Apostelns fall

By Jan Moen and Evert Lundström

John-Arthur Fagrell har landat på Heraklions flygplats. Hettan slår honom i ansiktet och får svetten att lacka. Men svettdropparna har droppat från Fagrells panna flygresan lång. Han är nämligen ute på ett hårresande uppdrag: han är på Kreta för att röva bort ett barn.Fagrell är dock inte människohandlare. Han är på uppdrag av en desperat förälder, som efter en traumatisk skilsmässa fått se sin dotter illegalt bortfört från Sverige av sin exman.Greklandsvistelsen är lika färgstark som den är nervig. Väl på plats slår han följe med en kvinnlig medresenär, som visar sig kunna bistå med god hjälp. Behjälplig visar sig även en apostel vara. Inte vilken apostel som helst heller, utan Aposteln Paulus. Kan de lyckas med sitt uppdrag utan att bli upptäckta?"Apostelns fall" är en isande thriller i stekande hetta.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2023
• ISBN: 9788728544877

Book preview

Evert Lundström

Jan Moen

Apostelns fall

SAGA Egmont

Apostelns fall

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1989, 2023 Evert Lundström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728544877

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Apostelns fall

1

F örst när kretas skarpa kustlinje skymtade genom flygplansfönstret blev John-Arthur Fagrell på allvar medveten om vad han hade gett sig in på. Han var på väg att röva bort ett barn.

Skylten över mittgången tändes och förbjöd rökning. En av flygvärdinnorna uppmanade dem i högtalaren att spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp klaffborden. John-Arthur fimpade sin halvrökta Marlboro och spände fast sig. Kvinnan vid hans sida, som han inte kände och som han inte växlat ett enda ord med under resan, nickade mot honom och log. Leendet var lätt att tyda: skönt att vara framme.

Skönt? Att komma till Kreta en solig dag i början av oktober måste naturligtvis bedömas som skönt. Det kunde han inte förneka. Och ändå. Mitt i den förväntan han kände inför ankomsten till den ö, som han i många år planerat att resa till, fanns hela tiden taggen där. Han kunde sätta ett namn på den taggen: Camilla Konstantinides, 5 år.

Kvinnan bredvid honom svalde upprepade gånger och gjorde en grimas. Hon hade ont av lufttrycksförändringen, lyfte ena handen och tryckte knogen hårt mot örat. Under dem kom Kretas sönderbrända mark allt närmare, brunt gräs, taggiga bergknallar, en mjuk sandstrand som längre bort övergick i ett stup där en lodrät bergvägg bildade skiljelinje mellan land och hav.

De första husen i Heraklions förstadsbebyggelse svepte förbi där nere, ett korsstygnsmönster av platta tak. På ett av dem stod en liten pojke och vinkade. Han var dränkt i solskimmer.

Så tog planet mark. De hade landat på Heraklions flygplats.

Redan när de var på väg från planet in i stationsbyggnaden slog middagshettan emot dem. Så ska det kännas! sa en karl bakom John-Arthur och vände sig brett leende till sin hustru. Det är annat än rimfrosten på Landvetter. John-Arthur släppte de båda framför sig i passkön. En likgiltig funktionär satt i sitt bås, kontrollerade att John-Arthur var John-Arthur och slog fast en stämpel i hans pass.

På rullbandet kom bagaget emot dem i en slarvig parad. Han såg sin bruna läderväska mitt i ledet. En liten bit av honom fanns i den väskan. Men inte bara av honom. En liten bit av Camilla låg där också i form av en nystruken, rödrandig klänning, ett par jeans, en liten vit blus och ett par sandaler. Dessutom var en docka nerpackad, en docka med ännu lockigare hår än Camillas eget. Det är hennes älsklingsdocka, hade Mona sagt under packningen. Ge henne den – och hon kommer att krama dej i bitar. Dockan heter Tyra.

Resebyråns inhyrda buss, som skulle transportera dem till Hotel Hellas, blev inte helt full och John-Arthur kunde disponera ett dubbelsäte för sig själv. Han lade ifrån sig kameran och den bok han sträckläst under flygresan, Hans Georg Wunderlichs analys av den gamla kretensiska kulturens myter och lämningar, de arkelogiska fynden från den avlägsna minoiska tiden. Mannen och kvinnan från passkön satte sig bakom honom och han hörde hustrun säga: Viktor, lägg inte upp rocken på hyllan, då glömmer du den bara. Håll den i knäet!

John-Arthur var resvan men hade knappast någon erfarenhet av att resa i grupp. Bara en gång tidigare hade han varit med på en charterresa. Den gången till London. Där hade han kunnat försvinna i världsstaden och de övriga resenärerna i gruppen hade han endast sett vid hemresan. Det hade varit som att resa reguljärt, med priset som enda skillnaden.

Men nu? Kunde han smita undan lika enkelt? Hur beroende skulle han bli av de andra charterresenärerna på Kreta? Du kommer att känna dej som om du åkt genom en tröskmaskin efter alla gemensamma måltider, informationsträffar och bussutflykter. Ungefär så hade kollegan Werner Pihl uttryckt saken. Och han visste. Han brukade ta solsemester på jullovet i familjens sköte.

Men utflykterna behöver jag väl inte vara med på? Om jag inte vill?

Vi får väl se, John-Arthur. Vi får väl se!

Mona och han hade diskuterat sällskapsresans fördelar och problem. Att resa i grupp skulle ge honom en viss anonymitet, en möjlighet att gömma sig undan i mängden, att uppträda som en helt vanlig och nyfiken turist. Ju mindre du syns, desto bättre, John-Arthur. Han hade godtagit det argumentet.

Efter femton minuters färd längs en hårt trafikerad gata började bussen krypa uppför backen till den högre nivå där den gamla staden Heraklion en gång hade anlagts. Hög och mäktig reste sig den venezianska stadsmuren snett framför dem. För John-Arthur var det som att få möta en god vän. I flera skrifter hade han läst om muren och dess historia.

En av resebyråns värdinnor gick runt i bussen och delade ut Välkommen till Kreta. Där kunde de nyanlända resenärerna läsa om allt som rörde deras vistelse på ön, affärernas öppethållandetider, portot för vykort hem till Sverige, vilka restauranger som serverade välsmakande mat, banktider och de vanligaste nygrekiska fraserna.

Bussen borrade sig in i skuggan i den lilla parken ovanför serpentinbacken. Två gånger var reseledaren nära att falla då bussen häftigt bromsade in för svängande trafik i den korsning där stadens alla gator tycktes stråla samman. Till slut lyckades chauffören pressa in sig i en lucka och fortsätta in på den led som hade byggts vid muren och som i en backe vinklade ner mot hamnen. Reseledaren tog mikrofonen och annonserade: Första stopp blir Hotel Hellas. Jag följer med in till receptionen.

Bussen trängde sig nästan ända fram till trottoarkanten. Det var nio personer utöver reseledaren som steg av. Bussföraren hivade ut väskorna ur bagageutrymmet åt dem. När de sedan kom in i hotellfoajén, stod reseledaren där som en liten rödklädd Sankte Per och delade ut rumsnycklarna. Hoppas ni ska trivas! Så ses vi i morgon bitti klockan kvart över nio vid välkomstmötet på Hotel Olympic. Hon försvann snabbt ut till de övriga resenärerna som väntade på att bli utportionerade på annat håll.

Utrustade med bagage och nycklar fogade de nio in sig i en kö framför hissen. Den rymde två personer plus väskor. En av energi och hälsa sprudlande man i trettioårsåldern ångrade sig: Jag tar trapporna istället, Ulla! ropade han och började småspringa. Ulla och väskorna fick ensamma göra sin himmelsfärd mot tredje våningen.

John-Arthur bidade sin tur. Då han som siste man intog hisskorgen med sin väska fick han ressällskap med kvinnan från sittplatsen bredvid honom på planet.

Hitresan gick ju bra, sa hon.

Ja, det gjorde den, höll John-Arthur med om.

Kvinnan makade ut sin väska ur hissen, rätade upp den på hjulen och drog iväg. John-Arthur upprepade proceduren men vandrade åt motsatt håll. Rum 304. Medan han försökte hitta nyckelhålet för den med en stor och tung nummerbricka utrustade nyckeln, såg han att kvinnan höll på med samma manöver fem dörrar bort. Hon visade sig sikta bättre än han och försvann först in till sitt.

Väl inne på rummet torkade John-Arthur svetten ur pannan och gick ut på balkongen. Han hade haft tur, hans rum vette mot hamnen och fortet som venezianarna en gång lät uppföra under sin storhetstid. Murarna därborta dallrade av värmeånga. I hamnbassängen hitom fortet var en liten motorbåt på väg ut mot fritt vatten. Rorsmannen stod med bar överkropp längst bak i aktern.

Belåten gick John-Arthur tillbaka in i rummet för att packa upp. Överst i väskan låg den ljuslockiga dockan Tyra. Hon tittade på honom med sina livlösa porslinsögon.

2

U tanför restaurang knossos hade John-Arthur tur.

Ett äldre par reste sig just från ett i raden av utebord på trottoaren. Gehen wir also …, slog mannen fast, tog handledsväskan som han haft liggande på en ledig stol och placerade en liten nypa drachmermynt på bordet som dricks. När John-Arthur slog sig ner på stolen som hustrun lämnat tittade mannen med tydlig misstänksamhet på honom och sneglade på slantarna.

För att markera att bordet nu var upptaget lade John-Arthur ifrån sig sina solglasögon och den nyinköpta stadskartan över Heraklion på bordsskivan. Sedan gick han in i restaurangen för att välja ur formarna som stod på värmning innanför beställningsdiskens glas. En tillskyndande kock log mot honom genom en grov mustasch och läste upp sin engelska läxa: Veal … lamb … chicken special … moussaka … meat balls … aubergine … filled tomatoes … Varje rätt åtföljdes av kockens pekfinger.

John-Arthur i sin tur pekade på lammgrytan. I den rektangulära formen låg stora köttbitar överdragna med en grönvit sås och inblandade morotsskivor. På Kreta ska man äta lamm, hade chartererfarne Werner Pihl uppmanat honom. Det var lika bra att följa hans råd. Han hade gjort det när det gällde de gemensamma måltiderna och sett till att hans researrangemang bara omfattade hotellrum och frukost. Utöver morgonkaffet fick var och en stilla sin hunger på egen hand, allt efter kassa och smak.

Sedan John-Arthur klarat av uppackningen hade han gett sig ut på stan. Han hade känt sig upprymd och glad, men framför allt hungrig. Att kunna gå så här, i bara en kortärmsskjorta, vilken härlig känsla, den torra, mjuka värmen i luften. Han hade letat sig fram till 25:e Augustigatan, hade snabbt lärt sig att som alla andra fotgängare hänsynslöst kasta sig ut mellan bilarna, kryssat sig fram genom strömmen av mötande på trottoaren och njutit av att för första gången få prova sina kunskaper i det grekiska alfabetet genom att stava sig igenom de många affärsskyltarnas bokstäver. Jo, han var verkligen i Grekland.

Då han nått toppen av backen som från hamnen ledde upp till det lilla torget med den venezianska brunnen såg han skylten Knossos lysa mot sig. Kunde han, en ivrig amatörhistoriker med Greklands förgångna som intresse, börja sin vistelse på Kreta på ett värdigare sätt än att äta sig mätt på en restaurang med ett så historiskt laddat namn?

Medan han väntade på att någon av kyparna skulle komma ut till honom med den utpekade lammstuvningen satt John-Arthur och studerade springbrunnen på andra sidan gatan, det nav kring vilket staden rörde sig. Han kände igen den från bilder och från en beskrivning i någon av Niko Kazantzakis romaner; Morosinis fontän. De fyra stenlejonen som på sina ryggar bär upp brunnsfatet. Till och med den lilla rörstumpen allra överst kunde han se. Där uppe hade en gång Poseidon suttit med en symbolisk treudd i handen.

John-Arthurs sinnesstämning av nästan andakt fick ett hastigt slut när en krumbent kypare placerade en av lammstuvning rågad tallrik framför honom. Parakalo! sa kyparen och bugade sig.

Efcharisto poli, tackade John-Arthur med en av de nygrekiska fraser han lärt in.

Kyparen drog korken ur flaskan med Minos-vin (jag vill ha ett gott rödvin härifrån trakten, hade John-Arthur beställt), satte sedan buteljen på bordet och hann buga ännu en gång innan han skyndade tillbaka in i restaurangens innandöme.

John-Arthur bröt en bit av det halvgrova brödet och smakade på stuvningen. Den var just så delikat som han hoppats. Där hade Werner Pihl haft alldeles rätt. Lamm förstod sig grekerna på.

När det gällde vinet var seden tydligen den att gästerna fick förse sig bäst de ville. John-Arthur serverade sig ur den tjockmagade flaskan. Han avsmakade den rödskimrande drycken. Gott! Möjligen aningen sött, men en mild och frisk eftersmak. Han fyllde på sitt glas. Det var inte stort men när han såg sig om kunde han konstatera att vin drack man ur det som föreföll vara starkt förkrympta vardagsglas.

Vad skulle kyparen ha tänkt om Monas högfotade vinglas som rymde minst tredubbelt mot dem han ställde fram till sina gäster? Sista kvällen före avresan hade John-Arthur varit hemma hos henne och över en flaska vin och en bit ost hade de en sista gång gått igenom planläggningen av det förestående hemförandet av Camilla. Jag litar på dej, John-Arthur, var det sista hon sagt. Jag kommer att tänka på dej varje minut. Tänkte hon på honom just i denna stund? Ja, säkert gjorde hon det. Det var ju hennes barn han skulle återföra.

Hur hade han kunnat hamna i denna situation? Medan oset från en kastanjerostares lilla kolhärd drev in över honom från det närbelägna gathörnet, gick han för hundrade gången igenom vad som hade hänt.

Telefonsamtalet från Mona för knappt tre veckor sedan, hennes förtvivlan. Sedan gråten och hennes nästan ohörbara vädjan: Snälla, snälla John-Arthur, kom hit! … Jag är alldeles … Resten hade kvävts i snyftningar.

Han tog bilen och körde över till henne. Hon stod redan i dörröppningen och väntade på honom, helt förgråten. Ett litet tappert välkomstleende nådde inte fram till ögonen. Tack och lov att du kunde komma …

Vad är det som har hänt? Mona? Vad …

Utan att svara gick hon före honom in i lägenheten fram till det runda glasbordet i vardagsrummet. På glaset låg ett brev. Du kan själv läsa. Det låg och väntade på mej då jag kom hem från jobbet.

Han tog brevet och läste. Det var kort och han läste det så många gånger att han ännu kom ihåg varje ord:

Mona!

Jag har tagit Camilla till hit. Här hör hon hemma! Hon är min lika mycket som din. Hon skall få det bra. Du har själv sett med dina ögonen. Hon stannar här alltid.

Nikos

Svenskan i brevet var kanske inte alldeles perfekt. Men innehållet var tydligt.

Är hon på Kreta? frågade John-Arthur och läste brevet ännu en gång.

Det verkar ju så, ja.

Han tog kuvertet och försökte tyda poststämpeln. Den var suddig, men kanske stod det Heraklion, han tyckte det trots att alla bokstäver inte framträdde klart på frimärkets teckning av en minoisk dubbelyxa.

Hur har det gått till, Mona? Du måste väl ha saknat henne för länge sedan? Ett brev från Grekland tar ju …

Camilla fick följa med Nikos till Gävle.

Gävle?

Ja. Han dök upp här och föreslog att Camilla skulle få vara tillsammans med honom. Han skulle hälsa på en avlägsen släkting. Han var i Sverige i två veckor, sa han, och han skulle bli så lycklig om han fick ha henne hos sej under tiden. Och eftersom han ju har umgängesrätt, det bestämdes så, han har rätt att få träffa henne ibland, så … ja, jag kunde inte neka honom. Camilla tyckte också att det skulle bli roligt.

Tycker hon om honom?

Nikos kan vara mycket snäll och rar – när han vill.

Så han och Camilla åkte iväg till Gävle och …

Som han påstod, ja … Hon snyftade till och pekade på brevet. Han reste hem till Kreta med henne istället.

När var det? Som dom gav sej iväg?

Det är åtta dar sen.

Han måste ha arrangerat allt i förväg. Flyget och …

Ja. Jag begriper det nu. Hon satt och bet sig i underläppen. Nu när allt är försent.

Hur kunde han få med henne? Jag menar, pass och …

Hon har inget eget pass. Hon står med i våra, både i Nikos och mitt. Hon var så liten då, hade inte fyllt tre år.

Vad kunde han säga för att trösta henne? Hennes förtvivlan var stor och han förstod. Du behöver inte se det så, Mona, försökte han. Det finns säkert möjligheter att få henne tillbaka. Dom svenska myndigheterna …

Myndigheterna! Tack, du, jag vet vad som kommer att hända om jag vänder mej till dom.

Polisen! Har inte Sverige och Grekland utlämningsavtal? Om du kopplar in polisen, så …

Det är ingen idé, John-Arthur! … Jag vet det av andra.

Vilka andra?

Som råkat ut för samma sak. Dom går här hemma och är förtvivlade. Totalt maktlösa. Jag har hört om sådana här fall förr.

Men du tilldömdes ju vården av Camilla vid skilsmässan.

Jo, jo, men det hjälper inte. Inte i verkligheten. Tror du att jag kan åka ner till Grekland och åberopa svensk lag? På Kreta? Hon tystnade och snöt sig. Och även om miraklet skulle inträffa, även om polis och myndigheter skulle ge mej rätt, så kan det ta flera år innan jag får tillbaka henne. Nikos släpper henne inte frivilligt. Så mycket känner jag honom. Det är bara så, John-Arthur.

Mona försjönk i ny tystnad och stirrade ut i septembermörkret. Det regnade, rutan var finstrimmig av kanande droppar. Vet du det, John-Arthur, sa hon efter en stund. Vet du att det just i detta ögonblick finns flera hundra svenska barn som rövats bort från sina mödrar och som befinner sej i pappornas hemländer.

Det tror du bara, Mona.

Jag vet. Genom en god vän på jobbet. En syster till henne var gift med en tunisier och … ja.

Varför ringde du inte den där släktingen i Gävle? Du borde ju ha anat något, haft något på känn?

Jag ringde hundra gånger. Ingen svarade. Nu begriper jag varför.

Tror du att släktingen visste om det?

Hon ryckte uppgivet på axlarna. Vad spelar det för roll nu?

När kyparen plötsligt böjde sig fram över John-Arthur för att plocka undan tallriken förflyttades han snabbt tillbaka till Kreta. Kaffe, sir? undrade den krumbente.

Ja, tack.

Nescafé eller grekiskt?

Nescafé, tack. John-Arthur hade varnats för det inhemska kaffet. Man får en fingerborgsstor kopp med ett slags svart sörja och finmalen sågspån i. Akta dej för det.

Kyparen lunkade in efter kaffet. På torget vid Morozinis fontän stod klungorna av ungdomar och pratade om livet, universum och ingenting särskilt. Många hukade under tunga ryggsäckar: ryggsäcksfolket höll på att erövra Europas sydligaste utpost.

Den spänstige trettioåringen och hans hustru Ulla gick förbi på den motsatta trottoaren. Hon fick syn på John-Arthur och pekade ut honom för sin man. De sneglade båda åt hans håll men de stannade inte. Det var han tacksam för.

En försäljerska av fabriksknypplade dukar strök fram mellan borden och bredde ut sitt varulager framför honom: Handmade, sir! … My old mother has made them. Till slut lyckades han övertyga henne om att han inte hade för avsikt att inhandla någon bordsduk. Hon lomade iväg till nästa bord och samtidigt kom den krumbente med hans kaffe.

Var fanns lilla Camilla Konstantinides nu? Sov hon oskuldsfullt, omedveten om världens svårbegriplighet och ondska? Det var troligt. Och sedan kom tanken som han redan haft så många gånger men som han försökt förneka: Ännu kan jag dra mej ur alltsammans. Ännu kunde han avstå från alla ytterligare efterforskningar. Och sedan inför Mona hävda att han hade försökt. Att han hade bjudit till, men förgäves. Mona skulle aldrig kunna veta vilket. Men hur skulle han sedan kunna se sig själv i spegeln? Nej, det tjänade ingenting till att försöka lura sig själv. Fällan hade en gång för alla slagit igen om honom: han måste leta upp Camilla och se till att hon kom tillbaka till Sverige. Kosta vad det kosta ville! Och den plötsliga vissheten, nästan som ett knytnävsslag. Det priset kunde bli högt.

En kväll, det hade gått en vecka sedan Mona fick brevet, hade han på nytt besökt henne. Då hade hon varit öppenhjärtig och börjat berätta om sitt förhållande till Nikos. "Det är svårt för sådana som du och jag att förstå, John-Arthur, men Nikos har helt andra rötter i det förgångna än vi. Rötter i urgamla traditioner. Och i sin släkt. Vi kan inte fatta vilka starka släktband det finns i många av familjerna i dom här länderna. Nikos har berättat för mej. Förr i tiden utkrävde man alltid hämnd då någon i den egna släkten hade