Ett sicilianskt gardenparty

By Sten Wennerström

I väntan på att skilsmässan med Karolin ska gå igenom har vinagenten, vinskribenten och livsnjutaren Axel Turner hyrt sig en bostad uppe i den Sicilianska staden Taormina. Han sliter med uppgiften att skriva en bok om sina många självpåtagna uppdrag för diverse säkerhetstjänster när han överraskas av sin gode vän, byråchefen vid Säpo Peter Hasselblad.Peter berättar att element inom den Sicilianska maffian bedriver en dödlig trafik av vapen och droger mellan Balkan och Sverige. Det finns alltså en länk mellan de kriminella gängens skjutningar i förorterna och den sicilianska maffian. Huvudmannen är den notoriske "Il Serpente" eller Ormen, Europas mest eftersökte smugglare.Axel varnas för att beblanda sig, men trots det befinner han sig snart farligt nära Siciliens maffiamedlemmar och dras ännu en gång in i ett spel på liv och död. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728581766

Book preview

Sten Wennerström

Ett sicilianskt gardenparty

SAGA Egmont

Ett sicilianskt gardenparty

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022, 2023 Sten Wennerström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728581766

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

To The Austins

1

Jag bestämde mig för att låta bli alkohol de sista veckorna i Taormina. Till en början hade jag haft bra flyt i skrivandet men med stigande vinkonsumtion blev sömnen allt oroligare. Om det var enbart vinet kunde jag inte avgöra eftersom bilderna av Karolin i en annan mans händer återkom oftare och allt färgstarkare. Kanske var de påskyndade och förstärkta av hjärtverksamhet och leverns nattliga arbete med förbränningen? Jag var tvungen att få nattro så att tankarna dagtid kunde ges lite högre skärpa mot slutet av min vistelse där uppe på klippan i den gamla staden på östra Sicilien. Någon gång i vårens allra mäktigaste blomsterprakt tyckte jag mig på håll ha anat en gestalt jag känt igen men som förefallit så udda på den speciella plats jag befann mig att jag avfärdat det hela som en hägring och fällt min koncentration ner i datorn igen. Det hade varit det en kamp att samla tankarna kring alla de minnen jag föresatt mig att organisera i läsbart skick så jag etablerade en rutin. Den var till del en flykt och till del alldeles nödvändig. Förmiddagarna hade jag därför inlett med redigering av föregående dags text följd av en kort utflykt med anteckningsboken för att helt enkelt skriva ner stolpar av minnen som förhoppningsvis flöt upp.

Sedan jag åter lyft blicken under brättet på min Panamahatt och slagit ihop datorn för att göra den där lilla promenaden hade jag hört mitt namn glatt utropas av en röst jag känt igen men inte hört på ungefär ett år. Leende och strävande med långa steg i det gröna uppförslutet närmade sig ingen mindre än min gamla säpokontakt Peter Hasselblad, som vanligt uttänkt, klädd i ljusblå byxor och kortärmad ljusgul skjorta som en urblekt svensk flagga. Lugnad av att inte kunna utläsa den där blicken som sade att han ruvade på information med konsekvenser reste jag mig för att hälsa. Han var för första gången privatpersonen Peter och det avsåg jag att dra nytta av. Det var allstå denne man jag först tyckt mig urskilja långt borta i den botaniska färgprakten. I vår uppsluppna och ömsesidiga förvåning berättade han om sin egen rutin, att varje år ta ut lite av våren i förskott under en vecka på den soliga ön. Nu var han på rundresa med buss och skulle stanna över natten på ett av stadens förnämliga hotell. Han hade kommit som himlasänd med avseende på just minnen eftersom Peter hade varit en så central gestalt i alla de äventyr, egendomligheter, hot, sorger och framgångar som inletts då mina vägar korsats av Karolin Bergman, med tiden gift Turner, det vill säga gift med mig Axel Turner.

Vi var fortfarande gifta i formell mening men med två barn, sex och tre år gamla var man tvungen att underkasta sig ett halvårs betänketid innan en eventuell skilsmässa kunde vinna laga kraft. Karolin kallade emellertid separationen för en time out. Sedan hon åter och slutligen tröttnat på mina livsval och tackat för sig hade jag hyrt två rum och kök på Via Bagnoli Croci i Taormina för att vänta ut nästa fas i livet. Jag hade förvisso en alternativ bostad; ett townhouse i London på eleganta Lennox Gardens där flitens lampa hölls lysande av Olivia Burns Lytton. I avvaktan på att överta sin mors stora egendom Maidenhurst House i Kent drev hon framgångsrikt min vinhandel därifrån. Det var ett känsligt läge med henne i huset mot bakgrund av den förestående juridiska uppgörelse som en gång för alla skulle sätta punkt för en mycket speciell period av mitt liv. Vad mig och Olivia anbelangade odlades säkert misstankar så avståndet mellan henne och Sicilien var av viss betydelse i strävan att upprätthålla en fläckfri bild utåt. Vid ett par tillfällen under min vistelse hade hon dock förlagt sin semester dit varvid vi råkat stöta ihop, som med Peter ungefär fast kanske inte fullt lika oväntat.

Det fanns flera syften med exilen. Det var inte i första hand att stärka argumenten inför Karolins skilsmässoadvokat utan att med mina ansenliga ekonomiska resurser ta det lugnt en period på en vacker plats för att samla och nedteckna minnen av mina faktiskt unika erfarenheter under senare år. Som vinhandlare och skribent var platsen förstås strategisk och det hade jag dragit fördel av både på ön och på fastlandet. Det gynnade även ekonomin med goda avdragsmöjligheter för vistelsens omkostnader.

Även Karolin var försedd med resurser tillräckliga för ett obekymrat liv. Det var effekter av tur, en smula skicklighet och år av idogt, dagligt slit som adderat upp försvarliga värden i form av krogar, en hotellfastighet, en tidning etc. Allt hade slutligen avyttrats med undantag för tre tämligen omfattande bostäder: En våning vid Vasaparken i Stockholm, en privatbostad i sju våningsplan med takterrass strax söder om varuhuset Harrods i London samt en gigantisk stenvilla som tillhörde vår sexåriga dotter Vera i förnäma stockholmsförorten Djursholm.

Den slutgiltiga uppgörelsen oss emellan återstod alltså men med en bibehållen och ömsesidig respekt var vi fulla av förståelse för varandra och för att vår bästa tid vad relationen anbelangade förmodligen passerat för länge sedan. Vid sidan om barnen hade vi till slut endast en sak gemensam och det var vårt högt utvecklade men allt mer sällan förekommande samliv. Det hade långsamt klingat ut sedan Karolin gått mer eller mindre sysslolös efter försäljningen av hennes senaste företag, den trestjärniga hotellrestaurangen Humlegrisen. Min egen tillvaro hade gått åt rakt motsatt håll mycket tack vare Olivias begåvade hand med vinagenturen. Paradoxalt nog var det Karolin som gett mig både rekommendation och grönt ljus att rekrytera henne även om det var jag som först, så att säga hittat Olivia i samband med att hennes moster avböjt mitt erbjudande att överta huset på Lennox Gardens. Allt detta och mycket mer var resultat av den långa rad äventyrligheter jag tagit mig till Sicilien och Taormina för att under en liten tid i lugn och ro sätta på pränt. För att fånga båda flugorna i slaget skulle jag därtill få utrymme för mina krönikor i den framgångsrika vintidning jag en gång varit hälftenägare av men fortfarande ägnade tid och stor kärlek.

Min långvariga enstörighet hade även den under åren med Karolin långsamt klingat av som livsbetingelse och dragit sig undan till ett mer latent tillstånd. Det hade stått klart för mig efter ett bara någon vecka av ensamhet på ön. Behovet av avskildhet gjorde sig förvånansvärt snabbt påmint med allt glesare sociala och administrativa kontakter med omvärlden. Ett bekräftande undantag fanns emellertid; Olivia i London. Hon var ett fynd som introducerats till mig med förhoppningen att jag eventuellt ville hålla ögonen öppna på möjligheter för henne att arbeta i Stockholm. Till min stora glädje hade jag kunnat rekommendera henne till ett jobb som receptionist på Hop Hotel där Karolins fina restaurang huserade mitt i stan, norr om Humlegården.

De båda hade lärt känna varandra väl så Karolin visste, i likhet merparten av alla de lyckliga som mött Olivia, att hon gjorde djupa avtryck med sin enastående utstrålning och skönhet. Om någon kunde tro något annat hade hon därtill intelligens, kompetens och handlingskraft långt över vad det angenäma första intrycket kanske ingav den fördomsfulle. Hennes lockande personlighet till trots var det Karolin som ansett det som självklart att jag skulle erbjuda just henne jobbet som vinhandlare i London. Olivia var en engelska med en antydan till hemlängtan samt utöver nämnda utförsgåvor vinkunnig och genuint intresserad av ämnet i egenskap av utbildad sommelier.

2

Vid det besynnerliga tillfället i vårblomningen hade jag tagit med mig Peter till min lägenhet och terrass där vi med en kall öl kunnat njuta utsikten över Isola Bella med Italiens fastland i horisonten. Inledningen av vårt möte kom att kretsa kring orsakerna bakom min exil. Han kände förstås min familjehistoria väl och uttryckte därför sin uppriktiga sorg över det som hänt. Han hyste den största respekt för min framgångsrika och vackra hustru som fått utstå så mycket under tyngden av hobbyagenten Turner, Axel Turners bokstavligt talat livsfarliga eskapader. Jag hade visserligen överlevt men till det slutliga priset av mitt äktenskap. Polischefen Hasselblad kände sig delaktig i nederlaget men drog sedan glatt och skämtsamt slutsatsen att jag därför kunde stå till hans, och hans säkerhetspolis förfogande igen. Min tystnad och menande blick fick honom att återgå till det vi talat om. Han vände sig mot utsikten igen och frågade:

Efter Marias död, fan ta dem … var det inte så att ni skulle ta chansen att bo i London en tid, ja i det där huset du fick?

Jo men Karolin hade för lite att göra så hon trasslade omkring med dagis, skolor, hennes eventuella möjlighet att jobba vidare med hotellen från London, flytta pengar och Gud vet vad. Kort sagt; vi fick aldrig stövlarna ur leran om du förstår poesin?

Ah! Var det där det sket sig?

Nja … Det var nog där vi kom till nån slags insikt skulle jag vilja säga. Jag hade i stort sett redan flyttat dit och krattat manegen men Karolin och barnen kom liksom aldrig. Det var alltid nåt nytt jävla hinder så till slut förstod jag att hon inte var redo och så småningom tröttnade vi helt enkelt. Det blev tyst.

Hmm. Nej, då ville hon väl inte låter det som. En sak är längtan och planer, en annan är att vara beredd på en radikal livsförändring. När du inte var där hade hon all tid i världen att se barnen i deras vardag och där fanns inte London. Hon kanske innerst inne kände att det projektet bara handlade om er två och en väg till att fixa ert förhållande. Där hade barnen inte att göra men de skulle få betala ett pris för nån slags egoism från er sida. Den där tjejen du hade, fanns hon fortfarande med i bilden? Jag spekulerar bara som du förstår. Nej nu är det min tur. Vi fortsätter på den där coola baren här nere på sluttningen och sen bjuder jag på en bättre middag. Okej?

Inget vore mig mer okej käre vän.

När jag ringde Peter dagen därpå med tack för en riktigt god middag och en trevlig kväll satt han redan på bussen till Palermo. Vid middagen ute mot piazzan kvällen innan hade en man passerat, enkelt klädd som en lantbrukare och förvånat vänt sig mot oss med ett Buonasera Signor Albert varpå Peter vänligt och igenkännande vinkat tillbaka. Ingen förklaring. Albert …! Men jag frågade inte vidare. Han var polischef med ett eget liv och dessutom årligen återkommande besökare enlig uppgift så han hade väl odlat bekantskaper. Även jag hade förvärvat italienska bekantskaper så varför inte Peter? Efter den korta tystnad som uppstod sade att han ruvat på något en tid, att han hade något på hjärtat som inte tålt ett bordssamtal och framförallt inte i den omgivningen. Att vi satt utomhus, talade svenska på en bullrig siciliansk servering var inte argument som bitit så det fick bli i avskildhet och när tillfälle gavs. Det var i en paus mellan primi,och secondi piatti det vill säga mellan förrättspastan och bläckfisken och då vi sände hans före detta kollega, min fina väninna Maria Elmstad en sorgens återblick som han drabbades av något han inte ville tala om. Jag lyckades ändå övertyga honom om att nyfikenheten skulle skada min sömn så pass att jag kanske inte överlevde varför han fick vara så vänlig att berätta mellan fyra öron och över en lovande årgångsgrappa i nattvärmen hemma på min utsiktsplats.

Peter hade ett par år tidigare avancerat till avdelningschef och högsta höns för landets inre säkerhet, det som i England en gång motsvarades av MI5. Min far Michael Turner hade varit agent inom avdelningen för dess utrikes säkerhet MI6 och sades, i likhet med ytterligare en karaktär, ha tjänat som inspiration till Ian Flemings berömda gestalt James Bond. Eftersom den kopplingen till mig var uppenbar för det umgänge jag en gång haft började vissa av mina oförsiktiga återberättelser urholka min trovärdighet kring middagsborden så till den grad att jag först tystnat och sedan lämnat dem åt sina tvivel. Jag kunde i och för sig inte klandra den som ifrågasatte om jag verkligen räddat mig simmande ur Khadaffis hamnbassäng i Tripoli, blivit ihjälskjuten vid en lunch i Paris eller snuvat Kreml på Ukrainas statskassa så de var förlåtna. Det fina med min och Peters vänskap var emellertid att inga tvivel behövde hålla våra minnen tillbaka utan tvärt om kunde vi påminna varandra om detaljer som någon av oss tappat bort eller förträngt. Hur egendomligt det än kunde te sig var han en av mina få nära vänner vid sidan av Olivia och redaktören för tidningen Viner Sebastien Laforet, mina barn Vera och Knut oräknade. Karolin hade blivit ett museiföremål som jag fortfarande värderade som mitt livs dyrbaraste.

Jag värmdes av samtalet med Olivia och det hon sade om att hon räknade dagarna till min återkomst och då kylskåp och skafferi skulle vara fyllda av frestelser från Harrods, Fortnum and Masons och Partridges för att inte tala om henne själv, fast i vår egen miljö. Bilden av detta mänskliga smycke avtecknade sig lockande och levande inför mig och övertygade mig om att inget skulle bli skrivet den dagen. Jag tog med mig datorn till den lilla baren där jag suttit med Peter på sluttningen mot havet för att ändå läsa igenom det jag dittills åstadkommit. Som om beslutet varit en besvärjelse ringde naturligtvis snart densamme. När min telefon meddelade att det var en ECL, en krypterad linje så visste man att Peter var i tagen, eller Hemlige Harald som jag kallade honom när han var på det humöret. Jag slog på filtret som slöt ett ogenomträngligt förbund med polistelefonen.

Jag hoppas att du skriver mycket och bra. Jag ska inte störa och bli långrandig Axel men det var verkligen kul att ses där nere. Ja, du är väl på väg hem snart?

Dito Peter. Väldigt trevligt och inte så lite oväntat heller. Ja, jag åker hem om ett litet tag. Du, jag har en fråga. Du kommer ihåg den där gubben som hejade på dig vid middan och kallade dig Albert. Vem var det? Jag har stött på honom igen.

Jag har absolut ingen aning. Jag trodde att han hälsade på dig och hade missuppfattat namnet.

Men du vinkade ju tillbaka.

Ja det är väl klart. Man vill ju vara artig men du hälsade inte.

Albert … Jag har ju affärer med en vingård som jag berättade om där den där tjommen plötslig dök upp och hälsade. Han kallade mig inte vid namn men han kände igen mig och jag honom förstås.

Jo, i vanlig ordning riskerar du foten i ett getingbo. Det kan vi ta sen men den där familjen som du handlar med kunde jag inte låta bli att kolla lite på. Släkten har en inflytelserik medlem med en tveksam historia. Du har väl inte hört talas om den mytiske ’Il Serpente’ eller ’Ormen’ kan jag tro. En herre som lär ha fått sitt smeknamn av att han tar sig in överallt och någon man tydligen ska vara försiktig med. Ormen är också symbol för apoteken, om du förstår …?

Aj då. Men jag importerar bara sicilianskt vin från en fin, ung familj. Polisen vet väl i vilket bo de ska leta antar jag. Så stor är ju inte ön.

Din kille, om jag får kalla honom så, jobbar för Ormen och säkert också för din affärspartner som han med största säkerhet utför ’kostnadsfria’ tjänster åt. Det är så det brukar se ut. Ja, som jag berättade på din terrass har vi kontakt med poliser lite här och var och även i Palermo förstås. Jo, de vet säkert mellan vilka stenar Ormen trycker men de får bättre betalt för uppgifter om besökande och snokande säkerhetspoliser. Jag vill bara att du ska ta det försiktigt med okända kontakter Axel men du åker ju som sagt hem snart.

Okej. Tack för omtanken Peter men vad är det för getingbo du snackar om?

Vi tar det när du kommer hem men i korthet är Ormen inte bara orm utan också spindel i ett nät av vapensmugglare på Balkan med Sverige som deras största marknad. Vapen brukar dessutom komma som en effekt av handeln med diverse droger så håll dig bara undan Axel. Nu har jag saker att göra. Hör av dig sen. Hej!

3

Min hyresvärd var en liten dam i övre medelåldern med slät hy, kort vitt hår och nyfiken blick. Hon ägde huset i vilket hon själv bodde på bottenvåningen som den klassiska portvakten med koll på allt som kom och gick. När jag passerade öppnade hon ibland sin dörr mot hallen för att få lyssna till någon av mina små anekdoter om sakernas tillstånd. Hennes givna fråga om Peter hade jag besvarat med att han var en gammal vän och chef för den svenska hemliga polisen till vilket hon hade skrattat gott och klappat mig moderligt på kinden. När jag nu förhörde mig om möjlighet till förlängt boende, vilket jag sade var föranlett av just denne polischef, blängde hon misstroget på mig med beklagan. Hon erbjöd sig ändå att ringa runt i sin sfär för att hitta rum för någon extra vecka. Jag tackade artigt nej och bestämde mig istället för att avsluta tiden på ön för att äntligen återvända till mina egna och Olivias omständigheter. Inte bara det; mina barn hade inte sett sin far på länge även om jag rest hem ett par gånger för att göra mig påmind och för att ge Karolin lite ledig tid. Det hade hon inte varit särskilt intresserad av men vid första tillfället ändå accepterat min utbytesbostad i Taormina då hon kunnat ta med sig en kompis. Så var det praktiska för den gången i alla fall löst.

Samma kväll förvånades jag av att det knackade försiktigt på dörren. Utanför stod min lilla hyresvärdinna i sin typiska blå städrock och bad att få komma in för ett kort samtal. Jag hade betalt för hela vistelsen i förskott och med det lyckats pruta en slant så det kunde inte föranleda hennes bekymrade uppsyn. Med en liten begriplig handrörelse avböjde hon erbjudandet om något att dricka och satte sig ner vid matbordet. Hon var tyst tills jag själv hade satt mig. Som om någon utomståendes öron inte skulle nås av det hon hade på hjärtat sköt hon förtroligt fram huvudet mot mig och sänkte rösten med något slags erkännande. Hon hade berättat för en man, som varje månad kom för att inkasserade en slant från näringsidkarna i stan, vem hennes långvarige hyresgäst var. Hon hade svarat honom att jag var en fin man som haft både min hustru boende och en gång även chefen för den svenska hemliga polisen som sin gäst. Mannen hade först bett henne att upprepa och sedan sagt att hon måste låta mig bo kvar så länge jag ville. Jag måste dock förstå att detta visserligen var ett erbjudande men ett som inte kom alldeles problemfritt för henne.

Någon månad tidigare hade jag glad i hågen delgivit damen en liten rapport om mitt lyckosamma avtal med familjen Bianconis vingård varvid hon glädjelöst gratulerat och sedan ursäktat sig. Hennes reaktion hade stått i så bjärt kontrast till min gängse rapportering att jag skyllt saken på någon personlig omständighet i stunden. Efter det Peter berättat förstod jag bättre och frågade därför rakt på sak om mannen som tagit sig rätten att uppbära nån slags privat skatt var förbunden med Bianconis på något sätt? Hon tvekade men nickade sedan bekräftande. Ett kort ögonblick var jag på vippen att även slänga fram denne Orm i samtalet men hindrade mig med vissheten att då riskera foten i ett ormbo. Med viss sannolikhet skulle pengar från min agentur även dem månadsvis och under subtila hot ta vägen ner i en mafiosos fickor. Innan jag stängde dörren om henne vände hon sig och nöp i min skjorta med sin blick stint i min och sade att jag säkert förstod. Jag lugnade henne med min uppskattning för besöket och beklagade att jag inte varit artig nog att bjuda in henne på min berömda köttfärssås men att min vistelse om bara några dagar skulle vara till ända. Jag fick den där moderliga klappen igen med hennes försäkran om att en sicilianare inte åt ragù från köket i norr så jag hade tydligen varit artig utan att veta om det.

Efter en liten tankeprocess i min ensamhet började jag fundera på vad jag säkert skulle ha förstått av det hon sagt. Närmast till hands låg väl att jag förstod hennes obekväma situation med förlängningen av uthyrningen men det fanns annat att förstå. Det gjorde jag till väsentlig del men hade inte den minsta lust att dra saker längre ut än nödvändigt. Min hyresvärdinnas önskan att framstå som lite viktig inför en lokal gangster genom att nämna min förbindelse med svensk säkerhetspolis kunde jag ursäkta eftersom det var jag, och inte hon som varit lösmynt. Jag var på väg därifrån och så länge det fortsatte att komma bra vin ifrån den unga och överlyckliga familjen Bianconis fina odlingar fanns inte mycket i övrigt att vare sig önska, eller fördjupa sig i. Ön hade sin beryktade historia av vilken jag anat en yttersta liten flik av ett hörn, och i den mån jag kunde glädjas över vad jag sluppit erfara, fick jag lämna Sicilien åt sina innevånare.

Vid upprepade tillfällen hade Peter uppehållit sig vid bekymren med klansamhällen som okontrollerat bredde ut sig över Sverige och som hotade och infiltrerade offentlig förvaltning med bäring på deras personliga ekonomiska vinning. Någon gång i mitten av artonhundratalet hade Siciliens blodiga historia inletts med just en sådan process. Rom hade tröttnat på laglösheten och oviljan och vänt öns befolkning ryggen. Därmed var de skyddslösa och utlämnade till inflytelserika, eller kanske bara skrupelfria män som tagit på sig uppgiften att skipa rättvisa mellan människorna. Hjälpen kom förstås inte alldeles gratis så ett intrikat system av tjänster och gentjänster utvecklades och på den vägen var det tydligen enligt Peter. Säpo hade länge haft ögonen på hur motsvarande process utvecklade parallella samhällsstukturer där hemma och vilka hade alltför mycket gemensamt med Cosa Nostra; den beryktade sicilianska maffian. Namnet de tagit sig betydde Vår Sak och syftade på deras krav att bli lämnade ifred med alla de egenheter som definierar maffian och andra brottssyndikat.

Peters poliskår var förstås fundersam över att inte tillåtas tala klarspråk om anhöriginvandringen som den politiska nivån omhuldade som behjärtansvärd och därför odisputabel trots att den visat sig så uppenbart problematisk. Han sade sig ha stångat pannan blodig över verklighetens lika odisputabla konsekvenser i form av vapen, sprängämnen och främst alla dessa droger. Han förtvivlades över att en grupp politiker gjort sig beroende av den aktuella kategorin för att garantera sig om bibehållet, och välavlönat säte som folkvald.

Jag kunde visserligen fråga honom direkt om hans val av årligt återkommande resmål men om det verkligen var så att han sökte en tidigare vår än den som levererades till våra trakter så skulle han vidhålla det. Eftersom jag var en lätt misstänksam konspiratoriker odlade jag alternativa bevekelsegrunder eller i alla fall kompletterande. Mot bakgrund av det Peter sagt om deras samarbete med kollegorna i Palermo föreföll det mig naturligt att man åtminstone sökte upp dem när man ändå var på plats, om kanske bara för att säga hej och därmed vinna ett par avdragsgilla dagar. Jag frågade mig om den inkasserande gangstern rent av kände till den svenske polischefen som varit en så frekvent besökare? I så fall var nog Ormen införstådd med sin släkting Fabio Bianconis koppling till mig och därmed till den aktuelle polisen.

På förekommen anledning ringde jag Olivia som kunde bekräfta att leveranserna av det fruktpackade, mörkt röda vinet från vulkanen Etnas sluttningar redan kommit igång i likhet med hennes marknadsföring av det. Det kunde jag kontrollera på Systembolagets beställningssortiment om inte annat. Som en lite oviktig upplysning tillade hon att mostern som bodde med mamman ute på Maidenhurst hade diagnostiserats med cancer som inte såg så bra ut. Hon hade placerats på ett sjukhem vilket betydde att Olivia skulle behöva vistas ute hos sin mor en del men att hon kunde sköta vinjobbet där lika bra. Det såg inte heller så bra ut tyckte jag men sade inget om det. När vi avslutat kände jag hur en stor meningslöshet sköljde över mig. Även om Olivia kunde jobba kvar till en början var det uppenbart att hennes tid börjat rinna ut.

4

Med Olivias oroande information kändes det som om jag tagit mig vatten över huvudet med min senaste erövring bland vingårdar. Ganska snart skulle Olivia ha fullt upp med allt vad Maidenhurst House krävde och allt vad modern kunde tänkas kräva av henne. Om min assistans efterfrågades, vilket jag naturligtvis hoppades på, skulle jag tvingas att antingen skjuta vinimporten åt sidan eller anställa ett nytt fynd, var nu ett sådant fanns. Verksamheten inbringade visserligen en bra slant men det väsentliga var ändå alla dessa dörrar som den öppnat, för att inte tala om alla de människor som kommit i min väg, av vilka Olivia var en. Eftersom min relation till familjen Bianconi ännu var så ny och oprövad kände jag att ärligheten ställde krav på raka om än obekväma besked. Lyckan i Fabios och Rosettas ögon när vi slutit avtalet om leverans till Sverige hade inte gått mig förbi. Sedan de övertagit vingården var de för första gången exportörer och det till landet alla i deras kretsar drömde om; Sverige och vårt landsomfattande monopol. På egen hand skulle jag inte kunna ge dem den omsorg som krävdes eftersom våra inarbetade leverantörer trots allt måste komma i första hand. Ett nytt och oprövat vin innebar ett stort åtagande att få upp på hyllan som man sade i branschen men jag skulle avvakta kontakten till situationen klarnat.

För ovanlighetens skull valde jag att informera Olivia om mina tankar via mail eftersom vi stod vid ett vägskäl. Jag ville att hon skulle känna sig fri att fatta de beslut hon behövde utan att drabbas av skuld åt någotdera hållet. Vi hade förvisso en personlig förbindelse bakom men den avsåg jag att avhandla mellan fyra ögon. Hon skulle ifrågasätta varför inte jag, lika bra som hon kunde hantera affärerna men hon behövde inte underhålla producenterna, hade inga barn, inga fastigheter, ingen vintidning och framförallt inga krav från en frånskild förälder i ett annat land. Oavsett allt det