fotografera ostört.

Det finns några konstruktioner som man känner igen direkt och som ger omedelbara associationer: Eiffeltornet, Egyptens pyramider och Giljotinen. Dit hör också Messerschmitt 109, åtminstone för mig. Som barn hade jag sett detta tyskarnas mest kända jaktflygplan på murriga journalfilmer och hundratals tidningsbilder. Ett fotografi mindes jag särskilt. Führern i bästa gåbortsuniformen med blanka stövlar och gemytligt leende när han överlämnade en flottiljfana till någon förbandschef. I bakgrunden skymtade en snörrät rad av Messerschmitt 109.

I de tekniska tidskrifter som var så populära bland oss pojkar hade jag sett den avritad och beskriven i flera omgångar allteftersom den kom i nya, allt effektivare versioner. De svarta korsen på sidorna och vingarna symboliserade döden för oss vettskrämda barn och säkert också för de vuxna. Vi gick i ständig ångest för tyskarna, som alltmer omringade vårt allt otryggare land. Ändå beundrade vi deras teknik, fartygen, stridsvagnarna och flygplanen.

När jag stod där och glodde på det som förmodligen var ett av de sista exemplaren av denna utdöda art, kände jag mig något skuldmedveten. Hur kom det sig att jag, som är så fridsam, kunde fascineras så av den slumrande kraften i ett vapen? Den man – det handlade nog mest om män – som kunde förneka att det var skönt att stryka med handen över det mattglänsande stålet i eldröret på en kanon var en hycklare.

Så blev jag medveten om en man som stod lite avsides från de övriga beundrarna. Han såg ut att vara drygt sextio år. Den friskt rosiga, lätt solbrända hyn kanske bedrog mig. Kanske var han närmare sjuttio år. Han var klädd i en grön kostym och bar, trots sommarvärmen, en likaledes grön hatt med rakborste. Han var inte särskilt lång, och ryggen var en aning böjd. Besökarna på det väldiga museet hade mycket att se på, och de flesta strömmade snabbt vidare till andra salar. Men mannen i jägarhatten stod kvar, blick stilla. Jag inbillade mig att han var försjunken i drömmar om fornstora dar. Var det minnen från fronten eller var det de svarta korsen på planet som fängslade honom så starkt? Så blev han medveten om att jag stirrade på honom. Han tittade åt mitt håll under buskiga gråsprängda ögonbryn. Det var för sent att låtsas som inget och bara titta bort. Jag hade varit alltför indiskret. Det var pinsamt. Mannen såg inte förnärmad ut utan snarare överraskad och smått generad. Våra blickar möttes och så såg vi båda bort. Om jag hade nöjt mig med detta! Om jag åtminstone hade haft förstånd nog att bara gå min väg och låtit honom stå där och undra vad det var för en märklig person som hade fixerat honom. Han skulle kanske ha tänkt att den där turisten hade förväxlat honom med någon annan. Snart skulle det lilla intermezzot ha varit glömt, och jag hade sluppit trassla in mig i en förfärlig historia. Jag hade inte behövt trampa järnvägsräls mil efter mil som en gamla tiders luffare, och jag kunde ha suttit i en bekväm stol och läst min senaste bok om Andra världskriget istället för att gömma mig under granar i regniga höstnätter. Och – det riktigt svåra – jag hade inte ställts inför valet där det ena – nästan oemotståndligt lockande – alternativet krävde att jag gav mig ut i något som inte kunde överblickas – himmel eller helvete.

Jag borde ha gått, men jag stannade och fällde en överslätande replik,

– Det märks att ni är intresserad av gamla flygplan. Själv har jag läst en del krigshistoria, och jag har kommit till München för att få se de här minnena från Andra världskriget.

Mannen fortsatte att titta på flygplanet en stund. Först trodde jag att han inte hade hört eller att han inte hade förstått min skoltyska. Visserligen hade jag varit bäst i klassen i det ämnet, och jag hade varit i landet flera gånger men jag hade också låtit mina kunskaper blekna under åren som gått. Av erfarenhet visste jag att jag hade skäl att känna mig, om inte som en fullständig idiot, så åtminstone lite korkad under de första dagarna jag var i Tyskland. Sedan skulle jag hantera språket hjälpligt.

Fortfarande utan att se på mig sa han långsamt,

– Minnen, ja…

Det blev en paus. Sedan vände han sig mot mig och sa,

– Jag var officer i Luftwaffe. Detta var mitt plan.

Sedan rätade han på sig. Han var inte så kort som jag hade trott. Rösten var fast och bestämd.

– Jaså. Ni flög ett sånt här plan? sa jag.

– Nej, min herre, inte ett sådant här plan utan detta plan.

Ingen av oss sa något medan jag begrundade detta. Det kändes historiskt, nästan högtidligt. Så såg alltså en av dessa män ut som i sin ungdom hade tjänstgjort i Hermann Görings fruktade flygvapen. Ett ovalt ansikte med en kort, kraftig näsa. Det ljusbruna, noggrant slätkammade håret var grått i tinningarna. Hyns friska, solbrända färg berodde säkert på långa promenader i naturen. Kanske var han jägare. Ögonen var blågrå, ganska ljusa. På det hela taget såg han ganska alldaglig ut. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig. Skarpskurna drag, tunna, färglösa läppar och monokel? Jag hade läst så många Bigglesböcker i min barndom. Där fick man lära sig att en tysk pilot måste vara något alldeles i särklass. Men, tänkte jag där jag nu stod, naturligvis måste det vara så här de såg ut, som folk i allmänhet.

– Ni undrar väl varför jag står och drömmer framför mitt gamla flygplan?

Åtminstone tror jag att han sa så. Jag hade svårt att förstå hans bayerska dialekt. Om min fru hade varit med, hade alla översättningsproblem löst sig. Men hon deltog i FN:s 4:e verbaliseringskongress i Algeriet, så jag fick försöka klara mig själv. När han märkte mina svårigheter övergick han till högtyska. Med ett leende förklarade han,

– Som jag talar, låter man i större delen av Sydtyskland. För en utlänning låter det nog ibland som österrikisk tyska.

– Som jag talar, lät man i ett gymnasium en gång i en liten svensk stad, svarade jag.

Han drog lite på munnen igen och ryckte på axlarna.

– Inte så illa, sa han hövligt. Så slog han ihop klackarna och sträckte fram handen.

– Erik Pedersen, pensionerad överste i Luftwaffe. Erik med K. Dansk för tvåhundra år sedan.

Han bugade från höfterna med rak rygg. Jag sa mitt namn. Så var det klart.

– Jag är här på semester och har tre veckor kvar, svarade jag. Jag har ännu inte bestämt hur jag ska använda tiden. Det blir i första hand Sydtyskland och Österrike.

Överste Pedersen iakttog mig utan ett ord, en känd metod att få omisstänksamma människor att prata för mycket. Man känner något slags skyldighet att fylla ut tystnaden med ord. Så jag fortsatte,

– Min fru är på tjänsteresa, och hon föreslog att jag skulle resa någonstans ensam för en gångs skull, eftersom hon är fast i arbetet. Något slags kommunikationskongress. Ett utvecklingsprogram för att bryta de allra fattigaste människornas sociala isolering. Efter München tänker jag se den österrikiska naturen. Samtidigt ville jag besöka det här museet och andra minnen från kriget. Mest är det nog för att kriget var en del av min tidigaste barndom, trots att jag är uppväxt i Sverige, om ni förstår vad jag menar. Översten tycktes förstå mycket väl, och han talade tydligt för att jag skulle förstå det han sa.

Snart stod vi sida vid sida med armbågarna på ett räcke och betraktade en modell av en flygbåt.

– Dornier Do 24 T-1, inte sant? frågade jag för att visa att jag inte var helt bortkommen.

– Ja, nästan, rättade han. En senare modell, T-4.

Han förklarade ingående de olika detaljerna på detta tekniska mästerverk och misslyckande.

Han förbryllade mig. Samtidigt som jag tänkte att det kunde roa en före detta flygare att berätta om de olika flygplanen från hans aktiva tid, förstod jag snart att denne officer med de fasta dragen inte var en man som normalt skulle ta sig tid att kallprata med en okänd turist.

Så uppstod en lång tystnad. Då sa jag det första som kom för mig i sammanhanget.

– När vi var mycket unga, mina kamrater och jag, beundrade vi er. Men samtidigt ville vi att ni skulle… jag höll på att säga »dö« men efter en sekund fortsatte jag… skjutas ner. Vi klippte ut flygplan i papper, Messerschmitt, Stuka, Heinkel HE 111, det vackra planet, och målade dem. Sedan kastade vi pil på dem.

Erik Pedersen iakttog mig utan ett ord.

Jag fortsatte,

– Vi ritade föraren också. Vi fick högre poäng om vi träffade… Sedan visste jag inte vad jag skulle säga. Jag önskade, inte för första gången i mitt liv, att jag hållit tyst. Till min förvåning och lättnad svarade han, nästan med ett leende,

– Jag hatade honom också. Jag och mina kamrater hatade Hitler. Och tro inte att ni som bodde utanför våra gränser var de enda som fruktade honom – Gröfaz. Vet ni vad Gröfaz betyder? Jo, Grösster Feldherr aller Zeiten. Det var så vi kallade honom, vi som litade på varann. Annars var det livsfarligt att nämna det namnet. Gröfaz var en okunnig, obildad tölp.

»Tidernas störste fältherre«, tänkte jag efter ett ögonblicks tvekan.

Nu log han inte längre.

– Han och den där morfinisten… dåren Göring kostade så många, de flesta av mina kamrater livet. Och vi dödade så många av de engelska flygarna. Från andra länder också, förstås, men det var något speciellt med engelsmännen.

Erik Pedersen hade svårt att fortsätta. Efter en lång paus sa han,

– Några av oss hade gått i samma skolor som de före kriget. Kan ni tänka er… En dag kom en av mina kolleger tillbaka efter ett uppdrag. Han hade kommit så nära en engelsman i en gammal maskin att han hade känt igen honom som en kurskamrat. George hette engelsmannen. Han var chanslös, men min kamrat hade låtit engelsmannen komma undan. Han var min närmaste och äldste vän. Så han vågade berätta det för mig, och han kunde lita på mig. Om något sådant hade nått fram till säkerhetsfolket, hade han troligen blivit arkebuserad för desertering i strid.

Ekot från de sorlande turisterna steg och sjönk under museets valv. Erik Pedersen fixerade en V2-robot som reste sig som ett torn i andra änden av lokalen. Så såg han igen på sitt gamla flygplan och fortsatte sin monolog,

– Vi var bäst. Vi hade kvalificerad utbildning och lång flygträning. Vi var inte styrda från marken av elektronik som man är nuförtiden. Där uppe, han pekade för säkerhets skull mot taket, där var vi utlämnade åt oss själva. Där var det bara vår skicklighet som räknades. De andra hade Hurricane och Spitfire och – ja, engelsmännen utvecklade dessutom sin radar till ett effektivt vapen. Bara det kunde bli en hel bok. Ryssarna var förkrossande starka, de med sina mängder av folk och utrustning; massor av amerikansk och engelsk materiel som togs in via Norra Ishavet och genom Persien. Vår vapenteknik var oerhört slagkraftig under de första krigsåren. Man kunde få en hel skur i planet, och ändå tog man sig hem – ofta. Men också våra bästa flygplan, till exempel Messerschmitt 109, blev omoderna efter ett par års krig.

– Men ni hade ju flera framstående tekniker och uppfinnare, ni som de allierade.

– Ja, ni tänker kanske på våra jetdrivna flygplan, som var de bästa i hela världen under krigets två sista år. Messerschmitt hade ett jaktplan som kallades 262, han höjde rösten som om jag hade tänkt att säga emot honom, andra kan anse att jag överdriver, men ME 262 var världens bästa jaktplan!

– Ja, jag kan i varje fall inte ha någon uppfattning, av naturliga skäl. Men man skrev inte mycket…

– Nej, just det! Gröfaz, historiens störste fältherre! Mot alla inblandade experter krävde han att det skulle omvandlas till störtbombplan. Förödande! Omställningsarbetet och det bråk som följde tog den tid som hade krävts för att fullt rustade kunna möta invasionens flyg. Vi fick istället ett värdelöst bombplan. Och några få ME 262, fantastiska! Och samtidigt kom en rad förnämliga amerikanska plan – och brittiska, fulla av elektronik och kanoner och raketer. De där nya planen – en träff från deras vapen, och stora stycken slets bort – en halv vinge eller hela stjärten. De kom i tusental. Plötsligt var vår utrustning ålderdomlig. Hitler, den där fotsoldaten från Första världskriget, som aldrig hade suttit i ett riktigt flygplan.

Om jag hade varit Erik Pedersens mångårige vän kunde jag ha frågat honom varför han gick till detta museum och plågade sig med att se på alla dessa påtagliga minnen. Men varför han fanns där just denna dag skulle jag inte förstå förrän långt senare.

Han fortsatte,

– De övriga vapenslagen gjorde allt mer förödande förluster. De allierade sänkte våra ubåtar, de fruktade »vargarna«, som de första åren kostade motståndaren miljontals ton handelsfartyg. Från slutet av 1943 var ubåtarna mer villebråd än jägare.

– Det gick väl ofta lika illa med era stora fartyg?

– Verkligen, de flesta av de största ytfartygen, slagskeppen och kryssarna, gick samma väg som ubåtarna – ett efter ett. Men vi hade ett vapen som bevisligen kunde skrämma och skada motståndarna i grunden; framför allt psykologiskt, och det var V2-robotarna. Han pekade mot mot den höga roboten.

– Visserligen kunde de inte gör någon större nytta mot fiendens styrkor. Men de kunde bryta civilbefolkningens motstånd. För ingen kunde stoppa dem. Till och med londonborna höll på att tappa modet när allt fler kvarter i London sprängdes med stora människoförluster som följd. Och just det vapnet stoppade Hitler utvecklingen av under en tid! Och vet ni varför?

– Det var väl då han hade en dröm?

– Ja, han drömde att han skulle lägga ner projektet.

Han sänkte rösten så att jag hade svårt att uppfatta vad han sa.

– Jag tror inte ens att Dante hade kunnat beskriva en nivå tillräckligt långt nere i Inferno för Hitler och hans anhang. Han försökte inte få slut på kriget ens efter 1943 utan ställde bara högre förhandlingskrav på motståndarna. Det var som om han inte ville förstå att Churchill misstrodde varje ord han sa. Vi fick allt svårare att ersätta förstörd krigsmateriel efterhand som större och större delar av vår rustningsindustri bombades. I det läget uppträdde han utmanande mot USA.

Efter invasionsförsöken på östfronten trängde ryssarna tillbaka våra trupper steg för steg. För mig förefaller det helt klart att en viktig del av kriget avgjordes vid pansarslaget i Kursk. Känner ni till det?

– Det kommer nog mest i skuggan av Stalingrad, men jag har en viss uppfattning om vad som hände.

– Det ligger fyrtio-femtio mil söder om Moskva. Andra må tycka annat, men jag anser att det var det som blev bekräftelsen av vårt nederlag i öster. Arméledningen hade satt in en stor pansarstyrka vid Kursk som ett sista försök att stoppa den förföljande sovjetiska styrkan. Det skulle göras en omfattade attack på ryssarnas befästning där. Men mot ryssarnas fruktansvärda slagstyrka och teknik att bygga vallgravar och stridvagnshinder rann de tyska styrkornas krafter ut. Röda arméns pansar gick in i direkt närstrid med våra stridsvagnar och artilleripjäser, så att de tyska kanonbatterierna inte i tillräckligt hög grad kunde utnyttja sin räckvidd. Ryssarna fortsatte att förfölja våra trupper. När till slut deras artilleri, tusentals batterier, stod utanför Berlin och malde ner staden kunde bara en fullständig galning tro att vi skulle fortsätta efter det.

Han gjorde ett uppehåll och tog några tunga andetag.

– Ni kanske inte vill att jag fortsätter att tala om det här?

– Jo, berätta gärna… om ni själv vill.

När han fortsatte, var jag glad att jag hållit inne med det korkade jag hade tänkt säga: »Det är så intressant.«

– Jo, när ryssarna drev våra soldater framför sig mot Berlin, slaktade de samtidigt stora delar av civilbefolkningen på det mest bestialiska vis. Ryssarna hade fått inpräntat i sig från högsta ort att de tyska angriparna var vilddjur utklädda till människor. Därför var det bara i revolutionens intresse att deras soldater våldtog och dödade alla som kom i deras väg. Visserligen förlorade ryssarna och soldaterna från andra sovjetstater själva flera miljoner människor. För att inte tala om polackerna som i omgångar angreps från olika håll. Men det var bara något som sådana som Hitler och Göring och omvänt Stalin kunde glädja sig åt. Det fanns nog inte många familjer i vårt land som inte hade en eller flera familjemedlemmar eller andra släktingar i de tyska anfallen mot Sovjetunionen. Det var hälften av tyska krigsmakten som försökte vad varken Napoleon eller er kung Karl hade lyckats med.

Allt var förlorat för oss. Sedan var det enbart en oändlig, ofattbar slakt av soldater och civila. Om Hitler hade velat inse det då och om han hade försökt avvärja kriget mot USA, hade vi sluppit invasionen som började året efter. Flera miljoner man, väl utrustade, vällde in från väster! Därav var mer än hälften amerikanare. I samma stund som USA gick in vid sidan av britterna och de övriga allierade, och ryssarna som gjorde grus av städerna på vägen till Berlin, borde Hitlers egen stab ha förintat honom, Gröfaz, mördaren! Flera desperata och modiga män bland officerarna försökte visserligen efter Stalingrad, men de misslyckades. Och flera av dem avslöjades och avrättades. Den välkända bomben i portföljen vid bordsbenet och bomben i Hitlers flygplan – allt var förgäves. Det fanns nog de som undrade om det låg någon sanning i skrönorna om människor som gick i förbund med den onde i underjorden och blev osårbara. Jag trodde inte på sådant, men fan tro't ändå. Förresten har det i efterhand kommit fram bestämda forskarrön om att en revolt skulle ha misslyckats om man inte samtidigt lyckades bli av med Heinrich Himmler. Många ansåg att han var lika mäktig som Hitler. Himmler hade inte bara kontroll över SS och polisen.

– Nej, han var ju chef för underrättelsetjänsten också. Han måste vara bättre informerad än Führern i vissa frågor.

– Det är mycket möjligt, sa han. Förresten styrde han viktiga delar av näringslivet också. Och koncentrationslägren, kronan på hans skapelse! Efterhand som jag fick allt detta klart för mig fantiserade jag om den dag då Hitler skulle ge efter för sin rädsla för konkurrens och försöka avskeda Himmler. Det kunde ha blivit världshistoriens mest magnifika inrikes strid om makten. Det var synd att det inte hände.

I det ögonblicket kom en idé över mig; det var en fråga som jag hade ställt till andra men som ingen hade kunnat svara på,

– Men ledningen i Berlin måste ha haft tillgång till specialister som kunde analysera läget och säga ifrån att det inte skulle gå att vinna kriget, att förhandlingar vore den enda möjligheten.

– De där »specialisterna« – de flesta av dem fick i så fall inte leva tills solen gick ner.

– Jag tänker att ledningen annars måste ha hoppats på något annat – kanske ett överlägset vapen.

Hans ansiktsfärg hade stigit, när han klippte av mina funderingar.

– Något sådant vet jag inget om!

Under en lång paus såg Erik Pedersen mot utgången. Han var mycket sammanbiten. Jag var besviken och beredd att avbryta vårt samtal och gå min väg. När han märkte det, ursäktade han sig.

– Här pratar jag på. Det mesta är välkänt för de flesta, åtminstone för er. Det är bara en gammal mans minnen.

Jag ville protestera, men han tog mig i armen och avbröt mig i oväntat munter ton,

– Vi kan väl ta en öl tillsammans? Eller kanske en kopp kaffe?

Jag tackade ja, och snart satt vi i en sval lokal som var helt öppen mot gatan. Han hade insisterat på att få bjuda med en överraskande motivering,

– Efter devalveringarna av den svenska kronan är vår valuta dyr för er, och jag har mer än jag behöver.

Det var svårt att känna igen den dystre mannen från museet. Den utlovade ölen blev snart en bastant lunch.

Då min värd ville avsluta med konjak till kaffet, undrade jag hur jag skulle få bilen från museet till mitt lilla hotell i utkanten av stan. Jag protesterade milt, men han sa,

– Naturligtvis ska vi ha oss ett glas. Det har visserligen varit mycket angenämt att äta lunch med er, men den egentliga anledningen till vår lunch har jag inte talat om ännu. Jag har nämligen något att berätta, något som ni aldrig glömmer.

Så sa han inget mer om saken på en stund. Jag visade inte min nyfikenhet utan tittade ut på trafiken. När kaffet och konjaken hade serverats, lyfte han sitt glas med formell hövlighet och uttalade en fras på finska. Jag antog att han, som så många andra som inte kunde svenska, trodde att alla svenskar förstod finska. Jag avslöjade inte min okunnighet utan lyfte bara mitt glas. Då vi hade ställt ner glasen, sa han,

– Det lärde jag mig i Finland. Jag var där vid två tillfällen, mest när krigets slutskede närmade sig, för min del när Finland förklarade oss krig, en liten vink om att vi borde flytta på oss. Där deltog jag en tid som flottiljchef i slaget om Nordkalotten. Ni känner väl till det området?

– Naturligtvis. Norrbotten med sin järnmalm är en del av Nordkalotten. Norska lappmarken och norra Finland hör väl också dit? Både Tyskland och Sovjet ville ha kontrollen där.

– Ja, mineralerna i norra Sverige var livsnödvändiga för oss. Det var järn och… Och det ryska Murmansk med hamnen lockade förstås. När de allierade började transportera vapen till Sovjet, blev den hamnen en av krigets viktigaste platser. Järnvägen från Murmansk, Murmanbanan, var också avgörande. Min kamrat var också där, major Curd Walter.

Jag märkte att vi närmade oss det verkliga ämnet för vårt lunchsamtal. Min värd tystnade, och jag kunde inte undertrycka en fråga,

– Och major Walter, klarade han sig?

– Jag betraktar honom som stupad. Officiellt har han stupat i strid. Hans änka har statlig pension. Och järnkorset fick hon hemskickat. Hon säger att det duger riktigt bra att öppna flaskkapsyler med. Jag är den som borde ha en viss uppfattning om hans öde. Men varken jag eller någon annan vet säkert hur han försvann.

– Officiellt har han stupat? Och ni »betraktar«…?

– Ja, han och tre armésoldater under hans befäl försvann under järnvägstransport genom Sverige i augusti 1944. Om några dagar är det alltså fyrtio år sedan. En av soldaterna var från ett specialförband. Han var lokförare. Han och de andra försvann under transport från finska gränsen vid Haparanda till norska gränsen vid Charlottenberg. De kom aldrig levande genom Sverige.

– Hur kan ni veta det? Om ni inte själv var med, måste ni väl utgå från någon, ni sa det själv, officiell uppgift. Det måste ha varit många tyska soldater som försvann oidentifierade i slutet av kriget. Och det är ju känt att viktiga arkiv gick upp i rök under bombanfallen. Och i Sverige? Vi hade ju inte krig. Fyra tyska soldater? De hade väl uniformer? Och hur kom det sig förresten att tyska soldater…?

Jag pressade mina frågor på honom tills han höjde en hand, tydligt irriterad över min intensitet.

– Stopp, ni vet inte allt. Säger er Engelbrechtdivisionen något? Den uppkallades efter sin ledare general Erwin Engelbrecht. Divisionens 18.000 tyska soldater transporterades under sommaren 1941 med tåg genom Sverige via Haparanda till Finland, där de skulle sättas in mot ryssarna.

– Ja, de flesta har åtminstone hört talas om Engelbrechtdivisionen. Det var politisk strid om den i Sverige under och efter kriget. Det var många som visade sitt mod flera år efter kriget. Frågan diskuteras fortfarande då och